Senaste kommentarerna i forumet

för goda ord i min tråd! Så väl jag minns de situationer du nämner, din skräck... och hur vi här på forum - jag minns Lelas - kände oss maktlösa och oroliga. Och lättnaden när du hittade kraften och flög ut!!! Hoppas innerligt att du snart blir fri från hans ilska... han skulle säkert behöva hjälp (som han antagligen lika säkert inte vill ha). Det enda lilla goda är väl att det är klart och tydligt att han har stora problem som han inte själv kan handskas med utan kanaliserar över dig - dina tvivel om du gjorde rätt måste väl vara mindre än det minsta sandkorn nu.

Jag antar att du flyttat in i ditt eget och tänker mig att du gläds och myser med barnen när ni inreder och julpyntar. Jag kan känna mig ganska trött på allt reklamen försöker övertyga oss om att köpa för att vi är värda.... MEN vi som kämpat här tillsammans vi är värda allt gott - och vi vet vad som är det viktigaste:) Varmaste kramen / mt

Måste skriva av mig lite!! Jag känner mig så nervös hela tiden och kan inte koppla av. Hela jag spänner mig, kommer ofta på mig själv med att jag biter i hop käkarna , känner mig darrig på något vis o har lite hjärtklappning. Vet inte vart jag ska ta vägen, känns som att man kan klättra på väggarna.han smygdricker igen el har kanske gjort det hela tiden. Han har ju köpt en alkomätare för att vi ska kunna kolla honom. Så en dag sa jag till honom att han skulle blåsa för jag såg tydligt att han druckit. Han gjorde det men blev nog lite sur för att jag sa till honom.När han blåste så visade den 0!! Fast han hade tagit en folköl till maten. Han tyckte att jag också skulle blåsa och det gjorde jag och då visade den att jag hade druckit trots att jag bara hade tagit en Cola! Så den där litar jag inte ett dugg på! Jag har förstått att han dricker när jag jobbar natt. I går när jag jobbade hittade min dotter honom sovandes på en stol i källaren med en burk framför sig.i morse när jag kom hem letade jag efter hans gömställe ( som man gör fast man inte vill men känner att man måste:( knäppt) Mycket riktigt så hittade jag en gömma! 2 st extra starka 7,2 : or hade han gömt. I kväll hade han också druckit, det märktes! Han sa förut att om han drack igen så skulle han söka hjälp.Vet inte vad jag ska göra nu! Orkar inte med det här. Känner också skuld för att jag skriver här, känns som att jag går bakom ryggen på honom.Men det gör ju han med mig med. Känner mig så kluven. Vad ska man göra? Så är det snart jul också och allt vad det innebär:( känns också som det är fel tidpunkt för att dra igång nåt nu när det närmar sig jul. Men man tycker jämt att det är fel tidpunkt och så drar man på det. Varför ska det vara så svårt??

I hemmet igen. Skönt.

Kunde ha mått så mycket sämre än vad jag gör nu...
Lite underliga smärtor i kroppen, ben & armar småvärker ungefär som vid en influensa. Kanske vanligt efter ett stopp på tillförsel av alkohol? Har inte känt så här vid föregående försök att lägga ner i alla fall.
Men det är petitesser i sammanhanget, räknar fyra friska veckor nu, det är det viktigaste.

Läser i andra trådar, men törs inte riktigt kommentera allt.
Tänker att jag har försökt att sätta en dag framåt i tiden när jag ska sluta, kanske köpa något nytt för att belöna mig redan i starten, sluta "på måndag", "efter nyår", osv.
Det har fungerat dåligt (obs, för mig).
Om jag ser bakåt på de tillfällena så, tror jag att det berodde på att jag inte tänkt klart på _varför_ jag vill sluta. Bara _att_ jag ville sluta. Känslan som köp-belöningen förde med sig varade bara en kort tid, sedan var jag igång igen. Denna gång ville jag sluta för att jag mådde så eländigt dåligt på alla sätt. Jag orkade / ville inte må så här längre helt enkelt.

