Senaste kommentarerna i forumet

Håller helt med Santorini och låt pappa bli sur. Ge dig själv den födelsedags presenten att valet är ditt. Så många grattis till dig// kram Kalla

Du frågade mig om jag sett serien. Tyvärr inte...men har hört att den var riktigt bra. Min svägerska har spelat in den, så i helgen får jag se. Har dock läst Gardells bok (den första i en triologi om jag fattar rätt?).

Nej mina Jehovabilder kommer från dörrknackare men framför allt morfar! Elakare/sjukare man får man leta långt för att hitta. Gubbfan förstörde både min mammas och min mosters ungdom....med sin rabiata kristendom. Kanske där det kommer ifrån...att jag och Gud inte riktigt enas. Men däremot minns jag pamfletterna med glädje. Allt var pastell och allt var rart. Kändes gott liksom? Undrar vem som tecknade dem?

Gott att läsa om mullegubben. Tänk att svängde så...jag kan bara tänka mig kärlek ;-). Jovisst en del självbedravelsedrift...men mest kärlek./R

det trevligt i fjällen! Du har så vettig inställning till allt, det kommer nog att gå bra. Men så jäkla typiskt, "lite champagne kan du väl ta". Som om det nu sen spelade nån roll för andra vad du dricker. Jag brukar tänka också att så länge jag inte hindrar andra från att dricka det dom vill så gör jag som jag vill. Men det är samma med bullar och kakor också, som man ska äta för att inte såra nån. Det gör jag inte heller längre.

Själv föll jag tillbaka i alkoträsket efter 1,5 års nykterhet för några år sen just pga ett glas champagne. Nu är ju du förberedd men jag blev överrumplad och tänkte just som så att vad spelar några klunkar för roll. Jag kände mej ändå trygg men det väckte begäret och tröskeln blev låg för att även ta "ett glas vin" sen. Det gör jag aldrig om för sen tog det inte lång tid innan jag drack i full skala och mer än innan. Så jag vill bestämt avråda dej för det. Stå på dej och ta inga risker med din dyrbara nykterhet! Det blir mer över åt din pappa och andra också om dom vill se det positivt (?). Din pappa kan du inte ändra men väl dej själv.

Gratulerar så mycket på födelsedagen!

meningen har fastnat i min skalle, tyvärr :

"Cause your breathing doesn't mean you're alive"

...tanke i ord...

Livet går upp och ner, som sig bör.
En blick kan spränga hjärtat i bitar eller hela och omsluta. Ett ord omvandlas till fysisk smärta eller ge styrka och värme.

I krislägen arbetar hjärnan i högvarv, kan ta hur stora beslut som helst samtidigt som en sten i skon känns som foten amputerats.
I andra typen av krisläge, när man måste springa för livet. Då får man oanade krafter, av muskler som egentligen inte finns, löpandet är det enda viktiga och hjärnan grubblar inte.

Kroppen väljer ibland rent instinktivt. Det är jag tacksam över.

...trippandet kommer släppa. Just nu cirkulerar allt runt dig och jag kan känna igen skulden och bördan. Jag var också den som tog stegen, tog initiativen, annars hade vi fortsatt mala i samma kvarn. Det orkade inte jag.

Jag tänker precis som du, stackats flygcert, hon måste ha det så mycket svårare än jag. Jag hade ju redan min "frizon" trots att den bara bestod av en studentlya, men där kunde jag tänka friare. Det är ju, som jag sagt tidigare, omöjligt och ointressant att mäta. Varje situation är unik och gör just precis så ont som den gör, om orsaken är en sten i skon eller en blick har ingen betydelse.

Njut med din käre vän. Ta upp boendealternativen med honom. Oavsett om vännen ger råd eller inte så känner du inuti när du pratar om det vad som känns rimligt och bäst för dig och flickan.

Lita på din magkänsla.
Du är på rätt väg, en god väg trots smärta och tårar.

