Senaste kommentarerna i forumet

Så fina ord. Jag blir rörd.

Ja, jag börjar bli en som "går före" nu. Jag har (och har haft) flera som jag tagit rygg på. Nu börjar det bli dags för den som vill att ta rygg på mig. Märkligt. En dag i taget blir snart en ganska lång tid. En tid som för två år sedan kändes omöjlig. Nu undrar jag vart den tiden har tagit vägen

Jag är i ett stadium i livet då jag funderar ganska mycket. Jag famlar efter något som jag inte riktigt vet vad det är. Det stör mig inte jättemycket men jag tro det kan märkas på mig att jag är lite tyst och inåtvänd emellanåt.
Jag längtar till något. Frågan är vad. Jag trivs inte riktigt i den lilla staden jag bor i. Det är för mycket inbördes beundran här. Och gnäll på småsaker.

Jag längtar hem till Göteborg. Jag är uppvuxen där, och jag saknar storstaden. Anonymiteten. Kunna sitta på ett fik bland folk och vara anonym.

Jag tror att eftersom jag gjort så stora framsteg i mitt liv senaste åren, nytt liv, nytt jobb....ja varför stanna vid det? Jag kan gå hur långt som helst.
Samtidigt har jag det väldigt bra redan som det är. Så varför grubbla? Flera människor drömmer om den typen av liv som jag har. Varför inte vara nöjd?

Men jag tar det med ro. Det växer fram allteftersom.

Jag kommer någon gång i livet jobba med missbruksfrågor. Det är jag ganska säker på. Inte ännu. Det har bara gått lite mer än två år. Men viljan finns där. Att ge av det jag har fått med mig genom denna resan.

Att jämföra med barnmorskan. Jag tror en barnmorska gör ett bättre jobb om hon själv har fött barn.
En som jobbar med missbrukare bör ha varit i skiten själv.

Men återigen. En sak och en dag i taget. Nu njuter jag av att julen är över och våren står som nästa punkt i livspusslet. Härliga vår.

Ta hand om dig, du som läser detta. Det finns ett gott liv för oss alla. Det gäller bara att finna rätt väg mot det.

Vet inte riktigt var mitt beroende starta men för fyra fem år sedan. Ett glas vin för att varva ner en kväll var väl inget att bråka om. Detta eskalerade rätt snabbt och blev naturligtvis till mer än ett glas.En flaska låter mer rimligt! Jag tror delvis mitt missbruk handlade att orka. Två fantastiska barn, två hundar och tre katter. Glömde min fina man:)Hus på det och heltidsjobb. Livet bara rullar på. Man vill göra sitt bästa men ibland kommer också verkligheten ifrån dig. Det var där vinet kunde vara min vän att lita på. Alltid mysigt att sitta o ta ett glas som sen blev fem eller sju. Nu undrar jag hur jag skall klara mig utan:) Men med hjärvilja SKALL det funka. Mina barn förtjänar det bästa!
Tack för att ni finns och man kan skriva! Min historia kommer nog lite pö om pö!
Tack ni!!

kluvet och delat är det... De stunder jag stannar upp och tänker efter vet jag ju att det oupphörligt finns så mycket lidande i världen - ändå ska jag fortsätta med mitt... Därför har jag tyckt om att jobba i vården - det finns (nästan) alltid något man kan göra för att det ska vara lite bättre - även om det inte botar eller tar bort det onda. Jag tror faktiskt på riktigt att det spelar roll att tända ett ljus, att rikta sin tanke och kanske knäppa sina händer... åtminstone gör det ingen skada. Det finns en psalm som börjar Jag skulle vilja våga tro... en av de kloka prästerna sa en gång att det kan låta "lite" men det räcker... / mt

operationen gick bra. Hoppas, hoppas... Tack för att du berättar! Önskar er en lugn natt! / mt

Säger som de andra: läs, läs och läs, finns mängder med erfarenhet här!

