Senaste kommentarerna i forumet

Vaknar så utsövd! Före 04 på morgonen och börjar inte jobba förrän 08. Härlig morgontid med långkaffe och forumläsning.

Igår var det så vidrigt väder ute så till slut gav jag upp promenadtanken. Det fick bli en lunch med mannen istället (där vi än en gång fastnade i den där trista resebråket) och sen kröp jag i säng redan vid 16-tiden med katter och böcker. Så skönt att ligga där och lyssna på regnet.

Jo du, LillPer. Du har nog förstått det mesta rätt. Jag vet inte mannen medvetet vill locka tillbaka fyllot i mig. Det tror jag dock inte, han är ingen elak man. Men han saknar mig och den "gamla goda tiden". Fattar inte riktigt fast jag förklarar om-och-om igen att jag har förändrats, jag vill förändras. Jag har aldrig sagt att vi aldrig mer ska resa tillsammans, eller för den delen ta en drink. Bara inte än.

Resandet har alltid varit vårat stora delade intresse. Barnlösa som vi är och med hans relativt fria arbete har vi rest mycket och ofta. Men aldrig till ställen med för lång flygtid. Min mans smärtgräns har gått på max 8 timmars flygtid. Men nu försöker han locka mig med sånt jag velat, men inte tidigare gjort tillsammans med honom. Respektlöst? Eller bara dumt? Desperat? Jag vet inte.

Precis som du har jag varit/är likadan. Själva upplevelsen har aldrig "räckt" utan ska toppas. Har exempelvis legat 300-400 meter ut till havs på en luftmadrass med en kall öl. För havet, solen och vågrörelserna räckte inte till? Galenskap.

Nu kattlådor och dusch. Tror det blir en bra dag idag.

Fia

och alkohol går inte ihop ! Inte ens om det är en liten väg i skogen för snart är gränserna utsuddade och du tar chansen att köra längre sträckor. Om jag ser nån påverkad som sätter sig i en bil så anmäler jag direkt, gränsen har passerats.

Och frågan om du har problem ? Eftersom du har börjat att ifrågasätta ditt eget beteende och dessutom tycker det är ok att köra bil när du druckit så är svaret : JA, du har problem med alkoholen !

Hej Santorini och NyMan! Även jag gör det. Dansar ensam hemma i nyktert tillstånd. Ibland lyfter jag upp en kisse och svingar runt. Men jag har inte vett att släcka eller dra för gardinerna. Efter att jag börjat nyktra till har jag blivit ganska skamlös. Skam-lös i ordets rätta bemärkelse. Jag kan även rocka loss på arbetet. Om radion spelar något bra så höjer jag ljudet. Dansar och ylar med falskt i texten. Vilket kanske ses som normalt om man är 20 år och jobbar i en bar. Jag är strax 50 och har en slags ansvarsposition. Men nu dansar jag för att kan utan att skämmas. Jag vågar "göra bort mig" och min eventuella värmehöjning alstrar inte fyllesvett. Och jag har märkt att om man är glad så blir andra bara glada. Dans är som Santorini konstaterat också en jättebra träning. Ett mycket bra drogfritips!

Fia

Tack Adde för att du ger mig rätt! Det är två veckor sen jag pratade med vår läkare och nu har jag varje dag fått höra vilket stort svek detta var. Men jag känner mig desperat. Vi har levt ihop i nästan 40 år och snart ska vi tillbringa ännu mer tid tillsammans. Vi har så goda möjligheter - två fina omtänksamma döttrar, barnbarn, vi bor bra och har allt vi behöver. Jag ser fram emot att få mer egen tid men för min man blir det ytterligare en anledning att känna sig förfördelad och behöva söka tröst i ölen. Han dricker varje dag, inte en paus någon kväll i veckan. Då vi äter söndagsmiddag med barnen har han alltid en tvätt att ta hand om i källaren.
Och sen slocknar blicken, talet blir allt segare, han måste hålla i sig för att gå. Oftast kissar han ner sig och försöker torka upp på golvet med toapapper. Vid halv tiotiden brukar han reta upp sig på något.
Kan vara ett TV program, sitt jobb, eller mitt kontrollbehov. Jag blir tyst, orkar inte säga emot, fel det med. Så jag går och lägger mig och hör efter en stund hur han går ner för trappan och tar sig en öl till. Eller en vinskvätt om det finns, what ever. Och då händer det ibland att det blir alldeles tyst och jag hittar honom liggande på golvet. Sen försöker jag sova och tar en sömntablett till. Vaknar tidigt med värk i magen och hjärtklappning.
Men lyckas för det mesta hålla masken på jobbet. Ingen vet hur jag har det hemma.
Döttrarna ser ju hur det är ställt med deras far och de har försökt få honom att göra någonting åt det med kloka samtal och mycket omtanke. Då får jag också höra hur jag har triggat igång dem och pratat skit bakom ryggen. Senast jag kom hem från en resa med väninnor märkte han hur jag hade tjattrat med dom för att jag var så påååå! Helt fel, jag var glad och stärkt och hade inte sagt ett ord om några problem med mannen.
Sov gott ett par nätter och kopplade av.
Jag har läst så många trådar på Forum och känner igen beskrivningarna alltför väl. Men jag ser ju också att det finns dom som tar sig igenom det här och det ger mig hopp.

