Senaste kommentarerna i forumet

Vi, jag, mamma och pappa min syster och bror hade en bra och härlig uppväxt. Pengar var det inget som fanns av i överflöd.

. Min morbror hade en leksaksbutik. Ett år inför
Julen ringde mamma och skulle fråga om hon kanske kunde få köpa lite billiga leksaker.
-kom, sade han min morbror.

När vi kom dit sade han. Okej barn.
Allt ni kan bära och plocka på er får ni ta med er hem!
Snacka om att komma till himlen. Jag var nog ca 7 år då.
Och vad mamma blev glad och lättad.
Den glädjen jag kände då, vill jag att ALLA skall känna på och inför jul.
I love it!
/A

Bidrar väl med possitiv framåt anda.
Barn är besvärliga ibland. Men för att dom skall
kunna utvecklas på ett bra och vettigt sätt så
måste man ibland låta dom falla.
Släppa dom vindför för våg.

Med en klar vetskap, man finns där om saker och ting går snett.

Som vissa fåglar som knuffar ut barnen ur boet.
Dom måste ibland få klara sig själva.

Jag för egen skull tycker art DU tillför så mycket gott, du berör!
/A

Du vaknar, vill gärna ha en uppdatering.
Själv ligger jag vaken.
/A

Kommer sakna dig och dina, ibland, kloka och träffande inlägg.
Hoppas du får en lugn härlig jul. Du som hellst vill slippa den. Gör nåt bra av den, för din skull.
Bli 100% ego, du är värd det!
Du får en lätt box i magen, kompis boxning.
Du kommer vara saknad, tack för alla kloka ord!
/Andreas

..jag känner precis som du skriver.
Jag kan inte göra mer och inget kommer kunna förändras med någon form av stabilitet förrän maken får regelbunden hjälp.
Jag vet att starten måste vara ett behandlingshem. Idag fick jag bekräftat att maken fortfarande vill detsamma, han är bara oerhört stressad över hur allt ska lösa sig och tiden det tar(det tycker jag, kan låta elakt och kallt, men det tycker jag verkar bra, att det tar lite tid så han hinner smälta att han dunsat i botten...har jag fel????). Jag kan bara be till gudarna att utredningen kommer ge det resultatet!

Just nu går det ju bara långsamt, frustrerande långsamt! Jag förstår att soc måste bilda sig en egen uppfattning, jag förstår också att utredningstiden inte bara är av ondo, men detta vakuum för ju med sig upp och nedturer utan gränser.

Igår var han nykter när jag kom, hade förväntat mig fylledoft i hallen! Det visar ju att han är på väg i rätt riktning. Som jag skrev tidigare så känns det som det är av godo att han får traska runt ensam med sina tankar några veckor. Han väljer ju helt själv om han ska vara nykter eller inte, inte pga att jag är i närheten eller kan skylla på att det är pressat på jobbet och deras fel han dricker. Han har tagit sig minst två fyllor, trots att sonen varit på plats några dygn varje vecka, men det går inte jämföra med hur det varit.

Han har börjat ge sig ut på stan då och då också och han berättade kort att mötet med arbetsgivaren var, i det stora hela, ok.

Han reste sig och gick undan ett par gånger under vårt korta samtal, irriterade rökpauser, men kom tillbaka och satte sig på samma plats och jag frågade om jag kunde fortsätta. Gick över förväntan!

Personlighet:
Liksom du, mulletant, så är jag övertygad om att vi alla bär allt inom oss, även ondska. Olika konstellationer an människor eller enstaka personer plockar fram olika stora portioner av det vi innehåller. Vi, jag skulle tro alla här eftersom vi är öppna för förändringar, som rannsakar våra inre har kanske lättare för att se våra mindre positiva sidor och försöker på bästa sätt förändra det vi själva, eller vår omgivning, upplever som ett hinder för att leva som vi önskar. Jag tar aldrig något för givet men har oftast en relativt klar bild över vilka resultat jag vill uppnå, når jag någonstans är jag nöjd, så länge bollen är i rullning så sker det ju en utveckling. Ungefär som att spela spel, det är vägen mot målet som är intressant, när man är framme är ju spelet över!

Min alldeles egna analys:
Min make och jag har säkert båda någon bokstavskombination i mångas ögon. Jag har ett annorlunda jobb och hamnar förmodligen under kategorin arbetsnarkoman, ett missbruk likt andra. Jag har slutat försöka förklara hur mina uppgifter fungerar. Min make har också ett yrke som kräver hans fulla uppmärksamhet, därför var det så lite vi behövde förklara för varandra när våra vägar korsades. Problemet är nu att han, i sin sjukdom, klandrar mig för att jag "ofta är borta" och när jag är hemma ska han minsann visa att "vi ska inte ses för att duplötsligt kan" ...barnsligt och onödigt..allt detta har tagit skruv sen jag i somras slutade medverka i den berömda nedåtgående spiralen. Insikten kom först och senare under hösten så ursäktade jag min medverkan till att han farit illa för den del jag som medberoende orsakat. Sen har det snurrat raskt vidare och jag har blivit mer och mer den besvärliga eftersom jag vägrat gå hand-i-hand med alkoholisten men alltid talat om att jag älskar honom.

