Senaste kommentarerna i forumet

uppskattar att jag är rak - det är menat som hjälp. Det är faktiskt så att det också bidrar till att hålla honom kvar i hans destruktiva liv - du är en "möjliggörare", en som sätter mjuka kuddar under honom när han faller... Stå upp för dig! Du är - och har rätt att vara - den viktigaste i ditt liv!
Kramar / mt

Grodan är det som händer i en kidnappad hjärna och gäller alla former av beroenden. Artikeln beskriver det här på ett bra sätt (fast den är av äldre datum) och Bittens föreläsning är jättebra - lite dåligt ljud på ett ställe. Bittens bok Sockerbomben är också jättebra för att förstå beroendets och missbrukets mekanismer. Det är detta som kräver en vilja av stål att sätta emot suget. Men det går! Flera här på forumet har visat det - följ dem! Gå gärna till AA.

http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna

http://www.youtube.com/watch?v=D5Uzj-7LuGw

Lycka till! / mt

kickstart är det VLCD som gäller i alla fall en vecka framåt. Då kommer garanterat motivationen eftersom de första kilona rasar fort. Känns bra på slutet av dag 2 och ser fram emot dag 3. Ja visst vill jag göra om din resa Santo, om ett år ska jag vara där helt klart och 19 kg låter precis lagom. Ska fundera på LCHF mat efter de här första veckorna.
/Fenix

ja det ska jag göra.
har även tänkt samma sak varför han inte flyttar
Så länge jag hjälper honom så är jag inte fri.
tack för att du är så rak så att jag ska få styrkan att göra något åt situationen
En bamse kram

dvs Alkoholhjälpen finn en ruta:

Ny självhjälp

Internetbaserad hjälp för alkohol i samarbete med Karolinska Institutet.

Kanske den har ersatt den förra? Ingen aning har jag... Dålig info:(

/ mt

träning av något slag också, det håller en sysselsatt. Vad som helst som håller en borta från spriten:)

Skam den som ger sig. Det finns som bekant bara en väg och den går framåt!

Nu kör vi.

Grodan

Inte PRÖVA utan bestäm dej för att du ska. Inte HOPPAS Andreas, det är DU som bestämmer. Jag skämtar lite men det är faktiskt skillnad i budskapet till hjärnan mellan att "pröva och hoppas på lycka" eller bestämma att NU är det faktiskt nog. Du kan om du verkligen vill. Det krävs en del viljeansträngning men det går. Det är inget lotteri om man lyckas eller inte utan hårt arbete men det är värt det.

Tror LCHF och träning är bra motgifter mot sug även om jag själv inte är där ännu.

Grodan

Nu kan du göra om min resa fast ett år senare bara. Nästa år är du en ny människa, nykter och fräsch och kanske 19 kg lättare, om du nu har så mycket. Just do it! Varför inte pröva LCHF, det är mycket bra att kombinera med nykterhet.

Tyckte bara det var konstigt den var borttagen. Det är en bra sida tycker jag, med dagboken osv...

sidan såg annorlunda ut men förstod inte varför. Den är nog borta för mej också. Men jag är redan "självhjälpt" :)

Skicka ett nytt mail, om du vill orkar och kan ?
Tack /A

Du har och är saknad här på forumet.
Säkert av fler än mig?
Ja du, life is like a rollercoster ..........

Just hang on and go with the flow.
Ja vad skall man säga om vänninan...... Det som göms i snö kommer fram i tö.
Problem med dricka.what so ever är nog bra mycket mer utbrett än gemene man vågar tro.

Nu kan du i vart fall säga: -Been there, done that...
Och det var väl sisådär för din del, efter vad du själv berättat.
Kanske en hälsoresa med god mat spabehandlingar hade mer varit din grej? Vad vet jag?
Skönt att få ett livstecken från dig i vart fall!
/A

inte var så glada nyheter så blev jag riktigt glad att höra av dig!
Och - här skriver vi rakt ur hjärtat, vad vi vill. Kram / mt

....att du inte kom iväg Adde!

Det var... "positivt jobbigt"? Ja kanske. Jag känner mig väldigt kluven faktiskt. När jag kom till hotellet insåg jag att båten ju varit full med alkisar, alla verkade känna varandra och jag kände mig mycket utanför. Gnällde lite i en Facebook-grupp som jag är med i och fick då kontakt med ett gäng tjejer från GBG som ringde på en gång och så gick gick jag ut och åt med dem första kvällen. Supertrevligt, mycket rara tjejer. Och sen träffade jag ju min sponsor som bor på Gotland. Vi åt middag hemma hos henne på lördagen. Och på fredag förmiddag träffade jag en "vanlig" väninna som flyttat till Gotland. Jag tycker så mycket om den ön!

Så, jag är jätteglad att jag träffade dessa människor men jag vet inte... Jag fick aldrig bort den där känslan av utanförskap och "vad fasen gör jag här?". Tänkte mitt i allt att vore det inte bättre på alla sätt och vis att satsa pengarna på nån annan typ av resa som jag skulle vilja göra (målarkurs/hälsoresa/yoga-ashram/hälsa på väninnan i Paris...) istället för att åka på AA-konvent precis som om alkohol är min hobby? Eller snarare att inte dricka den? Ursäkta Adde om du blir putt nu men det var min tanke. Kanske normalt? Eller början på ett återfall?