...men så jävla gött att vi är fler som går bananas till den där musiken som bara är så rätt vid vissa tillfälle!

Livet behöver inga droger, so you go girl! Party On! Jag dansar med härhemma;

'Cause you know (sjung med Santo!) Tramps like us, baby, we were born to ruuuuun!

Enjoy Your Night!/NM

Livet behöver inga droger har jag läst som slogan nånstans! Ikväll har jag dansat loss på köksgolvet till Lady Gagas "Born this way"! Ensam hemma, släckte lampan så jag inte syns utifrån och så har jag kört den på repeat! Härligt motionspass också! Gratis! Hitta din favorit och kör så det ryker!

Jag vill bara kommentera din kommentar.
Nej, jag har nog aldrig upplevt det som att jag använder det som en ursäkt att dricka vidare. Har aldrig tänkt på det viset.
Men jag förstår hur du menar. Det får jag reflektera över lite.

Jag kan göra mer åt mitt missbruk och det jobbar jag på varje dag.
Ganska bra jobbat emellanåt.

Ha det gott Santorini, och förlåt Bergkamp att jag "snodde" plats i din tråd.

Mvh
LillPer

Klampade in i din tråd utan att säga välkommen eller presentera mig! *skäms* VÄLKOMMEN! Jag är inte jätteaktiv här men läser ofta.

Om du/jag/den/Det om och om igen behöver göra ursäkter så kanske din/min/hans/hennes självinsikt sviktat lite ;) Och återigen, framtidsutsikterna tillhör väl den som gör något åt dem? Gör du något åt ditt eget liv kommer det avspegla sig på alla dina relationer på olika sätt?
Jag förespråkar inte egoism men fokusera först på ditt eget välmående sen får andra följa, tänkter lite på säkerhetsinstruktionerna när man sitter på ett flyg.. sätt först syrgasmasken på dig sjäv sedan på andra.

Alla här är mer eller mindre i samma båt, häng kvar här ;)

Förändringen måste komma inifrån en själv annars lyckas det nog inte. Men man kan inte förvänta sej eller begära att ens partner gång på gång ska förlåta en för att man är "alkoholist". "Hoppsan, nu blev jag för full igen men jag är ju alkoholist". Då används det som en ursäkt för att inte göra nåt åt det. OBS! Nu säger jag inte att nån i denna tråd gör det utan det här är bara allmänna reflektioner jag gör.

Och visst är det dåliga framtidsutsikter att försöka bli nykter för att blidka eller göra någon annan till viljes men hur ser framtidsutsikterna ut om man inget gör? Då partnern får nog?

Måste väl ändå vara en alkoholists starkaste egenskaper..? Oavsett så kan man inte göra en förändring för någon annan så länge den inte verkligen är förankrad i sig själv. Viljan måste komma inifrån en själv och inte för att blidka eller göra någon annan till viljes, något annat har nog dåliga framtidsutsikter...? Självklart kan utomstående ha en otrolig positiv påverkan! :)

Jag reagerar på en mening du skriver "Jag har också förklarat att jag är alkis och inte klarar av detta med alkohol. Men det har inte riktigt bitit på henne.". Förlåt mej, jag kan tolka fel, men för mej ser det ut som om du använt det som en ursäkt? Jag menar, att du är alkis ursäktar inte att du dricker för mycket. Tvärtom, om du inser att du inte klarar av alkohol så måste du göra nåt åt det. Vilket jag ser att du gjort och gör.

