Senaste kommentarerna i forumet

Tänk vad man kan känna igen sig i människor man aldrig har träffat!
PTSD är vad jag väntar på att få komma i terapi för.
Har dåliga erfarenheter av antidepp och ångestdämpande mediciner sedan förut, är inte så pigg på att börja med andra mediciner än de jag redan tar, till natten. Jag hoppas i stället att jag ska få hjälp med att hantera den ångest och panik som jag har, av skäl som jag kan förstå men inte riktigt acceptera. Tänker att jag ju borde vara läkt från allt det där, ha gått vidare och lämnat det bakomflutna framför mig för att tala med Timon (från Lejonkungen :-) )
I går drack jag vin för att sova. Det var ett medvetet beslut och kändes okej både då och idag. Har inte varit bakis och inte haft ångest. Har orkat göra saker som får mig att må bra och känt mig allmänt stark. Vi bestämde att vi ska ta bort lördagen som vinkväll, får dricka i morgon. Då har vi två vinkvällar denna vecka i stället för tre. En nedtrappning. Dessutom drack jag mindre än jag brukar. Så processen är igång och peppar, peppar, känns hanterlig. Åtminstone idag.
Min sambo dricker lika mycket och ofta som jag, och tycker att det är lugnt. Han känner sig inte orolig för egen del, inte för min heller, han tror att mitt problem är sömnen, inte alkoholen. Han stöttar mig i att försöka lösa sömnen utan alkohol och säger att han inte heller kommer att dricka om jag inte gör det.
Mitt mål är att kunna sova utan någon medicinering, vare sig vin eller tabletter, och att kunna ha den där normala relationen till vin som de jag umgås med har. Dricka till maten,vid fest men aldrig för mycket osv.
Ser att vägen dit är lång!
Bearbetar och processar detta intensivt just nu. SÅ många tankar och känslor som väcks!

Jo, du har rätt i att boendet kommer att lösa sig så småningom, men jag vet dock att det kommer att dröja ett tag, och jag försöker att tänka en dag i taget och se detta som tillfälligt, men ibland är det övermäktigt. Till saken hör att min man jobbade på annan ort längre perioder i sträck, så jag hade det lugnt hemma de månader/veckor han var borta, å nu känns det som att jag då iallafall hade mitt egna hem och att jag nog kan stå ut tills min ekonomi är löst....samtidigt vet jag att det var så jag tänkte och kanske därför inte ställde ultimatum, utan tänkte att jag gör det när jag kan fullfölja genom att ha råd att bo själv igen!

Livet är ju inte rättvist och jag vet det, men det är precis som du säger att ja har haft ett väldigt fokus på det lyckliga slutet, helt egoistiskt tänkt att han är skyldig mig det efter all skit jag tagit. Att han är skyldig oss, vårat förhållande att skärpa till sig och ordna upp saker, att vi är värda det efter allt....vet att jag inte kan lägga ansvaret för min lycka hos honom, men känslomässigt vill jag bara skrika att nu räcker det, väx upp, du är ingen rockstjärna. För det är det han tror...han tycker att han har ett väldigt häftigt liv och att hans fyllor är roliga historier att berätta för vänner/kolleger/familj, att man dagen efter all skit ska sitta och skratta och tycka att det är roligt och ständigt detta "äh, det var väll inte så farligt, eller gud vad du överdriver, eller om det nu är så jobbigt att vara med mig så kan du väll flytta då, det här är jag" osv. Han sköter sin ekonomi och sitt jobb, och så länge han gör det, så har både han och hans familj inställningen att då får man göra vad man vill. Eftersom att jag inte har ghaft en egen ekonomi de senaste åren har det gjort att jag i princip har förlorat rätten att ha åsikter m saker och ting, att eftersom att jag inte tar tag i mig själv på den fronten, får jag inte säga något. Men jag vet att det inte skulle spela någon roll hur mycket jag än tjänade, han skulle precis som alla andra missbrukare bara hitta nya ursäkter...

Jag mådde väldigt dåligt efter att vi separerat första gången, men sen stängde jag av och bara fortsatte med mitt liv. Jag skaffade en ny relation, jobbade och studerade, och mådde bra. Jag var helt säker på att jag hade kommit över oss och att jag aldrig någonsin skulle ta i honom igen....nu i efter hand har jag förstått att så var det ju inte alls, jag slutade helt enkelt inte älska honom alls. Den nya relationen var en otroligt lugn, trygg och harmonisk relation, med en person helt utan missbruksproblematik. Men som sagt jag var ju inte kär i honom så det fungerade inte, det tog dock inte slut för att jag upptäckte att jag fortfarande älskade min alkoholist, det kom jag på först ett halv år senare.
Det är också en av mina stora rädslor nu....att jag levde så länge utan honom, men ändå försvann aldrig mina känslor....hur ska de göra det nu?

