Senaste kommentarerna i forumet

Vännen. <3
/H.

Sitter och försöker skriva ner allt som hänt nu, de senaste dagarna, allt som sagts och gjorts mot mig, allt som barnen fått se och höra de senaste dagarna... Det kan inte vara en normal människa som gör detta, som säger detta, som utsätter barnen för det, det kan inte vara "bara" en spritfri alkoholist...

Jag går sönder, storflickan är nog också i en känslig sits nu... Igår hade han en stund av lugn och då sa han att han "saknar mig så", men förutom det så är det mest skäll, hot, jag ser & hör hur han försöker vända barnen mot mig, och den minsta verkar köpa det rakt av... Det gör så ont.

Han vänder det jag säger, hotar och skäller, men what's new? Och sedan öser han ur sig hur klantig jag är, att jag minsann inte ska styra honom, att jag inte håller tider osv osv och så avslutar han med "men nu stryker vi ett streck över detta och börjar om". Jag vill svara utförligt, förklara vilket j-a svin han är, påtala hur fel han har med det han vänder mot mig, säga att NEJ, jag tänker inte stryka ett streck över detta, jag vill inte prata med dig mer utan nu får vi lösa överlämningar mm via förskolan och sluta kontakta mig. Men det är ingen idé... Så jag skriver lite här istället, till några som förstår, som inte har helt sjuka hjärnor...
det gör såååå ont.

OK, det jag inte trodde skulle hända hände.
Jag var väl medveten om att ett återfall var nära då jag börjat tänka annorlunda runt alkohol sista tiden.Efter mer än tre månader helvit och med massor av positiv energi trillade jag dit på en grillkväll igår.

På väg dit köpte jag lite mat och tänkte att en flaska vin till vännerna som bjuder borde jag väl ha med mig? Jag kände och tänkte hela tiden i affären att jag var fel ute, jag visste det och kände det i hela min organism. Ändå slank det ner en flaska rödvin och ett sexpack i korgen. (Jag är inte i Sverige och handlar)Försvarade min gärning med att inte tänka så mycket på det, men kunde helt klart känna en glädje över att få dricka vin ikväll. Innan jag knallade över till grannarna så öppnade jag en kall öl som jag svepte, utan att reflektera så mycket över det hade jag öppnat en till. De åkte ner med grym hastighet.

Kvällen blev trevlig och avslappnad med god mat. Drack vin till maten och whisky till kaffet. Kände direkt vilken lavin av sug efter mer som svepte genom mig. Jag var på väg ner i hålet igen. Hemma blev det ett par öl till innan jag gick till sängs. Idag svår ångest och en stor förundran över mitt agerande. Jag är en man med relativt mycket allt eller inget symptom. Har hela dagen försökt övertala mig själv att det bara var en lätt avåkning från den planerade vägen. Kom ner lite i diket bara, men nu är jag uppe på den upptrampade stigen igen, om än tilltufsad och besviken på mig själv. Det är ju lite som att börja på ruta ett igen?

Jag kan inte och vill inte se mina mer än tre månader som bortkastade. Fan vad bra jag har mått utan alkoholen, om än lite mer rastlös och lättirriterad vissa stunder. Det är det jag kommer ta med mig på min fortsatta resa mot mitt nyktra liv. Hade detta hänt för nåt år sedan så hade jag fortsatt med alkoholen. Men nu har jag bestämt mig och då får jag se det här som en erfarenhet och något att lära sig av. Det låter så klokt och insiktsfullt men inombords går jag igenom en massa skit just nu. Vill bara komma igenom några dagar så är jag på G igen. Är helt ensam med mina tankar och har just nu ingen att dela dem med och det känns jobbigt.

LP

Kram. Ville bara säga det.

/H.

Ja du, markatta... Pain in the ass it is.

Det gäller att hitta en balans i det där, för samtidigt som vi måste jobba bort vårt medberoende så är det ju inte meningen att vi skall bli empatilösa. Knepigt, det där.

Jag tycker att du gjorde fullt tillräckligt, btw. :)

/H.

Nu är jag och barnen hemma igen efter en helg hos kusinerna. Magen är orolig, jag är yrslig och värken i axlarna gör sig påmind. Så här ska det inte vara.
Jag ringde honom i går mitt på dagen, var tvungen att höra om han levde och jag bad faktiskt om ursäkt för att jag åkt ifrån honom i sån ilska på fredagskvällen. Jag sade att jag inte tycker detta är kul. Det enda han sa var "ja, du är dålig att ta kritik du". Vi är väl dåliga på det båda två isf sa jag men det höll han inte med på. Sen har han inte hört av sig eller svarat i telefonen förrän nu i kväll, jag ringde skyddat nummer.
Jag frågade vad han gjorde och han sa att han höll på att packa och var påväg hem. Han lät så himla trött så kvällen igår var nog ganska blöt, därav är det väl solklart varför han inte är hemma trots att klockan är snart halv nio. Jag frågade om han jobbat idag med men han hade inte gjort någonting sa han.....
Barnen väntar på dig sa jag- " det är väl bra att nån saknar mig", säger han med sarkastisk röst.
Fylleångest och få mig till dåligt samvete. Men jag tänker.... Hur visar han att han saknar mig då?

krökande vän är nu intagen på beroendeenheten. Igen. Nu är det väl lugnt några dagar......:-(((

jobbat, Fia!