I all välmening och med önskan om god fortsättning:)

Du ska veta att många blir nyktra helt på egen hand. De allra flesta läste jag nånstans. Det var en stor lättnad för mej när jag förstod det för AA passar inte mej. Med all respekt för dom som gillar det, vi är olika. Men jag vill inte bli beroende av möten istället. Läs böcker, läs och skriv här, psykolog blir perfekt. Du kan sluta om du vill. Väg in vad du har att förlora, kostnaden, mot "obehaget" att inte få dricka. Det finns så mycket vinster i nykterheten som man inte tror förrän man prövat. Visst känner jag ibland ett litet hugg vid tanken på att aldrig få ett glas igen. Men väldigt sällan och väldigt snabbt går det om. Den som är allergisk mot jordgubbar vet också att det inte går att äta det.

När din fru ser att du verkligen menar allvar så tror jag att hon kommer att förlåta dej. Om inte så har det gått alldeles för långt. Jag vet själv hur jävla förbannad jag varit på min man ibland, då har han inte haft det lätt. Även nu om han dricker för mycket men nu ids jag inte prata med honom för han blir så fånig att det är meningslöst. Sen går jag och lägger mej i gästrummet. Han blir ensam i sin fylla istället för att umgås med mej. Jag känner mej bortvald, trots att jag själv haft alkoholproblem och borde ha förståelse. Det är förbannat komplicerat det här.
För varje dag du visar din fru att nu har du fattat, nu menar du allvar med en förändring, så kommer du närmare en bra lösning. Det är upp till dej främst, hur hon gör kan inte du styra nu på annat sätt än genom att hoppas att dina handlingar och ditt sätt ska visa vad du tycker. Lycka till.

Tack så mycket Lillper.
var på ett AA-möte igår. Men gud vad jag kände mig på fel plats. Visst har jag problem men det där är en helt annan nivå.
Ska få hjälp från jobbet att komma till psykolog. Hade ett samtal med min chef. Nu när jag lugnat mig en aning inser jag att det ligger så mycket i mig som triggar den elaka personen när jag dricker. Men det är definitivt slutfestat för mig. Just nu vill inte min hjärna hänga på men slutar jag inte kommer jag bli ensam. Så pass stora är problemen när jag festar. Tur är att jag sällan festar så lockelsen är inte runt nästa helg iaf. Man kan ha ett så stort och roligt liv utan sprit.
Tack för alla era ord.

Bra jobbat Mia!Jag kör också på med gympapass för att se till att jag har något att göra på kvällarna. Precis som du tyckte jag att suget var störst vid 17-tiden och en stund framåt. Fick tänka till innan jag skrev tyckte - är det tyckte, eller tycker? - men faktiskt har suget, det mentala gett vika, åtminstone på vardagskvällarna. Det känns skönt. Känner också igen mig att inte ge sig ut på kvällarna, det har ju varit så mysigt (?) att sitta hemma med sitt vinglas, att det känts uteslutet att göra någon annan aktivitet. Det är nog bra att ha lite inplanerat för att dämpa suget och få nya vanor, och att fylla upp all den där tiden som gått till att dricka och planera och handla hem.

Jag vet inte vad jag tror om att aldrig mer... För ett år sedan, när jag först på allvar började tänka på alkoholen som ett verkligt problem, som jag var tvungen att göra något åt fick jag panik (nästan) vid tanken. Tänkte mycket på det fram och tillbaka. Det gick lite som det gick, under året har jag hållit upp en, kanske två veckor, och sedan tänkt att jag kan visst dricka måttligt, och bara fre-lö, och inte köpa hem bib. Det kan jag visst klara, men det kändes som att det gick mycket tid åt att förhandla om 1. vad som var måttligt och 2.om jag nu hade som mål att bara dricka två kvällar i veckan, och det blev någon form av utgångskväll med jobbet och det då blev vin en onsdag, var det då ok att dricka på fredagen också, och vips hade jag köpt hem en vinbox, och drack både ons, tors, fre och lö. Min känsla nu är att jag inte vet exakt vad framtiden ska bli. Men, jag har bestämt mig för att inte dricka något den här veckan, eller nästa. Eller framför allt idag. Det känns som att det är mindre besvär att låta bli, än allt planerande, förhandlande och alla skuldkänslor över alkoholkonsumtionen.

