Senaste kommentarerna i forumet

Visst blev det så. Lillkillen ville hem och trösta pronto så idag åker han. Ska stanna hos svågern en dryg vecka och sen åker jag till byhåla och plockar upp han efter Finland. Det är dessa situationer jag fasar för ska hända när vi bor i Perth. NyNykter har rätt där. Perth är fasligt långt borta och jag vågar inte sätta honom ensam på ett plan därifrån. F känns hanterbart. Inte mer än tre timmar på ett flyg...det fixar han.

Nej, du har rätt Maria. J har inte velat komma till F och hälsa på. Jag kan ju inte påverka...mer än att jag erbjudit mig att betala biljetter. Men hon har ett nytt liv nu. Sa en gång till mig att hon aldrig velat ha barn! Det var jag som ville och hon "ställde upp" för att behålla relationen. Ja, hon sa faktiskt så! Hur fan tänker man då? Detta är ju inget jag delat med ongar. Men nu plötsligt vill hon ha dem...förlåt men jag köper inte det.

Hoppas Lillkillen kommer till insikt själv dessa veckor. Att han ser och förstår. Nu låter jag jättekrass men detta är ngt han måste se själv. Jag kan inte, kommer inte att trascha J framför ongar samtidigt som mitt pappahjärta blir ledset när ongar blir ledsna.

Vilket inte betyder att jag är en god människa...anständig är nog ett mer passande ord. Jag försöker vara anständig.

Sen finns den där...alkoholdjävulen. Inte ens aktivt utan bara en tanke. Igår kväll när alla till slut kommit till ro så säger jag till Lusekatten att ; "Nu vore det väl skönt med ett glas?". En jävla ryggmärgsreflex? Reptilhjärnan? Underligt hur som haver...att gång på gång inse att jag är alkie och att jag VILL dricka under kris. Så längtan bor här. En längtar till J, en annan till flaskan.

Lite deppigt blev det...men en sak vet jag; Inte en droppe alkohol idag... Inte för mig! /R

...Lelas.

Om du är kvar nu gräver du ett nytt djup i gropen du redan sitter i.
Var ska du dra nästa gräns för att lämna om du inte går nu?
Vad finns kvar att förödmjuka?
Vilka kärleksfulla handlingar i tvåsamheten har du fått uppleva sista månaden?
Ställ upp en för och emot lista om du känner dig villrådig. Då ser du vilket som väger tyngst.

All din oro är normal.
Skäms gör du för att du inte vill kännas vid hur du egentligen lever, om jag uppfattar det rätt.
Varför ser ditt liv ut så?
Vad har du gjort?

Måste lägga in ett veto i din kommentar om "förstöra min familj". Så ser inte jag på det och inte de heller, de är lyckligare och gladare än sista åren de var kvar i sina respektive äktenskap.
I mitt barns fall så var den skilsmässan ett föredöme, också deras nya förhållande...jag och äldste pratade igår om just kombinationen mitt barn erfarit. Min totalt katastrofala utveckling av separation mot deras nästan friktionsfria och den nya partnerns mera "normala" med lite smågnabb. När jag skrev hade jag mer i åtanke att de kommer stå inför en ny familjebild med nya ställningstaganden. (Nya har tonårsbarn och mitt barn är småbarnsförälder fortfarande, lite skillnad ;) )

Livet rör på sig, blandar gott och ont.
Själv ser jag det som rikedom!

Kram

...över medmäskligheten jag möts av här...
Tack mulletant
Tack Adde
Tack Lelas

Tack ni som orkar läsa...

....inte om eller hur jag ska skriva....men börjar mitt i så får vi se var detta hamnar...

Det var underbart att träffa maken, jag är lika kär i honom nu som jag alltid varit. Egentligen har det hänt alldeles för mycket negativt för att det skakunna vara så.
Bara det krånglar till det i mina tankar och alla varför???? Vad håller mig kvar? Det gör ju ont? Så jävla ont att stå vid sidan om-och ändå mitt i- allt som hänt och händer. Det goda är det jag tar till mig och vårdar. Hjärtat vinner alltid när hjärnan försöker strukturera. Längre fram, någon gång, får jag väl veta om 'det goda' uppfattas lika hos oss båda och vart förhållandet strävar mot. För en gemensam utveckling krävs ju att båda har ungefär samma uppfattning om riktning. Även om var och en tar hand om sig så måste ju viljan om gemenskap finnas.

