Senaste kommentarerna i forumet

att svara lite på det ni eller morsan skrev.
Men först ber jag er läsa berättelsen om varför vissa dricker......

du har rätt i mångt och mycket och jag tar till mig det du skriver.
jag fick lära mig att vänta, ta tid och se vad som kommer att kunna/kan ske när man gör på ett visst sätt.
En sorts kontroll. Detta gjorde jag i min rehabiliteringsfas och på ett sådant sätt att jag skulle kunna fungera i vardagen.

jag har inte någon sorts diagnos what so ever, och det sade du ju att det hade jag inte. Eller att jag inte skulle tänka mig att du hade.

I skolan fick jag göra lite avanccerade uppgifter för att hållas på stolen så att säga.
Ingen obs klass där inte.

Kaos i livet? ja ibland, anledningen till att det är mycket här idag är att när jag slutade jobbet åkte jag till elgiganten och köpte sista julklappen.

hem, vi har stopp i avloppet och dom skall hit och högtrycksspola samt filma.
Skulle hinna sova, har köpt en ny luftvärmepump och dom kommer hit och kollar då jag reklamerat hur den är uppsatt.

det görs i eftermiddag, sedan skall jag till stockholm city på middag och sedan ikväll på fackmöte i stan.
Sedan åka hem, sova och upp inatt och arbeta.

Till det skall även tilläggas att fixa hemma mat osv och ungarna aktiviteter.....,...'
Men det är bara idag. Imorgon är en ny dag.

Idag vill jag inte idag skall jag inte.

Life a bitch, mary one and you got it all life.......
//A

... Ser att du i stycket längre ner, redan sått ett frö av tvivel i dig själv, genom att skriva:
"Det är dock så jag är, har alltid varit och tror säkert att jag kommer fortsätta vara så."

DET är precis på pricken, huvet på spiken, vad JAG sa!
Nej, jag erkände inte heller att jag "tyckte att det var synd om" mig..

Vadå JAG, som var den som alltid klarat mig själv (utan att få creed för det naturligtvis OBS här är jag självironisk!) Jag var minsann inget "offer" Jag snedtände och morrade åt alla som ens antydde något i den stilen.. hmpf.. skitsnack illvilligt förtal osv.. *ASGARV*
Det fanns en person som inte ryggade tillbaks, som struntade fullkomligt i att jag blev sur, som inte höjde rösten, utan stod kvar och förklarade tills jag b e g r e p!
Som stod kvar, tills jag faktiskt så smått kunde började acceptera att det k a n s k e låg något i det som sades....

Sedan kom punkten VILJAN! Viljan till förändring.. Du vet, att veta något om sig själv är EN sak, att vilja (på allvar) göra något åt det är något helt annat...
Och mitt försvar, som måhända tillhör "standardförsvaren" var: Men jag ääääär ju sånhär.. JAG kan inte rå för det.. (och så: dumma mig, jag kommer aaaaaldrig att kunna ändra mig..)

När jag träffar min kompis och vi pratar om den tiden, så säger hon, Om du visste vilka förändringar du har gjort de 20 år vi känt varandra? Och så skrattar vi lite åt våra gamla trotsiga egon, som inte ville titta, utan stod och pekade på andra.. För när du pekar finger åt någon annan, så pekar minst 3 fingar mot dig själv..
Idag, har jag slutat skämmas över mitt "gamla beteende" och kan titta tillbaks och t.o.m skratta åt mig själv..

Vet du vad, Andreas?
Om vi tror att vi kan, så kommer vi att lyckas.
Om vi tror att vi kommer att misslyckas, så kommer vi att få rätt...

Nu ska jag langa in lite får-i-kål i ugnen..om inte annat hoppas jag vi hörs imorn/ kram trollis

.

ni har så rätt, VARFÖR varför kom vi inte fram till detta tidigare?
Jag som är så på och framåt behöver inte alkoholen för att göra, säga dumma saker.
det sköter jag så riktigt bra utan.
dessvärre blir det inte alltid bra.
Men då vet jag att det är på inverkan av mig och inget annat.
Så det blir enklare på det sättet oxå!
Kramar på er bägge två!
//A

