Senaste kommentarerna i forumet

Vad drömmer du om för framtid idag?

Lägg alla måste-tankar åt sidan, blunda och se vad du önskar dig av din dag?

Varm kram!

Igår ringde en vän och sa att hon var lite ensam - jag, som numera försöker ta vara på stundens ingivelse om positiva saker, kastade mig iväg och vi fikade och myste i ett par timmar innan jag åkte hem till lugnet - mitt gryt där ingen ibland blir arg för att jag är borta för länge, där ingen kommenterar vem jag träffar, där ingen tycker att jag flirtar för att jag är artig mot en medmänniska.

Jag känner mig stark idag. Idag igen!
Igår kom lite sorg tillbaka - var på samtal och pratade om hur överlämningarna blir: ofta vill inte stora flickan åka till pappa. Jag vet att det kan bero på massa saker - att barnet skulle känna att jag inte vill, att hon har hört och sett saker som hänt osv, men jag står aldrig och visar barnet att jag inte vill att de ska åka - jag tror att det är bra att de är med pappa, bra att jag har lite tid att sortera mitt liv nu osv.
Men pappa är snabb med att skyla över att "det beror då inte på mig, för så säger hon om dig ibland också" (men aldrig har jag behövt övertyga barnen att de ska åka med mig; de kommer alltid springande), och sedan övertalar/övertygar jag henne om att hon kommer få det bra, lockar med saker jag vet att de kommer göra hos och med pappa, och till slut släpper hon taget om mig och tårarna rinner, men hon sätter sig ändå i pappas bil - allt medan pappa sitter i bilen och väntar...
Min samtalskontakt frågade vad som händer om jag helt enkelt låter bli att göra så, bara finns där men låter honom locka med barnet, och det bara kom över mig att jag vet hur arg han blir på mig om jag inte gör så. Hon sa då "Fast arg det blir han ju ändå, det vet du ju inte när det kommer så det kan ju komma oavsett".
Så nu har jag en plan om att nästa gång så ska jag krama om och finnas där för mitt barn, men jag ska inte försöka övertyga henne om att åka till något som jag själv inte vill åka till. Blir han arg så får han bli det, men det är upp till honom att få barnen att vilja vara med honom.

Jag ska bli lycklig. En dag i taget.
Ska tänka på dina ord Tekla!
Och jag tänker på dig och dina ord framtidsdrömmar - var rädd om dig!

Ville bara kika in och ge dig en kram. Ser hur du kämpar och hur du mår- följer dig .
Sköt om dig!

Jag har ju inte varit här så länge som du, men jag ser vilken viktig del det tycks vara för många och jag känner vilken oerhört viktig del det varit för mig! Bra att du tog tag i det!

meddelande över fb till Magnus samt lagt på Alkoholhjälpens sida på fb:

Jag ber dig förmedla detta till FHI: Under drygt två år då jag varit aktiv på forumet har ett gäng blivit nyktra, några var nyktra sen tidigare och har hängt kvar. De nyktra betyder mycket, både för missbrukare och anhöriga - de förmedlar erfarenhet och hopp, är levande bevis på att förändring är möjlig. Många uttrycker nu oro över dem som nu inte har tillgång till forumet som en ingång till att förändra sitt liv. Också på anhörigsidorna är det många som haft avgörande hjälp av forumet, jag är en av dem. Nu håller forumet faktiskt på att somna in... det känns ganska katastrofalt. Snart är det en igenväxt, inte-längre-existerande-väg som verkligen har visat sig fungera. Jag skulle säga att jag "känner" cirka 20 personer, både missbrukare och medberoende som förändrat sitt liv - i de flesta fall också för barn och familj - och där forumet haft en avgörande betydelse. Vi är djupt oroade över hur denna viktiga verksamhet får förfalla.
Kopia till Alkoholhjälpens sida på fb och i min tråd. / mt

24 dagar är absolut märkvärdigt! Var stolt! Ge dig själv en klapp på axeln. Jag kör också Antabus. Jag vet att det inte är någon lösning långsiktigt, men det hjälper mig just nu. Det är som ett par kryckor tills jag kan gå själv, som någon klok människa har sagt. I nuläget vågar jag inte helt lita på mig själv. Möten verkar funkera för mig. Det är alltid något jag tar med mig hem efteråt.

kram

Det fixar du Dompa!
Ta till Löpningen och flytta upp Häcken en bit till :-)

//Paron//

Inget har tyvärr ändrats till det bättre ang mitt drickande, kanske en aaning mindre har det blivit, men i stort sätt rullat på som förr!
Alltså jag bara VILL få ett slut på detta självdestruktiva drinkande, jag bara orkar inte med dagarna efteråt, vill leva som en värdig människa, inte en som känner sig nedtrampad och som den mest
värdelösa som vandrar i ett par skor...