Jag vet inte riktigt hur jag har förändrats genom åren. ..Jag är ju naturligtvis äldre nu, vi träffades när vi var väldigt unga, och det tog lång tid för mig att förstå att han var alkoholist. DÅ blev han väldigt full när han drack och jag tyckte att det var jobbigt, men vi var i en ålder de de flesta festar en del och alla runt omkring tyckte att jag överdrev när jag sa att något inte stämmer, att han blir för full när han dricker....sen eskalerade det såklart hela tiden, men det tog många år innan han var uppe på den nivån han är nu, där han dricker något i princip varje dag....han blir inte dyngfull alla dagar, utan det är mer att han ar perioder av konstant fylla i tre-fyra dagar, sen kan det vara lugnare, något glas vin och någon öl men inte packad, dock alltid någon alkohol...tro jag kan räkna på mina fingrar hur många dagar han varit helt utan alkohol de senaste 3år en. Han har dock aldrig gömt alkohol, utan det har alltid varit öppet att han dricker. Jag är väldigt verbal som person och har alltid uttryckt vad jag tänker och känner till honom, så jag har inte heller döljt för familj och vänner att han har problem...och det har nog hjälpt mig att på någotvis behålla något slags förstånd i allt det sjuka....men ändå har jag varit kvar!
Den stora skillnaden jag kan se är att jag upplevde allt som mycket mer dramatiskt när jag var yngre, kring våra bråk, och vad det gäller otroheterna och spriten. Man blir mer likgiltig med åren, även om otroheterna alltid gör ont, så förväntar jag mig numera att han ska vara det, och blir positivt överraskad om det inte sker... sjukt, men så är det. Jag har varit tvungen att bygga en mur runt mig kring det, annars gör det för ont! Det märkliga är att vi alltid har haft ett fungerande samliv, där jag aldrig känt att jag inte är älskad eller att jag inte skulle duga, utan snarare vet jag att ingen annan kommer i närheten av det jag har med honom. Jag vet att det ligger helt hos honom och hans absurda bekräftelse behov. Min samtalskontakt tror att han har ett sexmissbruk också.

Ja, jag har läst en del på forumet men inte orkat skriva själv före nu. Tack, för att du säger att jag inte är ensam, det är skönt att höra och det är skönt att någon förstår.

Tack för att tog dig tid att svar mig!
Kram

Till Lucia kan du fira dina 14 dagar! låt dig inte nedslås, fattar iofs att det är trist, men 1 gång på två veckor,
man får nog bara ta det för vad det är. Hoppas du kan släppa frustrationen, och ladda om!

Tjena
Just nu, idag, är den uppsatta månaden över.
I början var det jäkligt bra att ha en bortre tidsgräns. Gissa om man längtade till dagen D då man kunde få ett glas igen.
För mig med en jäkla tävlingsinstinkt var det med största sannolikhet enda vägen ur dimman. Ett klart och tydligt mål att jobba mot.
Nu när månaden är slut....
Skall på krogen ikväll och fira mina framsteg!
Finns inte en chans i helvetet att jag byter denna goa, pigga, upprymda känslan mot ett rus.
En dålig natts nykter sömn är tio ggr mer utvilande en god natts fyllesömn!

Är dock fortfarande inte mogen för en diskussion med frugan. Tror det stjälper mer än det hjälper för tillfället.
Hon konsumerar fortfarande under "normalmängden". Fint, ta du ett glas....jag kör ikväll (hon har ju dock kört i tio år nu)

Kände igen mig mycket när jag läste ditt inlägg, även om jag inte hade lika lång historia med min alkoholist som du haft med din. Det är klart att så många år tillsammans gör det ännu svårare att lämna helt. Jag tror iallafall att du gjorde rätt som lämnade och hoppas att dina egna omständigheter inte leder dig till att gå tillbaka. På något sätt löser det sig nog med boende till dig om du orkar vänta...
Förstår att det känns för jävligt att efter så lång kamp inte få se ett lyckligt slut, men kanske du som jag varit och är för fokuserad hur det där slutet ska se ut. Kanske vi därför förhindrar att ett annat lyckligt slut kan inträffa, nämligen det att du får det bra och blir lycklig utan honom. Jag vet att det är det sista du vill höra nu, är inte där själv än känslomässigt heller, men ja börjar långsamt förstå att jag för en kamp mot väderkvarnar när jag tror att han ska inse och lära av sina misstag.
Jag kan inte heller svara på hur lång tid det tar tills det känns bättre, det är nog väldigt olika varje gång. Du skriver att det ibland gått flera år utan kontakt er emellan - hur mådde du då och vad hände i ditt liv under dessa tider? Hur har du förändrats genom åren och vad tror du är viktigast för dig just nu, vad skulle få dig att må bättre?
Fortsätt gärna att skriva av dig här, ibland får man svar och ibland inte men det hjälper också att skriva ner tankarna och framför allt att läsa och grunna när andra skriver i sina trådar. Finns fullt av kloka och vänliga människor här som förstår precis alla skeva och orimliga tankar som virrar runt i skallen i alla skeden av beroendet. Du är långt ifrån ensam och det finns verkligen hopp att hämta här på forumet!
Allt gott och kram

WT!
Ingen inbillar sig att detta är lätt! Se bortom gårdagen. 9dagar är jäkligt mycket bättre än 0!
Känn efter, vad var det som triggade gårdagen och försök att undvika detta framöver.
Framför allt...känn ingen panik. Du fortsätter på den inslagna mindre berusande vägen! Din vilja kommer att betvinga suget!
Må bäst!