Jag kanske bara har råkat ut för en grovt lätt- generaliserad värld. Har jobbat både i mans- och kvinnodominerade yrken, har hobbysar som är båda delarna, har en som och en dotter, så jag vet inte om jag bara har haft otur? Eller tur... Eller hur jag nu ska uttrycka mej. :-)

Till saken hör väl kanske att jag själv är mer intresserad av bilar än av nagellack.

Stor tur att man är olika, har olika idéer och olika referenspunkter, hade inte blivit några roliga diskussioner annars.
En go´kram från MB

Tack för att du berättade. Nu känns det skönare att göra kväll. Hon lever! Förstår ju att all oro inte är över. När vaknar hon? Hur är hon då? Men hon lever! Lilla kvinnan... /R

Känner lite likadant. Håller på med mitt och mitt i allt detta mitt slår det mig; Min arbetskamrat G kommer att dö snart. (28 år !!!) Lessenfruns systerdotter (20 år!!!) kämpar för sitt liv. Man blir väldigt liten då när de tankarna slår till. Samtidigt som jag vet att jag måste fortsätta med mitt. Det blir minst sagt kluvet. Ibland önskar jag att jag kunde tro (trösta mig med) på en högra makt. /R

Operationen gick bra! Kanske ditt ljus..?
Men det är inte över. Nån dag snart måste hon vakna..
Men just nu andas vi.

Tack min fina kattskit ;)

...så hårt jag kan. Läste dina ord inne på rummet. Jag känner det också...det sura hätskna. Men just nu är det ju kattskit känns det som. Tände ett ljus för flickan (och min arbetskamrat G som inte heller mår bra). Bad väl ngnslags bön...tror ju inte att det kan hjälpa...men försöka bör man. Snart är väl operationen över...sen kanske det blir bra...eller inte. Hoppas fortfarande och håller din hand. Med kärlek(hoppas det inte landade fel, men jag tycker ju om dig...du har blivit en vän)/R

Ni klarar er från sånt
/A

dag, tänkt, städat pappershögar, haft möte, skrivit dokument, sammanfattat... allt i vetskapen att jag småningom - snart - ska lämna över. Tagit hem papper att sortera o slänga en del i elden. Mannen på möte, kommer snart hem. Skönt med "vanlig" fredagskväll, det har varit mycket allt möjligt nu med alla helger.

Längtar efter uteväder, att kunna gå utan rädsla att halka, känna kraft i stegen, inte ha fokus på att hålla hålla balansen. Kände en stunds fläkt av vårvind i dag efter lunch - härligt. Fast gärna får det bli lite skidföre ännu... :) Bludder, bladder - samtidigt som en ung människa kämpar för sitt liv, oroliga anhöriga vakar... barn föds, människor skrattar, gråter, älskar...
Såg TV om sjukhusclowner igår... minns "mitt" stora sjukhus, så länge sen men minns många möten där... Sorg och glädje.
Världen är så stor, min värld är så liten... men den är min. / mt

markatta... du är också en poet! Kram och ha det gott. / mt

tack för en eld
som värmer min hud

tack för en raspig vinyl som snurrar
nu skriker ej längre mitt huvud

tack för en kopp med rökig lapsang
som värmer, som väcker min hunger

tack för att jag fick komma in
i rummet som inte fanns

i verkligheten andas jag
jag som en gång trodde mig veta
att verkligheten inte fanns

Tack för tipset, mitt fokus är mit välbefinnande.
Precis som du fint uttryckte det skall jag se MITT
välbefinnande först.
Det är mitt fokus.
/A

Funderar på det du skrev, undrar varför jag bryr mig?
Likt vatten på en gås.........
Swosch...... Vad pratade vi om?

Finns ingen anledning att bli irriterad!
Just nu är det flyt i vardagen.
Skall upp till Storvretacup och kolla när
äldste grabben spelar innebandy.
Adiosos, hoppas höra mer av dig senare om du hinner.
/A

nej tyvärr blev jag inte så mycket klokare och jag förstår heller inte vilket resonemang du menar att jag och Stigsdotter skulle ha som du köpt. Jag kom med ett boktips, that's it.