Men, som m-m skrev i sin tråd så tycker jag att jag kanske låter nyfrälst eller självgod. Och om jag går in i någon annans tråd och "ger råd" så kanske jag sårar, så jag håller mig här.

m-m, jag tycker och tror att man också måste få ge uttryck för sin glädje över sitt välmående lika väl som när man mår dåligt och vill ha tröst eller hjälp.
Hur som helst, mig hjälper det att skriva här i forumet!

Ha en go' helg alla!

Buzzz

Ja faktiskt låter det skönt, och inte alls illa att kungöra att det går fint. Det är ju helt fantastiskt! Tycker själv att det går ganska hyfsat, och en fredag kväll ter sig helt annorlunda nykter. På spåret är ju inte illa, och kanske har det med fokus att göra. Det är ju inte lätt att koncentrera sig ordentligt på finurliga frågor om hjärnan är bortkopplad i ludd. Själv med ungarna ikväll, och dom ville se Idol. Märkte ingen större skillnad på den upplevelsen. Funkar nog lika bra med eller utan ludd, och snart tröttnade ungarna på all reklam. Så det fick bli saga istället!

God fredagsnatt!

Min första ensamma nyktra fredagskväll känns inte ett dugg sorglig eller deprimerande. Känner mig klart nöjd med mig själv. Har inget sug efter alkohol (=vin). Dricker mitt tonic water, äter jordnötter, stickar, gosar med hunden, kollar på TV och känner mig nästan lite upprymd över min egen förmåga.

När jag startade om för snart sju veckor sedan trodde jag aldrig att det skulle kännas så här bra, och att det skulle gå så enkelt hit fram som det ändå har gjort. Det har varit jättejobbiga stunder, och för den som läser detta och kämpar mot suget låter det kanske som ett hån, eller som något nyfrälst, men jag känner ändå att jag vill dela med mig av känslan av att det går BRA! Jag har kämpat mycket tidigare, varit nykter och slitit med det, men nu går det av sig självt på något sätt. Jag har tänkt några dagar på det, och vågar knappt tänka att det känns bra, men vad sjutton, man ska väl leva här och nu och njuta det som är idag. Morgondagen vet jag ju som sagt inget om.

Och så känner jag mig lurad. Alla fredagar tidigare säsonger av På spåret, när jag druckit ett par (läs 3-4) glas vin innan så har ju frågorna varit skitsvåra. Det var de inte ikväll, trodde knappt mina öron och ögon när jag tog första ledtråden på 10 p... aldrig hänt innan (säg nu inte att den var enkel, låt mig få leva i tron att min intelligenta förmåga har snäppats upp lite)... Känner själv att jag låter självgod, men jag känner mig nöjd med mig själv, och vill också förmedla, som jag skrev innan, till er därute som har det jobbigt, att det finns hopp, man kan må bättre, suget lättar och det BLIR bättre!

Ha en bra fredagskväll :)

... blir glad över din lycka, din sinnesro, din harmoni.

För egen del har det gått mer än ett år sedan jag lämnade, och blev hämtad och tvingad att följa med hem... Och det har snart gått ett år sedan jag hade den värsta julen någonsin, och dessutom den värsta av alla våra mer eller mindre hemska jular tillsammans. Det var en sådan katastrof-jul, och jag gläds åt att veta att i år behöver jag inte genomlida ytterligare en jul i skräck för att göra fel, agera fel, säga fel, prata fel och ändå hoppas på en mysig jul...
Men nu är det illa igen - han är arg, och allt är som vanligt mitt fel - jag behöver söka hjälp, jag är sjuk, jag är dålig mamma osv... Och jag känner mig så ledsen, men blir så varm i hjärtat av dina rader kära mulletant! Är så glad för att du har det gott; du är värd det!

Varm adventskram!

Som någon av er kanske har upptäck undertecknar jag mina inlägg med ”May the Force be with you”, från den kultförklarade serien Star-Wars, eftersom jag tycker att vi alla kan behöva Kraften då och då.

Så här säger Mäster Yoda om Kraften - ”En Jedi använder Kraften för kunskap och försvar, aldrig för förinta eller för egen vinnings skull men den mörka sidan av Kraften styrs av hat, rädsla och avund och om du låter dessa känslor styra kommer de till slut att styra dig.”