Och du, när man har tränat så måste man faktiskt äta. Var bara glad över att du kan njuta av en räkmacka med kaffe istället för vin.

Kram

är du! / mt

har jag varit hela dagen - utom ett par timmar när jag hade besök av en vän. Härligt väder med vårkänsla både igår och idag. / mt

Empati/medberoende-diskussionerna här har fått mig att tänka kring hur jag berörs av olika möten med människor i min vardag. Jag har i allmänhet svårt att släppa taget och inse när jag faktiskt inte kan hjälpa en medmänniska.

Inatt när jag var på väg hem ifrån mitt extrajobb så gick jag förbi tre killar i tjugoårsåldern och märkte att det var lite gruffigt. En av killarna knuffade den andre och den tredje försökte lugna ner han som knuffat, försökte få honom att inte fortsätta slåss.

Jag gick fram till killen som blivit knuffad och frågade hur det var med honom. Han sa att han var rädd för att killen som knuffat honom skulle döda honom. Jag sa att "men du behöver ju inte stå kvar här och vänta på att han ska flyga på dig igen. Promenera lite med mig så kommer du bort från den här situationen".

Men han ville inte lämna sin kompis som var den som försökte lugna den aggressiva killen. Han sa också att det inte spelade någon roll om han gick för då skulle den aggressive killen bara leta upp honom och misshandla honom senare.

Killen som knuffat stod och skrek och hotade med våld och blev alltmer aggressiv och försökte komma loss. Han skrek att han skulle slå oss alla tre till marken. Situationen började kännas väldigt obehaglig och jag fick ett adrenalinpåslag när jag insåg att jag kanske skulle behöva komma att fysiskt försvara mig.

Till slut kom polisen, som hade stått parkerade bara några meter bort hela tiden. De grep killen som knuffat och hotat. Den rädda killen gick med sin kompis och jag fortsatte gå hem. På vägen hem greps jag av dåligt samvete, för att jag lämnat den där rädde killen. Jag hade liksom hans blick med mig, den som sa "hjälp mig, jag klarar inte det här" och jag ville bara springa tillbaka, leta upp honom och hålla om honom. Jag absorberade hans känslor.

Jag hade svårt att sova och även idag har jag svårt att släppa tanken på den där killen. Polisen löste den akuta situationen men jag får bara hoppas på att killen har någon att prata med sina känslor om.

Empati kan vara ett "pain in the ass" ibland.

Hoppas ni har en fin dag!
Kramar

Haha! Du måste ha öron som en elefant MB! Mina tabletter är bra stora. Men visst är det skönt detta, att köra sitt eget race. För sin egen skull. Jo, jag är nog också lite mallig. Fixar ju detta trots makens ovilja. Eller inte ovilja men jag hittar inte ordet. Oförstånd? Nej! Men jag är livrädd inför våran treveckors utlandssemester i sommar. Att jag ska falla när inget arbete stoppar mig. Vi kan inte heller avboka då allt är betalt och vi - även jag - ser fram emot den. Får väl krossa den bron när jag väl nått den.

Kram Fia

Sitter i solen nere vid vattnet och skriver, så det kan komma ut lite hur som helst. Ser knappast bokstäverna på mobilen, så fint väder är det. Prövar mig fram. Har under de senaste 20 åren funderat lite över de där människorna som kan ta en kaffe i solen, när man ta ett glas vin, eller en öl. Men nu ser jag ju att det var ju faktiskt ganska skönt. Kaffe och räkmacka. Känner mig jätte Svensson och tänker att nu kan omvärlden titta. Detta klarar jag ju galant. Mannen ute med vänner, halvfyllon skulle jag vilja säga, igår. Med halvfyllon menar jag de som fortfarande har råd att dricka på krogen och har lyckats behålla sitt jobb. Men man börjar se det på dem. Men jag unnar mannen det. Han behöver lite skratt och grabbhäng när vi har det som vi har det. Ska dock lägga fram matlagningen idag. Det går liksom inte. Nu jobbar ju jag med. Kanske tar han det bra, han påstod ju faktiskt att han tyckte det var kul. Så gubben hemma med bakfylla och själv är jag nog FramtidsFia idag. Känner hopp om både liv och lår. Mera liv och mindre lår är mitt mål. Erkänner att räkmacka inte är rätt väg, men jag har faktiskt gått i drygt två timmar! Imorgon kväll har jag ytterligare en normal övning inbokad. Ska hem till en gammal försummad - hon ville ju inte dricka - vännina och äta. Vilket ju faktiskt löser en del, imorgon måste gubben laga själv eller äta ute. Haha

FinurligaFia

när min omtanke om en annan människa blir på bekostnad av min egen hälsa och viktiga livsområden".

Det citatet ska jag spara. Tack mulletanten!