Du kan inte styra vilket fokus andra ska ha på forum men däremot kan du styra vilket fokus DU ska ha. Själv är jag här på forum för min egen skull och inget annat. Jag hjälper mig själv genom att tillåta mig själv att skriva ärligt om vad jag vill i min tråd, ta emot tips/råd/frågor, svara på andras inlägg, läsa. Och visst händer det att jag blir berörd av någons "nödrop" och svarar på det. Det stärker mig också, att kunna sätta problemet utanför mig själv. Jag bryr mig mycket om många här och blir glad om jag kan hjälpa någon på vägen men i huvudsak är jag här för min skull. Vad är ditt fokus?

Kram

en stunds vila här lessenfrun. Ni omkring flickan finns i mina tankar i er långa ovisshet... Hoppas hon klarar sig utan framtida men och att ni blir väl omhändertagna - jag skulle tro det.
Kram, kram / mt

man kan ändra, det är sant, men genom att man själv förändras så hoppas man ju att andra ska anpassa sej till förändringen, eller hur? Annars blir relationen sned. Jag tror det ställer till det i alla förhållanden när den som missbrukat slutar med det. Balansen förändras. Jag kan ju bara relatera till mej och mitt. När jag slutade dricka alkohol och tog tag i min vikt så har jag fått en annan självkänsla. Jag står på mej på ett annat sätt. Jag vet mitt värde. Jag HAR plötsligt ett värde i mina egna ögon. Så klart kan det upplevas hotfullt på ett sätt. Plus att jag nu inte längre tolererar att min man dricker sej berusad. Jag tycker mej se att många av oss kvinnor som hängt här ett tag har problem i våra förhållanden på ena eller andra sättet. Sen får man hoppas att kärleken finns i botten och att partnern klarar av att anpassa sej till den nya situationen. Att han också har lust att göra den förändring som krävs för att förhållandet ska utvecklas.

Stämningen är lite hetsk.
Kände för ett tag sen att Forum var på väg åt fel håll.. Ville inte in igen.

Men jag behöver andas lite, släppa vakandet,
så jag går in här en stund.
<3

Ja, vissa vänskapsrelationer som legat slumrande har vaknat till liv igen, med vissa andra har det gått för lång tid. Lustigt hur man med en del vänner kan vara ifrån varandra i år men det känns ändå alltid "hemma" när man ses, andra kan man vara borta ifrån i några månader och ses som främlingar.

Men den största skillnaden jag har märkt är nog att jag är mer öppen för nya bekantskaper, jobbarkompisar t.ex. och att jag har börjat bygga vänskapsrelationer utav de som tidigare varit bekanta man bara hejat på. Tidigare hade jag ingen energi till det och jag var nog ett så hårt virat nystan av integritet att få iddes närma sig. Men jag märkte snart att när jag sänkte garden så kom inte en smäll, utan en kram.

Jag säger inte att jag plötsligt bara fick tusentals vänner, men jag vågade nog släppa in folk som redan funnits i min omgivning som försökt nysta upp men gett upp då det bara var på deras initiativ. En vänskap behöver ju bekräftas från båda hållen. Det var där jag tidigare inte kunde se min del.

Jag vet inte om jag frågat tidigare men har du provat att gå på al-anon möten? Det har hjälpt mig mycket, speciellt tiden i början då jag också kände mig så ensam och inte alls förmådde se vad jag själv kunde göra för att förbättra min situation. När jag bröt tystnaden där, bland fina människor som delade liknande erfarenheter, så var det också lättare att bryta den i övrigt.

Träning av olika slag? Bra för kropp och själ, stärker självkänslan oerhört. Just gymmet kanske inte är bästa stället att träffa vänner men gå med i något korpenlag om det finns något du är intresserad av eller en mindre kampsportsklubb? Jag vet ju inte vad du gillar men våga prova lite olika grejer.

Kram

Tjej mötet blev bra, kram!
/A

inskränkt eller kränkt. Jag ser att just nu är du arg på Dompa och anfaller med det du kan. Något som hans mamma sa om längd. Du kallar honom kung och pratar om härskartekniker. Jag har smygit här ett tag och läst era historirer. Dompa skriver om att måste åka på en tjänsteresa. Du undrar och när han svarar går du i taket. Jag tror att du är en kränkt man. Dina rader andas småsinhet. Var det en förklaring?

