Senaste kommentarerna i forumet

Det är oerhört svårt att "normaldricka" när man inte kan det!

Dina känslor är helt normala. Till en början känns tiden rätt meningslös när man inte får ett rus!
Det är behovet i hjärnan som vill tvinga in dig i ruset. SKriker efter uppmärksamhet..rastlöshet, ångest.
Klarar du att motstå så kommer du efter en tid att se livet ur ett nytt perspektiv, det nyktra.
Efter några år i ruset så har man tyvärr glömt bort hur extremt skönt det är att sova gott och vakna utvilad UTAN betongluva och ett mörker i sinnet.
Det kommer även att finnas plats för andra tankar än hur du enklast och snabbast skall få i dig alkohol.

Kämpa på!

bra :-))
http://www.can.se/sv/Tidskriften-AoN/Halsa-och-behandling/Forskning-pag…

Tack så mycket för välkomnandet och svaret! Känns jobbigt..men håller ut. Än så länge. Men blir irriterad på att jag har ju massa andra saker som måste fixas mer än att gå att tänka på att få i mig alkohol. Och till helgen är det födelsedagsfest och de dricker en hel del. Vet inte om jag ska försöka att dricka några glas för jag kan inte skylla på att jag ska köra för vi ska övernatta. Men vill inte egentligen.vet att jag blir dr Jekyll och mr hide när jag dricker och har ingen gräns. Men ändå dras man till skiten som är så underbar oftast. Känner sån tristess och inget adrenalin när jag ej dricker men ändå finns den där lugna harmoni känslan i kroppen som man finner en liten stund då och då dom igår och hoppas den kan bestå bara lite längre...

I går kväll drack jag 9 öl igen(3,5% 50cl).Är det inte för hemskt att man inte kan låta bli? Finns det någon annan som kan svepa i sig 9 öl på en kväll? Hur många flaskor vin motsvarar det? Jag har börjat att dricka öl(3,5%) för att få ner alkoholhalten men jag vet inte om det är bättre för man får dricka så himla mycket. Jag mår så dåligt psykiskt i dag.

Underbart igår kommer vara kort - imorgon med...
Känner så väl igen det ska du veta.

Lycka till!

Hej Lexi!

Låter som starten går precis som du hade tänkt dig, och att dagarna är fyllda med positiva saker. I alla fall som om det känns roligare nu än förra veckan när du satt - i skitvädret på balkongen :-) Det är nog så att det är Din hund, men är det Ditt vin? Låter som du får mer tillbaka av din nya kompis!

Hej Abel!
Bra jobbat med dina 10 dagar. Låt dem rulla på nu. Angående vad man säger till andra.... det viktiga, vad du än säger, är att du inte låter som ett offer, att du hemskt gärna skulle druckit, men måste avstå pga bilen, vit period osv. Tror att det blir mer diskussioner och försvar både inför den aktuella dagen och till nästa gång ni ska ses. I början skyllde jag på bil, eller liknande, nu (efter snart 9 veckor) säger jag att jag lagt ner alkoholen en tid eftersom jag sover dåligt när jag druckit, och att avstå har fått andra positiva effekter på träning osv, så nu håller jag uppe ett tag. Sen byter jag samtalsämne om det behövs. Har bara fått positiva reaktioner på detta. Maken vet ju om hela problemet, men ingen annan. Till någon i min nära närhet har jag sagt att det varit lite för mycket ett tag och att jag ville bryta mönstret. Jag tror att det är bra att planera innan vad du ska säga och hur för att undvika att trassla in sig i något som inte blir bra.

För mig handlar det inte bara om skam för att ha trillat dit, utan lika mycket att inte vilja ha hela fokus på mig och framför allt inte att det ska handla om mig och alkohol när jag träffar släkt och vänner. Innan ville jag inte ha någon uppmärksamhet riktad mot att jag drack för mycket, och nu vill jag inte ha den för att jag inte dricker alls.