Hej! Vart hittar man info om föreläsningar osv? Är dessa gratis? Och i alla städer? Bor i Sveriges femte största stad.
Kanske jag kan googla förresten, men tänkte få lite tips :)

ha det gott.
Mvh

Gjorde det jag inte fick...
Drack igår, inga mängder men ändå, hade lovat mig själv och min sambo och ramlade ner igen.
Orkar inte detta, orkar inte ha detta suget hela jävla tiden.
Vet inte vart jag ska ta vägen, ville ju inte ens dricka igår, men lik förbannat så gjorde jag det, allt vett som bortblåst.
Hade varit helt vit i två veckor imorgon om jag inte fuckat upp.

Vet inte om sambon orkar med mig längre, det är iskallt mellan oss.
Vet ingenting längre, försökte så gott jag kunde att förklara problemet, att djävulen i huvudet tar över, att det sker utan att
det går att ingripa, detta jävliga sug heeeeela tiden. Tror dock inte att det går fram eller in hos någon som inte känt påd et viset
Det är som att försöka förklara hur en panikångestattack känns för någon som aldrig haft en.

Idag börjar jag om, jag måste verkligen, för våran skull.
Tillbaka på ruta ett.

Coolt! Försöker förtvivlat få en bild på näthinnan hur det ser ut när man plockar ner misteln med tårna, så där som en karatespark kanske?

Ska ju inte blanda mig i vad du ska göra på semestern, så jag är tacksam att du inte "lackade ur" för att jag kom med dyk tipset.

Två avslutande funderingar kring ämnet

1. Om du själv gör det, kan du nog se fram mot en kick, som är större än mycket annat! Att uppleva tyngdlöshet, och att ta sina första andetag under vatten, brukar vara starka upplevelser. Kan vara som ett lyckopiller, och för vissa är beroende framkallande, watch out!

2. Funderade på din vackre som inte klarar att hålla sig själv flytande... Jag tror faktiskt inte att det behöver var ett absolut hinder. Så länge han har ben att sparka med så ska det nog gå bra. Har han inga ben så kan han använda sig av en under-vattens-scooter. Det är faktiskt sant! Såg ett program för ett par år sedan som handlade om en kvinna som var förlamad efter en olycka. Ja du vet ett feelgoodprogram i stilen "Vägen tillbaka till livet" Helt otroligt vad som kan hända när, någon går utanför sin invanda komfortcirkel.

Annars kan du ju googla på "vuxenpuffar" och köra lite simskola om eftermiddagarna, sån´t kanske svetsar ihop ;-)

Känner så väl igen mig i hela din beskrivning, förutom cancersjukdomarna.
Mina sömnproblem startade efter vad läkarna kallade ett PSTD (post traumatiskt stressyndrom) kroppen gick då ständigt i beredskap inför nya katastrofer. Konstant ångest som senare kunde utvecklas till enstaka panikattacker. Dessutom mycket deprimerad.

Det fanns nog ingen sömnmedicin som doktorerna inte prövade på mig, och ingenting fungerade i längden. Därför började jag precis som du att självmedicinera med vin. Helt övertygad om att jag inte kunde sova utan.
Smugglade t.o.m. mig alkohol för eget bruk i resväskan vid mina besök hos barnen.(Senast i somras.)
Detta finns inte på kartan i samband med mina kommande besök över Jul och Nyår.

Tror, precis som du skriver, att det viktigaste är att komma till rätta med sömnproblematiken. Orsaken till dessa brukar alltid vara ångest. Kanske kan du få ett benzo-preparat utskrivet för en kortare tid. De är ju tyvärr beroendeframkallande, men det enda som hjälper på riktigt utan att man blir en zombie.

Önskar dig en riktigt fin dag!
Kram
Tanten

Helt och fullt tankarna du skriver ner. Och då är det ju bra för oss! Om det är vägen som ger oss nyktra dagar att bocka av. Och det spelar ju ingen roll egentligen hur man tänker. Du mår bra av att tänka som du gör, andra av att sitta i ett reellt forum och tala öppet om det. Erkänna i grupp att dom är maktlösa inför alkoholen etc. (Oj, nu uttalade jag mig om något som jag faktiskt inte har den blekaste erfarenhet av, sorry)Vad jag menar är att det säkert finns olika vägar att uppnå saligheten - och det är väl bra!

Ska bli intressant av att ta del av dina fortsatta erfarenheter här inne! Ha en fin dag, och mycket styrka!

