Senaste kommentarerna i forumet

Har övat på att sätta gränser, säga ifrån och att ställa rimliga krav med god framgång. Jag känner mig stärkt i den positiva responsen och samtidigt lite förvånad över att det kunde räcka med att, på ett vänligt men tydligt sätt, framföra vad jag vill för att få just det jag vill. Jag är också glatt överraskad över hur säker och bestämd jag kan låta när jag inte tvivlar på mig själv eller mitt värde. Det här har varit ett problem för mig, inte bara i kärleksrelationer och kring alkoholrelaterade saker, utan också i arbetsliv, vänner, kontakt med myndigheter, läkare o.s.v. men med en sak i taget så verkar det rulla på. När jag började försöka ändra mönster och beteenden kring mitt medberoende så påbörjade jag också en förändring i mina tankemönster och attityd även mer generellt i mitt liv.

Just idag gillar jag mig själv. Ovant men häftigt.

http://www.ystadsallehanda.se/ystad/article1896703/Datorspelande-tonari…

...precis som Mulletant säger. Du kan bara förändra det som ligger i din makt.
Ensamheten efter en separation är påtaglig och det tar tid att vänja sig.
Vissa saker kommer aldrig mer tillbaka men många saker ersätts av nytt.
Jag väntade inte utan satte mig på fik, biografer, pubar ensam. Ibland påminde det ännu mer om ensamheten men jag gav mig tusan på det skulle bli bättre. Det blev det också. Med tiden hittade jag mig själv i min nya situation.
Ge det tid och tvinga dig själv en smula. Att sörja ett äktenskap är smärtsamt. Jag har tyckt det är enklare sörja dödsfall, de är ju definitiva.

Du vet du har gjort rätt!
Var stolt över din styrka!
Nu reagerar kroppen med uppgivenhet. Ställ det i relation till alla år du levt skrämd och parerat skottsalvor. Det tar tid att ändra invanda mönster och rutiner.
Ensamheten kan ibland vara skrämmande men du var ju ensam i ert förhållande också, gömd i rädsla.
Njut ditt gryt, livet och dina sunda barn.
Du är bra precis just för att du är du!

Kram

Det ska jag- simma lugnt-, ligger liksom lite i min natur." That boy moves ever so slow" brukade min goa mamma säga. Sant? Kanske, liksom...

Men vi måste också få existera tänker jag...vi som är en smula efter./R

en funderare över Sinnesrobönen; Gud ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Det som varit har varit... jag tror att du aldrig skulle vilja vara utan eller byta ut dina barn (till några du kanske skulle få i en ny relation?:) ...

Jag vet att det inte är lätt... var stolt över att du hade modet att förändra...
Du kommer att hitta ditt eget, nya liv - ge dig lite tid! Kramar / mt

ingår också i livet. Ska dela också det för att bilden av vårt liv inte blir onödigt:) eller orealistiskt idyllisk. Vi har haft en tung veckas vardagar i söndags då vi såg en film som väckte starka känslor speciellt hos Mg - känslor som jag inte kunde/kan dela för jag förstår dem inte riktigt - men visst... iofs. Igår resulterade det tunga, som inte alls varit heltäckande - men ändå tungt - i att jag blev mer svårmodig och tungsint än på mycket länge... kanske på ett år.

Under svårmodets ytskikt är jag tillitsfull, känner tillförsikt inför framtiden, men är påtagligt medveten och påmind om hur djupt alkoholismen skär in i och skapar sår i människors liv... och att det tar lång tid innan såren läks.

I ett annat sammanhang skrev jag att "livet ligger i bakhåll" och det var väl just det som hände i och med filmen. Det är tungt att ta in och ta till sig "sanningen"... den konfrontation som indirekt kom till mig via filmen. Hmmm - så är det.

Filmen är When Love is not Enough som handlar om en av AA:s grundare och fokuserar på hustrun och äktenskapet, alla svek innan han blev nykter. Även om Al-anons tillblivelse. Vi har sett den tidigare men den berörde mannen på ett djupare sätt denna gång.

Jag har skrivit det förr - det är en utmaning för "jag"; för "du" och för relationen-"vi" att vända livet. Cecilia Svensson har verkligen valt en passande titel på sin bok Det är hur enkelt som helst, det är bara att förändra hela sitt liv... så är det, inbegripet att ta emot alla de känslor som förändringen för med sig. Ofrånkomligt skulle jag tro.