Hur har du det? Skriv en rad om du vill/orkar, skulle göra mig glad! Här går det inte alls bra :(, katastrofalt rent utav utan att gå in på sorgliga detaljer. Men har förhoppning om nya tag, börjar om på onsdag (ska bort i morgon och klarar det ej då). Vill försöka ha en bra närvarande sommar!

Kram

Vill bara skriva lite om det du funderar över med dina barn.

Ta dej tid att vara med dina barn och hitta på "billiga" saker, picknick i skogen, bullar och saft ute på nåt mysigt ställe.
Det betyder mer för barnen än en massa prylar, jag vet av egen erfarenhet.

Det är jobbigt att höra om alla prylar som "alla" andra har men jag vet att när jag pratar med mina barn så är det dom små sakerna vi gjorde tillsammans, som inte kostade så mycket som de minns.

Ge dem av din tid och fantasi så har du vunnit mycket.

Ta hand om dej.
En dag i taget.

Kram från tekla.

Tack Markatta. Du har nog rätt - när man accepterar sina känslor så blir det lättare och bättre. Jag är inte där ännu, tror jag inte... Men jag är på väg dit!

Kanske har du rätt: jag känner mig inte riktigt bitter över att exet har pengar, men kanske att jag är det ändå - jag kommer aldrig att ha råd att göra de saker som han kan göra och det är lite jobbigt. Men just i denna situationen så är jag inte så bitter utan just mer rädd att barnen ska uppskatta pappa och hans familj mer än mig... Med hans familj är det mycket äta ute, åka på dyra utflykter, få dyra saker, och med mig är det liksom "ta med lunchlåda och egna bullar och åka till stranden och plumsa stenar". Å ena sidan känner jag som du skriver - jag brukade också tälta ute på gräsmattan och det var ju fantastiskt, men jag hade inte valet "rik vs fattig förälder" utan de levde ihop - mina barn kommer ju se vad de kan få på ena stället och inte på andra... Och det är jobbigt...

Kramar

Ja du Dompa! Galen är nog bara förnamnet, har nu slitit på hojen vardagar 3 -4 tim varannan kväll och på lö sön 5-7 tim.
Sliter på kroppen det också men man mår utmärkt!
Helvitt har det inte blivit men det blir inte mycket tid över till spriten som du sa.
Det blir inte många minuter över till forumet heller, men tankarna finns här!
Hur har du det i Perth?

markatta, drottning av alla markattor:) Och klok som få. / mt

4 minuter och 20 ampere ska ni se att jag blir inom kort populär... herregud - nu kom den, raden.
Ha det gott Berra:) / mt

tror också att avståndet, det anonyma, eller det som inte kommer inpå är lättare att hjälpa. Det får beröra men bara lite. Många vill hjälpa men helst då på distans.

Från det ena till det andra så träffade jag idag en man som gått från värsta misären, förändrat sitt liv från grunden och nu tagit körkort :-)) Vilken fantastisk resa den mannen gjort !! Jag är så imponerad över hans växtkraft och framtidstro, hade jag hälften vore jag djävligt glad !! Jag blir så glad och upprymd av att se vad som sker om man tar bort drogerna och låter folk blomma upp. Jag talade om för honom vad jag tycker och fick ett litet skyggt leende tillbaka, han är inte bortskämd med att folk ger honom beröm, huggen och slagen från det förra livet har satt djupa märken inombords.

Ett leende och ett vänligt ord kan lyfta vem som helst och ge ny näring åt livet.

Den rastlöshet du tidigare beskrivit bekämpas ju just så här. Nästa gång du känner dig rastlös och orolig så gå tillbaka och läs vad du nu skrivit. Du kan och vet hur du kan vara medvetet närvarande. Du har strategier, spara dem och påminn dig om dem.

När jag gick i DBT-terapi fick jag öva mycket på just medveten närvaro. För att kunna komma dit fick jag öva i tre steg: Observera-Beskriva-Delta.
Observera: lägg märke till, bara notera, försök uppleva utan att reagera, syn, hörsel, smak, känsel, lukt, känslor och tankar kommer och går
Beskriva: sätt ord på, försöka att inte döma
Delta: fokusera på det du gör, vara här och nu

Ha en fin dag!