Kram

känns ju inte som ett alternativ, det är ju bara min rädsla att vara borta från flickan länge som får mig att tänka så...
Jag vill leva ett liv där jag inte trippar på tå. Jag vill inte det.

en bit för varje dag.
Har sovit så dåligt, vänder och vrider mig och är så orolig för mina lilla flicka. Försöker tänka att det värsta som kan hända är att jag bara komemr ha barnet hos mig varannan vecka, men det är verklgien värsta-scenario som jag hoppas inte blir verklighet.

Ja, Lelas, det är ju roddbåten, motorbåten och helikoptern som jag tänker på... Men hur ska jag kunna klara detta... Känner mig så ja, jag vet knappt vad jag ska skriva- har inte ord och ser knappt tangenterna för alla tårar... Vill inte vara med i det här mer...

Sorgsen, jag vet ju att ängeln är trygg hos mig, men jag vet ju också att hon kan vara trygg i pappas famn ibland. Ibland är hon ju pappig och vill vara där, och det är ju inte alltid som han är galenarg...
Idag ringde sambons brors fru och sa att hon förstår oss båda, hon vet att sambon inte är en lätt människa och hon vill finnas där för oss båda, det har hon och brodern helt kommit överens om. Hon var väldigt bra: sa att de vet att jag fokuserar på barnet medan sambon går in i paniktillstånd och inte kan tänka klart... Men hon/de förstår ju ändå inte hela problemet, men jag fick i alla fall lite medhåll och det är ju tyvärr viktigt för mig...! Hon menade att vi tjänar på om vi inte går in i något förhastat utan försöker ta hand om oss på var sitt håll och vårdar oss själva och väntar med stora beslut för framtiden. Låter ju fint, men jag tror aldrig att vi kan få det att fungera. Däremot kan jag invänta att vi ska kunna göra det bästa för barnet.

"sov, ät och andas" Försöker ju sova, men åh, så svårt, äta går knappt och jag har gått ner flera kilo på bara ett par veckor, men andas klarar jag ju ok i alla fall...!

Sorgsen, nästan varje gång du ger mig av dina erfarenheter så tänker jag "stackars Sorgsen, hon måste ha haft det så jobbigt, men min sambo är ju inte så hemsk, så jag borde ju bita ihop..." Jag tror att om jag bara är ute ur bilden så kan han säkert bita ihop och vara en bra pappa, snällare och lugnare och mer aktiv... Men jag ser på sociala medier att han inte sover på nätterna ännu......

Jag funderar på två evantuella boendealternativ... Ett som ligger några hundra meter från sambon och ett som ligger i andra änden av stan.
Nära:
+ lätt att flytta barnet mellan sig
- jobbigt att vara så nära varandra (både för barnet som kanske kommer vilja "gå hem till pappa/mamma", jobbigt om sambon "bara kommer förbi")
+ ganska billigt

Långt bort:
+ skönt att komma iväg
- dyrt och helt fel håll
Kan inte tänka... Vilket är roddbåten och vilket är motorbåten?

Mt, idag ska jag samla lite kraft: jag ska träffa en kär gammal vän, en vän som jag indoktrinerats till att inte ha kontakt med, men idag ska vi ses en stund. Som jag längtat! Han är en fantastiskt vän!
Kram

Min familj bjöd mig i 50-årspresent till Förenade Arabemiraten, och där gör vi allt som vi hinner med.

Hinner inte berätta allt här och nu eftersom vi har ett pressat schema.
Hörs senare

/Berra

Nu har vi varit här i fjällstugan några dagar och den där alko-ångesten jag hade innan vi åkte har släppt. Här är så vackert och jag njuter verkligen av att vara ute i skidbacken med ungarna och mannen. I stället för att dricka vin på kvällarna lägger jag pussel, prova det är hur bra som helst för en sån som jag som tänker och funderar för mycket. Hjärnan töms liksom!!