//P

Hej! Det är helt lugnt att ställa frågan.Det är väl en av anledningarna till det här forumet. Har själv haft (och har)så många frågor, och man vet inte vart man ska vända sig för att få svar. Generellt hör jag väl till dom som inte anser att man ska leka "hobbydoktor" och ge andra råd. Men när jag läset vad som står "skrivet" från personer som man ska lita på (läs borde lita på) så har jag haft en tendens att ifrågasätta. Varför då? Jo, för att jag tror att det handlar om att försvara sig. Vem vill göra slut med en så "fin polare" som alkoholen? Nej, helst inte, och då hamnar man väl i försvar och förnekelse.

Jag hoppas du inte tar det jag skriver för sanning eftersom jag med realismens ögon förmodligen inte än har landat i mit rätt jag. I grunden tror jag - åtminstone för tillfället - att det hänger ihop ungefär så här:

Det handlar inte bara om hur mycket eller hur ofta du dricker. Naturligtvis kommer du fram till vägs ände snabbare med en snabb frekvens och stor kvantitet, men titta på mönstret hur du dricker, och av vilka anledningar. Att du nu hittat hit, även om du inte är säker på att du har problem, kan jag tycka låter klassiskt. En del kloka här säger så. Är du här har du hamnat rätt liksom...Och om det är så att problem inte ännu kommit att bli allvarliga, är det här en utmärkt plattform att lära sig mer, för att på det sättet undvika framtida problem. Finns så många kloka trådar här. Du behöver nog bara hitta den som passar till din "personlighet" för att få ett stort utbyte, och lära dig massor.

Ja drickat då, för mycket, för ofta, mer och mer av fel anledningar och för länge kan man kanske sammanfatta det. Hur normalveckan såg ut är svårt att säga eftersom det varierat mycket över tid. Det är också jobbigt att tänka på det! När det varit som värst har det tyvärr varit varje dag. Inte alltid jättemycket, men i vissa perioder har det motsvarat upp till 15 standardglas per dag. Det är mycket, så mycket är säkert. Rekommendation är att att en vuxen man inte ska dricka mer än 14 i veckan, och inte då allt vid samma tillfälle etc. etc. här kan du läsa på systembolagets hemsida. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att jag, enligt den riktlinjen, har satt i mig det som jag bör under min livstid (om jag blir lika gammal som sköldpaddan i hitta Nemo vill säga...) Så jag avråder dig bestämt att använda mina dryckesvanor som referensram för ditt eget drickande! Andra saker som tyder på att det kan var på väg åt fel håll är ju att läsa listor på vad som är indikationer på problematiskt drickande. Då menar jag inte MITT tidigare inlägg, utan dom mer officiella. Eller håll helt enkelt ett öga på andra saker som blir knas när du dricker....Och håll ett öga på röster som försvarar ditt agerande.....

Det jag lärt mig är att problematiken kring riskerna kring alkohol är ytterst individuella. Naturligtvis handlar det om tid och mängd, men även ärftliga faktorer spelar in. Kanske till och med jag skulle kunna ändra på mitt beteende, men det är inget jag tänker testa just nu i alla fall! Det finns ju 20 åringar som hade alkoholdebut vid 16 som redan är alkoholister. Och det finns 20 åringar som är på väg att bli det, dom fattar det bara inte än...

Är det svårt att hålla upp och händer det en massa läskiga saker? Är andra frågor som jag ställt mig. Även det är säkert individuellt, men om det hjälper någon kan jag berätta hur jag känner efter 18 dagarna med "avgiftning". Efter en lång period med att ha hämtat måndags, onsdags, och helgboxen:

- Ja det är jobbigt, men va trodde du pucko! (riktat till mig själv)
- Nä, det har inte hänt något läskigt som delirium eller så.
- en massa annat obehag? Ja, men det får jag acceptera
- Ågren, ja faktiskt även om jag är ganska stark i psyket (tror jag :-)
- Sorg? Japp! massor faktiskt. över vad jag ställt till med både för mig själv och mina kära. Det här är faktiskt nog den mest plågsamma biten.
- Rädsla? Japp, över om jag har tillfogat mig medicinska problem. Ska kolla det (sen som strutsen säger)
- Glädje? Ja det pendlar mellan det och den sorg jag tidigare beskrev...
- vilja? Ja det kan du skriva upp, jävlar anamma! I vilket fall just nu i skrivande sekund (pendlar ju som jag just skrev)

Ok, hoppas du hade någon nytta av detta, måste göra lite rätt för mig nu...

Lycka till på vägen!
Det gäller oss alla

Skrattade åt jämförelsen av salamin... En 3,5 m salami - låter inte så aptitligt...

Känner igen mig i din beskrivning att smygtänka :-) I mina smygtankar är det här början på mitt nyktra liv, där jag håller mig nykter och glad över jul, fester, semestrar både in- och utrikes, grillkvällar, restaurangbesök - ja, vid alla tillfällen, och känner mig stärkt av att vara just det.