Hej Grodan! Jag har ringt AA vid vissa situationer för att få prata med någon som förstår,
Men i mitt lilla samhälle finns det ingen sådan grupp att gå med i. Visst det är inte jätte
långt till grannkommunen men det har inte blivit av att åka dit.
Du beskriver det väldigt likt mig! En jojo. Visst stärks självförtroendet efter en tids nykterhet
tyvärr har jag inte lyckats slå igen korken helt. I botten blir man fan folkskygg o rädd,
känns som att hela världen ser ner på mig. Fy för allt man gjort med alkohol.
Men jag behöver jobba på min självkänsla för att orka gå vidare i livet.
Är det något som skiljer en A hjärna från en normal? Allt leder bara till svek.
Varför fattar jag inte. Varför är jag så svag:-(

En försvunnen person är någon som är helt värnlös, ett oskyldigt offer som i många fall saknar en historia för oss. Det enda som krävs av oss för att rädda offret är att hitta den försvunna personen.

En smutsig alkis ses inte som ett oskyldigt offer, tror jag, utan som en jobbig jävel som får skylla sig själv. Dessutom så krävs det mer av oss än att bara "hitta", obekvämt engagemang och kanske tvingas vi omvalidera vår syn på hela samhället och egentligen mänskligheten. För många är det svårt att se att samhällsstrukturen har sina sprickor i välfärdens Sverige och att människor inte är antingen goda eller onda, offer eller förövare.

Skulle vi få reda på mer om de personer vi söker, t.ex. vi söker här en man som just blivit påkommen av sin fru att ha gått till prostituerade under flera års tid, då detta uppdagades fick han panik, gav sin fru en ordentlig käftsmäll, kände därefter så stor skuld att han rymde iväg för att ta sitt liv, så kanske vi inte alls skulle känna oss lika mycket som hjältar i vårt letande.

Jag tänker att det är samma mekanism som får oss att skaffa ett fadderbarn, ett stackars värnlöst och fattigt barn i ett land långt, långt bort någonstans, samtidigt som vi blundar för att här i Sverige så lever tusentals barn från papperslösa familjer i fattigdom, att polisen till och med tränger sig in på BUP här för att tvångsdeportera ett barn. Det är skillnad på offer och offer och vi söker nog en "quick fix" i vår vilja att hjälpa. Det får inte vara för nära inpå oss eller kräva för mycket av oss i personligt engagemang och det får absolut inte rubba vår syn på att i Sverige är vi alla trygga och har tillgång till det sociala nätverket. Tänker vi annorlunda så blir det oss övermäktigt, plötsligt är det inte bara en människa, ett "offer" att rädda utan de finns överallt, det tar aldrig slut. Kanske kan de också vara vi själva.

Kramar

att jag läser det det skriver och jag tänker på dig, den bästa av alla mulletanter.

Kramar

Så kände jag också. Känner fortfarande ibland och det måste få vara så. Jag tror vändpunkten kom för mig när jag insåg att jag nästan var glad för att jag var ledsen, för att jag fullt ut accepterade mina känslor och insåg att utan dem skulle jag inte komma någon vart, att om jag förnekade mina känslor så förnekade jag också verkligheten.

Det låter så fint det du skriver om barfotaungar som plockar blommor. Redan där beskriver du ju en härlig sommar med barnen. Försök att inte jämföra dig med exet där, att han kan ta med dem på sådant som kostar en massa pengar. Innerst inne vet du väl att det inte är sådant som spelar roll, utan att du gör ditt bästa för att vara en bra mamma? Med risk för att trampa dig på tårna här så låter det som du blivit lite bitter över att exet har mer pengar än du nu och att det inte känns rättvist. Barn kan säga saker som att "pappa är mycket bättre för hos honom har jag en xbox" men det speglar ju varken kärlek eller trygghet, bara att barnen tar till de medel de har för att få sina viljor igenom.

När jag var liten så tältade vi ibland i trädgården. På ett barns sätt så skapade vi där en magisk värld och det hade inte spelat någon roll om vi så var på Bahamas och tältade, det var spännande och annorlunda och ett fint minne.

Kramar

Bra att du hört av dig till en beroendemottagning för din skull. Hoppas verkligen det blir en bra kontakt för dig. Ibland tar det ju ett tag innan man hittar rätt person så ge inte upp om det inte funkar nu. Har du varit på al-anon möte någon gång? Det har hjälpt mig mycket att lyssna på andra, prata och lära mig att förstå mitt eget beteende. För tyvärr är det ju så att du bara kan ändra på dig själv och hur du hanterar ditt liv.