Till helgen ska min pappa hålla fest för mig eftersom jag fyller 40. Tog mod till mig igår och berättade att jag har slutat dricka alkohol och inte druckit sedan i somras. Han lät väldigt förvånad och besviken och berättade att han hade ju köpt både champagne, vitt vin och baileys. Jag försökte vidare säga att ja, det är ju trevligt men jag ska nog köra hem oxå, men mannen tar säkert en öl till maten. Men fortsätter han, några munnar champagne att skåla i när gästerna kommer - det kan du väl i alla fall ta? Hmm, jag la ner och sa att ja, ja.... Till saken hör att han själv dricker för mycket och det har varit vår (enda?) gemensamma nämnare på somrarna i stugan. Jag kan själv inte fatta att jag nu på allvar och på "riktigt" tänker att vadå, det spelar väl ingen roll om det är champagne eller pommac i glaset när jag skålar med gästerna!! Det är en helt otrolig tanke och när den liksom "kom fram" blev jag så lycklig!! Detta hade ju varit helt omöjligt för mig för ett halvår sedan. Så nu är det några dagar i backen till innan det är dags för kalaset. Jag tänker INTE dricka något bara för att göra pappa glad (hur det nu kan glädja honom?) utan försöka klara mig undan A. Känns som att det blir som en hinderbana. I den bästa av världar hade han bara skippat A för min skull, men det lär ju aldrig hända. Tror att han just nu befinner sig i chock över det jag sa.
Nä, nu är det dags för frukost - vill ju va först i backen!

- men nu är du där! Du har tagit det kanske viktigaste, mest avgörande steget.

Håll ut! Undvik att träffa f.d sambond och hans släktingar ensam. Gå inte tillbaka!

Du skriver att flickans pappa till stor del lämnar henne hos broderns familj och att du, samtidigt som du då tycker att hon kunde vara hos dig, försöker tänka att hon tycker det är kul med dem och då kanske det är bra... Så kan det vara! Om hon har det bra där är - kan du se det som en resurs? Kanske de också kommer att "se" honom (f.d sambon) i ett annat ljus nu när deras relation blir en annan. För det blir den, alla i ett sammanhang påverkas i en förändring.

För barn är det bra att ha flera trygga hållpunkter - om f.d sambons brors familj kan vara en trygg och bra plats för flickan så tacka och ta emot. Hon kommer inte att älska dig mindre för det.

Jag delar helt Sorgens uppfattning och erfarenheter vad gäller barn och separationer. Jag lånar hennes ord: Gå vidare, din väg är din och nödvändig!

Med önskan om en ljus dag - andas, vila, samla krafter
Kram / mt

...du gör det du måste, annars hade du inte varit där du är!

Ljuset finns där...i din sista fras..ängeln trygg i gästrummet.

Försök ha någon med när ni samtalar om framtiden. När jag skildes brukade det göra de där viktigare samtalen kortare och lättare att hålla sig till ämnet. De praktiska samtalen var för oss ganska få. Senare blev ju all kontakt genom advokat eller tillsammans med soc.

Var bara som du är, det är det enda flickan behöver.
Se dig om efter boende och sov, ät och andas.

Mitt ex gjorde också mängder av utspel, ömsom bedjande, ömsom hot eller martyr. Allt det där var säkert helt ärliga känslor men inget att bygga upp relationen på igen.

Det är jobbigt att vara mitt i all sörja, det går ju inte undvika alla samtal med alla. Som för dig, mannen-hans bror och familj-?
Men, kan du försöka hålla alla ord-påståenden-skuldbeläggningar borta från hjärtat ditt? Om orden kommer för nära (du vet ju förmodligen oftast vad som kommer sägas eftersom du hört det förut) kan du kanske hitta ett sätt att lyssna med "halva öronen"? För att undvika bli lika sårad varje gång? Lyssna och räkna får,....vad som helst....
Jag menar verkligen inte att nonchalera men ibland orkar inte kroppen ta in allt med full uppmärksamhet.

Gå vidare, din väg är din och nödvändig!

Tänk på att en skilsmässa är oftast räddningen för alla inblandade, trots att det är jobbigt. Just skilsmässan öppnar möjligheten att kunna leva och utvecklas. Leva vidare, tillsammans men på olika adresser, utan osunda spänningar mellan föräldrarna. Just det ger barn en stor skopa av den trygghet och ro de så väl behöver.