Kanske något att fundera på så här en fredag kväll när förtroendet för den egna förmågan tryter.

May the Force be with you.

i lugn och ro med mullegubben. Ska plocka fram adventsljusen, Lisa Larssons adventsbarn, och minns att det närmar sig tre år sen jag lämnade hemmet. Adventsbarnen var en (dvs fyra:) av de få saker jag tog med. Skrev om det till en sorgsen kvinna en tidig morgon nyligen. Tänkte då på hur många som ser så mycket hinder för att lämna. Väntar på det rätta tillfället - precis som jag gjorde. Under lång, lång tid. Och sen gick jag, en synnerligen "olämplig" dag då jag hade planerat att baka pepparkakor med barnbarnen... men då var det fullt.

Tre år, ett annat liv. Ett helt annat liv. Jag har mannen kvar, vi har varandra, har det bra... delar glädje och bekymmer, glada dagar och trista dagar. MEN numera är jag så tacksam i mitt hjärta så jag gläds över livet-som-det-är även de dagar som i sig är ganska grå. Ja, jag har fått gåvan sinnesro. En gudomlig gåva faktiskt. Tacksam.

Adventsglädje önskar jag er alla / mt

Tack för orden!
Jag var så ledsen och arg på mig själv för någon timme sedan, nu har det lugnat sig en aning.
Vet inte om sambon orkar med mig, vet ingenting. Får liksom inget svar.
Svårt att försäkra om att denna gången så VILL man faktiskt försöka, det har sagt förr och inte blivit av så jag kan inte
förvänta mig stora gensvaret tillbaka.
Skulle dock behöva mer stöd från min sambo, men jag vet inte om det går.
Idag är det en 50/50 dag, hatade mig själv och allt imorse, nu är det okej, men inte mer än så.
Ska iaf inte dricka något idag och bara äta massa onyttigheter framför massa filmer istället, haha.

Ps. JÄVLAR vad folk ska supa idag då, iaf om man ska lita på alla satans statusuppdateringar på FB, borde nog stänga ner den sidan
ett par dagar, bara bilder och prat om festande, spyr.

Hoppas på att alla här får en fin helg!
Allt gott!

Hej Lexi,

Jag var också på semester på Kanarieöarna precis och kan berätta lite om hur det blev för mig som precis som du befinenr mig i ett läge därjag starkt ifrågasätter alkoholens existens i mitt liv. Jag var inte helvit på semestern och satte inte heller det som mål för mig själv inför resan, bara att försöka vara lite mer restriktiv än vanligt. Däremot lovade jag mig själv att ta tillfället i akt att verkligen fundera över när och varför jag valde att dricka alkohol, hur det kändes när jag valde att göra det och ffa, hur det kändes när jag inte gjorde det (i såväl kropp som knopp). Det var skönt att göra detta liksom bortkopplad från vardag och den vanliga stressmiljön.

För mig blev det så att jag blev mycket mer medveten och varse om när impulserna och tanken på A kom - bara det i sig var ...intressant, särskilt som det nu inte hade med jobbstress etc att göra. Och när jag mer aktivt liksom tog ställning till om jag ville, egentligen var sugen, om det passade (vill jag vara lullig flera timmar efter lunch? vill jag få dendär otäcka öl-i-solen-känslan som kommer efter typ 2 enheter? eller vill jag kanske läsa klart detta kapitlet i min bok - ja jag tar en färskpressad juice istället såkan jag ev. ta ett glas vin ikv osv.) så blev jag förvånad över hur ändå ibland blev jag valde bort A. Och, det blev också lättare och lättare. T ex att jag skippade vinet till lunchen eller på em gjorde att det blev ännu lättare att känna efter om jag verkligen ville ha på kvällen etc.

Det som hände var att jag drack mindre och mindre ju längre resan framskred och totalt sett blev det en avsevärt lägre konsumtion än på väldigt väldigt länge - ingen fylla alls och flera, ja jag tror faktiskt att hälften av dagarna var helt vita.