glad att du är du och att du hjälper, för det gör du!
//A

Du är grym, du visar vägen på ett föredömliogt sätt!
//A

Tycker dock att livets skola ibland kan vara både hård och orättvis.
Men jag har och kommer aldrig att skylla på olika yttre omständigheter på någon annan.
Tycker inte heller att jag utmålar mig som en martyr eller har den berömda offerkoftan på mig.
Men i och med att du och säkert då flera med dig tycker det så kanske jag skall tänka om.
tänka mer på mitt sätt att vara och hur jag beter mig.
Senast igår, när jag sårade Viktoria pga en väldigt plumpt och dåligt vald kommentar som inte alls var menat.
Det skrivna ordet på internet blir ngt helt annat när det inte går att se den som fäller kommentarerna.
jag är uppriktigt ledsen att jag sårar, tar till mig och vet att så skall man då inte göra.
Men ni som följt mig denna korta resa vet med er att trots misstagen så upprepas det gång på gång.
Och det är mitt fel!
ingen annan.
Jag arbetar och arbetar med att inte vara så på och plump men lik förbannat hoppar det grodor .......
Till eder alla, ni vet att jag inte menar att göra illa.
DeT är dock så jag är, har alltid varit och tror säkert att jag kommer fortsätta vara så.
Men i och med detta forumet så får jag tänka mig för igen!och igen.......
det är detta med svårigheten med att passa in i mallen........
One of a kind perhaps?

TrollisMorsan, jag är såå tacksam och uppriktigt glad över att du tydliggör dessa åsikter och tankar för mig.
Dessa tar jag med mig på min långa vandring i livets skola.
tack! Du berör.
//A

Sova en stund.
Allt det du pratar om impulskontroll och kolja att
Omgivningen är med, man visar den man pratar med uppmärksamhet har jag noggrant fått lära mig på sjukhuset nu efter den svåraste olyckan.
Jag kommer skriva mer senare men det händer saker här hemma hela tiden och jag måste sida nu.
Hoppas ni förstår ?

Här i min tråd, är det min egen historia!
Jag ÄR en beroendepersonlighet! Och det är många klossar jag kastat ut från min livlåda..
Varför?
Jo, egentligen var jag inte nöjd, men som så många andra letade jag efter anledningen "utanför lådan", för att slippa göra något själv ;-D

I Dompas tråd, syftar jag på dig! Och det är inte i negativ bemärkelse, vilket jag hoppas att du förstår!

Jag har förmodligen någon form av bokstavskombo, eftersom jag många gånger är för rak (och kanske lyckas sätta fingret på the soft spot lite för ofta..)

Men om min gode vän inte gjort precis det jag gör med dig, så skulle jag fortfarande ha suttit i en lite etta med kokvrå och tyckt att hela världen var emot mig.
Ja, det hade varit "syndigast om mig, i hela syndistan"... (underdog, martyr, offerkofta i storlek XXXXXL, you name it. :-D )

Min kompis vägrade tycka synd om mig och lärde mig att om jag förväntade mig att stekta sparvar skulle flyga i mun på mig, så var det min förbannade skyldighet att åtminstonde öppna mun!
Du berör, och kanske är det bra att du ibland blir tjurig och förbannad.. För som jag skrev tidigare, någonting fastnar och gör att man börjar ta sig en funderare..

kram /trollis

Idag för ett år sedan, den 10:e december 2011, satt jag hemma och drack öl och vin (Aussie red på 1-literstetra ser jag på ett foto från den kvällen) medan resten av familjen var på annan ort. Jag kände att drickandet hade tagit över mitt liv, och ångesten dagen därpå var monumental. Att inte få dricka (eftersom det var söndag och jobb dagen därpå) kändes torftigt och oinspirerande.

Den 12:e bestämde jag mig sedan för att verkligen göra något åt saken. Jag ville inte ha det på det viset, att alkoholen var viktigare än andra saker. Så jag hittade detta forum. Skrev i PiL:s tråd om jag inte minns fel.

Jag kan idag inte riktigt förstå vad det var som gjorde att jag lät bli att dricka helgen därpå. Och helgen efter den, och över jul/nyår. Och varje dag fram till midsommarvecken. Många saker i kombination antagligen. Och kanske en känsla av att ha druckit färdigt. Jag kan än idag föreställa mig känslan när man känner fyllan komma. Och det är ingen angenäm känsla längre. Jag skulle bli mycket besvärad av den känslan idag. Jag skulle känna att jag inte längre hade kontrollen.

Jag kan fortfarande känna mig lite som en udda tråkmåns som inte dricker. Jag träffar inte mina gamla vänner lika ofta. Men samtidigt har jag sakta men säkert fått andra rutiner, andra vanor och andra vänner. Tiden som alkoholbrukare börjar kännas avlägsen och suddig. Jag har helt enkelt stöpt om mitt liv i en form som funkar bättre.

Nu börjar andra året av resten av mitt liv.

Hur du menar, att vissa berör mer än andra. Men det är nog som Trollis skriver, vi är olika och det som berör mig är du kanske helt oberörd av. Som det kan vara i verkliga livet fast det här är ju också verkliga livet, vi finns ju och berör/inte berör varandra på olika sätt.

