Senaste kommentarerna i forumet

att du ser ljuset i horisonten och att du blir alltmer klar över hur du vill ha det!

Så bra! Kram! / mt

- det känns för mig när jag läser som om du ser klart. Jag tänker när du skriver att din man "erkände" att han saknar sin pappa att det är motvilligt... det skulle vara så annorlunda i mina öron om han berättade. Berättade berättelsen om sig och sitt liv - men han är kanske inte alls redo att möta det, kanske därför att han slutade hos psykiatern? Det kan vi inte veta.

I mina ögon är du inte alls på låg nivå och inte egoistisk - men jag vet att det kan kännas så.

I en annan tråd skrev du om barnens situation vid en skilsmässa. Knappast helt okomplicerad - men hur är det som ni har det nu? Jag tänker på ansvar och etik. Man tänker ju lätt så att om man inget gör finns ingen handling som man kan ställas till svars för. Direkt man handlar är man ansvarig för sina handlingar och dess konsekvenser. Om du lever kvar är det som det är och det är inte "ditt fel". Om du lämnar och barnen blir ledsna, kanske får problem av något slag - då bär du ansvaret för det. Visst är det lätta att tänka så. Men det finns ett ord som underlåtelsehandling - man låter bli att göra det som borde göras. Då bär man ju också ett ansvar. Förstår du hur jag tänker? Och att jag absolut inte menar att anklaga eller lägga sten på bördan.

Det blev tungt det här. Skriv om jag uttryckt mig klumpigt eller sårat dig. Det är inte min mening.
Allt gott! / mt

Ja menade inte att bagatellisera separationer. Jag förstår att det är fruktansvärt jobbigt för alla inblandade, främst för barnen. Det jag menar är att trots allt jobbigt som medföljer en sådan situation så finns det ändå ett ljus i horisonten- allt behöver inte bli en katastrof på sikt.
Jag vill inte leva ett liv i passitivitet. Jag börjar ändå mer och mer bli klar över hur jag faktiskt vill ha det.
Hoppas julkoserten var bra!

Hej Trollis...du bjöd själv in mig. Känns lite som med djävulen...du måste bjuda in. Självklart ska VV ha en toddy...du ser det. Nu ska jag bluddra om könen...anledningen till att jag bluddrar här är för att du är du. Jag vill bolla tankar. Könen...; Inser under min hundpromenad att anledningen till att jag retar mig på Andreas beteende är för att han är så lik mig själv. Noll impulskontroll. Detta tror jag är ett mestadels manligt drag...det uttrycker sig på olika sätt. Men resultatet blir oftast det samma...krig eller dra sig undan och sura i ett hörn. VV skrev en gång om att de flesta av hans vänner var kvinnor. Jag känner igen det...har några tjejkompisar och med undantag av J så är jag vän med alla mina ex. Jag är en kvinnokarl...inte i betydelsen spänna på men i betydelsen tycka om/uppskatta empati och hjärna. Hos många män lyser verkligen det ena eller det andra med sin frånvaro. Ser det även här på forum...hos mig själv...hos andra forummedlemmar och hos de gubbar som anhöriga (kvinnor) skriver om.

Vet inte riktigt vart jag vill komma (hur skulle jag kunna veta det...jag är ju född man) men vad jag tänker är att det finns ytterst få manliga förebilder att respektera. Både på forum och IRL. Kvinnor kan jag räkna drösvis. Så vart gick det fel? Ser på mina egna ongar...två pojkar och en dotter. Samma uppfostran...samma bakgrund men en av dem bländar med sin visdom...givetvis flickan.

Så vad har detta med mina egna tillkortakommanden att göra? Med mitt humör? Inte en aning Trollis...tankarna är nyfödda. Nu ligger bollen hos dig :-). Menar inte att du ska hjälpa mig ur en själskris så som kvinnor alltid får göra med män. Utan jag skriver det jag tänker...bolla lite. När blev mannen ett våp? Kram/R

Tack för ditt svar. Jag mår inte bra nu. Hjärnan och kroppen och välmåendet... Jag har gömt en flaska wiskey men kan inte komma ihåg var...Ju fler stora gropar ju mer måste jag inse att jag verkligen inte ska dricka alkohol. och det vet jag redan alltför väl. Kroppen måste hinna med.

...ska på julkonsert och förbereder mat som vi ska äta efter, får se hur många som dyker in. Snabbt och enkelt i röran, som vanligt ;)

Framtidsdrömmar
Det finns ingen som inte far illa i en separation, det är en katastrof för alla! Hela min familjs resa skulle ta en bok att beskriva. I den boken skulle jag be varje barn beskriva sin upplevelse om vad som hände och jag är övertygad om att det skulle presenteras 4 helt olika beskrivningar. De var i olika åldrar och med olika personligheter trots att de har samma gener.