Det där att han säger han gör saker med vilje så du ska tröttna och slänga ut honom, känner jag igen. Min nu nyktra pappa berättade för mig hur han tänkte då jag bröt kontakten med honom(p.g.a. alkoholen) när jag flyttade hemifrån. Han tyckte det var skönt att slippa ha kontakt med sin egen dotter, trots att jag bara var 18 år gammal. Han kunde ju fortsätta dricka då utan någon som försökte kontrollera honom, bråka och skrika på honom. Så stark är alkoholens makt.

Han hade ännu inte nått sin botten då. Det tog två år innan han insåg att han bara kunde välja mellan att ta sitt eget liv eller söka hjälp. Han valde AA.

Det är nödvändigt som anhörig att acceptera verkligheten som den är, inte gilla den, bara acceptera att så här ser det ut; jag lever i en vardag där jag är orolig konstant, sover dåligt,
där jag själv inte får något utrymme i mitt eget liv för allt kretsar kring alkoholisten. Jag har skrikit och gråtit men det funkar inte, blir bara värre. Hur kan jag göra annorlunda för att jag på lång sikt kan må bra i mig själv? Om jag inser att jag inte kan förändra alkoholisten, vad kan jag då göra för mitt liv ska bli så bra som möjligt?

Kram

Känner en mix av sorg och lycka. Nästan svårt att ta på.

Har cyklat mycket under de senaste dagarna - fantastiskt vackert nu: doften av tång, fågelkvittret, allt det gröna, solglittret på vattnet, sol och värme, åska och regn, vackra blommor, allt är fint. Jag har vackra syrener och liljekonvaljer på bordet, barnen plockar maskrosor och smörblommor! Och maskrosorna börjar bli bollar och sprida sina frön - barnen och jag blåser på kapp! Vi blåser såpbubblor och leker på gräset, vi går barfota och tittar på insekter, fjärilar, nyckelpigor, getingar och humlor, vi äter glass och bullar och... har det gott!

Men: har inga pengar: har fått betala dubbelt och jag har inte råd med det... Sambon som är ombytlig och så mina jobbiga tankar - jag vet att jag gör rätt, men det är huvudet som vet, men hjärtat är inte med alltid, eller jag vet inte - är det halva huvudet som är med och halva inte?
- Semestrar vi gjort: när vi alltid varit ovänner, men vi har ändå kunnat åka (nu har jag ju inte råd, men det har han...). Jag vill också kunna åka iväg, men jag försöker tänka på om jag ska åka själv när han har barnen, men det kan inte kosta mer än kanske några hundra kronor.
- Ensamheten: ensamheten - jag var ju ensam även i förhållandet, men det är jobbigt. Jag försöker prata med kompisar och berätta och en del är snabba med att bjuda in till saker, men jag har svårt att fortsätta "tjata". Och samtidigt uppskattar jag ju ensamheten och framför allt lugnet: ingen som kräver att jag ska göra/vara på ett visst sätt.

Barnen kommer få en härlig sommar med pappa och hans familj - semestrar och upplevelser, och ni vet ju hur jag är nu: jag är rädd att de kommer att gilla allt med pappa bättre. Jag kommer inte ha råd att göra så många saker, utan hoppas att jag kan ge barnen det sommarlov som jag själv uppskattade så mycket: åka och bada, fiska krabbor, picnic, ha det lugnt, träffa kompisar, få vara hemma och inte stressa iväg på saker... Vill göra det bästa...

Igår läste jag ett citat och tyvärr sparade jag det inte. Det handlade om att våga ta chansen när du får den, att alltid våga välja det nya - det gamla vet du redan hur det är, men det nya kanske blir bättre. Och jag sak försöka tänka mer på det.
En dag i taget.