Det kanske är möjligt att dricka måttligt så småningom, men det vet jag inte just nu. Å andra sidan vet jag inte exakt vad för andra saker jag kommer att göra och inte göra i framtiden. Jag känner mig nöjd just nu med att inte dricka något, och det är det viktiga för mig just nu. Jag tror att det är bra om man kan släppa det där med aldrig mer, eller om två månader ska jag...

Ja, det var lite tankar från mitt håll. Ha en bra kväll och hoppas du inte har för mycket träningsvärk :)
/m

Tack för alla positiva tankar och värmande ord! Kom igen Steven, du är bara en dag bakom mig :) Igår kväll tog jag mig i kragen och körde till ett härligt friskis och svettis pass, det har nog inte hänt på 15 år. Jag måste bryta alla invanda mönster. Innan har jag inte lämnat huset efter halv 6 på kvällen för då startar mitt drickande. Jag känner klart att mitt värsta sug kör igång efter kl 17 och lägger sig vid halv 9-9 på kvällen.

Gympa passet gjorde riktigt gott och kom hem med endorfiner i kroppen. dessutom gick kvällen fort, DVS jag kunde hoppa i säng rätt snabbt och få sova. Jösses, va trött jag är! Jag sover fantastiskt gott på nätterna men jag är ändå trött.

imorgon jobbar mannen natt och det har ju varit "fredagsmys" för mig innan. Ingen som kollar och jag behöver inte vara skraj för att bli påkommen...Imorgon har jag därför planerat in ett nytt gympa pass så jag kan komma hem full med endorfiner igen, smart va?

Läste på en annan tråd gällande "aldrig mer kunna dricka". Det kan jag bara inte ta till mig, jag vill så gärna kunna vara med i det sociala sammanhanget och vara som alla andra. Vad säger att inte det går, om jag gör ett längre uppehåll och tar kontroll? Eller är det så att vi som ändå tillslut vågar skriva och vara inne i detta forum redan har gått för långt? jag menar inget illa men jag skulle vilja lyfta frågan, hoppas ni förstår hur jag tänker..

Hur somhelst hade jag aldrig klarat dag 6 utan detta forum (Tack till Er!)det är jag övertygad om. att kunna läsa alla uppmuntrande ord och alla bekräftelser på att jag inte är ensam ger en väldig styrka mitt i mitt kaos.

Tips: ut och rör på sig är riktigt gott för själen och bryter trista tankemönster..
Kram På er i höstrusket!

Tack så mkt för dina svar/råd markatta Som sagt allt har känts riktigt bra fram tills idag, för när han blir så där "ynklig" och sårbar så känns det som att det är jag som är "boven" i dramat... Att det är jag som är hemsk för att jag kommer flytta under tiden han är inne på behandlingshem!! Men det är som jag har sagt till min sambo, det är inget som är skrivit i sten, kan ju inte svara för hur jag kommer känna i framtiden... Har tänkt att gå på alanon möten, känns som jag har mkt o få ur mig och behöver höra andras historier efter alla dessa år :(

Kramar

Kära Bergkamp,
Jag har varit i typ samma läge för många år sedan, men jag har min fru och barn kvar. Vi älskar varandra väldigt mycket. Men det har varit så jävla nära många gånger att hon flyttat med förtvivlade barn som sett hela historien rullas upp. Jag har lovat och kämpat. Hon har stannat. Jag har fallit. Hon har hotat. Jag har slutat. Fallit igen. Reser mig, kämpar vidare.

Jag har också flera gånger känt mig precis som du gör nu. Så förtvivlad, så meningslöst. Man vill att tiden ska passera jäkligt fort, men det gör den inte vid såna här tillfällen.

Jag har också förklarat att jag är alkis och inte klarar av detta med alkohol. Men det har inte riktigt bitit på henne. Hon har trott som din fru att jag bara är jävligt glad i att bli full, och där har hon ju rätt på många sätt. Men det ligger djupare än så.

Nu har jag på de senaste åren lyckats ta mig i kragen och varit vit längre perioder typ 2 - 4 månader åt gången. När jag fallit i diket igen har jag gjort det på mina många långa utlandsresor i jobbet. Inte bra, men betydligt bättre än det var förut. Så nu är jag mycket försiktig med drickat hemma, och det är enbart skönt för mig och familjen.
Nu finns det sedan länge ett förtroende mellan oss, och hon vet att jag inte är nykter på heltid. Men jag har faktiskt insett att jag inte klarar av att hantera det och allt här hemma har blivit minst 95% bättre än det var förut.