Jag lunkar vidare, till hans förtret, och sa idag att han får fundera över hur han vill ha det, så här har vi levt sen vi träffades, take it or leave it! Naturligtvis kan vi mötas i samtal om hur vi båda ska kunna trivas bäst i vårt fall, men smutskasta inte min person för att han inte trivs. Prata om vad som behöver ändras eller lämna! Enkelt! Sörja ett misslyckat förhållande är tungt men då finns det ju något att sörja! Att trampa runt i samma cirklar blir vi bara yra i huvudet av, även utan alkohol...

Så känner och tänker jag...låter det galet i andras öron?

Ciao!

Jag tycker om att leva! Det är skönt att dricka te och läsa på forum. Det är skönt att tänka på människor jag tycker om. Skönt att ha många goda böcker här runt mig i sängen. Skönt att höra vinden från fönstret som är lite öppet.

Skönt att jag har gjort fint ikväll, att jag känner mig alldeles lätt i kroppen, att goda tankar kommer till mig och att bitterhet inte biter på mig...

Skönt att jag inte alls är sugen på att ha alkohol pumpande i blodet...
Skönt att jag fått så många människor jag bryr mig mycket om att följa här inne...

En skön natt önskar jag er forumvänner!

Jag tycker inte du bidrar med dålig stämning alls.
Själv kände jag precis som du att jag inte räckte till idag i en situation med mitt barn, men ibland är det nog bara så att vi inte når fram eller räcker till.
Du finns där för ditt barn även om barnet inte vågar/orkar/kan nå fram med sin ledsenhet till dig. Du finns där nykter och med hela dig!
Det är lätt att lasta sig för mycket, att tro att allt beror på hur jag agerar... mitt fel, dåligt samvete osv. Men du finns där.
Det är så himla svårt med barn, man kan ju inte tvinga dem att öppna upp sig. Ibland lättare för dem att prata med någon annan vuxen, ibland vill de nog skona föräldern, ibland är de kanske rädda för en reaktion. Ja jag vet inte, jag har haft mycket tankar där och ibland rena katastroftankarna.

Den där flyktkänslan du har, att dra iväg och fylla glaset med något annat än vatten när det känns övermäktigt den känner jag väl igen. Att hindra sig från flykt och att ta många djupa andetag och bryta flyktkänslan... att göra helt tvärtom (mot ens vanliga beteendemönster)då en katastrof/jobbig situation smäller på en kan ibland vara ett bra sätt har jag märkt.

Kram i natten!

Kraften finns säkert där och viljan också. Flyktvägen finns i glaset, men den vägen är ju ganska beprövad, i vart fall för mig. Funkade inte, tvungen att sluta fly och gå rakt in i framtiden. Om du ser till att du finns i närheten, kommer du att upptäcka när det är dags att bli "insläppt". Jag tror personligen inte på att bulta på dörren, men man kan ju hänga kvar och vänta på att den ska börja glänta lite grand...
Livet blir inte en trestegsraket mot lyckan för att man blir nykter. Det har vi ju alla upptäckt, men det är möjligt för oss att ta itu med de riktigt jobbiga bitarna av livet så länge vi håller oss skärpta och alerta. Avdomnade och flyende har vi inte en chans. Så, återigen, kämpa på Maria. Vägen kröker och kommer att fortsätta att göra det, men det är du som styr och jag vet att du kommer att klara det galant!

Sen kramm från en nattuggla till en annan. Hoho! på dig./NM

Att vakna pigg imorgon. Tycker också att middagen brukar vara trevlig, men sen vill jag gå hem för efter middagen börjar drickandet och då är det inte kul längre.
Förr -Ja, då började partyt, det märks att man har förändrats.
Kram!

Riktigt känt för att skriva, misstänker starkt att jag är en av dem som bidrar till tråkig stämning här, skriver bara om allt elände och tråkigheter. Men nu skiter jag i det och skriver ändå, det är ju valfritt att läsa..

Når inte fram till ena barnet, känner att hon är ledsen och att det inte är bra men jag når inte fram, lägger mig varje kväll med en känsla av att ha svikit och det känns hemskt.
Med maken är det inga problem just nu, han är just nu den perfekta maken/styvpappan men det känns som ett spel, undrar när det brister men spar mina krafter och det är inte prio ett just nu.