Det är skräckinjagande och extremt obehagligt att hålla i rodret. Men släpp inte taget när energin bara räcker till andetagen.

Varm kram
Tänker på dig

Du vet hur det är med tecken, flygcert... det är som att stå på taket och vänta på att bli räddad medan roddbåten, motorbåten och helikoptern passerar. ;-)

Kram, vännen.
/H.

Tack.

Bra tips Sorgsen: ska försöka att bryta samtalen med vita lögner. Jag märker ju hur jag fastnar varje gång.

Ja, jag kanske är mitt i det allra tyngsta, men jag ser ingen ljusning. Idag satt jag på samtal och bara önskade att jag skulle dö. Det var verkligen fysiskt så att jag kände att jag är färdig nu, jag orkar inte mer och nu är jag redo att inte var kvar här.
Jag är så fruktansvärt rädd att jag ska skada barnet, att jag gör fel. Sambon och hans brors familj träffar ju barnet ihop varje gång nu (flickan vill gärna följa med när brodern med familj är med) och jag bara dör... Jag försöker tänka positivt, peppa mig själv och se det på ett positivt sätt, men oj vad tungt det är. Vi försöker komma fram till hur vi ska göra med flickan (när vem ska ha henne), men det är kämpigt. Han vill ju ha henne, men lämnar henne till stor del hos broderns familj och då känns det ju som att då vill jag ju ha henne istället. Men jag försöker samtidigt tänka att hon tycker det är kul med dem och då kanske det är bra...

Idag träffade jag advokat och fick veta "hur saker funkar", men jag kan inte, har itne ork, har inte känslan, vågar inte ta steget att bestämma att vi ska skilja oss... Min hjärna vet att jag måste lämna för annars kommer jag inte överleva och i vår relation kommer flickan må dåligt, men jag vågar inte tro att jag gör rätt...

Mt, sambon är ju mer aktiv de stunder han träffar flickan och å ena sidan känns det ju så bra, men samtidigt så gör det så ont att det kommer nu och jag är så rädd att flickan ska plötsligt ändra sig och inte vilja vara hos mig, för jag vill inte tvinga henne om hon inte vill... Och idag förstod jag hur det varit när hon träffat pappa och brodern: de har kört världens övertalningskampanj förstår jag ju eftersom flickan när hon kom hem hade tusen tankar och frågor om hur vi ska bo, att "hon vill bo med mig men hon kan tänka sig att åka till pappa en dag ibland men komma tillbaka till mig igen"...

Ibland har sambon hotat med att han ska ta livet av sig, och jag är hemsk, men ibland önskar jag att det inte bara var ett hot. Hans alla sms, telefonsamtal och välmenande små ömhetsord blandat med all sörja håller på att göra mig galen.

Min högre makt: ge mig ett tecken, ge mig en bostad... Eller var det tecknet som kom idag - en gammal vän har ett nyrenoverat hus att hyra ut; alldeles för dyrt och alldeles i fel ände av stan, men det är ett hus... Jag ska åka och titta i helgen. Och just nu känns överlevandet lättare igen, för min lilla ängel ligger inne i min brors gästrum och sussar så gott, tryggt hos mig.

Nu utgår jag ju att fjärdedelen österut hade sin utgångspunkt i Sverige! Anar jobbresa. /R

att det bara är huvudet som är fullt. Av nya intryck! Ha det bra!

Jag är inte hemma tjejer, utan en fjärdedels jordevarv österut, och jag finns bara med så länge hotellet inte märker att jag även missbrukar deras trådlösa nätverk, haha!
Allting är gott, och jag befinner mig i ett land där alkoholen är förbjuden, så det här är det lite lättare att leva, knappt några frestelser alls, tjejerna i det här landet behöver bara tänka på kajalen, så det blir nog billigt för dem..

Jag återkommer när jag kommer hem igen, därav ingen veckorapport, får se om jag orkar sammanfatta det nästa helg, intrycken är väldigt många och huvudet fullt varje kväll.

Men som sagt, jag återkommer...

