Senaste kommentarerna i forumet

Igår "samtalde" vi på medberoendesidan om hur svårt det kan vara att hitta gränsen och skillnaden mellan sund medkänsla och medberoende. Carina Bång har skrivit om det den 21 mars i år - jag citerar:

Vart går gränsen mellan att visa medkänsla och att agera ut medberoendebeteenden?
Och måste man bli helt egoistisk bara för att man inte ska vara medberoende?
Vad är vad och var går gränsen?

Så syftet med att arbeta med sina medberoendebeteenden betyder inte att man ska sluta visa empati och medkänsla för sina medmänniskor! Det är styrkor och egenskaper vi behöver mera av här i världen! Om vi tvärtom, sätter stenhårda gränser mot allt och alla, bara fokuserar på oss själva, slutar ta ansvar för hur vår kommunikation och förhållningssätt påverkar andra, då kommer vi i stället börja såra våra medmänniskor. Då har det dragit för långt åt den andra hållet i stället.

Ett sätt att tänka som har hjälpt mig har varit denna: "Medberoende är när min omtanke om en annan människa blir på bekostnad av min egen hälsa och viktiga livsområden".

Hej! Kul att höra av dig! :)
Men, tråkigt att höra att det inte riktigt har löst sig ännu. Ingen av er mår ju bra av detta. Men, det enda du kan göra är att fortsätta som du gör, tror jag. Håll fast vid din linje, det kommer att funka så småningom.

Godnatt! :)
/H.

Hej på er som stöttat mig. Nu är det ett år sen jag skrev här och efter polisanmälan så blev det lugnt. Allt lades ner, men hon fick veta att hon var polisanmäld och om hon fortsatte så skulle ärendet tas upp igen. Det har nu varit lugnt ett år, men nu börjar hon så smått slinga sig in på mina sidor på internet igen. Facebook har jag blockerat henne på men jag släktforskar och på dessa sidor är hon in och gör elaka kommentarer, när jag har skrivit något. Hon passar sig för att rikta sig direkt till mig men jag som vet hur allt är, ser ju direkt att hon menar mig och att kommentarerna är riktade till mig.
Nu har hon snart hållit på i två år och jag har inte varken sett eller pratat med henne på den tiden.
Nu skiter jag totalt i henne, men innerst inne så är jag rädd att hon ska ställa till något.
Hon har även börjat ställa till det för andra och inte bara mig...genom att maila till arbetsgivare och ljuga om en anställd osv osv...
Ville bara uppdatera lite hur det är...
kramisar från
Prussiluskan <3

Kan det vara något att börja med?

Det är jag som är alkoholisten i familjen, och jag försöker hitta bra litteratur för mina föräldrar och min bror...

Alau

Tack Adde!

ställe : http://www.al-anon.se/bokhandel/

Finns även exvis på Nämndemansgårdens hemsida.

för alla kramar :-)) Jag suger åt mig och känner att de gör väldigt gott för mig !

Jag söker tips på bra böcker (helst tillgängliga som audioböcker) för Al-Anon. Har någon tips?

Har säkert nämnts tidigare i tråden, men jag frågar ändå.

..en stor famn får du av mig.

Du betyder mycket för mig och här vågar jag pratar för fler. Du betyder mycket för oss!

Var rädd om dig

med två barnbarn. Blev bjuden på middag. Allt mycket trevligt. / mt

...gillar ta mig hit och läsa hur det går för dig.

Gratulerar till nykterheten,både din och Mammy Blue's.

Det du skriver här är absolut goda råd för mig och andra.

Önskar dig en bra lördagskväll.

Tulpanvasen får mig skriva ner att jag bestämde mig för han färska blommor i lägenheten under hela min vistelse här. Det har jag mått bra av, även smått gör skillnad i det stora.

Kram kram

...läsa och dessutom oftast få respons är värdefullt. Vi är alla olika och lever med unika händelser men ändå är allt så likt.
Det finns dessutom inga genvägar för någon av oss. Det är bara att fortsätta tills man kommer igenom, oavsett om man lämnar eller är kvar i relationerna.

Just det där med att lämna ifred är kruxet.
När?
Hur?
Det där kan bara du veta.
Att lämna ifred av tjurighet för "visa jag minsann ska sätta gränser" funkar troligtvis inte i längden. Det sliter lika mycket på dig som att försöka nå mannen.
Den där sinnesron, att veta att man inte kan påverka allt håller bättre.
Säga och visa vad du tycker måste du ju tillåta dig. Han hör det han hör och kanske tar han det till sig också. Men bråka är energislöseri.

Det gör ont, självklart, men att hitta vägar som passar dig och ert sätt att leva kan bara du själv.
Tänk på den där syrgasmasken i flyg. Hjälp dig själv innan du hjälper andra.