Mitt mål är att klara av att avstå helt i alla lägen. Men "aldrig mer" är för mig allt för svårt att hantera.
Vad som krävs av dig nu är att du verkligen genom handling visar vad du vill. Oavsett hur jobbigt tids perspektivet är.

Jag bokade in mig hos kommunens beroende enhet och fick givande samtal där. Allt med min frus och barns vetskap.
Det var glädjande och närande.
Jag har fått ett annat beteende, men missbrukar ibland. Fester är svårt för mig. Wow, jag går igång alltså.

Det du nu måste göra är att ta tag i saken och göra det som måste göras. Du vet att du vill ha din familj kvar hos dig. Då vet du även vad som krävs. Inga genvägar som i mitt fall. Jag är en mycket lycklig man så länge jag inte dricker, har haft sagolik tur och flyt. Det kommer jag aldrig undan med igen.

Jag har också skickat ut märkliga, idiotiska mail och sms i fyllan som gjort så ont dan efter. ÅNGEST!
Även där har jag lärt mig behärska lusten att skicka några väl valda rader på småtimmarna.

Jag tror på dig! Otroligt tungt just nu, men du klarar det!

Kram LillPer

Välkommen hit till forum!

Det är inte konstigt alls att du känner dig osäker, du har ju levt med den här mannen i nio år. Jag tror det är jättebra att du flyttar till något eget. Du behöver ju faktiskt inte veta just nu hur du vill att relationen till sambon ska se ut i framtiden. Ta dig den tid det tar att fundera ut det i lugn och ro, i ditt egna boende. Oftast är det ju först när man inte står mitt uppe i kaoset som man kan landa i sina känslor och tankar och fatta de viktiga besluten.

Nej, du måste inte ge honom en chans till. Däremot måste du ge dig själv en chans till lugn och ro och trygghet. Hans tillfrisknande och framtida nykterhet kan ju inte hänga på dig utan på honom själv. Kanske är hans beslut om behandlingshem nu ett resultat av att du bestämt dig för att lämna. Oavsett om han kommer vara fortsatt nykter eller inte efter behandling så antar jag att det finns en massa som du behöver bearbeta också. Det finns massa stöd och hjälp att få, t.ex. anhörigstöd hos kommunens beroendeenhet, alanon, skriva/läsa här på forum. Dessutom, om det har förekommit våld i er relation så rekommenderar jag dig starkt att söka kontakt med en kvinnojour för samtal också.

Själv lämnade jag min sambo p.g.a. alkohol och våld. Det var såklart oerhört svårt och en startade en jävla process av känslor och tankar men det blev sakta men säkert bättre. Då hade han också fått tusen chanser och jag orkade inte längre leva i samma spiral och vågade se att ett annat liv var möjligt. Jag trodde då att vi aldrig någonsin skulle ha en kärleksrelation igen eftersom jag hade bestämt mig för att jag inte ville eller kunde leva med en alkoholist och den otrygghet och stress det innebar. Men jag valde att ta tillbaka honom (och han mig) efter att han fattat ett seriöst beslut om att sluta dricka och dessutom söka hjälp för sin våldsproblematik. Jag skriver detta, inte för att ge dig förhoppningar om att det kan bli ni igen för det vet jag ingenting om, utan för att lyfta att det är viktigt att se till både våldsproblematiken och missbruket. Båda delar behöver behandlas, det är inte alltid sådant destruktivt beteende upphör bara för att en slutar dricka.

Så till din fråga "Ska jag strunta i lägenheten och ge min sambo en andra chans??". Det ena behöver inte utesluta det andra. Kanske kan det vara (som i mitt fall) en förutsättning för att lyckas med både relationen och sin egna personliga utveckling att var särbo. Jag menar att den personliga utvecklingen kommer i första hand, därefter kan du bestämma hur du vill ha det i relationen till din sambo och kan i lugn och ro fundera över vart dina gränser går om det skulle till att bli aktuellt igen. Ta en sak i taget bara.

Kram på dig!

Avskyr den där lilla hornprydda mannen, less på hans manipulerande och ständiga dividerande! Har gjort allt för att uppbringa styrka att så emot hans ständigt viskande i mitt öra, men han är uppenbarligen inte bara egoistisk utan efterbliven också..

Ensamkvällar är absolut största fallgropen, då knackar han väldigt bestämt på axeln.. klart du ska unna dig Shiraz, riktigt få koppla av.. Idiot djävul! Kan du inte unna mig en egen stund på gymet istället nästa gång??