Lycka till!
/m

För medaljen m-m! Naturligtvis "fiskade" jag men dina tillrop känns bra ändå:-) Har varit mycket läsvärt här i trådarna under de sista dagarna. Ett stort tack Fia för tips om HS. Blir säkert något att sitta med någon kväll, som kan berika i mörkret. Har funderat en del på dina tankar kring ämnet om man kan och vill välja varandra igen.

För min egen del tycker jag det är svårt då jag liksom har en känsla av att mitt eget jag (som jag är just nu) -kanske inte är mitt riktiga jag?! Kanske är det lättare för er som kommit längre i nykterheten? Jag vet med andra ord inte vad som är mina riktiga känslor, och vad som fortfarande är den "sjuke" - och ibland elake - i mig. Eventuellt är jag bara på bättringsvägen och under tillfrisknande, och känner att jag kanske inte borde ta beslut i livsavgörande frågor än. Vill ju inte ta felaktiga beslut på grund av att - jag kanske inte är jag än - om ni kan förstå vad jag menar? Skulle helst vilja vara kvar här i "hålan" i ett halvår till eller så, men det går ju inte att ducka för livet på det sättet. Det är något som stressar mig lite, samtidigt som jag inte är kapabel att fatta stora beslut just nu. Trist skulle det vara om det faktum att jag inte är redo att fatta besluten, leder till att dom fattas åt mig, och att jag i efterhand säger shit! Det blev fel när jag var som mest upptagen med att göra något åt mitt eländet, och inte kunde vara den jag egentligen vill vara...

Så det är som en balansgång, att tillåta sig att vara lite handlingsförlamad, och samtidigt undvika att låta andra bli lidande av min oförmåga att fatta vettiga och viktiga beslut.

Kanske någon förstår vad jag menar, även om det kanske låter obegripligt...

Hoppas ni har en finfin dag!

Hej Abel
Först av allt tummen upp för dina 10 dagar. Vet ju inte exakt hur tiden varit, men med mina ögon är det något att glädjas över. Bra jobbat, om du nu upplevt det som ett "jobb"? För mig har det varit så i alla fall

Vad säger man? Jo jag är i samma situation att jag inte har talat med min omgivning om vidden av problemen kring alkoholen. Om det kan man tycka en massa, och många har en bild av hur man bör göra. Jag - för min egen del - har en personlig anledning till det som inte bara handlar om skam, så det får vara med att komma ur Fyllegarderoben just nu. För min del i alla fall.

Så vad kan man säga? Det beror kanske lite på vad som passar dig, och vad som ligger nära till hands kanske?

- Jag tycker det är fjantigt med Nyårslöften, så jag tänkte ta en vit december eller så istället (Anarkisten)
- Tycker vintermörkret känns lite tungt och vill testa om det känns lättare när jag inte dricker (Den nedstämde)
- Läste om organisationen vit Jul för barnen och kom att tänka på att jag ofta blir full inför dom på högtider (ansvarsfull)
- Behöver gå ner lite i vikt....

Finns en massa att välja på. Själv har jag tagit en mix, och det ska nog vara nog för att klara Julen. Om det blir svårt att gå på Nyårsparty så kommer jag helt enkelt att strunta i det. Tänk dig att vakna vid halv nio rycket på nyårsdagen, och vara lätt i knoppen :-)
I januari sen kommer det inte att vara något problem, för då har ju allt och alla hur som helst fullt upp, att infria sina goda föresatser.

En bra dag till dig!

Så stolt jag är, nu har jag inte druckit en droppe alkohol på snart sex dagar och jag mår jättebra. Som tidigare så är det eftermiddagarna som är svårast, då längtar jag efter mitt vin och det känns lite rastlöst i kroppen. Men jag har ju min vovve att hitta på saker med, så det går snart över. Hoppas det fortsätter så här, men jag får väl kanske vara beredd på att det kan bli svåra stunder under jul och nyår.
Jag äter efter LCHF och har på dessa sex dagar redan gått ner 2 kilo och det sporrar givetvis också till att fortsätta så här. Nu är det "bara" 35 kilo kvar att gå ner

Du får gärna skriva i denna tråden
men
vill du ha respons på dina inlägg är det bäst att du startar en "egen" tråd.