För övrigt har jag vid ett par tillfällen denna vecka också vistats i sammanhang med onyktra/berusade personer och känner alltmer förundran, förvåning och viss avsmak över det jag ser... Hur kan det vara så eftersträvansvärt att försätta sig i ett tillstånd som tar fram det primitiva i oss människor? Skalar av hyfs och stil och socialt skikt... Att medvetet och avsiktligt peta hål i (den tunna) hinnan som skyddar vårt sociala samspel och utlämna oss bortom kontroll... Att utlämna sig till sina känslor i trygghet och i närvaro av vårt förstånd vill jag bejaka men det jag ser nu när jag ser människor i stigande grad av berusning är bara patetiskt och fyller mig med sorg.

Det var dagens text.
I hopp, förväntan och tillförsikt om ljusare dagar... / mt

lugnt Dompa! / mt

Så sista arbetsdagen idag på drygt två månader. Skönt tänker jag, är detta skönt...jo! Nu väntar en månads semester med familjen och det lär jag klara bra. Sen kommer Juli (en månad i ensamhet när jag kan spåra ut hur mkt jag vill). Det skrämmer lite, kommer antagligen att vara inloggad dygnet runt här...eller ligga i mitt eget träck. Så jag hoppas ju för min egen skull (och andras, men jag är ju närmast mig själv) att Forum är uppe och fungerar i Juli. Fullt ut... Var det Fenix som skrev ngt liknande detta; så lite pengar för så mkt?

Nåja, Juli är inte här än utan först ska jag beta av Juni. Antagligen i cybertystnad...men då vet ni som bryr er att jag har inte drattat i flaskan. Snarare bara i medelhavet - Den snuskiga dypölen. Drick med förtstånd./R

Tack skall kolla länken till bloggen jag har sökt på bloggar om alkoholberoende/medberoende.

Tack du, Lelas också för dina fina ord, ja kanske den verkliga vändpunkten men det "tokiga" är att jag tror det tar lång tid dit (botten) också för nu har det varit bra igen och då "lever jag på det" själv, så länge det är ok. Jag tror att jag fått ta så mkt "smällar" tidigare så jag äntligen har förstått att jag bara måste ta vara på de stunder, den tid som är bra för att orka vara stark när det väl bär iväg för min man, jag vet och är stolt över att jag är mer gränsättande (även om jag borde vara ännu tuffare) att jag inte tar åt mig av skitkritik, glåpord eller annat. Att jag inte låter mig styras lika mycket av hans sjukdom, jag kommer på mig själv hur mkt jag levt ngn annans liv men sakta börjar leva "mitt". Hur jag fullkomligt struntar att vända ut och in på mig själv för att vara honom till lags och hans drickande. Det lever jag på och det känner jag mig starkare av!. Jag har slutat att alltid ha en plan B för allt i vardagen, helt sjukt att jag tänkt så tidigare och så länge.
Egentligen är det ändå helt absurt att jag ändå låter allt bara löpa på men det var som ngn annan skrev här att visst borde man vara så stark att man tar sitt pick och pack när någon gör en så illa utan att den personen förstår men det är lättare sagt än gjort.
Jag har "dumt nog lärt mig" att leva så här tillsammans med min man och våra barn och tycker att jag funnit bättre vägar nu ändå när det banar utför i hans missbruk och mitt medberoende än förr så därför gör jag inget drastiskt ändå...
Någon/några tycker säkert jag gör fel, någon/några känner säkert igen sig, någon/några kanske tycker jag ändå gör det så bra jag kan så länge jag eller våra barn mår sämre. Min stora skillnad är att jag numer har en känsla om att må bra eller dåligt, förut trodde jag att jag mådde bra, åtminstone okej men egentligen riktigt skit och så var det mestadels, nu är det tvärtom och det är jag stolt över mig själv för!

... igen.

Han snirklar sig in i mitt liv, tvingar sig på, fjäskar, trugar, bönar och ber. Och jag vill inte. Men åh, så ledsen jag blir.