Men tycker ändå att jag gjort framsteg, tre-fyra (fem?) BIB:ar i veckan är sista halvåret nere i en! Önskar att jag kunde stoltsera för mig själv och säga INGEN men tyvärr, inte än. Tog också ett mentalt beslut i att inte smussla och gömma alkohol som jag faktikst lyckats hålla.

Nåja, även små framsteg är FRAMsteg och detta forum hjälper otroligt mycket för att bibehålla fokus :)

Hepp!

Jag vet inte vad jag ska ta mig till!! Nu dricker han inte lika mycket men det känns ändå inte bra. Vi lever bara under samma tak. Ska det vara så här? Jag orkar inte med det här! Känns som att jag snart ska gå in i väggen om det inte blir nån förändring snart! Det är ju jag som måste göra nåt det vet jag. Men var börjar jag? Jag tror inte att vi kan hitta tillbaka till varandra ens om han slutar dricka. Alla de här åren har satt sina spår. Till helgen kanske våran dotter kommer hem men hon vill inte bo hemma utan hos mormor och morfar. Det känns ju hemskt att det ska vara så! Hon svarar inte när han har ringt henne och jag förstår henne! Hon har förlåtit honom så många gånger men har väl till slut fått nog! Och han säger att han ska fixa i hennes lägenhet när hon kommer hem. Jag frågade honom om han inte vill träffa henne men han sa att hon vill inte träffa mig. Han tycker att vi behandlar honom som en disktrasa och säger att det är lika bra att han flyttar till en annan stad. Han tycker att han försöker ju men jag gör inget. Jag kan inte känna glädje och att allt ska bli bra bara för att han säger att han ska sluta dricka! Vilket han inte ens har gjort!

Tack Steven!
Det känns faktiskt bra att känna att man inte är ensam i detta vansinne som man håller på med. Jag har förstått att jag ät i gott sällskap med mitt drickande, men det är en annan sak att få kontakt med likasinnade. AA finns inte som alternativ för min del, en anledning är att jag vet ett antal som går på deras möten och det är inte speciellt sympatiska personer, det är en anledning av flera. Därför hoppas jag på det här forumet.
Speleman

Jag har kommenterat i rätt tråd! Fast jag fick läsa inlägget en gång till eftersom du tvivlade.

Det här med resan är ju grymt tufft, det fattar jag. Jag älskar också resor och överkonsumerar också på resande fot då jag väldigt gärna vill förstärka alla de positiva känslor som kommer med resandet och upptäckandet.
Jag har tex. ensam klättrat och vandrat upp för bergstoppar, för att däruppe öppna en kall omskakad pilsner som jag stjälper i mig på hög höjd för att få ett gott rus tillsammans med storslagen utsikt.
Det räcker alltså inte med hela grejen i sig självt, jag måste förstärka upplevelsen. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera stora eller små upplevelser. Jag blir euforisk och så uppfylld av allt det sköna, nya, möjligheterna osv.

Jag dricker "aldrig" då jag är nedstämd, typ. Aldrig är ett starkt och dumt ord att använda i många sammanhang.

Jag tyckte mig kunna läsa mellan raderna att din man med denna resa, som han tidgare inte velat göra(?) vill få den gamla Fia tillbaka? Att få dig att falla in ditt gamla mönster med dryck o annat? Det känns sådär, tycker jag.
Självklart kan min reflektion vara helt fel?
Jag tänkte faktiskt på dig och detta under min löprunda igår.
Otroligt hur detta forum och människorna härinne sätter avtryck i ens medvetande.

Jag skickar inga vassa kommentarer om det inte känns befogat, hahaha, så oroa dig inte för det!

Kram från
LillPer

när mottagningen blir dålig och myrornas krig börjar :-)

Jag känner igen mig precis! Dricker öl ofta och gärna. När jag bodde ensam blev det ofta en sväng runt Systemet efter jobbet och handla en kasse öl, även om man lovat sig själv dyrt och heligt tidigare samma dag att INTE göra det. Bor som sambo nu och nu får man smussla med det. Dricka innan tjejen kommer hem eller gömma några öl i garaget. Det blir inte varje dag men ganska ofta.

Jag vet inte rikigt hur man ska gå tillväga. Jag försöker ta en dag i taget och intala mig att jag inte behöver min lyckodrog just idag. Man får hitta glädjen i annat.

Att både du och jag har rätt.
Så är det.
/A