Vad är gemenskap?
Ja, där hakade tankarna upp sig...
Innan jag fick Lelas ord på "du, jag, vi" sa jag alltid att min partner är min bäste vän och älskare. Så vill jag se det, inte som något självklart. Jag önskar vara hans bäste vän och han min, en god vän som vi kan dela allt med, bli accepterad för den jag är även när jag är svag eller gör fel, säger fel eller är sjuk hos.
För mig känns det viktigt att det finns en förståelse för varandras olikheter.
Men a och o måste väl vara att sinnet är öppet? Att man inte behöver tycka lika eller tycka om allt i varandra. Ifrågasätta men inte se ner på eller tillintetgöra kunskap eller brist på detsamma??? Om den känslan, den negativa, finns-oavett i grostadie eller i full blom-så är det väl omöjligt att få en sund utveckling? Då blir det väl ett undvikande eller krig? Det betyder ju, i så fall, att enda sättet att få röjt det negativa är att ta upp det-känna på det-smaka-dryfta-väga för och mot, annars ligger det ju kvar för evig-orört eller i kronisk infektion??? Eller?

Igår fick jag detta till mig, som jag uppfattade det.
...paus....att jag generellt inte ska dela med mig av mina tankar eftersom mitt är mitt och hans är hans och inget vi ska dela med varandra. Hm...förstår att en process är vad det är och den är antingen full av saker eller bara ordlösa känslor, ett sammelsurium av allt och/eller inget. Det kan vara helt personligt och inte delamedsigmöjligt för stunden eller aldrig.
Men, kommunikation i någon form, är det bara av ondo?
Behövs den för uppnå "gemenskap"?

Nästa gårdagsupplevelse
När jag pratar i jag-form, inte "man", då uppfattas jag egoistisk, självisk och empatifattig.
När jag säger jag är så tacksam över anhörigveckan och att jag känner att jag fick bekräftelse över mycket i min historia, att min egen logik fanns i terapeuternas föredrag, så har jag inte fattat innerbörden av medberoende och jag är absolut inte är färdig med min historia!
Det menar jag ju är en evig process men att jag har accepterat min bakgrund och lärt mig leva med den. En stor bekräftelse för mig att luta mig mot i min process! Jag har känt jag inte behövt älta för att förstå längre och fick inte ont i kroppen av att bli påmind under anhörigveckan. Jag har lärt mig leva med att jag aldrig kommer förstå allt som hänt eller händer runt mig, i mig eller långt från mig. För mig betyder det att jag inte omedvetet har förträngt utan vågat ta upp smärtan och låta den värka över. Med det inte sagt att jag är färdig, blir man någonsin färdig???

Igår blev jag dessutom rejält rädd.
Jag fick kryptiska ord och "borde" förstå dess betydelse...
Orden kunde uppfattas på två sätt...
Bra! I så fall är ju dörrarna öppna för påverkan
Dåligt! I så fall är samma dörrar låsta på insidan och ingen kommer in och det destruktiva slutar i död...

Åååhhhh...som jag gråtit....

Tagit kontakt och pratat om min oro. Kunde inte bära detta själv....så nu blir jag anske halshuggen för all framtid? Valde ta den risken, på anhörigveckan påpekades att jag skulle lita på min magkänsla och ta tillbaka mitt självförtroende...

Pratat med maken, berättade om min oro, den känns som det viktigaste nu...svamlandet runt gemenskap är sekundärt idag, imorgon och nästa vecka, månad...livet först!

Kanske är oron bara min...idag vågade jag inte chansa...

Kram från en förvirrad

Nu blir detta virrvarr ivägskickat...tagit mig hela kvällen...

flygcert-vännen. Nu skriver du att du skäms, igen. Jag önskar så att du skulle kunna sluta med det! (Ja, alltså, inte att skriva utan att skämmas, såklart...) Du har ingenting att skämmas över!

Och jag tänker så här (kanske låter jag lite hård nu, men du vet att det är av omtanke om dig, eller hur?):

Du har sagt till sambon att du vill separera. Bra! Men, om du nu inte gör verklighet av det, så kommer sambon att tolka det som: "Hon överreagerade, jag kan fortsätta som innan, för hon menar ju ändå inget med att hon hotar om att lämna mig. Och om hon inte har nått sin gräns ännu, ja då kan jag ju till och med öka takten lite i mitt beteende mot henne. Hennes gräns är inte nådd, och alltså behöver jag inte ändra på någonting."