Har tänkt sååå mycket på vad du skrev till mig en gång Mt: att jag hyllar kärnfamiljen så... Och där är jag kvar. Jag känner mig sååå misslyckad, är sååå rädd att jag har berövat barnen det. Därmed inte sagt att jag tror att de hade fått det bättre av om jag stannat, men jag önskar att jag hade sett alla varningssignaler innan barnen kom...
Önskar så att barnen ska få vara lyckliga, slippa arga och bråkande föräldrar, att de skulle ha fått fira jul och födelsedagar med mamma OCH pappa... att mamma och pappa hade varit snälla och bra... Det gnager i mig. Jag ligger på gränsen hela tiden mellan att vilja kämpa för att få ha barnen lite mer, till att känna att de kanske har det bättre hos pappa så jag kanske borde låta honom få barnen på heltid.

Åh....
Försöker säga och visa för kompisar och även nya bekantskaper att jag vill umgås, hitta på saker osv, men det är segt. Känner mig väldigt ensam.

Kramar

... att läsa att du gett upp och inte orkar strida mer.

Jag förstår dig så väl: oj, så många gånger jag gav upp, men precis som Lelas skriver så kommer kraften tillbaka. Många gånger har jag känt att jag inte orkar mer, inte orkar just då, att jag inte orkar leva i det men inte heller orka lämna, men så en dag bara går det. En dag i taget.

Min sambo är "snäll" igen och jag saknar tvåsamheten, men för mig är detta rätt - att jag lämnade. Det är kanske inte det rätta för dig, men en dag kommer du orka sätta din gräns.

Kram

"Som din dag, så skall din kraft ock vara..."

Så sjunger vi i en av mina favoritpsalmer: Blott en dag. Och så är det ju. Vi får den kraft vi behöver för att klara varje dags utmaningar.

Du skriver att du har gett upp, och så kanske det är. Men när du behöver kraften så kommer den att finnas där för dig. När det är dags.

Kram, vännen!
/H.

barn !! Välkommet tillskott tycker jag !

http://www.drugsmart.com/artikel/nu-ar-alkopedia-har

släpper Marie ett nyhetsbrev som heter duga :- ))

http://www.klarblacoaching.se/personlig-utveckling/varje-forandring-bor…

Och detta som inleder hennes nyhetsbrev :

maj 2013

vad jag upptäckte när jag skapade en morgonrutin

Klockan ringer och utan att jag överväger möjligheten till ”bara tio minuter till” går jag upp, drar på mig mina mysbyxor och sömndrucken landar jag på yogamattan i barnets position. Hon är fem och inte ens tuppen är vaken. Den tolv minuter långa yogasekvensen med de efterföljande tolv minuternas meditation tillhör den nya ordningen i mitt liv. En morgonrutin som jag beslutade mig för att införa som en följd av ledarskapskursen på Strozzi Institute i mars. Kursen som har fått mig att inse att det är nödvändigt att kropp, knopp och själ samspelar för att mitt liv ska bli fullödigt.

För att inte framstå som ett under av disciplin och självbehärskning erkänner jag att det har tagit åtskilliga veckor att få rutinen på plats men nu sitter den. Och det är också nu som jag kan skörda de underbara och oväntade frukterna. Låt mig berätta för dig vad jag, till min förvåning, har upptäckt:

•genom att starta min morgon med både lugn och styrka sätter jag tonen för dagen. Jag har märkt att jag inte stressar upp mig lika lätt som tidigare och att jag ändå få mer gjort.
• genom att hålla mitt löfte till mig själv har jag byggt upp min självtillit. Att inför mig själv vara en person som det går att lita får mig att må gott i själen. Jag har märkt att jag är mindre självkritisk och går med rakare ryggrad.
• genom att göra rutinen så gott som dagligen har den blivit en vana som jag längtar efter. Att gå upp i ottan, göra märkliga rörelser och sedan sitta som buddha är inte längre inlindat i tvång utan omsvept av självklarhet.

När jag upptäckte värdet av att ha en morgonrutin införde jag ytterligare en - min skrivrutin. Efter meditation och frukost sitter jag ner och skriver en timme. Ibland mer om tiden tillåter. Och äntligen har jag kommit igång med att skriva på en regelbunden basis. Något som jag har försökt och även misslyckats med tidigare.