För mig blev det omöjligt att vara kvar och när resan var ett faktum kunde jag försöka förekomma eller tackla det goda och onda när det infann sig.

Jag lever i tron att passivitet är det mest skadliga för oss själva eller dem vi har runt oss. Med det menar jag inte att knutna nävar och ångvältar är enda lösningen. Att vara kvar, som i ditt fall, är kanske det som är rätt för Er. Problemfria familjer tror jag däremot inte existerar!

Önskar Dig lycka till och jag kommer följa dig...
Kram på Dig!

Återkommer med längre inlägg senare ikväll.
Mår så bra av att få uttrycka mig här..skapar eftertanke och det helar mig...

Hösttrollet och mulletant och alla andra...ni hjälper mig allihop...adde, berra, dompa, maria och många många fler....ovärderlig och unik hjälp..tack

Nu ska jag hoppa ur min jogging och i något mer lämpligt för vistas i offentligheten.

Såg att du var förkyld.. Skickar lite toddy.. Tror du uppskattar det mer än varm mjölk hehe..

Förstår att det är tufft ;-D

kram /trollis (med damråttor runt fötterna och en katt-a-strof som anser att det är under hans värdighet att jaga dylika djur..)

Jag har också märkt under tiden jag varit på forumet att jag så väl känner igen mig i er... vår känslighet.
Det är skönt att finnas med här bland er, det är som du skriver Trollet högt i tak och det är bra för vår brokiga skara.

Nånstans måste frustrationen få ta vägen, inte bra att mota in den under mattan eller lägga locket på... det samlas lätt så mycket i en att det till sist brister någon annanstans. Ramlar man in i väggen av att samla på sig för mycket frustration och inneboende ilska blir det svårt att ta sig upp och ut i livet och verkligheten igen...

Skönt med högt i tak och många funderingar och vinklingar, öppenhet och frågeställningar som kan leda oss till massor av bra insikt.

Respekt är viktigt
och att frustration inte blir till bitterhet.
Att man kan släppa gammal skit och ältande är något jag fått ta itu med under det senaste året för att ha chansen att kunna ta tillbaka det liv som jag vill leva... Själv tycker jag att det är livsnödvändigt.

Nu skaver vi kanterna mot varandra som Trollet skriver...

Hav hopp, snart är ljuset här...

Jag känner starkt att en ny känsla har infunnit sig.
Den har helt enkelt smugit sig på mig efter många aktiva, högst egenvalda val.
(ibland även mindre bra, valda av gammal slentrian)

Jag känner inte behovet av att döva någonting!!!
Känns som att jag har blivit frisk efter en lång tids dunkel sjukdom.

Den överhängande oro som skulle behöva dämpas, d e n känner jag inte i min kropp...

Det smög sig på mig det här
ja, succesivt
så infann sig känslan.

Faan vad skönt!

Hej Tilde, vad glad jag är att se dig här!
.. Jag är på språng, och så särskilt "multitasking" är jag inte.. Så det blir några minuter här, innan jag kollar ugnen ;-D

Kram Trollis

Hej Dompa!
Jag tror att vi alla blir påverkade av turbulens.. känslomänniskor som vi är..

Det är inte lätt att släppa, när man är stressad och frustrerad.
Varje liten sak, tycks kleta fast så att allt till slut blir som en snöboll som sätts i rullning..
I min tråd är du välkommen att "pysa ut" hur mycket du vill.. Jag tar det för vad det är ;-D

Det gäller alla andra också! Vi SKA ha högt i tak, men undvika påhopp som inte har med saken att göra..
Precis som i vilken syskonskara som helst, väljer vi inte själva våra forumsyskon, utan får den stora förmånen att "skava av kanterna" mot varandra *skratt*
Jag tror att vi lär oss, på både gott och ont..
kram /trollis

Fick precis en stund över på jobb. Dessa jävla panikinryckningar....

En tanke som slog mej i morse efter att ha skrivit här: Ni måste tycka att det går för enkelt. Jag tycker det. Är det inte svårare att lägga av? Nu går jag förvisso på antabus men det som försvunnit är rädslan för att vara nykter. Att få panik om man inte har spriten till hands. Sistaminuten på systemet med andan i halsen och sann och skär rädsla för att stå utan en helg.

Det var ju inte så farligt. Tillochmed skönt. Tjugo år av drickande med max en, två nyktra dagar i veckan hade skapat en panisk rädsla för att inte ha alkoholkudden att landa på. Som jag faktiskt inte behöver. Jag funkar ganska bra ändå. Oftast bättre.

Gjorde jag alkoholmonstret större än vad det var? Inbillade jag mej att jag behövde spriten mer än vad jag faktiskt gör? Nu är det bara borta. Jag vågar vara nykter. Det är ingen konst. Lite tråkigare ibland men alternativet var ju ingen picknick heller. Jag har missat så mycket på fyllan, försakat mej själv och andra. Inte vågat växa. För vad - en inbillad rädsla???