Allt det du skriver hittar du igenkännande i alla trådar, mer eller mindre!
Detta forum är en superbra ventil, att få skriva av sig anonymt känns bra i själen!
Få lite positiv push när man klarat delmål.
Kämpa på! Du är inte ensam!

Att du har börjat motionera och att alkoholen tar bort effekten av träning 3 dagar efter alkoholförtäring.
Att du har en vit peroid. Kommer frågor men alltid repsekterat.

Ha det - Kämpa på med ditt nya liv

Bra av dig med 10 dagar. När jag varit vit 10 dagar var jag bara så himla trött.
Kroppen var inne på reparation. I går var det 3 månader sedan jag drack. Första
tiden gjorde jag som du undvek det sociala som naturligtvis hade med alkohol att
göra. När jag drack själv var jag inte nödbedd.
Men vet vad jag säger nu, helt enkelt JAG HAR DRUCKIGT FÖRDIGT, punkt slut inga
kommentarer. Jag har bara en människa som suger musten ur mig, hon tjatar och gnatare
ringer mig bara på fyllan och berättar hur tråkig jag blivit. Har sagt att hon är
välkommen att ringa mig i nyktert tillstånd. Vadå blir ett sluddrande svar jag är inte full.
Jag var precis likadan. Men nu är jag förändrad.
Det har inte varit lätt i början var det kurvor hela tiden. Men jag tror att jag snart är
ute på raksträckan.
Ha en bra dag
Konstnären

alkoholist och idag en stolt nykter sådan.

Jag gjorde behandling på Nämndemansgården eftersom jag själv insåg att jag inte skulle klara att bryta den onda cirkeln själv. Det är ingen överdrift att säga att det var den bästa investering jag gjort för min egen skull någonsin.

Där och på de andra Minnesotahem jag haft kontakt med så finns det alltid tillgång till läkare, sjuksystrar, psykolog, präst och terapeuter med egen bakgrund i beroendet. Man får en egen personlig behandlingsplan med egna uppgifter,"läxor", som man ska följa för att upptäcka sig själv och hur man fungerar. Man tillhör gruppen och det är i den som de stora stegen tas i form av "en alkis vet vad en alkis går för", att sitta och ljuga och manipulera i en sån grupp blir bara löjligt för allt är använt tidigare så man blir fort avklädd. Att lära sig ärlighet är en befriande känsla, jag som ljugit så mycket under mina aktiva år.

Enskilda samtal med terapeuter kan förekomma, terapeutledda gruppsamtal är vanliga och det finns alltid hjälp att få hos personal eller hos gruppmedlemmar. Att inse att jag inte var ensam i min situation hade jag svårt med i början ända tills jag fick en uppgift att lösa som på nolltid fick upp ögonen för att jag tillhör gruppen.
Grupptillhörigheten är viktig eftersom det är det jag senare kommer att lägga mitt liv i när jag börjar gå på AA. Det är väldigt sällsynt att tillfriskna på egen hand från beroendet och få ett bra liv efteråt. Men att upptäcka att jag tordes lita på andra, söka hjälp hos andra, var en rejäl befrielse. Precis som här på forumet fungerar det i AA/Al-anon och att upptäcka det är underbart, det finns alltid nån som har gått igenom det jag går igenom och kan hjälpa mig.

Ta hand om dig och sök egen hjälp !

Kram !

att du inte har lust att gå ut med att du har alkoholproblem Det är tyvärr fortfarande så att många har fördomar och ser ner på alkoholister trots att det faktiskt är klassat som en sjukdom i väldigt många länder. Det var inte så väldigt länge sedan det var skamligt att lida av psykisk sjukdom och till och med tbc ansågs under en period som skamligt att drabbas av.