Kram

Du har ett riktigt bra driv. Ser hur du hjälper i övriga trådar vilket är bra.
Till din kommentar om beach 2013.
Du kommer garranterat vara strandens läckraste flamma. Skippar du alkohol så går det jättelätt.
Alkohol är FRUKTANSVÄRT energitätt..
Jag gläds med dig, skönt att du kommit dit eller dör du är.
Men var inte för hård mot maken, han känner bara till den där andra Fia.......
Nu är ju du FANTASTISKA Fia!!!
Way to go.....
/A

Du har ett riktigt bra driv. Ser hur du hjälper i övriga trådar vilket är bra.
Till din kommentar om beach 2013.
Du kommer garranterat vara strandens läckraste flamma. Skippar du alkohol så går det jättelätt.
Alkohol är FRUKTANSVÄRT energitätt..
Jag gläds med dig, skönt att du kommit dit eller dör du är.
Men var inte för hård mot maken, han känner bara till den där andra Fia.......
Nu är ju du FANTASTISKA Fia!!!
Way to go.....
/A

Ja, tack för att vi varandra. Jag håller verkligen med om att man blir förvirrad, vem är jag egentligen?
Idag är jag glad att jag har en plats på forumet, idag är en dag när allt stöd har gjort mig lugnare. Jag förstår att jag måste lämna honom ifred.

...tänker på dig.
Vill också säga att igår hade jag en svacka i jobbet, sökte tröst hos maken, fick irritation tillbaka.
Så, det pendlar. Sannerligen i alla väderstreck.
Det gör ont i min mage men jag låter mig inte kuvas. Hade naturligtvis hoppats han skulle ge det där lilla varma. Men, jag stack ut näsan och gjorde en felbedömning.
Samtidigt måste jag göra det, för det är jag. Det som är jag måste jag få vara också med den numer icke supande missbrukaren. Om jag slutar vara jag vet ju till sist ingen av oss vem vi är. Så tänker jag.
Magontet är mitt, jag väljer alldeles själv om jag tycker den är värd att tilldelas utan "varningar". Det tycker jag, så länge maken håller sig från spriten och ontet inte finns i magen kroniskt.
Jag tror på att det blir bättre.
Det blir det, med lite hjälp av envishet.

Ge dig ut och andas, se annat, köp en ny sorts glass. Vad som helst, tvinga dig till att göra något litet, något som du vanligtvis inte gör.
Det brukar funka för mig. En liten egen spark där bak för hosta igång motorn när den strejkar.

Kram goa du

Det kommer flygcert, det kommer. En sak i taget.

Kram.
/H.

nej det tycker jag nog inte. Däremot om du lyfter något som är ett problem för dig(att bara du lagar mat), kommer med en lösning(laga tillsammans/varannan gång) och om han då ignorerar det utan att komma med en lösning själv så är han elak tycker jag.

Ska man klara av att dra gränser som är stora och superviktiga, t.ex. för sig själv att inte dricka eller som medberoende att välja att inte möjliggöra för någon annan att dricka, så tror jag det är bra att öva på att dra gränser som är mer vardagliga, som det här med maten. Det handlar om att visa vad man accepterar, vart ens gränser går och att om man inte kan förändra sin omgivning så kan man i alla fall visa sig själv att man är värd bättre.

Kort sagt, kan du inte ändra på hans beteende så kan du ändå ändra på ditt eget. Mår du inte bra av att serva honom så gör det inte.

Kram

till dig flygcert... / mt

Sorgsen... att du skriver om svårigheten med medberoendediagnosen. I all korthet: jag har upplevt detsamma. Och det är så svårt att förstå skillnaderna, nyanserna... Så bra att vi har varandra. / mt

Är långt, långt från ytan nu. Det är ingen bra tid, allt är kaos och sambon är inte trevlig.

Läser i era trådar och lider med Framtidsdrömmar, Stjärnstoff, och ser lycka hos en del andra och unnar er det så väl. Men själv orkar jag inte tänka mer än så nu.

Kramar

En klapp på axeln får du härifrån oxå! :) Duktigt jobbat! Nu har du ju klarat både skidsemester och annat utan alkohol :)
Jag försöker oxå tänka likadant, att försöka vara snäll mot mig själv och inte så kritisk på alla punkter. Är också rökare. :( Funderat mycket på att ta tag i det också men tror inte jag vågar/orkar med det nu än. Vi får ta det som nästa projekt senare!

Ha en fin dag!

...jag säger det igen. Du är inte dum, du kämpar med hitta ut ur helvetet. Ett tillstånd som du och din man ser på helt olika sätt.

Medberoende-diagnosen är/var/blev lite förvirrande för mig. I all kunskap, skrift, råd, allt jag hittat om alkoholism och medberoende, fick jag mig några käftsmällar.
Det kändes som det som alltid varit jag plötsligt ansågs fel. Jag sorterar fortfarande i det och pendlar mellan det som säkert kan anses passa in under diagnosen och det som är min personlighet. Den balansen är hårfin. Den går heller inte finna över en dag och är ju samtidigt kopplad till min alkoholists varande.
Jag blir naturligtvis påverkad av hur han mår, vad ha gör och inte gör. Skillnaden är att när jag känner det börjar svänga galet inuti mig så drar jag mig ifrån. Konfrontera är lönlöst och ger bara mig magont. En smärta maken inte ser, förstår eller har förmåga hela.