Dompa pratade om att 2013 skulle bli det sannaste året, 2012 blev för mig året jag tog tag i mitt liv, druckit 3 kvällar i början på mars, det är allt. Klarat att vara nykter alla andra kvällar på ett helt år, känner mig fantastiskt nöjd över det. Men är jag sann mot mig själv och andra?
Det är där tankarna är mycket nu, känner att jag inte är det och då blir det jobbigt. Har jag kraft att ta tag i det?, riskerar jag min nykterhet?, känner nu ofta en längtan att bara dra iväg och vara för mig själv men det är inte vatten jag ser framför mig i glaset då.

Nej, det känns inte på topp just nu men jag klamrar mig kvar.
Kram!

erfarenhet santorini. Sov gott och vad härligt du vaknar i morgonbitti! / mt

för klargörande. / mt

PP. Känner igenom mycket av din hoppfulla text även i mitt liv. Lärde mig i maj i år att för Fenix är det inte möjligt att prova på alkohol en helg i ensamheten. Det går inte att gå vidare och glömma den helgen på måndag, utan då sätter jag igång en process som jag inte rår över. Nu, efter ett halvår, har jag samlat styrkan för att bryta och i går var det tre veckor sedan jag drack. Det går fort att återför det nyktra livet, och känslan av det rätta när jag lägger mig och när jag vaknar. Letar nu efter de rätta sakerna att göra och inte slösa för mycket med tiden, det är musiken jag vill ägna mig åt och nu vill jag får en struktur på ett nytt livsinnehåll som ska ge de kickar jag vill ha. Alkohol är inte längre ett alternativ, inte ens en enstaka gång. För mig finns inga enstaka gånger. Som AA säger, i grunden handlar det om att inte ta det första glaset.
Hoppas du hitta en fin mylla att plantera rötterna i.
/Fenix

Hej Dompa!
Jag tog bort inlägget efter anmälningar. Vi gör som regel inte det och det har bara hänt 2-3 gånger tidigare under 5 år. Anledningen till att jag gjorde det denna gång är att användaren har gjort liknande inlägg tidigare. Jag har skrivit ett meddelande och bett att han eller hon inte skriver på detta sätt. Jag hoppas kunna komma i kontakt med användaren för att diskutera inlägget och eventuellt låta det vara publicerat igen.

Alkoholhjälpen är ett helt öppet forum som finansieras av en myndighet, det är ibland ifrågasatt om vi får ha ett forum där man kan skriva inlägg utan att vi granskar allt innan publicering. Vi har slagits för att kunna ha forumet som det är, men en förutsättning är att vi inte tillåter att användare angriper andra användare i inlägg. Jag vill att det ska vara högt till tak, men eftersom en statlig myndighet i slutändan ansvarar för vad som står på den här sidan så måste vi dra en gräns. Om man har skrivit ett inlägg som blir borttaget så får man dock gärna kontakta oss för att diskutera saken.

/magnus

Kom just hem från firmans julfest. Det var skönt att ha bilen och kunna åka hem när jag ville, tre kolleger åkte gärna med mej hem också. Jag saknade inte alls vinet, jag hade hur trevligt som helst under middagen med mitt bubbelvatten. Så långt var allt gott och väl. Men när folk börjat bli lite berusade då kände jag att det blev tröttsamt. Nån blev lite pinsam men de flesta var ju helt ok. Jag åkte ju hem innan folk blev berusade. Hög volym på musiken så man får skrika. Jag måste konstatera det jag redan visste; det är jobbigare med fester som nykterist. Men som sagt, jag var inte sugen på att dricka och det känns så bra.

illvillig person ska väl ändå inte få förstöra vår fina gemenskap Dompa. Kanske är det en bitter eller onykter person som gillar att söndra. Den reaktion som den personen allra helst vill se är troligen just en sådan som uppstod, att någon lämnar gemenskapen. Då har ju personen i fråga verkligen lyckats i sitt uppsåt. Jag tycker inte du ska låta den bittre få den makten över det fina vi bygger här inne. Vi har varandras stöd, kanske är det ett hot för en ensam bitter person...

Jag såg också inlägget men tänkte på det Adde skrev till mig för ett tag sedan, och jag känner att det en sådan människa fiskar efter är uppmärksamhet så det ville jag inte ge personen ifråga.