Alltså: du MÅSTE ta dig ur det här.

Du tror att du stannar för flickans bästa, men du behöver inse att det är att lämna som är flickans bästa. Att stanna nu det är att bevisa för både dig själv, henne och sambon att det är ok att han beter sig så här. Hon kommer ha en bild av att en relation får lov att innehålla våld, hot, trakasserier, missbruk och skräck.

Du. Måste. Lämna.

Du är på rätt väg, vännen min. Ge inte upp nu. Du fixar detta, du kommer att få den styrka du behöver.

Kram, gumman, var rädd om dig!
/H.

Nämen?

Kram!
/H.

Blev en munter kväll. Barnen kommer att tycka synd om mamma och kanske längtan gör sig påmind.
Visst är det synd om J men vad gör hon för att få bättre och närmare kontakt med barnen. Förstår ju att du inte delar allt med oss men av det du berättar så verkar hon ju inte göra någonting för att ta tag i sitt liv. Det är långt till Perth men har hon velat komma till F?, den bild jag får av henne är en kvinna som inte verkar bry sig så mycket (självklart finns det orsaker till det, A tex). Jag kan ju ha helt fel, men om det är som jag tror så gör du rätt tycker jag.
Beslutet behöver inte vara för evigt, det går att flytta igen. Förhoppningsvis så får J ordning på sitt liv och kan ha en bra relation till sina barn igen. Det är ju även upp till henne. Så tycker jag, och som sagt jag kan ju vara helt ute och cykla.

Kram!

Fick ett samtal från en kollega idag. Några kollegor vet lite om min situation, och jag skäms nu - nu är lugnet här och jag tänker återigen att jag överdrivit.
Jag mår så dåligt och vet att det hänt/händer, men oron över att flickan inte ska få det bra raserar hela min plan. (Jag skulle bo hos kära bror nu, men jag är inte där...). Som du skriver Mt, jag tror inte att sambon skulle orka med barnen, men bara tanken att han skulle göra det är hemsk, att han skulle orka känna å ena sidan bra men samtidigt tänker jag då själviskt nog att då kommer jag ju vara utan barnet så mycket, och sista grejen som också SOrgsen är inne på: alla delade familjer, allt "mina barn- dina barn i skiftande åldrar, heltidsbarn-varannanveckabarn-varannanhelgbarn, plus exens viljor tillsammans med deras nya familjer" - åh, ska jag vara den som förstör för vår familj?

Men som du skriver Mt:
"Du kan omöjligt veta hur det kommer att bli - och ändå vet du att du måste våga." Ja, för så här kommer jag inte överleva. Jag klarar inte av oron, oro över missbruk, oro över hur jag behandlas, oro över vad som komam skall för barnet, oro över relationen, fasa för att leva ett liv i total avsaknad av lycka.
När jag är med flickan så är jag lycklig, men jag har en ständig hjärtklappning av oro över hur det ska bli. De gånger jag känner mest harmoni, mest lugn och mår som bäst är när jag och flickan är själva och jag vet att sambon kommer vara borta några dagar - och där har jag svaret svart på vitt: jag mår bäst när sambon är iväg. Och ändå vågar jag ju inte - av rädsla för att jag inte ska få göra det bästa för mitt älskade barn...

Rätt Sorgsen: vi har ju ett lugn ibland, men det är ändå något slags standby-läge där jag är beredd på att antingen behöva försvara mig, anpassa mig eller hålla mig undan. Den största delen av tiden just nu är det ju absolut lugnt, men känslan finns ändå där. Och på många sätt är han kvar i ett starkt missbrukande och jag vill inte vara en del i det, jag har gjort min del av det. SJälviskt kanske, men ...

...delar åter med sig av klokhet, tydligt och varmt.

Ett delat boende ändrar ju sig också hela tiden. Mitt äldsta barn träffar en annan och de har börjat planera flytta ihop. Jag kan bara hoppas att det inte får tråkiga följder, det blir mina barn- dina barn i skiftande åldrar, heltidsbarn-varannanveckabarn-varannanhelgbarn, plus exens viljor tillsammans med deras nya familjer. Allas vägar kommer ju någon gång korsas...