Jag önskar dig en härlig och avkopplande semester oavsett A-nivå etc! Ta hand om dig och var riktigt snäll mot dig själv såväl vad gäller sinne som kropp.

Kram Nike

Stora fötter? Jag tänker fantastiska Uma Thurman vars stolta 44:or hyllats såväl för förförisk barfotadans i Pulp Fiction som stenhård fighter i Kill Bill.

Det låter jättejobbigt med bråk och konflikt med maken. Jag tycker ändå att du är modig som ändå inte bara håller tyst och kryper ihop i ett (mentalt) hörn. När det handlar om känslomässiga reaktioner är man inte alltid så himla strategisk och genomtänkt, så är det bara - och du är ju inte liksom dum eller dålig (som jag tror du uttryckte) för att du råkar bråka vid ett icke-optimalt tillfälle. Kanske är du lite som jag, du kan vara hård mot andra men till syvende och sist allra hårdast mot dig själv? Jag tänkte många gånger efter att ha genomlidit ännu en bakfyllesöndag fylld med självhat och en arg inre dialog "Men hur sjutton kan du vara så taskig och dömande mot dig själv? Såhär elak och nedvärderande skulle du aldrig vara mot någon annan." Inte som i att det var OK att ha blivit jätteonykter kvällen innan, alltså, men bara att vara lite schysstare mot sig själv, välja det som är bra för en och säga snälla saker även när man gjort ngt mindre bra. Vilket det ju verkar som att du mer och mer är på väg mot, eller? Heja kickboxningen förresten!

Så är jag här på semester. Resan gick bra men visst är en resdag lång. Blev lite vin på planet och sedan lite mer vin på hotellet när jag kom fram. Det ösregnade faktiskt när jag kom, så jag gjorde inte mycket första kvällen. Idag har jag varit på upptäcktsfärd på förmiddan, men just nu sitter jag på hotellrummet och försöker vänta så länge som möjligt med första vinglaset. Det är ganska molnigt ute så poolen har inte lockat mig än. Har suttit på balkongen o läst istället. Med 30 kilos övervikt är det inte så kul att visa sig i baddräkt, skönare att sitta på balkongen. Men det där med vikten o alkoholen ska jag ju ta tag i när jag kommer hem.

och är ensam ikväll. Maken ska på jobbfest. Hade detta varit för två månader sedan hade jag cyklat förbi bolaget på vägen hem och sett till att förrådet varit påfyllt. Hade tagit första glaset nu, och sedan fyllt på regelbundet under kvällen. Varit noga med att se till att det inte skulle vara halvfullt kvar, så att det syns hur mkt det gått åt. Bättre då att se till att köpa så att det tar slut och man kan slänga spåren. Eller en box, såklart.

Nu kan jag inte säga annat än att det låter kul att gå ut med jobbet och träffas på puben för en öl först. Och för maken blir det ju just bara en öl. Men, nu är ju inte läget så för mig, och jag vill inte ha någon ångest före, under, eller efter kvällen. Så ingen alkohol för mig, fest eller inte. Jag ska iväg och träna om en stund, sen hänga i soffan ikväll med hunden. Han är inget dumt sällskap alls. Äta ngt gott, en godispåse och tonic water med citron. Sedan hämta hem maken, och vara pigg imorgon. Eller pigg och pigg, men i alla fall inte bakis.

Återkommer kanske senare ikväll, när jag känner mig lite ensam och sorglig.

Har inte så mycket kloka saker att säga som inte du eller någon annan har sagt. Men ett samtal, utan alkohol, på neutral plats, för att komma överens om hur ni ska förhålla er till er konsumtion tillsammans i nutid och framtid, och framför allt på den kommande semestern, kanske är på sin plats? Jag känner ju inte vare sig dig eller mannen, detta kanske redan är prövat... Har inte läst tillbaka i din tråd, men är han beredd på att dra ner på konsumtionen? Kan ni alls prata om det på ett sansat sätt? Hoppas det går bra ikväll!
m-m

Kan det kännas att skriva från djupet av hjärtat. Det tar på krafterna att skåda inåt och få det på pränt utåt. Men, förhoppningsvis ger det energi på lång sikt.