"Brisen vid gryningen har hemligheter att berätta.
Somna inte om."
Rumi

Att skapa dagliga vanor är inte lätt men det blir enklare om vi gör dem i anslutning till att vi rutinmässigt gör något annat. Som till exempel att gå upp på morgonen. Alarmet har blivit min ”trigger” för min yogastund och den har i sin tur blivit en ”trigger” för min skrivrutin. Det är också lättare om vi sänker ribban till en nivå som möjliggör framgång. 12 minuters yoga och 12 minuters stillhet kan tyckas lite men det är inte mängden utan kontinuiteten som är nyckeln till framgång i det här fallet.

Och du? Ser din morgon ut på det sätt du önskar?
Vad fungerar och vad skulle kunna bli bättre?

Du har ju rätt där...som vanligt ;-)(utan att vara elak). Hade det funnits en klunk Whisky i påsen så är är chansen stor att jag INTE hade spottat ut. Men tanken kom...och finns fortfarande där; Jag bestämmer och passar det inte så kan jag spotta ut! Oki...inte så trevligt.för omgivning, men kanske nödvädigt för mig? Man ka alltid spotta i en servett. Så jag tror att min tanke kanske inte var helt fel. När det liksom inte passar...så spotta ut. Städar kontoret idag för flytt. I mina lådor
hittar jag oroväckande många Läkerol och tugummiaskar. Inser att detta är ett missbruksbeteende; Att alltid ha frisk andefläkt. Men shit tänker jag; Jag behöver ju inte dessa hjälpmedel längre. Men det är svårt att tänka om, svårt att lära gamla hundar att sitta . Då får vi spotta även om omgivning finner det en smula äckligt tänker jag. /R

till dina tre veckor! Jag har passerat två veckor och lufsar dig i hälarna. Var sista gången hos en psykolog i går som jag gått hos några gånger på arbetsgivarens bekostnad. Kändes så bra att vara glad och stark för en gångs skull. Har dessvärre de flesta gånger varit bakfull i olika varianter. Vi drog upp strategier för hur jag ska hantera kända risksituationer framöver, och han har gett mig bra hjälp med att se alternativ som jag inte tänkt på så mkt innan. Mina risktillfällen brukar infalla när jag blir ensam hemma mer än en dag, och nu utarbetar jag en handlingsplan exakt hur jag ska förebygga återfall när det inträffar. Känns bra.
Solig Fenix

Tjoho! Treveckorsvallen är sprängd!!! Grodan hjular enhands i morgongräset!

Första förväntade puckeln är alltså passerad. Förutom dom dagliga småpucklarna (och småpuckona) så är nästa större hinder femveckorsvallen. Har inte varit nykter fem veckor i rad på de senaste 20 åren. Att lyckas med det vore stort liksom att uppleva en dimfri sommar direkt och på huden.

Alau - var stolt! 42 dagar är för sjutton sju veckor. Bara det berättar för mig att du har bestämt dig för vad det är du vill och att du har förmåga och kraft att styra din båt. Du ska vara otroligt stolt eftersom det här är en alldeles särskild kamp som var och en av oss hur mycket stöttning vi än får ändå måste ta med oss själva. Att bara ge sig in i en sådan fight kräver MOD eftersom grundkravet är ÄRLIGHET mot sig själv. Att sedan fortsätta vara ärlig och realistisk är inte något som bara händer - det kräver en enorm ansträngning och vilja - en spark framåt Alau - jag tar rygg!

Cyklisk psykos - den var ny. Absolut tror jag att PMS kan ha inverkan på alkoholsug. Jag vet att jag dagarna innan mens alltid har druckit (mer) och dessutom ätit en massa godis. Detta är inget hittepå. Självklart finns det ju då risk att jag var tredje vecka kommer att ha ett större alkoholsug än vanligt. Men liksom du Markatta vill jag inte ständigt vara sinnesförändrad för att hantera det om det går. Vi får se. Är samtidigt glad att min läkare uppmärksammar detta. Om jag inte fixar det den här gången har jag dock sagt till honom att jag ska prova SSRI.

En sambadansande Groda.