Men jag tror ändå, eller kanske just därför, att du borde fundera lite kring detta att hemlighålla dina problem. En stor anledning till att alkoholism leder till så stort lidande hos så många i alkoholistens nära omgivning är just känslan av skam. Det är också skamkänslan som i många fall hindrar i alla fall anhöriga att söka hjälp och säkert alkoholisten och att hålla sig kvar i förnekelse.
Samma skam leder till att vänner och kollegor inte törs ta upp eventuell oro över någons alkoholvanor.
Det brukar inte anses kränkande om någon råder sin hostande kollega att söka vård eller att tipsa någon med ryggvärk att prova massage men så fort det handlar om alkohol så kommer skammen in i bilden.

Om vi alla som har något alkoholproblem, antingen som anhörig eller alkoholmissbrukare vågar stå upp och nämna saker vid dess rätta namn så kan det bli en förändring. Om du står upp för dig själv och säger till dig själv och din omgivning att du är en värdefull, kompetent och god person men du har drabbats av alkoholmissbruk/problem och måste därför avhålla dig från all alkoholkonsumtion så tillskriver du dig själv det värde du faktiskt har.
Om du skulle sluta äta nötter för att du har blivit allergisk så skulle du inte behöva fundera på bortförklaringar. Varför? vad är det som gör att man minskar i värde om man inte tål alkohol men inte om man inte tål nötter, gräs eller katter?

Att berätta för andra om sitt problem kan också vara ett bra sätt att öka sina chanser att klara sina föresatser. Dels blir det svårare att dricka inför dessa människor, dels slipper du tjat om att ta ett glas och vara som en människa.
Dessutom hjälper du andra, både nyktra och alkoholister att få en realistisk och sann bild av vad alkoholism är och kanske kan det vara en ögonöppnare för någon som själv har ett osunt förhållande till alkohol.
Tänk över det lite. Genom att dölja och ljuga om dina problem så förkastar du hela din person pga missbruket istället för missbruksbeteendet.

Ofta oroar man sig i onödan och blir positivt överaskad av hur odramatiskt omgivningen reagerar när man lägger fram det man själv upplever som en stor och mörk hemlighet. Kanske visar det sig att dina problem inte är så okända som du föreställer dig.

Lycka till med ditt nyktra liv och var stolt över att du är stark nog att sluta med alkoholen istället för att skämmas över att du har en överkänslighet/allergi mot alkohol. Du valde inte att få problem men du valde att göra något åt det. Det är Styrka och något att verkligen vara stolt över! RESPEKT!

Jag är också ny här och tycker att det är fantastiskt att så många kan ge så mycket av sig själv. Jag läser allt och försöker ta åt mig. Som alla andra här dricker jag alldeles för mycket. Jag tycker det är bra med alla bra råd man får men vissa råd kan jag inte förstå tex drick inte mer än ett glas i timmen eller så fort att du känner att du börjar bli lite berusad sluta att dricka. Jag vet inte hur ni är och varför ni har blivit beroende men jag blev det i alls fall för att det ger mig en tillfredställelse att bli berusad. Om jag dricker ett glas vin i timmen kan jag lika gärna dricka vatten för det ger samma effekt. Jag vill sluta som alla andra men det är för svårt.

Dag 10. Det rullar på och blir enklare och enklare. :)

En stor förändring i mitt beteende är nu att jag aktivt försöker undvika aktiviteter där det förekommer alkohol, tidigare så var det tvärtom, jag var något av en expert att nosa upp tillfällen där det inte verkade suspekt att dricka alkohol oavsett tid på dygnet eller veckodag. Och det var ganska enkelt, på mitt jobb så är det väldigt mycket events av olika slag, allt ifrån leverantörer som bjuder på fest till fredagsöl och diverse firanden med champagne.

En sak jag reflekterat runt under mina 10 nyktra dagar är hur ofta folk i min omgivning refererar till alkohol. Dagligen så kommer det upp, allt ifrån chefen som utlovar champagne om man levererar i tid till kompisar som pratar om all öl som ska drickas vid ett framtida tillfälle. Tidigare så märkte jag det inte alls, nu hajar jag till varje gång. Det är en bra påminnelse, inte jobbig, snarare motiverande.