Jag inser när jag läser det att jag, innan jag bytte stad, var medberoende till en bipolär vän. Vi delade boende ett tag. Hon hade inga missbruksproblem men mitt mönster var det samma. Jag kämpade men kunde aldrig nå fram till henne då hon saknade sjukdomsinsikt. Jag hjälpte henne att städa undan och skademinimera efter de maniska perioderna. När självmordsrisken var hög så letade jag upp hennes tablettgömmor och slängde. Många gånger fick hon mig att tro att det var mitt fel att hon mådde dåligt. Nu vet jag ju att hon hade en sjukdom som jag inte kunde styra över hur mycket jag än tassade på tå eller försökte säga "rätt" saker.

Jag älskar henne som den goda vän hon kan vara men det var en oerhörd lättnad att bryta den vänskapsrelationen. Den tog all min energi då, att ständigt behöva ligga steget före.

Kram på dig, hoppas du har en fin dag!

Men hade hon tänkt börja sin tvättid med att tumla? Visst hon kunde ju ha handtvättat något hemma men de sakerna brukar ju inte tåla tumling. Inte ens jag med mitt elaka humör hade retat mig där. Snällt av dig att hjälpa till men jag tror kan ha gjort henne ännu mer irriterad. Själv retar jag mig på luddfiltret, men bara när det är hundhår. Då är det faktiskt oförskämt att inte göra rent. Önskar dig en bra dag och same, same, det hjälper mig oerhört att läsa dina och Markattas reaktioner. På elaka alkisar och livet i allmänt!

Fia

de så intresserade så de vill börja läsa på Al-anons hemsida kanske ? Eventuellt kanske de börjar leta själv efter info ? En Dag I Taget (EDIT !) hade ju jag nytta av som nynykter och jag vet anhöriga som också funnit vägledning i den. Kanske ska du fråga här på anhörigsidan hos någon ?

Med en dåres envishet fortsätter jag att titta efter dig. Respekterar fullt att du inte skriver, men om du skulle läsa ngngång så vill jag att du ska veta att jag ofta undrar över hur du har det! Saknar dig! /R

Igår "samtalde" vi på medberoendesidan om hur svårt det kan vara att hitta gränsen och skillnaden mellan sund medkänsla och medberoende. Carina Bång har skrivit om det den 21 mars i år - jag citerar:

Vart går gränsen mellan att visa medkänsla och att agera ut medberoendebeteenden?
Och måste man bli helt egoistisk bara för att man inte ska vara medberoende?
Vad är vad och var går gränsen?

Så syftet med att arbeta med sina medberoendebeteenden betyder inte att man ska sluta visa empati och medkänsla för sina medmänniskor! Det är styrkor och egenskaper vi behöver mera av här i världen! Om vi tvärtom, sätter stenhårda gränser mot allt och alla, bara fokuserar på oss själva, slutar ta ansvar för hur vår kommunikation och förhållningssätt påverkar andra, då kommer vi i stället börja såra våra medmänniskor. Då har det dragit för långt åt den andra hållet i stället.

Ett sätt att tänka som har hjälpt mig har varit denna: "Medberoende är när min omtanke om en annan människa blir på bekostnad av min egen hälsa och viktiga livsområden".

Hej! Kul att höra av dig! :)
Men, tråkigt att höra att det inte riktigt har löst sig ännu. Ingen av er mår ju bra av detta. Men, det enda du kan göra är att fortsätta som du gör, tror jag. Håll fast vid din linje, det kommer att funka så småningom.

Godnatt! :)
/H.

Hej på er som stöttat mig. Nu är det ett år sen jag skrev här och efter polisanmälan så blev det lugnt. Allt lades ner, men hon fick veta att hon var polisanmäld och om hon fortsatte så skulle ärendet tas upp igen. Det har nu varit lugnt ett år, men nu börjar hon så smått slinga sig in på mina sidor på internet igen. Facebook har jag blockerat henne på men jag släktforskar och på dessa sidor är hon in och gör elaka kommentarer, när jag har skrivit något. Hon passar sig för att rikta sig direkt till mig men jag som vet hur allt är, ser ju direkt att hon menar mig och att kommentarerna är riktade till mig.
Nu har hon snart hållit på i två år och jag har inte varken sett eller pratat med henne på den tiden.
Nu skiter jag totalt i henne, men innerst inne så är jag rädd att hon ska ställa till något.
Hon har även börjat ställa till det för andra och inte bara mig...genom att maila till arbetsgivare och ljuga om en anställd osv osv...
Ville bara uppdatera lite hur det är...
kramisar från
Prussiluskan <3

Kan det vara något att börja med?

Det är jag som är alkoholisten i familjen, och jag försöker hitta bra litteratur för mina föräldrar och min bror...

Alau

Tack Adde!

ställe : http://www.al-anon.se/bokhandel/

Finns även exvis på Nämndemansgårdens hemsida.

för alla kramar :-)) Jag suger åt mig och känner att de gör väldigt gott för mig !

Jag söker tips på bra böcker (helst tillgängliga som audioböcker) för Al-Anon. Har någon tips?

Har säkert nämnts tidigare i tråden, men jag frågar ändå.