Angående dryckesvanorna - de nya - så tänker jag i lite blandad kompott. Dricker alkoholfri cider, Cola light, bubbelvatten, smoothies, och fredagsfavoriten - tonic water med citron eller läsk med juice. Tycker inte att det gör något om det är samma dricka som man vanligtvis tidigare druckit tillsammans med alkohol. Det finns så många situationer som påminner och kan ge alkoholsug, så isf är det så mycket som skulle vara omöjligt att göra. T.ex äta mat på fredagar och lördagar...., kex med ost, jordnötter, snacks, grilla.... Ja, det mesta. Jag tycker det måste få vara lite extra gott och kanske "vuxet" till helgkvällarna. Och alkoholfri öl är gott. Imorgon ska jag våga mig in på bolaget och köpa alkoholfritt vin. Tjoho!
Ha en bra fredagskväll!

Nej Pellepennan du klafsar inte in utan är högst välkommen med dina tankar. Klafsa är att tjuta " go bruden/Fia goooo". Dina tankar däremot får mig att tänka till. "Välja varandra" igen?. Ja, kan vi det? Jag är ju inte helt tappad bakom en vagn och jag inser att det inte var "meningen" att jag skulle ringa igår. Att mannen "passade" på att ta en sista fylla eftersom vi hade kommit överens om att umgås denna helg. Och visst är det svårt att inte falla tillbaka i det gamla tugget. Jag kan helt enkelt inte prata med min man som om jag vore förälskad igen. Anar att det samma gäller för honom. Vi är fast i gamla beteenden och det är inte alltid bra. Så jag ser varför han valde att "Pick the fight" just denna weekend. Jag ser det och är inte direkt imponerad av hans förutsamhet. Samtidigt som jag undrar hur fan tänkte karln; Fyra veckor i solen med en kvinna som han tycks reta sig på? Men jag är inte sämre kvinna än att jag försöker. Ska gå över ikväll. Sortera lite textilier och försöka att få igång ett ärligt samtal.

Kickboxningen? Jo, det passade mig ypperligt! Tre pass bokade nästa vecka och min tränare sa att jag hade "vackra fötter"! Shit jag har 43 i skostorlek och har aldrig fått höra det förr. Inser ju att han får betalt men idag lever jag på det. "Vackra fötter"! Ja , Greta Garbo sa ju att vackra blommor hade stora blad. Kanske är jag inte bara en bitch utan även en vacker blomma?

Fia

Oj oj oj! Det krävdes verkligen energi att igår skriva inlägget. Det blev jättesvårt eftersom det är både självutlämnande, ställer en mot väggen, och även svårt för att man vill ta vara på chansen att säga något halvvägs vettigt, när den nu ges. kanske kan det ju ge någon något? även om jag och inte känner sig som någon trovärdig "frälsare".

Men nu har jag återhämtat mig en smula och sitter och funderat på hur listan med alla belöningar inför helgen ska se ut! Ha...då var vi där igen då! Belöningscentret anropar. Men jag tänker inte ha dåligt samvete för det direkt. Ska även testa några nya dryckesalternativ. Förra helgen var det osötad tranbärsdricka i koncentrat från Konsum på programmet. Faktiskt inte så illa! Med bubbelvatten mot törst och till maten. Med Päronsoda som longdrink till filmen. Hade man hällt det sakta över en sked ner i färskpressad apelsinjuice hade man nästa fått en... Men det gjorde jag inte, för varför ska man dricka något som påminner en om alkohol fast inte innehåller det? Eller är det farligt? Exempelvis Veteöl som jag verkligen gillar, det finns ju alkoholfritt med, även om jag inte testat på ett tag. Ska nog plocka upp ett par på hemvägen idag! Men så var det de´där som jag läste att man ska göra annorlunda, gå nya vägar, jag tror jag blir knäpp av det här!