Jag har somsagt undvikit sociala sammanhang där jag förväntas dricka alkohol, av två skäl, dels vill jag inte utsätta mig för frestelsen, dels så vill jag inte hamna i diskussion runt varför jag väljer att inte dricka. Avstår t ex från jobbets julfest, och då kan man ju alltid skylla på någon familjegrej. Oroar mig dock inför jul och nyår, släkt och vänner kommer att reagera över att jag tackar nej till whiskeyn på julaftonskvällen och låter bli att dricka mig berusad på nyårsafton.

Har inte lust att gå ut med att jag har alkoholproblem, kan inte skylla på att jag ska köra bil...Behöver lite tips på bra ursäkter till att inte dricka alkohol! Vad brukar ni säga?

Har jag känt mig lugn utan ångest idag. En obeskrivlig känsla. Känns som jag är född på nytt. Är det så här man ska känna sig. Jag har haft problem med alkohol i flera år. Har försökt med psykologer,terapeuter,läkare,AA men ändå tänkt att jag kan nog ta ett par glas till middagen. Sedan har det eskalerat med att Åke (ångesten)inte rösten dragit iväg mig till systemet och jag har handlat bara för denna gången. Imorgon slutar jag. Sedan kan det ha gått några dagar ibland faktiskt. Fast har knappt kunnat ta mig ut,får ångest på Ica,när jag hämtar mitt barn på skolan,vågar inte prata eller träffa kompisar flr jag känner mig tråkig och har svårt att koncentrera mig,slutar på jobb för jag inte tror jag klarar det,bråkar och skriker på min man. Känns som om på ngt sätt att saker och ting börjar falla på plats. Eller är det bara en illusion. All denna skam,samvetskval,tårar av misslyckande och att inte vara sk normal har gjort att jag självmedicinerat med alkohol och lagt ner så mycket tid på att planera mitt drickande och gömma undan det. Byggt fasader bl.a. Bl.a. Bl.a...all denna tid år efter år som jag varit medveten men ändå inte gjort rätt val. Har läst mycket hela dagen här inne på forumet och det känns som jag hittat rätt ställe att ta del av andras tankar och skrivande och även skriva lite själv som blev väldigt mycket nu..hoppas jag inte får Åke i hjärnan imorgon igen bara...

eftersom jag förstår att du har/har haft en missbruksproblematik. Med risk för att vara påträngande ( jag förstår om du inte vill svara) så frågar jag i alla fall om du har varit på behandlingshem någon gång? Jag undrar i så fall hur det fungerar. Kanske någon annan som vet annars. Får man terapisamtal och har man möjlighet att få prata med någon på en gång om man plötsligt mår dåligt? Jag funderar lite kring hur och när jag ska förmedla mina tankar om framtiden.. Jag tänker att det kanske kan vara bra om han får dirigera om sin motivationskälla från mig till något annat så tidigt som möjligt. Det blir ju inte bra om han gör sig en falsk bild av vad som väntar när han kommer ut därifrån. Ett annat skäl till att jag funderar på att ta upp detta på något sätt, kanske skicka sms( det går inte att ringa dit) eller kanske ta det över telefonen när han ringer, är rent egoistiskt, känner att jag vill befria mig från den malande oron över att jag antingen gör honom besviken eller att jag ska bli svag och gå tillbaka till honom. Dessutom känner jag mig falsk som låter honom hållas utan att direkt säga hur jag känner. Har gett några antydningar genom att svara på hans sms typ " vi får ta ett prat när du kommer ut och se hur vi känner" och " vi tar en dag i taget, ingen vet hur vi känner när du kommer ut" etc.. men han svarar bara att allt kommer att bli så bra och jag ska visa dig hur mycket jag älskar dig. Det blir så svårt, någon av oss kommer att bli sårad. Jag vill kunna släppa detta och fortsätta med den framtid jag hade börjat bygga på..