Pms kan verkligen ställa till det mycket för vissa. Jag har själv problem med detta. Förr blev konsekvenserna enorma, då jag hade problem med självskadebeteende. Tillsammans med läkare så spårade vi ett mönster som följde mens-cykeln. Fördelen blir ju då att man på förhand kan gardera sig, det handlar ju om några få dagar i månaden som man blir mentalt förändrad.

SSRI har jag provat utan framgång. Tycker det känns orimligt att man ska behöva vara avskärmad ständigt när man egentligen bara mår som värst under några dagar då man har pms. Likaså p-piller och hormoner som jag tycker också förändrade min personlighet.

Det bästa jag provat har faktiskt varit, att klar i skallen, vara medveten om de mönster som mitt mående följt. Skriv i en tydlig kalender. Det blir lättare att hantera om man kan, när allt känns nattsvart och man saknar energi, påminna sig själv om att det är "bara pms" och enligt min cykel så kommer detta att passera inom x många dagar.

För mig är det superviktigt att under dessa dagar äta bra och regelbundet, extravitaminer i kosten, regelbunden sömn och att träna, även om jag inte känner för det. Lägg in några riktigt tunga pass dessa dagar, det flyttar dels fokus från svåra tankar och man hjälper också kroppen att producera egna "må-bra-hormon".

Tur ändå att du träffat en läkare som tar pms-problemen på allvar. Det ser så olika ut för alla och för många kvinnor är det ett jättestort problem som sopas under mattan med ett "men mens är ju bara naturligt". Det finns så mycket okunskap om de flesta besvär och sjukdomar som är bara "kvinnliga". Jag har kämpat med detta sedan jag var 12 år gammal och fått höra allt ifrån att jag måste ha cyklisk psykos till att jag ljuger och överdriver om mina besvär.

Kram

använda sinnesförändrande medel är ju precis vad jag gör när jag använder alkoholen. Att byta alkoholen mot ett piller kan aldrig vara en lösning, jag skjuter ju bara upp min nödvändiga kontakt med mitt känsloliv. Om som du säger så blir användarna "...."flacka" i sin personlighet på något sätt och mindre empatiska". Det är väl kontakten med känslorna och bli en levande människa som är målet ?

Och jag gratulerar dig alau till att ha hittat din väg :-)

jag blir peppad av att läsa dina dagliga inlägg. Tjohoo vad du är duktig!

Jag ligger för närvarande på dag 42 och börjar tillåta mig själv att faktiskt känna mig stolt. Jag har försökt sluta dricka i drygt ett år med varierande resultat. Denna gången om VILL jag verkligen. Något alternativ finns inte. Dessutom har jag börjat inse att det faktiskt är JAG som måste bestämma mig. Det räcker inte att bara visa sig på AA möten och tro att någon/något ska komma med en lösning. Det är JAG som måste göra jobbet. Har de senaste 42 dagarna gått på mötet varje dag. Har träffat massa nya människor. Jag försöker ta till mig så mycket som möjligt. Pratar och delar med mig (vilket verkligen inte är min starka sida).

En dag i taget. Idag är jag nykter!

det är just detta gemensamma drag vi har som talar om för oss att vi verkligen har ett MISSbruk. Att vi kan fantisera om ett glas hit och dit men vi vet att vi nöjer oss inte med ett glas. Det är lite samma för mej med choklad också, jag vill ha hela kakan. Men där har jag lärt mej snåla lite, köper 86% mörk choklad och då kan man inte äta så mycket. Man behöver nog jobba på att inte ersätta ett missbruk med nåt annat men var sak har sin tid. Första prioritet för oss är att bli nykter, sen får man ta resten när man orkar. Fast jag tycker ju att det var en jäkla bra kombination att börja med LCHF samtidigt, då fick jag fullt upp med det :) Bra jobbat tjejer, jag är övertygad om att ni grejar detta nu!

nog blir det svårt med vin att spotta ut! Slinker lätt ner i misstag. Den risken skulle jag inte ta.

Jo då, jag lever. Känner att jag gett upp på många plan- orkar inte strida mera.
Tack för att ni tänker på mig- jag följer er i era trådar.

Kram

Precis som du är jag inte intresserad av Ett glas vin eller öl - jag dricker för berusningen. men den är så dyr i form av skam, pengar, hälsa så jag har inte råd längre.

Kram

Grodan