Det kommer i alla fall att ta tid det här tror jag. I alla fall den inre resan. Apropå den yttre, såg jag den här filmsnutten idag som handlar om den yttre. Både tragiskt och härligt på något sätt. Sen är han väl inte en direkt anonym när han går till AA efter drygt 15 miljoner träffar på Youtube..

http://www.youtube.com/watch?v=6a6VVncgHcY

Önskar er en härlig fredagseftermiddag!

Ta och lyssna på den, texten passar utmärkt för det vi kämpar, eller kämpat för!

Dreaming, hoping, for another try
I've been looking, searching, deeper down inside
And if I loose my way, I'll find another road
Cause I can make a change on my own

I'm moving on
And I'm gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone
I can be who I wanna be
And start living my life for me
I believe it finally
I'm moving on

Something, somewhere, that I long to find
I am learning, slowly, one day at a time
That if I loose and fail, I'll be fine

I'm moving on
And I'm gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone
I can be who I wanna be
And start living my life for me
I believe it finally
I'm moving on

(I am moving) To a brighter dawn
(I am moving) Gotta take the fight
(I am moving) I can make it right
(I can make it right)

I'm moving on
Nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone
I can be who I wanna be
And start living my life for me
I believe it finally
I'm moving on
(I am moving)
Yes I'm moving on
(I am moving)
I'm moving on

Jag blir oerhört glad när du skrivet att du tror jag kommer att kunna nå mina mål! Bara det gör det lättare att hantera nuet.
Ett hopp om att det går att lösa sömnen utan artificiella insatser.
Inatt, snarare morse, somnade jag ca 04.30... La mig tolv.

Idag ska jag ringa psykiatrin och fråga vart jag tog vägen i deras högar. Var på bedömningssamtal i juni, har sen inte hört ett ljud!

Ny dag i dag, mycket seg och hade extremt svårt att vakna eftersom jag till sist tog ännu en halv imovane vid fyra, då jag fortfarande var vaken och nästan i panik. Jag vet att det inte är farligt att inte sova, jag vet att det inte är farligt att vara trött, men när jag ligger där ensam i natten kan jag inte förstå de sanningarna. Min sambo sover i sitt rum, vi har inte gemensamt sovrum eftersom han snarkar så mycket och jag störs enormt av det.
Så jag är ensam med ledsenhet och oro, smärta och ångest.
Jag plockar upp paddan och läser runt på olika forum och sajter jag är intresserad av, tvingar hjärnan att fokusera sin energi på annat än de där brusande, ofokuserade, enbart ångestfjärilsfladdrande.

Nå. Dagens plan är kontakta vården, skicka in viktiga intyg och remisser, ta en promenad medan dagen är ljus, fylla på med stärkande inslag för att hålla tröttheten borta.
Kommer nog inte behövas många glas vin innan jag är sovklar ikväll!
(Och av erfarenhet vet jag att den hör natten skulle bli lika jobbig om jag i stället väljer tablettalternstivet. Det fungerar sällan så för mig att jag somnar bättre kvällen efter en riktigt tung natt, tvärtom. Då sätter oron in för att det ska bli likadant igen redan tidig kväll. Så jag accepterar att ikväll blir det vin)
Men inte i morgon!
I morgon ska vi ha den första helnyktra lördagkväll jag kan minnas.
Nej, inte sant!
När jag för ett par månader sedan för tredje gången, hade opererat misstänkt cancer (som det inte var, den här gången, men guuud vilken ångest innan svaret kom!) och fortfarande hade stygn, ville jag inte dricka , dels för att inte sabba kroppens läkeorocess, dels för att inte riskera att såren gick upp om jag blev oförsiktig .
Det gick ju bra!
Då hade vi ett par-tre veckor helt utan, och det gick ju bra!
Men före och efter den parentesen har det varit vin på lördagar förutom i extremfall (barnpassning tex) under mer än ett år. Skulle nog säga att det sett ut så sen vi blev sambo igen efter en lång separation. Alltså 3,5 år... Det är under denna tid jag gradvis lärt mig att vinet låter mig sova, och därmed hamnat här.
Benar och Benar i detta men nu måste jag lägga det åt sidan ett tag!
Nu ska jag ta tag i dagen!
Som redan är eftermiddag...