Tack för svar!
Jo jag har ju förstått att det är en känslig fråga. Han går alltid i försvar och tycker jag är knäpp som oroar mig. Det är ju folköl lixom! Det säger han jämnt. Men 2.8 dricker man till maten, men inte 3.5! Har känt att jag kanske förstorar upp det men tycker det är jobbigt. Ser fler signaler som att han reagerar starkt på om jag inte dricker på fester. Då känner han som att jag dömer honom. Vilket inte är sant. Säger jag att jag är orolig flinar han bara och surar ihop. Jag kanske ska ta och skriva ett brev till honom.... Men jag är rädd att han missuppfattar och tror jag hänger ut honom :(
Kanske ska prata med mina vänner om det, för att få lite backup?! Eller kanske hans syster, hon har ju oxå levt i hans barndom. Men hon har inga såna problem, och hon har även varit med några gånger när han blivit för full och svinig.

Det är inget konstigt att vilja bli omtyckt. Det vill vi alla, de som inte vill finns det diagnoser för, men skillnaden är att en del av oss hanterar bristen på ständig bekräftelse bättre än andra.

Jag umgås med och känner ”stora” män som ständigt fruktar att de skall bli avslöjade. Det finns inget rationellt i deras fruktan. De levererar, har ett knivskarpt intellekt och är oerhört begåvade inom sitt område. En betraktare ser en man med en oerhörd självkänsla och som utstrålar beslutsamhet och insikt. Och ändå finns det där lilla barnet inom dem som vill bli bekräftad.

Du skall inte ta ”alla andras framgångar” för givna. De flesta av oss, inklusive mig själv, har försökt sluta med alkoholen så många gånger att vi har tappat räkningen. Att det går bra för en del av oss beror förmodligen på att vi tränat i misslyckanden och lärt oss var fällorna finns.

Du har ju en jättebra analys av dig själv om än inte helt rättvis. Men det finns en jätteenkel övning att göra. Skriv ner två kolumner. De skall innehålla tio rader. Rubrikerna för kolumnerna skall vara ”vad jag tycker är bra med mig” och den andre ”vad jag tror att andra tycker är bra med mig”.

Du är tillräckligt begåvad för att förstå var jag vill komma. Självkänsla och åter självkänsla är nyckeln till framgång och förmodligen också till ett nyktert liv. Låt inte dig själv vara orsaken till ditt missbruk. Det finns sällan något skäl till det.

May the Force be with You

Kul att det är lite spännande diskussioner här! Det är så bra att skriva ner sina tankar. Även för mej, fortfarande. Jag kan inte riktigt känna igen mej i bilden som den "snälla" anhöriga. Jag är inte alltid snäll, jag för liv och gör det lite svårt här. Men jag har accepterat att min man dricker alkohol, för mycket ibland. Det är nu så bara att jag får ta det onda med det goda och det goda överväger. Jag inser att det perfekta finns inte. Med min nya livsstil så har allt förändrats till det bättre. Inte över en dag men sakta. Det har bromsat hans drickande rejält. Det kanske blir ännu mindre?

Nu vet jag inte riktigt hur mycket din man dricker men jag har inte den uppfattningen att han är alkoholist? Han dricker för mycket i alla fall och du blir frestad då eller? Det blir ju inte jag. Det har jag inte nånsin blivit sen jag bestämde mej för att sluta. Otroligt nog.

Det där är en sak som du måste känna vad du klarar men ha inte för bråttom att skippa honom i alla fall. Jag tycker det låter som om han har många goda sidor också, din man. Och han verkar vara villig att ge dej tid.

Ett råd vill jag absolut ge, drick inte på semestern. Jag har gjort det under tidigare nykterhet, tänkte att semestern är ju en avgränsad period och när man kommer hem så är man tillbaks i vardagen igen. Det gick inte. Jag drack alldeles för mycket under semestern och när jag kom hem skulle jag trappa ner osv. Det tog flera år innan jag fick kraft att sluta igen. Det kanske kan funka för nån men det är inte värt risken. Mina bästa semestrar har jag haft som nykter. Mest "minnesvärda" också:) Jag tycker det låter underbart att du kan koppla så av med sol och hav. Härligt! Och jag tycker gott du kan frossa vidare i kickboxning och böcker! Åtminstone böcker har inga skaderisker!