Hoppas det finns ett "brev" från dig i morgon! Gode gode Dompa, jag är så glad att du skriver här om ditt liv, jag får kraft av dig och din ödmjukhet när det gäller djuren, livet och barnen...
Kram Tilde

Hittar du nån du känner att det blir rätt med är det fantastiskt att få hjälp av psykolog.
Dom har lite olika inriktningar, du kommer bli väl omhändertagen. Men, känn efter att det är Ok. Det tror jag bli bra för dej. Reda ut saker.
Där kan du säga allt, det är det dom finns för (o är hon en duktig ser hon igenom dej och leder in på samtal ändå..)
Sillrecept kan ni byta efter..:)

Stort lycka till.

...oasen igen. Så skönt och ombonat här...en av sönerna har krupit ner under en filt och halvsover på soffan, dålig film på tv...
Ankmamma som jag är så stotmtrivs jag när det är så här. Optimalt hade varit om alla barnen varit samlade samtidigt ;) även om en och en har sin charm.

Vill bara flika in till Framtidsdrömmar att jag skildes från barnens far av helt andra anledningar än alkohol. Vi levde ensamma många, många år, kontakten med pappan var i princip obefintlig och den lilla som fanns var negativ. Han gjorde allt han kunde för att sabotera! Advokatkontak i 10 år! Hur som, vad jag vill säga är att de är alla trygga framgångsrika vuxna. Alla 4! Tryggheten ligger inte nödvändigtvis enbart i en kärnfamilj. Jag ska väl tillägga att min familj är stor så det fanns andra förebilder för barnen att ta till.

Lite kort om dagen!

Fick framfört, lugnt och i den mängd jag kände maken kunde ta in, att vi har de liv vi har. Antingen gör vi något åt det så båda trivs eller får vi bryta.

Han är ju mitt i en nystartad utredning och är mycket pressad. Jag sa jag är stolt över hans val, att han går på mötena, att han tar sig till soc, svarar på deras frågor. Han kunde ju valt att strunta i alltihop.

Jag sa också att jag inte kan ta mer och att han måste fundera över om det liv vi lever inte är vad han önskar så får han framföra det istället för att utfrysa mig och behandla mig som hans fiende. Jag älskar honom och trivs med honom, vill leva resten av mitt liv med honom, men som hans fru och inte som en slasktratt. Hans oro är befogad men det är inte jag som är orsak till situationen. Han menade han inte önskat det skulle bli så här. Jag sa att det har gått så långt för att han är sjuk och behöver hjälp. En hjälp han nu börjat ta emot och att det får ta den tid det tar, jag har tålamod och vill honom inget illa.

Känns bra och hans skal börjar mjukna...

Fortsättning följer....känner mig styrkt och glad jag valde åka till honom trots att han inte följde med mig till "andningshålet-oasen"

Det blir bättre och bättre dag för dag...;)

Kram på Er!

Inlägget och blev förvånad över hur elakt det var, tänkte kommentera senare, hann inte då. Ser att det är borta nu men varför skulle det ha raderas?, är väl mer troligt att den som skrev det även tog bort det. Så tror jag att det var

också vara - som Stigsdotter skriver. / mt

Dompa och antar att jag vet viket inlägg du tänker på. Jag reagerade också på att det kändes riktigt elkt. Illasinnat. Sånt gör mig ledsen och jag tänkte skriva ett "svar" men hade inte ork att formulera mig. Kanske synd tänker jag nu - det är bättre att få ett svar än att bli raderad... men då ska det vara ett svar med syfte att bryta ondskan istället för att driva vidare... Nu blev det inte så.
Det gör mig ledsen att du lämnar oss Dompa - men jag har respekt för ditt val.
Tack för god gemenskap! Och tack för mulleholken:) / mt

Såklart, jag finns där.

Ibland kanske man inser efteråt att man inte borde tryckt på knappen?

Men jag vill gärna hålla kontakten med dig...så jag finns kvar på FB om du vill. Kram och lite kräks...nej inte på dig ;-). Bara Kram och så! /R

"Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem". En devis jag inte kan underskatta. Där finns jag. Nu säger jag farväl...denna gång på allvar. Läste idag ett riktigt elakt inlägg från en forummedlem till en annan. Hann bara läsa...ville gå in och kommentera senare. Men döm om min förvåning när inlägget bara är borta! Jag är en ganska openminded kille...min gräns går vid censur. Antar att ngn upprörd medlem anmält inlägget (hur kan man ens tänka tanken att anmäla en annan människas tankar...ja, den får jag grubbla på)....hmmm ja, jag köper det. Men att Alkoholhjälpen raderar det är för mig oförlåtligt. Rädsla läser jag in. Därför vill jag inte längre vara med...jag kan inte...
Alla människor har en gräns...min går vid yttrandefrihet. Så jag avviker. Vill tacka alla tilltufsningar för stöd...ni kommer att leva kvar i min själ. (Om ni får läsa detta förstås...kanske även denna kritik raderas). Drick med förstånd!!! /R