Min man frågade mig lite i början av mitt uppehåll hur länge jag tänker, eller hur det ev. skulle bli när jag ska dricka något igen, och undrade lite hur planen var osv. Ganska naturliga frågor för den som står utanför. Jag svarade att jag vet inte, jag kan inte tänka framåt på det sättet, jag kan inte tänka att detta är en paus som ska ge mig tillåtelse att dricka igen, för då känns inte det här relevant, då blir det ju planerande igen - fast med ett längre tidsperspektiv.Jag kan heller inte säga att det är aldrig mer.
Det är ju det som är så skitjobbigt, att tänka på när nästa tillfälle ska ges, oavsett tidsrymd framåt. För mig själv tänkte jag redan från början att det måste handla om en lång tidsrymd. Jag tänker att det handlar om att vänja sig vid tanken, det som från början av processen verkade så skrämmande, känns allteftersom mer lockande. Och tanken på att jag till sommaren har x antal nyktra, alkoholfria månader i bagaget och känner mig tillfreds utan vinet till grillen är både en "smygtanke" för mig själv samtidigt som det är en målbildstanke.

Det här är dock ingenting jag vill gå ut med som ett löfte. En målbild är ju något positivt att se framför sig, som jag ser mig själv nykter och glad under familjens julsemester i "the big city", men jag har inte lovat något. Ett löfte till andra om att avstå, kan istället bli en boja som drar ner mig. En tyngd att bära när det känns jobbigt. Löftet kan bara bestå i att vara förnuftig, att göra så gott jag kan osv...

Det är inte era studier jag ifrågasätter, det har ju jag ingen anledning till då jag inte känner till dem tillräckligt.
Främst kom sig min reaktion av själva artikeln. Hur man väljer att uttrycka sig.
Sen tror jag visst att det finns en grupp som hjälps ypperligt på detta sätt. Tänker på någon enstaka användare här som uppenbart inte har liknande problem som tex jag och många med mig. Eller menar ni att också en missbrukare/alkoholist blir hjälpt av denna behandling? Jag funderar en del på detta med "fungerande socialt liv". Jag ansåg själv att jag fortfarande hade det, så tillvida att jag hade jobb, ekonomi och familj kvar. Men nu i efterhand vet jag ju att det inte var fungerande bara för att jag lyckades hålla missären stången. Jag förstår helt grejen med att nå en grupp som inte annars söker hjälp. Jag tycker att den är helt riktig. Men som flera redan påpekat tycker jag det krävs ytterst nogsam eftertanke kring hur man förmedlar en sådan här nyhet. Det var väll ung det. Hoppas jag lyckats klargöra min reaktion på artikeln, och inte på studien i sig. Väl mött/Victoria

Det är inte lätt när sömnen rubbas.
Jag själv brottas med att alltid vara konstant jättetrött , så jag kan förstå din problematik.
Men tycker du kämpar på.
Grattis!
/A

God morgon
Har varit uppe och tassat sedan kl. sex. Först gick jag ut med min hund
för en liten kissning. När jag stod här nere på gräsmattan kom en lycka
till mig att livet är ganska underbart när man inte har en slöja framför
ögonen. Satt i går kväll och läste dina trådar med start 2009 har inte
gjort det innan. Jag gillade ditt tänk och hur stark du varit. Har jälv
varit nykter 2 månader och 2 veckor och vägen hit där jag står idag har
inte varit lätt. Men jag vet ju som du att jag kan inte bli en så
kallad lagomdrickare. Allt eller inget och då har jag valt inget. Känslor
har svallat hit och dit men jag har lyckats styra dom åt rätt håll.
Tar för mycket energi, en sak som jag är väldigt glad för är att tankarna
på alkohol har nästan försvunnit. Stålbadet för mig blir till jul men
idag har jag bestämt inte gå tillbaka för jag var i helvetet sista gångerna.
Ångesten som du beskriver tog all min vakna tid plus nätter.
Du har peppat mig enormt. Vilken underbar fru du verkar ha.
Nu ska jag ta en promenad ner till havet med min hund då känner jag en fri-
het som är otrolig.
Ha en skön dag
Konstnären

Ibland händer minst sagt konstiga grejor. Som nu när jag just gläntade på sista luckan i din tråd. Är ju inte direkt den spirituella typen, och tycker mig oftast vara klarsynt och pragmatisk. Men om man väljer alkohol i stora mängder för att lösa eller bedöva livets motgångar kanske en lite kritisk självbetraktelse kan vara på sin plats, om man säger så. Vilken pragmatiker självmedicinerar mot livet?

Kanske är jag nu på väg att få fnatt på riktigt för när jag läser ditt inlägg slår mig en tanke - att det är riktat direkt till mig. Inte bara innehållsmässigt, utan hur det är synkat med mitt liv och vad jag står inför just idag. Ja, det har med min relation att göra, och det handlar egentligen inte om alkoholen. Däremot har påverkan av alkoholen visat sig bidra dåligt i mitt sätt att reda ut saker. När det nu kommer till att fatta vissa beslut i olika livsavgörande frågor, skulle jag behövt vara en "friskare" person. Visst... känner mig mycket vettigare nu efter den korta av nykterhet som gått, men inser att jag inte ännu landat i mitt rätta jag. Därför gäller det för mig att väga mina ord och handlingar, lite på guldvåg. Det bästa hade nog varit om jag hade kommit längre i min process nu, för att det nu som jag behöver kunna agera och fatta viktiga beslut! Att inte ha gjort det är liksom lite extra dålig tajming...