I er nuvarande situation läser jag det som att det inte finns något utrymme för ett gemensamt lugn. Lugnet verkar vara mer ett standby-läge, ett läge jag kan känna igen mig i, den där ro'n där man ständigt är beredd för antingen väja eller kontra.

Kram

...skulle mottagas med tacksamhet Kalla. Känner att jag verkligen är en färsking på framför allt föräldrabiten ;-). Men jag tragglar på med det och nykterhet...

Stigsdotter; Visst är det synd om J...den tanken lever jag med hela tiden. Samtidigt som mitt ego och min nyfikenhet tar över. Jag kan inte tacka nej...mitt liv är så kort.

Advokaten gick "bra". Hon sa att så länge jag har enskild vårdnad så får jag ta med ongar vart jag vill. Men visst finns den kvar...den där taggen som sticker "Nu gör jag illa J". Men det får bli så. Vill hon hälsa på så kan jag betala resan...ingen bra plan...men min enda.

Nu blir det spanskakurs, har missat alldeles för många lektioner men vill gå ändå. Kan vara så att det är samvaron med andra vuxna som fattas mig. Eller att själv få vara barn. Fröken bestämmer och det känns bra ;-).

Tack för pepp. Bra kväll önskar jag alla! /R

PS: Omplanerar. Fick precis samtal från svågern. J och byfyllot har tydligen varit med i en bil/halkolycka. Båda överlevde och kommer att göra det. Men nu ska jag dela det med ongar; "Mamma har brytit en arm och några revben". Lär ju bli muntert... DS

Ja du Paron...vad ska jag säga. Visst är det nog så att vi planerar våra återfall (oftast). Kommer ihåg min julhelg när jag var barnfri...redan 14 dagar innan var tanken sådd...ett litet återfall.

Men jag tror heller inte att det är hela världen...så länge man kan hålla sig ifrån slentriansupandet för jag tror att det är där den farliiga biten ligger. (Nu skriver jag tror, detta är ingen absolut sanning så ingen behöver hetsa upp sig).

Det är själva grunden det gäller i långa loppet ( se där fick jag in lite idrott). Tanken att förändra sitt drickande. Vi behöver kanske inte bli helvita allihopa utan bara tänka jävligt noga innan.

Min resa? ; Jo tack Paron, den gick bra. Så bra så att jag beslutat mig för att ta jobbet och flytta i juni. Dryckesmässigt var det ok. Märker att aussies dricker öl...hela jävla tiden. Vid två tillfällen kunde jag inte tacka nej - eftersom jag redan hade en kyld öl i handen - så jag smutta lite. Men min nya chef vet om mitt problem (det där att jag inte vill ha en kall öl utan tjugo stycken), så det ska nog fixa sig.

Vi får väl bara traggla på så gott vi kan Paron! Jag tänker att varje nykter dag så är jag en vinnare. Men eftersom jag inte är en vinnarskalle så kan jag loosa ibland...bara det inte blir vardag. Nu blev det konstigt...men jag tror du fattar ;-) /R

Jag förstod att du skulle tycka att det var bra att jag sa ifrån vad gäller dottern. Minns att du tyckte det, och det har du rätt i. Lovar att det blir en kram imorgon.
Kram!

Måste erkänna att det blev ett mindre åter fall i helgen som var.
Firade en födelsedag och kunde inte stå emot min egen övertalningsförmåga.
Så här i efterhand kan jag avslöja mig själv, att detta började jag nog att planera någon dag innan.
Ångrar mig bittert i efterhand. Men jag kan konstatera att det får mig att tänka till och att jag kommer att avslöja den planeringens fasen i fortsättningen. Men som sagt var en tråkig erfarenhet som jag ska göra allt jag kan för avslöja i tid nästa gång.
Ytterligare en gång har Förrädarehjärnan slagit till och vunnit ( Se upp med den)

Hur har du haft det på din resa Dompa?

...ja självklart så är det ju, det är ju det vi gör nu och det är ju det som detta uttryck betyder. Att inte ha något som skuggar och hindrar. För visst är det allt det som du Santorini skriver: vi orkar inte ta tag i saker medan vi är aktiva drinkare, och så dricker vi för att slippa göra det (för mellan glasen inser vi att vi borde göra något, får ångest för att vi inte.... och så dricker vi lite till... det blir en ond cirkel.

Och ja, drickandet är förenat med urholkning av självkänslan plus att man går omkring med en ständig känsla av skuld och skam vilket gör det svårt för att inte säga omöjligt, att stå på sig.