Någon klok person här på Forumet (har glömt vem) beskrev vägen mot nykterheten som att lära sig cykla. Man klarar en sträcka för att sen trilla omkull.
Då kan man bara resa sig igen, borsta av sig och hoppa på cykeln igen.
Hoppas att man lärde sig något om, varför man trillade.
Förhoppningsvis klarar man sen en längre sträcka nästa gång.

Räkna alla dina nyktra dagar istället för den du drack!

Önskar dig en fin dag!
Tanten

Att du känner dig piggare idag, att livet känns hanterligt utan ångest och bakismående.
Så visst är processen igång.
Härligt att du har en förstående sambo. Det underlättar.
Hoppas verkligen att du snabbt får din terapi.

Själv fick jag terapi under 9 års tid. Ibland med täta kontakter och periodvis, när jag mådde bättre blev det glesare mellan träffarna.

Det var en enorm befrielse för mig nu när jag upptäckte:
Jag kan sova utan vin och bhöver inga sömnpiller.
En frihetskänsla.
Dessutom har jag inte sovit så gott på många, många år.

Tror du kommer att nå ditt mål, att kunna sova utan varken vin eller mediciner och sen umgås med vin på ett "normalt" socialt sätt.
Alltså inte som självmedicinering.

Önskar dig en fortsatt fin dag!
Kram
Tanten

Belöning får inte vara en börda.....så sant.
Alkoholen är den mest risbindande belöningen man kan skaffa sig!
Må väl!

Visst är det så att det är omöjligt att få till en vettig kommunikation under alkoholinflytande. Ibland tycker jag själv att det kan vara svårt även när man är nykter :-) Jag har upplevt att jag själv ibland fastnat i en nedåtgående spiral av att kritisera - och känna mig kritiserad. Jag tror att om man kommit till en situation där man "separerat" antingen fysiskt eller mentalt, så är det en klurig uppgift att lösa. Man måste ju då "välja varandra" på nytt, och att göra det med insikt om varandras fel och brister, är ju säkert svårare än första gången då kärleken var blind.

Kan det vara så att man tar ett par stapplande steg mot att på nytt välja varandra, och att viljan finns, men så sätter den gemensamma historien, minnen och tidigare oförrätter krokben på oss?

Kanske man valt att vara särbos för att vissa saker inte fungerat och egentligen är ganska nöjd med det, men att när man pratar med sin partner, gör det på samma krävande sätt som när man levde ihop?

Oavsett, din olustkänsla är enkel att förstå, och på något sätt försvann lite av min "avundsjuka" på din kommande drömsemester när jag läste det här ;-)

Kanske lyckas ni prata om detta innan ni sitter på flighten? Kanske kan man testa att sitta nyktra och prata igenom det här ikväll, och inte bara snabbt hämta lite semesterkläder? Går det inte innan resan kanske det blir lite märkligt när man sedan ska tillbringa en månad i paradiset?

Nåja, jag borde inte blanda in personliga tankar i din tråd, och det ska ju egentligen handla om kärnfrågan här, men ibland driftar jag iväg, sorry om jag på ett otillbörligt sätt klafsar in. Men nu har jag skrivit så då kan jag ju lika gärna posta det.

Är övertygad att du hittar din lösning KlokaFia!

Du är ju i alla fall "Alive and kicking"!

Idag är jag låg. Riktigt ledsen efter ett samtal med mannen i natt. Jag ringer upp för att informera om att jag ikväll hade tänkt poppa över och samla ihop lite semesterkläder. Men jag hör ju att karldjäveln är påverkad. - Har du druckit, spottar jag dumt nog ur mig? Jodå, det hade han. Ett par öl. Klockan ett en torsdagsnatt. - Inser du verkligen inte att du är alkoholist? Blir min nästa kloka fråga (Jag vet ju att man inte kan ta en fight med en påverkad person, fan vad dum jag är) Nej, det var han inte och inte heller var jag det utan hade fått "konstiga idéer" eftersom jag började närma mig menopausen kanske? Sen räknade han upp alla mina tillkortakommanden men även mina benefits. Brölade "Jag älskar dig" varpå jag svarar att - Jag tycker väldigt mycket om dig med (sant). Varpå han gjorde något slags parodi på hånskratt och sa - Men det är så du Fia, du viker aldrig. Och sen slängde han på luren. Vägrade svara när jag ringde upp. Från en karl som är 57? Högpresterande och ganska intelligent?