Ditt inlägg däremot, kommer just med rätt timing! Ska läsa det ett par gånger till under dagen. Tack för att jag fick "lägga mig på din soffa"!

Person att råda dig då jag har min långa startsträcka i bagaget.

Men jag tar inte heller något extra piller, och inte heller går jag på AA.

Och ofta är jag fast besluten i mitt val att sluta helt.
Men så kommer det tillfällen då jag bara känner att
-Nä, nu kör vi.

Inte så att mina nära och kära blir lidande längre.
För det blir dom inte. Hoppas jag...
Jag har förändrat mitt sätt att dricka till det bättre.

Jag kan förstå ditt sätt att resonera, och alla sätt är bra utom de dåliga va?

Men kan man inte få ett hyffsat drickabeteende utan alla dessa "kryckor"?

Jag hoppas och tror att det är så......

Jag har förändrat mitt sätt att dricka, och jag är fullt nöjd med det.

Må så bra du bara kan nu!

Och grattis till dina vita månader, nu är det inga veckor längre.
Nä nu räknar vi i månader.
/A

Men konstig PT som sa du inte kan gå på boxning. Musklerna kommer ju i.o.m. att man tränar.
Dessutom ska du väl ändå inte tävla utan träna mer i motionssyfte eller? Jag tränar kampsport och på min klubb finns hur många viktklasser som helst representerade, från ca 50 kg till 120. Så kör på det som du är mest intresserad av. Det är väldigt bra för självkänslan och också en plats jag träffat flera andra som valt bort alkoholen av olika anledningar. Träning och alkohol går ju verkligen inte hand i hand.

Hoppas kickboxningen blir kul! White trash? Det finns nog olika samhällsklasser representerade ska du se haha! De tiderna är förbi då Paolo och Liam stod i kungsan och gjorde headkicks vet du.

Det finns många "små" tjejer som är duktiga i kickboxning. Googla "Tecia "The Tiny Tornado" Torres", tror hon är i 50kilosklassen :)

Ha det bra!

ensam i detta... Vi är så många som känner igen hela känsloregistret inklusive berg-och-dalbanan av hopp och förtvivlan. Du är i det tunga nu, det gör så ONT att se, och inse, att inse att alkoholen är starkare och viktigare än ALLT. För precis tre år sen stod jag där, i den insikten, och en natt i december bar jag ut det mest nödvändiga till bilen och strax före sju på morgonen åkte jag till en vän. Ringde och sa att nu har jag gått.

Du (och ev andra) ska veta att i den stunden lade jag flera år av väntan på "den rätta" dagen åt sidan. Då var det fullt i mitt kärl. Efter flera år av uppskjutande i väntan på det rätta tillfället.... Den dagen var alla hinder mindre än mitt beslut. Det var en ytterst olämplig dag då jag lovat och planerat att baka pepparkakor med barnbarnen - jag åkte med degen till familjens trappa och ringde och meddelade att det inte går.

Det var det bästa jag gjort. Jag hade ingen aning om hur nånting skulle bli - men det har blivit bra för oss och det började där. Det avgörande har varit min inre visshet att nu är det "noll" annars går jag. Man kan förändra sitt liv!

Carina Bång har en bra blogg som hjälpt mig mycket http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Styrkekram / mt

Idag fick jag användning för mitt "positiva tänkande" som jag fick lära mig att hantera under min deppighet.

Frugan skickade ett "piss-mail" idag till jobbet, hon var besviken på ungarna som hade delvis misslyckats något (med petitesser egentligen..),
ett jobbigt kommande läkarbesök, svårhanterliga kollegor på jobbet plus en ohanterlig arbetsbörda osv osv...
Hon var helt enkelt slutkörd och helt nedbruten av motgångar och kommande prövningar, hon orkade inte hantera allt som går emot henne.
Hon ville naturligtvis ha lite sympatikänslor med sitt mail, låta mig förstå att hon mådde dåligt och att jag skulle muntra upp henne.

Tänkte länge på hur jag skulle svara på detta mail,
för kort= okänsligt,
avsnoppande (ung du är sjåpig)= oförstående,
hålla med för mycket= inställsam (det där menar du inte typ),
motsägelsefullt (ung. du har fel)= hallå pratar vi samma språk?
Frågande? (typ VA?)= förstår du mig inte alls?

Jo där handlade det om att väga sina ord på guldvåg, lutar det lite för mycket åt det ena hålla så är man rökt i båda fallen.
Svarade i alla fall med ett långt utlägg om barnen, att jag minsann "såg" allting, men lite kaxigt också svarade likt det vi brukar skriva på forumet att vi INTE ska skjuta in mjuka kuddar när någon faller hela tiden, likt curlingföräldrar, en dag finns vi inte där och kan dämpa smällarna hela tiden och det kommer sjukt påverka våra ungar med höga ambitioner att nedslås hårt.
Lite vuxen motgång och eget ansvar med konsekvensanalys av eget handlande, typ att man skjussar inte tonåringar till skolan som försover sig jämnt.
Sitter man uppe länge på nätterna och försover sig, så får man en anmärkning om försenad ankomst, enklare än så är det inte.
Visst någon gång när det krisar, men ungarna är ju inte sämre än att de chansar och utnyttjar situationen när det funkar.
Det var bara ett exempel, men det ligger i det omfånget, ni förstår nog, och jag ville lite markera min ståndpunkt.