...ja självklart så är det ju, det är ju det vi gör nu och det är ju det som detta uttryck betyder. Att inte ha något som skuggar och hindrar. För visst är det allt det som du Santorini skriver: vi orkar inte ta tag i saker medan vi är aktiva drinkare, och så dricker vi för att slippa göra det (för mellan glasen inser vi att vi borde göra något, får ångest för att vi inte.... och så dricker vi lite till... det blir en ond cirkel.

Och ja, drickandet är förenat med urholkning av självkänslan plus att man går omkring med en ständig känsla av skuld och skam vilket gör det svårt för att inte säga omöjligt, att stå på sig.

Då kan du sätta ned den där foten framför din dotter som jag sa till dig ;-)

Jag äter ju också antidepp som läkaren tyckte jag skulle ha för att överhuvudtaget orka ta tag i drickandet och jag tänker att de har en lagom effekt och tar bort den där känslan av att allt knyter sig inom mig och jag känner att "ånej vad jobbigt allting blev nu" inför minsta lilla motgång. Den känslan får man gärna ta bort men att reagera utåt som du gör nu, att stå på sig och sätta ned fötter - agera utåt - det är bra känslor och vettigt att inte ta bort med medicinering!

Ps. jag vet att de tillfällen när min man tyckt vi haft det bättre periodvis, är de tillfällen när vi inte bråkat. Men säger jag, bara för att det är tyst och vi inte grälar betyder väl inte att vi har det bra tillsammans just då?

Ps 2, törs man träffa dig imorgon? Hoppas på en kram och inte en smocka ;-)

Hoppas ni får ordning på allt det praktiska. Tycker lite synd om J vars ongar flyttar så långt bort men det är nog för att jag är extra nedstämd just idag...

skriva/prata av sig är fortfarande bästa medicinen.....

Skulle komma med hundra olika råd, men låter bli :-) Skickar en kram och hoppas att det går bra// Kalla

...

Sitter i väntrummet...en halvtimme för tidigt kom jag. Känns nervigt. Som jag redan skrev till Maria så känns det även icke konstruktivt. Vad vet en italiensk advokat om svenska eller australienska lagar? Ja, antagligen mer än jag.

Tack för sången MT. Rivis hörde den och det visade sig att hon hade musik med Cumulus...det ÄR en liten värld. Det där med sova på balkongen känner jag igen. I byhåla kunde jag sova ute i hängmattan långt in i oktober...bara för att kunna se stjärnorna (slippa J? Hemskt i så fall). Här i F syns de dåligt...alldeles för upplyst i staden.

Undrar så vad jag ska få höra nu. Känns som ett tandläkarbesök när jag var liten pojk. Nervigt!

God måndag där ute! /R

så bra http://blogg.passagen.se/sannaehdin/entry/betydelsen_av_balans

Du fick mig att tänka till nu Andreas, du har rätt, jag var ju inte så här lugn när vi träffades. Det var stormigt emellanåt eftersom två starka viljor möttes, sedan har det varit lugnt. Men min man brukar säga att det är så skönt att vi inte bråkar, så vi får se hur detta slutar.

Märker att jag högt och ljudligt står för mina åsikter sista dagarna och argumenterar ljudligt för dem. Detta har jag tydligen inte gjort på mycket länge för familjen är förundrad och verkar inte riktigt veta hur de ska förhålla sig till detta. Slog ut mitt fina vinglas igår och det gick i tusen bitar, barnen kom framspringande för att hjälpa och tog fram dammsugaren och började plocka upp. Blev alldeles paff, de brukar inte vara snabba att hjälpa till annars, men kanske de var oroliga att jag skulle bli arg eftersom jag alltid varit väldigt rädd om just de glasen. (Typiskt (och tur) att det blir jag själv som har sönder det).

Tror nog att det är dags att jag tar plats igen, behöver inte längre döva mina känslor, har inte längre dåligt samvete. Märkte i går hur min äldsta försökte spela på mitt dåliga samvete (hur ofta har inte det hänt utan att jag märkt det??) men det gick inte, jag känner inget dåligt samvete så där kom hon ingen vart.

Fortsättning följer..
Kram!

har hänt? Måndagskram / mt

...är förbi...

Måndag morgon med oro, magont, villrådig...

Ledsamt...