Till saken hör kanske två saker: dels att jag ju fått för mig att jag får röka på öar och gjorde just det, vilket satte igång en massa saker i skallen på mig och ledde till att jag kände mig "dagen-efter" och jag tror det var därför som jag var jättetrött hela tiden (gick faktiskt och somnade på en bänk i solen där på skolgården!).

Dels var det då den här kompisen som flyttat till Gotland. Det var ett tag sedan vi träffades och jag inser att hon (av någon jäkla anledning, denna starka och intelligenta människa!!) hamnat i en relation som inte är bra och att hon missbrukar både läkemedel och alkohol och har förlorat vårdnaden om alla sina barn! Jag blev jätteledsen när jag fick höra detta, vi som umgåtts hela familjen tidigare, och nu är hennes tjejer på drift och riskerar hamna (och har hamnat) helt snett och jag vet inte vad jag ska / kan göra! Själv påstod hon att hon inte dricker någonting men eftersom jag inte hann säga allt jag velat säga till henne (eftersom mannen körde in henne till stan så sent så vi knappt hann äta!!) skickade jag ett SMS till henne som hon inte besvarade under dagen men väl med ett, skulle jag vilja påstå, fyllesentimentalt samtal, senare på kvällen.

Kanske dags för mig att börja hänga på anhörigsidan, hur får man någon att inse att den behöver hjälp? Jag kan inte fatta hur det kunde bli så där... och jag har så dåligt samvete för att jag inte har funnits för henne då jag har varit så inne i mitt eget dåliga mående och drickande...

Ingen rolig rapport blev det, men här skriver jag av mig vad jag vill ;-)

du beskriver kan du också fundera över hur det är att obba där på en tjänst... Nu är du, om jag förstår rätt, en extra resurs som INTE kommer att finnas när "pratikanten" är borta... en mindre i realiteten. kan det vara så? Bara undrar... / mt

.

Tack för din omtanke markatta! Jag har också undrat hur du haft det. Läste precis i din tråd och känner igen den där känslan. Hur kunde jag tro att allt skulle bli bra? Kan bara hålla med, livet är orättvist. Finns det kanske något liknande du kan jobba med om du inte vill vara kvar, du borde ju få bra referenser med dig?

Vad bra att du tar upp det här med isoleringen. Det är just kring detta jag funderar nu. Jag har haft en olustkänsla senaste veckan. Känner mig nervös och nere i stället för energisk. Allting bara rinner ut i sanden. Jag tar inte tillvara tillfällen till gemenskap, utan fegar ur. Kan ibland bero på att sambon och jag gått om varandra här hemma och vill ta tillvara lediga dagar tillsammans. Jag är nu istället rädd för vad som händer när han blir ledig alltid.

Också struligt på jobbet, en arbetskamrat har valt att bara stanna hemma veckovis utan att meddela något. Resultat, vikarier och osäkerhet kring schema.

Så till dagboksskrivandet. Försöker läsa det mesta här på forumet, och det är ju ganska mycket. Tror att mitt för tillfället låga självförtroende gör att jag inte skrivit så mycket. Vill dessutom sitta ensam när jag skriver, så det utesluter många tillfällen.
Måste ut i solen nu och ta tillvara det fina vädret.

Kramar Misses

.

är jag här! Nykter i går kväll, nykter i morse och nykter i kväll. Känner mig så stärkt av alla som skriver här, Jörgen och Grodan och Santo med flera. Bättre och bättre varje dag nykter, ja, jag vet ju att det är så. Grubblar nu så hemskt på varför jag bröt min nykterhet förra gången efter 7 månader. Bara prova en helg när jag var ensam hemma. Var precis så dåligt som jag trodde. Och ändå, så tändes alkoholgnistan. Så är det skaffat med mig, jag kan inte dricka minsta droppe alkohol utan en ny bedrövlig resa mot avgrunden. Så nu är det färdigprovat! Och jag är så taggad att börja min viktresa också, så egentligen kan det ju bara bli bättre om jag bestämmer det. Just nu fins inte plats vare sig för riktiga eller symboliska kanelbullar:-))
Solen skiner, det är varmt ute och jag är nykter. Kan det bli bättre?
/Fenix

Jag har precis själv klarat mig och vill fortsätta med det.
Kom hit i oktober med fantastiska förhoppningar.
Krokig väg till och från, kommer på kant med vissa och grodorna poppar ur munnen...........
Men precis som mitt nick antyder så VILL jag sluta.
Har inte klarat en hel månad, inte ens tre helger på raken. Men vi prövar väl igen, hoppas på lycka denna gång!
/A

Hoppas du har det bra idag! Ta det lugnt med besluten, några månader kvar till aug. (det var väl då du/ni skulle bestämma dig?) Positivt i alla fall att han går på sin behandling..