Med det sagt tror jag inte jag vore här utan antabusen så styrkan ligger inte bara hos mej. Jag hade fallit tidigare, som alltid, tror jag, och inte fått de nyktra veckor jag så väl behövde för att landa i en insikt. Och här måste jag sluta...jobb...jaja, en tanke bara./Putte

Klarade inte ens av att hålla mig i min egen tråd. Nu blir det hundpromenad och under den ska jag verkligen försöka beakta mitt eget beteende.

på forumet nu och jag vill helst sitta ner en stund i fåtöljen här vid brasan, blunda och försöka tänka goda tankar om er allihop.
Jag känner av irritationen där utanför rummet och jag blir själv lite irriterad, skulle vilja sitta och prata med några av er en stund. Med er som jag upplever som mest frustrerade och irriterade just nu. Få er att sitta kvar vid brasan och komma ner i varv...
Prata av sig är väldigt bra, men att sedan kunna släppa irritationen och frustrationen är ännu bättre... åt fanderns med den.
Släpp, låt skiten segla bort när vi snackat en stund om det där som var så jävligt.
Släpp...
Låt nytt komma in i kroppen...
så tankarna kan ta en ny vändning...
gott i själen en stund...
så att vi kan hålla oss nyktra om inte annat :)

Nu blundar jag i min ensamhet här inne...
här är rofyllt...

Gott till er ALLA...

Jag skulle kunna skylla mitt följande inlägg på att "Jag är som jag är, tyvärr...jag kan inte förändras" . Men vore det sant? Delvis...jag är en besserwisser mellan varven. Men när jag väljer att skriva detta så tar jag likförbannat ett aktivt val. Jag bryr mig om dig Andreas...liksom jag tror att Mulletant, Trollis, Maria och många andra gör. Men du skrämmer mig...ja, inte mig personligen men jag tänker på ängeln Anna Panna och de två finaste sönerna i världen. Lever de i detta? I lynneskasten? Dag ut och dag in. Den snarstuckna pappan..."Ja, nu fick jag inte tillräckligt med kärlek/applåder/what ever...så det är bäst att pappa går och dör". Jag är delvis likadan Andreas...jag kan lacka till av bara fan. (Som senast med censuren)...men jag kan backa...böja nacken och stappla vidare. Med det sagt menar jag inte att jag är "bättre" än du. Inte alls...men livet tvingar oss ibland att bli vuxna. Jag läser om din kamp för nykterheten. Piller förkastas. AA förkastas. Hjälp förkastas för du kan själv! Jag känner igen känslan...jag inbillar mig ofta att jag kan själv. Oftast visar det sig att jag har fel. Kan du verkligen det?

Förstår du inte att dina ord väger noll för den som hittar in på forum. Den som vill förändra. Du peppar och är en glad skit, dessutom tror jag verkligen att du har hjärta...för att i nästa stund ta en öl, alternativt sura tills vi andra har krusat dig tillbaka. Det är en sak att (som t.ex VV) gå ut i början och säga var man står. Man kanske förkastar beslutet men aldrig människan bakom det. Du ska inte behöva känna att du måste vara rak mot mig...men du ska veta att är du inte det...så tappar jag inte intresset (galenskap är alltid underhållande) men respekt. Nu skiter väl du i det...lika lite som du behöver piller, AA eller hjälp. Lika lite behöver du mig. Du kan välja på att se detta som antingen nätmobbing eller konstruktiv kritik. Jag rekommenderar att du gör ett vuxet val. Var jag elak nu? Kanske det...men kanske når jag fram. Ta hand om dig A...och ta inte en jävla återställare ur BIB:en. Förstå att du berör mig...annars hade jag inte brytt mig. /R

Verkar lite som din kvinna har någon slags flyktbeteende och att hon kanske dövar sig i allt handlande och bytande av möbler och grejer. Du skriver "åter är garaget fullt av möbler som ska slängas..." osv...

Jag funderar ibland på människor som måste samla på sig tusen onödiga saker, köpa nya "hem" osv... vad döljer sig där bakom? I vår "rika" del av världen har vi råd att dämpa oro, ångest med att ägna massor av tid, pengar och energi åt att samla och köpa, byta och slänga i oändlighet(det är min filosofi ang köphysterin)

Kan ni inte prata ut om det här som handlar om hennes, som du beskriver det ständig handlande och bytande... Hon kräver ju dessutom din energi för det verkar vara du som får göra jobbet och du som far illa. Du ifrågasätter ju till och med din nykterhet nu och det är väl inte så bra Berra.