om du kan ta till dej av kommentarerna och inse att du är viktigast här. Jag har så svårt att förstå den här problematiken eftersom den är så främmande för mej. Därför brukar jag sällan läsa på anhörigsidorna t.ex. för jag känner inte att jag ska komma med råd. Men jag börjar också förstå att det här är en annan form av "missbruk", svårt att bryta det också. Så ta inte illa upp för att jag får det att låta så enkelt, jag FÖRSTÅR att det är komplicerat. Men ändå, lilleskutt, läs igenom ditt första inlägg här. Du beskriver hur han behandlat dej. Då är det inte DU som är "egoistisk.. känslokall och psykopatisk." Det är han. DU ska ta hand om DEJ. Du är på rätt väg nu, gå inte tillbaka. HAN är inte ditt ansvar. Din dotter däremot har du ansvar för, och för dej själv.

Jag känner varmt för dej och önskar uppriktigt att du ska klara av att bryta och leva ditt fria liv.
Kram!

Sanningar svider så förbannat. Jag ser ju vad du ser m-m. Jag är inte redo för att vika mig, att sitta still i båten och bli en "snäll" anhörig. Men likt förbannat så ser jag ju att det går. MB och Santorini fixar det och jag blir frustrerad av tanken på att jag kanske inte kan fixa det. Jag väljer den kloka och fega utvägen med att ta till tid. Nu ska vi ju tillbringa fyra veckor tillsammans mannen och jag. Så där otäckt nära som man måste i en bungalow. Inga rum att dra sig undan i. Knappast lär det bli tid för egna funderingar. På stranden tänker någon klok sate. Fundera på stranden Fia. Nej, tyvärr sä fungerar jag inte så. Ge mig sol och hav och jag är totalt bortkopplad från vardag. Jag tänker inte utan bara finns till
Fast kanske kan det bli annorlunda denna semester när jag känner att alkohol ska inte blandas i smeten. För jag vill inte, inte nu, inte idag.

Som jag skrev innan så är jag stundtals obekväm med denna nya Fria Fia. Allt djävla analyserande tär på mina krafter. Jag önskar ibland att jag kunde vara en sån där lycklig person som traskar genom livet utan att tänka. Men jag kan inte. Jag flyr ständigt från tänkandet. Nu är mina nya droger kickboxning och böcker. Ja det kunde ha varit värre; Heroin och godis kanske. Men den där verklighetsflykten stör mig. En vän - som jag givetvis blev skitarg på - påtalade detta redan för 13 år sedan. Han sa något liknade som; "Varför läser du hela tiden Fia? Inser du inte att det är en flykt?"

Idag kan jag svara. - Jo jag inser det och jag försöker omvärdera. Det är inte alltid lätt men tanken är sådd. Tack m-m och Tusculanum för input. Jag vet att ni har rätt.och jag ska låta era tankar gro i mig. Både om att hålla mig nykter under semestern och undvika den skam och ångest som följer. Men även om jag vill förbli ett par. Jag trivs i min självvalda ensamhet samtidigt som jag ser att mannen är en "catch".

Fia

Tack!
Kloka är ni och älskansvärda på-riktigt-människor.
Ja, här står vi nu nakna tillsammans och plirar lite mot det dammiga ljuset som vi inte riktigt sett innan. Rädda och skakiga som fan ibland och helt igenom nysmidda wrecking-balls, som inte känner något motstånd i ögonblick av euforisk, nyvunnen kampvilja: I BRAKE FOR NO ONE!!
Och ändå... bara människor... vanliga, riktiga människor, som inte har någon manual över hur livet ska levas mest riktigt, utan vi får treva oss fram längs den vindande vägen. Det enda vi har beslutat oss för är ju egentligen att:

Livet skall LEVAS!

Inte flys ifrån. Jag är så alltigenom tacksam, och lite stolt också faktiskt! att jag tillhör den här skaran tilltuffsingar som spankulerar vidare här tillsammans i det nya ljuset. Vi försöker ju få varandra att vara rädda om oss, det kan aldrig vara dåligt.

Kom nu, så går vi en liten bit till!