Läs läs läs,vaccinera dig lite var dag.
Skriv och lätta ditt hjärta, kom med frågor tankar och funderingar.
Det är ett otroligt stöd du får här.
Kul att just DU kom hit.
Än en gång, VÄLKOMMEN!
/A

Idag hittar jag lite tankar hos några av er andra, tankar som jag känner igen från mig själv och väljer att låna till min tråd.

PersonligaPersson:
"Jag vill känna en synergieffekt av att vara ett par. Just nu känns parskapet bara som ett snäpp sämre än att vara ensam. Jag har försökt att analysera vad det är som är den stora skillnaden. När man blir ett team så klarar man utmaningar från barnen, stress, yttre "faror" och sådant riktigt bra. Man har stöd i varandra och ser sig som starkare än omgivningen. Men det är vad som gör att denna teamkänsla uppkommer som är gåtan. Jag tror att det handlar om de små detaljerna där man visar en intention som går ihop med bådas intressen. När man söker stöd hos varandra istället för inom sig. Men det är hårfint, små steg i en annan riktning gör att teamet upplöses. Och där tycker jag att vi står nu. Min fru har gjort några justeringar i sitt liv, där jag tycker att samtliga är ett steg ifrån vår gemensamma väg. Därför känner jag mig exkluderad, lämnad och ensam. De enskilda sakerna är inte stora, inget att lyfta på ögonbrynen över. Men sammantaget saknas det en balans som väger upp för dessa saker."

Precis som PP beskriver det tycker jag också att man som par ska ha det, de där synergieffekterna, vi-mot-världen-känslan liksom. Kanske känner min make att de justeringar jag gör i mitt liv är steg bort från vår gemensamma väg, men samtidigt har jag gjort försök att hålla samman teamet!

Sedan hittade jag dessa rader från Tilde:
"Rosa moln kan man inte leva på ständigt men att gå för länge i tristess och liknöjdhet i relationen känns inte bra. Jag är själv allergisk mot liknöjdhet och känner ju äldre jag blir desto mindre tid vill jag lägga på missnöje och irritation ... har liksom inte tid.
Levde i en lång relation förut som dog ut genom långsam kvävning... ingen glöd alls till sist och ingen försökte blåsa liv i det som varit så väldigt levande en gång. Vi såg på när det stilla dog."

Så himla sorgligt, men jag tror att jag känner igen mig i detta.

Tilde fortsatte "Nu när min blåögdhet antagit en annan nyans så gillar jag utmaningen att "jobba med" tvåsamheten, så länge jag märker att båda gör det utifrån sig själva är det utvecklande. Det finns de som jobbar ensamma på sin tvåsamhet och den andre ser på eller motarbetar, för mig är det en utesluten tanke. Då måste jag samla kraft och lämna.
Att hålla passionen levande är grundstommen i kärleksrelationen tänker jag, sedan kommer allt det andra. Låter man passionen för varandra dö så finns bara vänskap kvar, om ens det.
Att pröva med att själv ge mer av ömhet, kärlek, omtanke än man får, även om det är svårt när man har en irritation gentemot den andre. Någon måste börja på vägen tillbaka till det man hade. Börja med dig själv att göra tvärtom från det vanliga, kanske behövs nytändning i relationen. Se vad du får tillbaka.
När man tar varandra för givet, kan varje steg den andre tar, vet varje kommentar... Kanske bra metod är att göra tvärtom då... då börjar man kanske SE varandra igen och se dem man blivit under åren som gått. [...] jag tror ibland det är mycket bättre att vara själv än i tvåsamhet som är syrefattig och gör att man får ont i kroppen."

Jag tänker att jag ska göra precis så, att börja med mig själv. Det är ju bara mig själv jag kan ändra. Fast jag vet inte om jag orkar eller ens vill. Nå, detta får stå här i min tråd som jag nu använder som en uppsamlingsplats för tänkta tankar. Skall ta en tur på stan strax och sedan gå på ett tjejmöte.