När det gällde framtida händelser så svarade jag bara att man kan inte påverka utgången genom att försöka ta ut det negativa i förskott,
jo man kan göra upplevelsen som förutsatt dålig så blir man inte besviken, men då är det svårare att ta emot en medgång som positiv.
Man räknar kallt med att fallet ifrån de lågt ställda förväntningarna inte blir lika hårt än om man sätter dem för högt från början.
Det är som när man köper en lott och redan från början har intalat sig om att jag inte kommer att vinna på den,
eller att jag kommer inte klara av bantningen/nykterheten/sluta röka för jag VET att jag kommer att misslyckas från början.
Att alltid lämna en bakdörr öppen för alla eventualiteter för att man inte ska bli besviken i efterhand.
Om man inte förväntas vinna på sin lott, varför överhuvudtaget köpa den, det motsätter ju allt logik.
Det är lika logiskt som att köpa en resebiljett och VETA att jag inte kommer använda den, men det gör man ju inte, eller hur?
Nä, man ska bara göra saker som man vet kommer att bli bra, känna för det och tänka att det kommer bli bättre om jag slutför det,
all in or all out..

Om hennes arbetskamrater är körda i skallen, så kan hon göra två saker, antingen ta åt sig och må dåligt..
Eller inte ta åt sig och låta de stå där och inte få vara energitjuvar, för hon sätter upp sin yttre sköld och vattnet rinner av som på en gås.
Det tror jag stör dem ÄNNU mer, och reaktionen blir nog ännu bättre, för hon vet vad som är bäst för henne, och inte de..
Jo jag har ju lite av den erfarenheten, plus den sjukdomen som gjorde mig ytterligare känslig för minsta felaktiga vibbar..
Om arbetsbelastningen är för stor, så kan hon göra två saker, stressa och må dåligt, eller köra i sin egna takt oavsett vad andra tycker och bara göra så pass mycket att när hon börjar hon börjar må dåligt, SLÅ AV PÅ TAKTEN!
Dåligt planering ifrån ledningen ska inte behöva drabba de anställda, det är deras skyldighet att jämna ut peakarna, inte ta på sig offerskjortan.

Jag berättade för henne i mailet vad som betydde mest för mig när jag mådde som sämst, det var stödet från den stabila familjen, det var det enda som var rocksteady för mig när allt det andra svajade rejält, utan dem hade jag inte varit var jag är idag.
Jag brukar tänka på familjen när det känns motigt och veta att jag har allt stöd där, oavsett vad som händer runtomkring mig,
lugnet finns hemma när det stormar ute, även en stor karl kan behöva ett knä att krypa upp i när han känner sig nere..
Det har betytt mest för mig under all tid, men som drickare tog man det för givet och gav det inte tillräcklig uppskattning.
Allt annat har varit sekundärt egentligen, fast jag då satte allt annat före i prioritet.

Hon grät när hon läste mailet på sin dator, och var tvungen att lämna sitt skrivbord för en stund, mitt svar gav precis den reaktionen jag hade hoppats på, gårdagens grinsibba var som bortblåst när jag kom hem, ungarna hade en glad mamma som spred glädje, och de var fromma som lamm.

Man ska inte ge det som inte ger något tillbaka näring, då håller man fel saker vid liv av fel andledningar.
Håller man fast vid dåliga tankar så ger man dem näring att få bo i ditt huvud utan anledning.

Det betyder inte att problemen försvinner bara för att man slutar tänka på dem, men de tar mindre av din tid i anspråk.
Att ge de goda tankarna mer volym kanske inte automatiskt löser problemen, men det ger dig mera andrum och kraft att lösa dem när det verkligen behövs istället..

Det bästa hittills för mig har varit att fylla huvudet med musik istället som jag gillar, det undertrycker de jobbiga tankarna,
och ger spelrum för fantasier och rytmisk glädje, lagom volym på natten i ett par lurar ger mig mindre tunga drömmar.
Spelar ingen roll om jag "lurar" hjärnan att känna glädje, det gjorde ju alkoholen hundrafalt gånger om tidigare, dessutom spöade ångesten skiten ur hjärnan dagen efter, det kan jag garantera att inte musiken gör i alla fall..

Det var dagens hobby-shrink-tips från Berra, må väl, LEV väl, välj era bataljer med omsorg, det kanske inte är de stora som sliter ut er,
utan mängden av de små problemen som sänker er.
Jag trodde det stora problemet var alkoholen, när det kanske egentligen var anledningarna till varför jag drack som var problemen.
Problemen var lättare att lösa när jag inte drack längre, det var inte som att släcka eldsvådorna med bensin längre...