Jag kunde inte påverka hans val av alkoholintag. Han drack när och i vilka mängder han ville. Han är väluppfostrad och medveten (manipulativ) och valde tillfällena med omsorg. Han tappade respekten för arbetsplatsens nolltolerans och fick varningar men efter tillräckligt många övertramp så blev han uppsagd.
Jag såg detta men kunde inget göra. Han var otrevlig mest hela tiden-precis så som jag kan läsa i dina ord.
I kollapsen skrev jag mitt första inlägg här.

Jag skriver detta för eventuellt kunna lätta på dina skuldkänslor.
Det är naturligt vilja hjälpa. Du kan hjälpa men bara om han väljer ändra riktning.
För att få honom ändra riktning krävs vilja. Den måste han finna själv. Min man hade insikt, kunskap, vilja, i ord och förmodligen menade, men lät inte bli alkoholen för det. Det krävdes en smäll utifrån. En rejäl, hot och varningar, ilska, gråt, vånda från arbetsplatsen, mig, hans äldste son, ex, mor, hans egen förtvivlan, räckte inte. Han är intelligent, duktig, framgångsrik men det var ändå inte starkt nog för få honom sluta.

Bara försöker hjälpa dig inse att vi kan inte göra något mot alkohol-djävulen som satt klorna i våra män.

Jag sa orden, i gråt, förtvivlan, ilska...kanske gick något fram då och då...men vända kunde han bara själv.
Mitt arbetsliv, mina barn, mitt hus, allt har jag kvar och det fick han ingen "makt" över, alltså den största delen av mitt liv. Många gånger till missbrukarens förtret men min man är så mycket mer än missbrukare. Just nu står personen inte i fokus bara. Jag hoppas han hamnar där en dag.

Tappa inte bort dig själv. Du behöver dig och dina barn behöver dig. Din man säkert också men när missbruket står honom närmst kommer ingen igenom det skalet. Han har låst från insidan och ger inte nyckeln ifrån sig till någon förrän han vill, kan, vågar.

Tänker på dig

i mej, dessutom har jag tack vare mitt jobb ganska mycket tid att "filosofera".

Har funderat mycket kring hur man blir som beroende, hur galen, egotrippad och elak man blir. Det blir man. Jag är ju både alkis och rökare, det skiljer inte så hemskt mycket mellan de beroendena, den stora grova skiljelinjen går vid den stora påverkan på hjärnan som alkoholen ger. Man blir inte så fullständigt dum av nikotin.

Men lögnerna, smygandet, överkörande av både anhöriga och ekonomi är de samma.

Klurar också på om det som funkar inom Natural Horsemanship (lydnadsträning kan man kanske kalla det av häst) skulle funka på en alkis. Beröm i mängder när steg i rätt riktning tas, hästen behöver inte göra hela den rörelse man vill att den ska göra till att börja med, man tar steg för steg tills hästen av egen fri vilja har gjort det man ber den om.
Ingen bestraffning alls, bara positiva reaktioner på rätt riktning.

För övrigt är det nog det jag utövar på mej själv. Jag har under de gångna åren svurit ve och förbannelse över mej själv och mitt förhållande till alkohol så många gånger att det förlorat sin mening. Jag svär men lyssnar egenligen inte på mej själv.

Har slutat flrsöka bestraffa mej själv och ger mej bara beröm ochen klapp på axeln när jag gör rätt, tex när jag går förbi systembolaget utan att gå in. Efter tre månader som nykter får jag tänka efter lite, men hallå! Jag gick ju flrbi bolaget för tio minuter sedan och jag tänkte inte ens på det! DUKTIG KICKA !!

Tror jag ska testa det med min älskade sambo, ska bara klura lite till på hur jag ska göra.

Skriver på mobien, den är jobbig att hantera med redigering av stavfel när man kommit en bit i texten, att scrolla går inte för den tror bara att jag vill kopiera texten eller klippa ut, men jag hoppas att det inte ser för jäkligt ut längre upp i texten.

Åh, vännen. Vilken kamp som pågår inom dig och runt dig! Jag lider med dig, precis som mt och Sorgsen. De har redan skrivit det jag tänker, men jag vill ändå poängtera:

Du är inte elak. Du är inte korkad. Du är inte dum. Du är medberoende. Så enkelt, och så fruktansvärt svårt.

Om jag tillåter mig att ge dig ett råd, så tänker jag att det kanske är dags att ta avstånd nu. Kliv åt sidan, ta inte kontakt med honom, låt honom ta sitt ansvar fullt ut. Sluta kasta mjuka kuddar under honom när han faller. Det behöver inte innebära att ni går skilda vägar på sikt, men jag tror att du måste låta honom söka sig tillbaka till dig av egen fri vilja och kraft. Så länge du tar initiativet så behöver han inte anstränga sig, du finns ju där oavsett.

Kram!
/H.