Varma kramar
Miss K

Tänker på dig. Har sett dig inloggad lite då och då men du skriver inte mycket. Samma här. Finner en tröst i att logga in och läsa dock. Hur går det med ditt dagboksskrivande?

Det var väldigt fint det du skrev till mig, att du beundrade. Om jag ska vara ärlig så hade jag svårt att svara på ditt inlägg hos mig. Visst är det fånigt, man kämpar för att vara en bra person och en person som andra ska respektera och tycka om, men sedan när jag får en komplimang av en vän så blir jag blyg och har svårt att ta till mig det. Så svårt ibland att tro på att andra tycker att man är bra. Tack vill jag säga.

Angående sambon och hans familj så har du nog rätt. Det är inget man kan skynda på. Tillit tar tid. För mig tog det flera år av nykterhet från min pappas sida för att kunna känna någon tillit alls. Nu reparerar vi relationen sakta, sakta, eller snarare skapar en helt ny relation till varandra.

Hur går det med att bryta isoleringen? Tror, oavsett alkoholproblematik eller inte, att det inte alls är bra att kokonga in sig för mycket i sin parrelation. Kärlek, respekt och samhörighet i all ära men det är också viktigt att ha ett liv utanför puppan, dels för sig själv som individ, ett socialt nätverk som inte står och faller på bara en enda person, faller man då så blir fallet alltför hårt, men också tillsammans som par att man släpper in andra människor i sitt liv. Många parrelationer fungerar som små minisekter där positiva saker som lojalitet och sammanhållning alltför ofta kan gå över till destruktiv isolering med ingen insyn eller samspel från andra så att man skapar och förskjuter sina egna gränser tills allt som händer inom relationen blir "normalt".

Nu verkar du ju må bra på sistone men jag minns att du skrev att du kände dig väldigt ensam och saknade vänner när ni hade separerat, något jag kan känna igen. Det låter bra att ni ska försöka avsätta tid för att öppna upp lite mer.

Kramar!

utflykt låter som en dålig ide'.

Efter allt du skrivit så litar jag inte alls på att ditt ex vill dig väl. Du har tidigare skrivit att han sagt att du "inte säger vad du vill". Kanske är det just sådana saker som han använder och feltolkar? Som att då du tidigare sagt att du inte vill ha någon kontakt med honom men ändå åker på en utflykt, skulle han då tolka det som ett löfte från din sida om att det kan komma att bli ni igen?

Tror det är superviktigt att vara konsekvent här. Har du sagt att du inte vill ha kontakt med honom kring annat än barnen och möjligtvis om ni har kvar gemensamma praktiska saker att lösa, så stå för det. Lägg på om han ringer för att fråga vart lakanen finns. Tror tyvärr att han kommer att fortsätta kontakta/trakassera dig så länge som du svarar och ställer upp på det.

Utan att känna honom på annat sätt än genom dina skrivna ord så gissar jag att han tycker att all kontakt med dig är bättre än ingen och det faktum att du fortfarande har kontakt med honom kring saker som du inte vill ger honom hopp och en känsla av att du inte helt har lämnat honom. Utifrån mig själv som medberoende så har jag själv gjort samma sak som han gör. Trots att det var jag som bröt(flera gånger) med alkoholisten så kunde jag ringa för att fråga om triviala saker, som om han hade det gröna kopplet till hunden hos sig eller att jag hade fått med mig en gammal T-shirt som var hans. Det jag egentligen gjorde var dels att stilla min oro(försäkra mig om att han levde), dels försäkra mig om att han inte var helt borta ur mitt liv men också för att få en öppning att prata om annat än obetydliga koppel och tröjor, för att jag egentligen ville ha honom tillbaka.

Du är medberoende Flygcert men tänk också på att han säkert också är beroende av dig och någon som är beroende släpper inte det som de tror sig behöva utan att kämpa för det. Jag menar inte att du ska tycka synd om honom, men du har möjlighet att för din skull tydligt visa att du inte vill ha honom i ditt liv.

Du kan faktiskt lägga på om han ringer och vill snacka om annat än barnen. Jag har vänner som efter en infekterad separation inte hade någon kontakt med varandra alls. De skötte överlämning av barnen genom dagis/skola på bestämda dagar så de inte ens behövde se varandra. I barnets väska hade de en bok där de antecknade sådant som rörde hur barnets vecka varit. De ringde bara varandra om det var något akut, om barnet skulle bli allvarligt sjukt eller kring akuta praktiska förändringar som att barnet var sjukt och behövde vara hemma från dagis. Idag har de en fullt fungerande "skilda-föräldrar-relation" men just då var det nödvändigt för både dem själva men också för barnens bästa, som såklart stod i skottlinjen, att ha nollkontakt.

Kan han kanske gå med på att ni bokar en tid hos familjerådgivningen för att få hjälp att upprätta någon slags överenskommelse? Du kanske själv kan skriva en sådan redan nu och om han inte går med på den be honom själv skriva ett förslag på hur det skulle kunna se ut? Tydligt och konkret.

Kramar!