/Berra

Jag instämmer med föregående talare: du skall inte lyssna på hans bror. Jag skulle vilja råda dig att faktiskt inte ha någon kontakt med honom alls. Du behöver inte honom nu, tvärtom så är han din största risk, tror jag.

Kram, vännen!
/H.

Vad kul, Adde! :)

/H.

Du har gjort en analys av oss missbrukare och relationer som känns riktig till 100%. Stämmer så väl in på mej i alla fall. Man går in i sin egen värld och ställer inga krav för man känner sej inte värd att göra det. Sen blir man nykter och stark och börjar kräva saker! Inte lätt att hänga med! Lyckligtvis är min man så glad över min förändring att han går med på mina krav. Att han ska dricka mindre t.ex. Inte bli berusad. Det har tagit månader men nu börjar det gå riktigt bra. En lördag drack han för mycket medan jag var på bio men då hade han bäddat åt sej i gästrummet så han inte skulle störa mej med sitt snarkande. Och jag sa inget om det, allt kan inte bli perfekt på en gång.

Det är så härligt att känna sej stark och frisk och FRI, jag njuter verkligen av det varje dag. Livslust är nog ordet. Du uttryckte det så bra.

Sockersuget försvinner nog med Lchf men ibland ger det sej tillkänna. Ger jag då efter så är det genast tillbaka, jag måste vara väldigt strikt. Tyvärr hade jag en riktig topp/botten i fredags ännu och smällde i mej en massa lakrits. Följden blev förstås ont i magen i flera dagar och huvudvärk. Riktig baksmälla. Nu är jag botad för ganska lång tid fram, känns det som :). Ett litet problem ändå jämfört med alkoholen. Kommer aldrig mer att ge efter för nåt sånt sug, har inte haft nåt på länge heller.

Det känns härligt att det börjar ljusna, allt blir lättare. Ta nya tag du också så är du snart tillbaka här du med!

stort grattis till det liv du lever nu. Var där själv för ett år sedan, och är fast besluten att hamna där igen. Känner igen sockerproblemet, men jag trodde att tappade 17 kg skulle minska det. Hur som, alkoholen är prio1 att bli av med. (Ska jag också bli av med 17 kg är det förstås en förutsättning.)
Solen skiner och en känsla av hopp börjar i alla fall spira.
/Fenix

Den anammar jag då mina knän har en tendens att ge upp då jag är för tung.
Men först får snön smälta.bort....
Tack!
/A

Barnen kommer älska det, ingen uttråkad pappa på morgonen :-) Skickar lite tips från en annan sida så du inte springer ihjäl dig.

Allas vår Triathlet Jonas Colting har skrivit om en bra modell om hur man eskalera löptid som nybörjare.

Enligt detta kan man börja med att sätta av 20 minuter vid tre tillfällen per vecka. Under första veckan så promenerar man 9 minuter och joggar lugnt i 1 minut, går 9 minuter igen och joggar 1 minut. Sedan är passet klart. Detta gör man alltså vid tre tillfällen utspritt över veckan. Andra veckan så går man 8 minuter, joggar 2 minuter, går 8 minuter och joggar 2 minuter. Också detta under tre träningspass. På detta vis låter man löptiden öka från vecka till vecka.

Efter tio veckor springer man alltså 20 minuter 3 gånger i veckan. Om man vill springa längre så kan man framöver istället öka löpsträckan med maximalt 10% per vecka.

Rädslan finns hos alla i början men sak samma som att man inte dricker, folk bryr sig inte :D kramar Kalla

Nu har jag sugit på din idé. Tänkt fram och tillbaka. Ditt förslag om att jag kanske ska börja morgonspringa föll till slut i gord jord. Ska testa. Är lite skrajsen - hur fånigt är inte det - då jag inte har sprungit sedan skolåldern. Skraj för att jag ej ska orka...och ännu pinsammare; Att folk ska se mig och gapskratta. Men jag är redo :-). Tack för den! Tog lite lång tid att processa tanken, men jag är ju inte snabb. Nu ska det dock bli ändring! Ska börja springa några små snabbisar på morgonen...innan mat och dusch.

Kram/R