Han talade för fan drängspråk och var inte direkt charmig. Men visst älskar jag honom, kanske bara inte just då? Är jag kall? Nej, men jag vill inte bli en medberoende. Inte för att jag på något sätt skulle förakta medberoende, men helt enkelt för att jag inte vill. Inte orkar! Men nu är jag där, ringde i morse på hans jobbmobil (Där han måste svara) och han var iskall. Sa att inte kunnat sova i natt eftersom jag uppträtt så illa. Så nu skriver jag till mannen;

//Nej du din offerkofta. Inte heller jag sov bra efter det samtalet. Idag ska jag lära mig att sparka högt. Ungefär 1,90 och gissa vems ansikte jag ser? Att vägra svara på frågor är allas människors rätt men då ska man ha mage nog att artikulera det; "Jag vägrar/vill inte svara på dina frågor". Inte jönsa omkring och kasta ur sig ett "Jag älskar dig". Du älskar fred och en tystnad som låter dig att dricka i fred. //

Ja, det verkar inte bli en av mina bättre dagar. Men vem vet? Allt kan hända. Nu är det doktorn som gäller. Skönt att få spy ut all galla en gång till.

Fia

Hej Markatta och Pellepennan! Tack för tråden till Tecia Torres. Vilket kraftpaket. Jag har ingen aning om vad min PT tänkte men jag tror att menade väl då han lotsade mig vidare istället för att fortsätta ta betalt av mig. Jag har tittat vidare och inser att jag kanske inte är boxningsmaterial. 52 kg, 1,75 lång. Så jag tror att kickboxning kan bli bra. Men visst blev jag putt. Boxning är liksom ok, men kickboxning? Men, nej, detta är inte kungsan på 80-talet längre. Utan en ny tid där jag får försöka se världen med nya ögon. Utnyttja min styrka som framför allt ligger i benen. För jag ser fram emot det...att kunna kickboxas (Nu när jag har smultligt tanken i ett dygn). Sen låter det bra med eventuellt nya bekantskaper som är nyktra. Jag behöver verkligen det då jag inte längre har så många vänner. Alla vänninorna är svaga för vin. De kanske inte har min sjukdom, men jag kan inte längre umgås med dem eftersom vi alltid drack vin och jag vill inte längre.

Nix, Pellepennan. Inga karatesparkar utan det är mer att jag kan saker med fötterna som andra kan med händerna. Jag kan skriva mitt namn, skala en banan. Ungefär som våra förfäder aporna så ser jag liksom ingen skillnad på armar och ben. Mer än att benen har mer muskelstyrka. Även min man har begåvats med två friska ben men jag tvivlar på att jag kommer att få ner honom på djupet. Han är livrädd för vatten så detta med att åka till havet ÄR verkligen en kärleksgåva till mig. Jag har också sett dessa "dokumentärer" ibland. Om folk som mot alla odds övervinner sina "tillkortakommanden". Och det ger mig hopp. Kan man bestiga ett berg som rullstolsbunden så bör man fan kunna hålla sig nykter också? Ibland ser jag oss alkies som bortskämda. Att detta är ett lyxproblem, men jag vet att det inte är så lätt. Jag vet att i alla livsstilar och i alla ekonomier verkar det alltid finnas en budget för A. Om man vill.

Men jag vill inte längre. Jag har aldrig mått så dåligt som det sista året när jag började exprimintera med nykterhet. Men jag har å andra sidan aldrig mått så bra som jag gör i vissa stunder. Om jag skulle räkna så vore det dom stunderna jag skulle skriva upp. Jag ringar in mina vita dagar i almenackan fortfarande, men de har ingen mening längre. En dag? Trettio dagar? Spelar liksom mindre roll. Nuet är viktigare. Och framtiden. Imorgon ska jag testa mina ben, det får räcka så. Myrsteg.

Fia