Berra

Åh jag skäms att jag lever i detta! Kom hem idag och hittar sambon påverkad och arg som vanligt. Känner mig dum som trodde att nu skulle något ändras. En och en halv vecka ro är tydligen över. I kväll känner jag bara hat för vad han gör mot mig och vårt gemensamma liv. Och så svårt att känna hat mot sin sambo. Fasaden utåt att allt är bra, när det känns som världen rasar, får mig att tappa mig själv. Jag börjar förstå att alkoholen är viktigare än mig och det gör ont. Jag känner mig så trött, vilsen och ensam i detta. Skriver av mig några rader här.

Cassius Clay? " Float as a butterfly and sting like a bee"? Haha. Nej, någon boxare blir jag inte enligt den PT jag träffade idag. För liten och inga direkta muskler. Ingen tyngd. Men han var ändå snäll. Sa att jag borde kolla upp kickboxing som passar min kroppstyp bättre. Bättre? Jag blev ju skitarg men samtidigt lite rörd när han ringde in till en kompis kompis (dessa konstiga tränare tycks ha en subkultur) och sa att jag hade "det" som krävdes av en kickboxare. Så på fredag blir det en ny utmaning. Jag försöker att se det positivt men det är aldrig kul att bli uträknad. Jag har fortfarande ett så skört självförtroende även om jag idag vågar tala på utandning. Kickboxning? Det låter lite white trash. Men jag ger det en chans. Jag tror att all rörelse är bra. Och jag har bra kontroll på fötterna. Ett sorgligt minne men i fyllan och villan brukade jag ofta ta av mig strumporna och plocka ner julmisteln med tårna. Bara för att jag kunde liksom. Vilket orsakade stor sorg i mannens familj. Vet inte vart jag vill komma nu utan skriver mest för att inte glömma. Jag har bra ben och ska utnyttja det. Jag har usla armar och ska inse det. Allt detta kunde jag "glömma" i ruset.

Fia

Massor. Varje dag med min fru.
Det måste jag för att ha en chans att klara detta.
Få prata om hur glad jag känner mig, få tröst när det känns mörkare, varför jag är dödstrött idag. Få förståelse helt enkelt.
Hon ställer upp och lyssnar och hejar på såklart, hon har kanske lidit mer än jag på grund av situtionen som varit så länge.

Jag har alltid varit en ensamvarg och trivts med det och har följdaktligen inget stort umgänge privat, så där behöver jag inte "hitta på" anledningar till varför jag inte dricker. Det inträffar bara när det uppkommer "tvingande" aktiviteter, t.ex arbetsrelaterat. Men jag har kört vita perioder förr och varit öppen med det så det är inget problem den första tiden. Säger bara att jag kör alkoholfritt för att städa upp i kroppen.
Några få utomstående (läs: inte närmaste familjen) känner till hur läget är, men de har samma problem själva, så där har jag varit öppen med mina mål förr. Den här gången har jag inte talat om att jag inte har satt någon tidsgräns. Varför? Jag vill väl (fegt?) lämna en reträttväg öppen om det skiter sig. Det är så eländigt tråkigt att höra tråkningarna och ana den eventuella gädjen över ett misslyckande.
Konstigt nog känns det som om andra med samma problem nästan hoppas på ett misslyckande. Antar att det beror på en önskan om att själv egentligen både vilja och inte vilja göra samma sak, lägga ner alltså.

Visst vill jag ge upp skiten för mina närmastes skull, men denna gång är det absolut JAG som står i centrum. Kanske egotrippat men jag tror inte att det fungerar att sluta för att någon annan lider, större ego än när man håller på blir man aldrig. Man skiter ganska ordentligt i att andra drabbas, insikten kommer inte innan man blivit nykter och ser klart. Alltså måste jag sluta för min egen skull, andras välmående kommer som en bonus (en ganska stor bonus som ytterligare hjälper till i mitt tillfrisknande).

Hoppas att du kunde få något matnyttigt ur detta Weekend. Du har kommit en bra bit på väg!

//Buzzz

Tycker du förklarar jättebra vad du menar! Kanske handlar det om att man sätter upp informella mål för sig själv, Typ en vecka, en månad, till nästa år - för att det är lite läskigt att öppet deklarera det för sig själv, mitt i allt sug. än värre att säga att man egentligen aldrig ska dricka igen! Så känns det lättare att "lura" sig genom att säga - idag ska jag inte dricka. Men i smyg tänker man - inte imorgon heller för den delen. Naturligtvis gör det då ont vid blotta tanken att svika "sitt goda jag". Men naturligtvis ska man inte gräva ner sig om det händer. Upp på banan asap igen och känner man att man är en sopa just då så är det ju inte hela världen. Att tappa sugen och falla för frestelsen är naturligtvis läskigt, men hela världen är ju full med tappade sugar. Och en dag i taget funkar ju för många. Ett år är helt orimligt att föreställa sig. Ungefär som en salami på 3,5 meter. Men nafsar man i sig en pyttecentimeter om dagen går det ju att äta upp även den!

Tack för glöggtipset!