Ibland måste man (med mina ögon sett) tänka efter lite mera noga hur man vill ha livet, man måste göra val... och sätta gränser. Jobbigt ibland men man kan inte gå under för andras önskemål... Att bli körd över o använd gör inte att ens självkänsla är i topp precis.

I ditt fall så tänker jag instinktivt: p r a t a med varandra. Tala om hur du känner inför den här situationen. Respekt är bra! Omtanke också... Har hon det inför dig så borde hon kunna förstå att ta itu med det som kanske är hennes problem.

Hoppas du kommer på bra tankar, kommer ner i varv och kan ta dig en funderare...
Lycka till Berra!

Det är mitt råd Berra! Vi behöver inte dom (!) och de behöver satan-i-gatan oftast inte oss!

Puss tillbaka Trollis. På näsan placerar jag den...jo jag är inne och läser. Detta forum har ju blivit ett beroende...en ventil. Jag är inne på Mulletants (och din Trollis)linje...vill bemöta "svammel" och liknande med...klokhet (hep) och kanske lite kärlek. Läser Magnus ord...om en diskussion om hur vi kan göra forum bättre. Har inga svar där. Inser att det alltid kommer att finnas tokar som skriver dumt...inser att det alltid kommer att finnas feghet...(i mina ögon att anmäla istället för att bemöta.) Jag är fortfarande äcklad av det sistnämnda beteendet...jag tänker Stasi...gamla öst. Jag vet inte längre vad eller till vem jag vågar skriva...så jag läser runt (än så länge, kommer nog att ändras. Känner mig själv). Har som vanligt ett tusental åsikter...men jag ska försöka hålla mig här...i min egen tråd.

Men en sak vill jag säga i förväg...den dag ngn skriver att jag är en självgod skit eller ngn annan trasig åsikt. Då VILL jag att det står kvar, även om en god vän anmäler för att spara mina känslor. Jag kommer kanske att bli kränkt...men det köper jag. För mig är det ett bättre alternativ än att ngn tystnar. Så tänker jag. Som alltid lite virrig...men ändå stjärnklar (i mina egna ögon ;-). Visste ni att jag är en smula vindögd?). /R

senaste, hoppas sista, turen till alkoholträsket insåg jag slutligen också att det viktigaste för mig är:
1. Inse att jag inte kan dricka alkohol utan att det får stora konsekvenser, jag kan alltså INTE dricka en helg och tror att det goda nyktra livet kan fortsätta på måndag. Det tog ett halvår att komma tillbaka.
2. På grund av det måste mitt mål vara att undvika att hamna i de situationer där detta händer, alltså att jag tar återfall.

Jag vet nu att det går bra att vara nykter så länge livet omkring mig är hyfsat normalt. Det är när jag blir ensam, och inte har min fru hemma som tankarna kommer på att jag kan ju dricka utan att någon märker det. Det är ju sant att ingen annan kanske märker det om jag är ledig, men jag då? Den viktigaste personen är ju jag i detta sammanhang. Och jag lär ju märka det! Och jag tycker inte om det alls, det är ett nederlag och inte bara det, jag river ned väldigt mycket mentalt välmående jag byggt upp. Att vilja dricka är bara en falsk längtan efter flykt in i ett behagligt tillstånd som jag kanske en gång i tiden kunde uppnå, men inte nu längre. Det är väldigt många år sedan det fungerade på det viset. Det är en romantiserad bild av det goda ruset som bara är en fantasi i hjärnan.
En konkret åtgärd jag nu gjort är att jag skapat kontakt med en vän på AA som jag kan ringa när som helst jag behöver. Och framför allt nästa gång jag blir ensam hemma ska jag ringa honom och säga att nu finns det risker, och diskutera lämpliga åtgärder för att slippa återfall.
Så turen73, visst är det så att hjärnan lever ett eget liv på många sätt, och vi måste hitta sätt att styra impulserna när de hotar att ta över.
Allt väl,
Fenix

Höst Troll!

Jag är imponerad över hur du orkar att engagera dig. Har själv fått värsta förkylningen och ligger ner,

Ha det Gött

VV

julkramen vännen V och en lika varm julkram tillbaka.
Allt det bästa till dig och dina kära♥ / A

visst är det märkligt! Våra egna barn är så vuxna, mellan 35 och 45 nu, så det var inte så inne att ge alkohol när de blev myndiga. Glas däremot. Med våra gudbarn som är en lite yngre generation har det varit som du beskriver.
Kram och ha en fin julhelg! / A

Såg att du var inne och läste iaf så jag skickar dig en stor puss på kinden och kram! /trollis

Ett snabbt inhopp och skickar dig en stor advents och styrke-kram!
Tänker på dig, markatta, Nana, sorgsen och alla som på sitt sätt kämpar..
kram /trollis

Hej "Soluppgång" ;-D Skönt att se att du fixar det..
Det är trots allt en stressig tid för de flesta..
kram /trollis