Han har ju flyttat hem igen.....under den tiden har det verkligen varit berg o dalbana....upp o ner med känslorna o hans humör är inte bra.Han gör inte ett skit här hemma.Jag gör ALLT....Nu mår jag skit igen.....Tror jag fått panikångest? Varför kan jag inte vara själv,klarar inte att bryta upp igen,fast jag mår så dåligt tillsammans med honom.Han säger till och med att han gör saker så att jag ska tröttna o slänga ut honom.Är det ett enkelt sätt för honom att slippa känna ännu mer skuld o ångest?Jag fattar inte hur han funkar längre,känner inte igen han alls,är så förändrad...
Jobbade i helgen o plötsligt fick jag en känsla av att någon höll på att strypa mig.Varit en skitjobbigt tid nu,han dricker i snitt fem dgr i veckan.Kan börja dricka när jag åkt till jobbet kl 21.Han är sur hela tiden,vill inte ha närhet mer än när vi har sex.Känner mig i sådant behov att få vara älskad,omhändertagen och att bli sedd.Just nu kretsar allt bara kring honom.Jag oroar mig från det att jag vaknar till det är dags att sova,nätterna har jag mardrömmar.Vaknar av att jag har så ont i tänderna för att jag pressat dem för hårt.Väntar på att telefonen skall ringa,fick nummer av en arbetskamrat till en beroendemottagning så att jag kan få stöd och prata m någon.Hoppas hon ringer upp idag.Jag har sjukskrivit mig en vecka nu till en början.

Varför rusar inte folk fram och vill hjälpa en sån människa i nöd utan väljer att leta efter en som med all sannolikhet är död ? Bra fråga. Tror att en del av förklaringen ligger i att den människa du beskrev sätter ljuset på vår egen hjälplöshet -vi vet inte vad vi ska göra eller hur - eftersom svaret ligger hos honom - inte hos oss. Är han skadad av sina gener? Sitt arv eller av sina egna val eller alltihop? Vad vi än svarar på det så har vi ju inte lösningen - bara han - och han tycks ha accepterat det han inte kan förändra, men saknar mod,kraft, vilja eller styrka att förändra det han kan. Det blir för oss som står och ser på alltför svårt.

Tänker på min fd man som far så illa och som jag känner mig så hjälplös inför att jag inte längre orkar ha kontakt. Jag mår för dåligt av att se hans dåliga mående som han inte bryr sig om. Om vi ska ha kontakt förutsätter det att jag ger upp allt jag tror på och accepterar hans som jag ser det förljugna värld - jag måste helt enkelt välja.

Jaja, det här kan man reflektera länge kring.

Grodan

för dina tankar ! Igen :-) Känns underbart att få finnas i någons tankar, det lyser upp min dag.
Livet knallar på utan att jag kan påverka det alls för närvarande och det känns rätt pressande. Jag har ju blivit van med en väldig frihet i min nykterhet och nu när den begränsas återkommer lite gamla känslor.

Men jag har ju fortfarande möjlighet att själv välja mitt mående så jag försöker plocka upp allt positivt som gör mig glad och att jag kan se att hur än livet ställer till det så är jag nykter och jag lever ett bra liv. Åtminstone jämfört med tidigare.

För ett tag sedan var jag med på ett sök i den stora frivilligorganisationens regi och vid en liten paus för att samla ihop gruppen kom en sk a-lagare fram och ville prata. De andra ryggade tillbaka och då inte anbart av andedräkten utan även av åsynen av en "förtappad". Han var lyrisk över vårt frivilliga arbete med att söka försvunna personer och vi pratade länge över hur förvånansvärt hjälpsamma människor faktiskt är när det kommer till kritan. Och jag kunde ju bara hålla med men efteråt funderade jag över var gränsen går hos folk ? Mannen var helt klart påverkad och kläderna hade nog inte tvättats det sista halvåret men han var förunderligt klar i skallen och hade väldigt fina, sympatiska, åsikter men....?? Varför rusar inte folk fram och vill hjälpa en sån människa i nöd utan väljer att leta efter en som med all sannolikhet är död ? Utom all hjälp.

De flesta poliser och väktare i citymiljö tar gärna ett snack med dem som glider omkring i sökande efter nästa kick och de kan i de allra flesta fall handskas med dem även om de spårar ur helt just för att respekten för människan finns uppbyggd. Varför är vi andra så rädda för att hälsa och ge ett leende till en som verkligen behöver det ? De är ju medmänniskor som är sjuka men som ännu inte hittat vägen ut från skiten. Jag har en regel som jag följer strikt : Jag ger aldrig någonsin pengar till beroende (och inte heller till proffstiggarna som nu invaderar våra städer). Jag vill inte bli en möjliggörare och de som känner mig vet också min ståndpunkt och det har hänt att de sagt åt "nya" att inte tigga av mig för jag är en av dem :-)) Lite osäker där om jag ska ta det som en komplimang :-))

Att bli sedd som människa kan lyfta en person från missbruket och det kan också, som nu när du skriver en rad till mig A-M-G, göra min dag till en lysande dag. Tack !

Och tack till er alla andra som fortfarande skriver trots stiltjen på forumet, ni hjälper mig att vara nykter även idag.

Kramomer ♥