Det jag inte förstår är hur du kopplar ihop forumet med att du inte skulle klara det själv. Jag vet att jag själv säger samma sak :) men forumet fixar inte nykterheten, det gör vi alldeles själva, så du kan nöjt säga att -du kan själv!
Men vi är nog i en fas där vi behöver varandra för att förstå hur vi funkar, hur vi hamnat där vi hamnat och hur vi tar hand om konsekvenserna av det. Du är trött på alkis-Dompa skriver du, men det var nu rätt länge sedan han visade sig. Den vi möter här är Dompa ingen annan.

Vi är beroendepersonligheter och jag känner igen mig mycket väl i Trollis beskrivning om antingen- eller. Sån är jag, visar sig i allt jag gör, går in med 110 % i varje ny grej jag gör, för att sedan tappa intresset. Jobbar på det mycket tex min träning, alltid tidigare när jag börjat träna så blir det extremt mycket i ngn månad för att sedan sluta helt eftersom jag inte orkar hålla den takten och det inte funkar med vardagslivet. Nu har jag tränat sedan i våras med löpning och håller det på 2-3 ggr i veckan. Frustrerande? Jajamen eftersom det tar tid att se resultat. Men för första gången sedan jag var tonåring har det hållit i sig mer än bara ngn månad eftersom den här nivån funkar med vardagslivet.

Känslomänniskor verkar vi vara allihopa här, det är mycket tankat och funderingar hos alla. Mer än vad som är hos de som inte har en beroendepersonlighet tycker jag mig märka, kanske det är därför jag trivs så bra här och gärna stannar kvar.

Skrev nyss om ärligheten, men korrigerar nu eftersom jag ser att Viktoria skrivit om det, det var där jag läste om det.

Kram!

Att du trollmorsan på ett, som vanligt, snällt klokt ssätt alltid lyckas sätta bokstäver på tankarna?
Jag tar till mig det du skriver och förklarar.
Som sagt ingen kvick fix, men tiden är vår vän.
Och gör man rätt med det ena kan man lika
Gärna arbeta med det andra.
Tack Trollmorsan, du är god!
(för det var väl mig du syftade på?)
/A

Någon i Zyberrymden snattade mitt nogsamt skrivna inlägg..
Det här med beteenden är svårt, speciellt när det gäller att titta på sig själv.
Jag har själv haft en massa saker att jobba med, saker som jag till en början inte velat se, eftersom jag skämdes..
Jag skyllde ifrån mig, som så många andra, genom att säga: Men det är ju sån jag ÄR, jag kan inte rå för det.. Sedan drog jag offerkoftan tätare om mig, drog ner martyrglorian över öronen för att slippa höra, det jag egentligen BEHÖVDE höra från min omgivning..

Det var inte förän en god vän på allvar tog ett snack med mig och sa: Du kan fortsätta att tycka synd om dig själv, skylla dina utbrott på en taskig uppväxt och på ödet.
Men om du vill växa som människa, och inte stanna kvar i trotsåldern, så får du faktiskt börja titta på ALLA bitarna som är DU!
AJ, vad ont det gjorde! Jag tyckte synd om mig själv i flera veckor.. Men insåg någonstans att den enda som kunde rumstera om bland de här byggklossarna som var mina tankar och beteenden, var jag själv..
För det var som att stå framför en glaslåda. Min vän på utsidan, som såg de klossar jag från insidan inte kunde se..
Jag på insidan, som var den enda som kunde flytta på klossarna (om jag ville) om jag bara följde instruktionerna.. Visst, trångt bökigt, tungt.. Men jag var den enda som var inuti!

DET tog tid, det tar fortfarande tid.. (för jobbet är inte över..)
Det är inge quick fix.. Och jag kunde ha valt att fortsätta och låtsas som om jag var nöjd, som om alla andra på utsidan hade fel..
Jag hade kunnat fortsätta att vara en energitjuv, som visad upp min "låda" med martyrmin.. "titta bara, så mina föräldrar lämnade klossarna.. visst är det synd om mig?
Jag har valt att rumstera om bland dem, slänga en del och bygga om.. Lådan är stor, så jag är inte klar än och jag behöver fortfarande hjälp från "utsidan" för att veta om det går åt rätt håll..
MEN, det är bara jag som kan göra jobbet! Det är jag som ibland kommer på att jag ska nog ändå flytta den där klossen.. Jag kan göra ett nytt val om jag inte tyckte att det blev bra.
Om ingen talar om för mig, vad de ser i min låda, så missar jag ju olika saker. Om jag väljer att inte bry mig om det andra säger, så händer ingenting i min låda.. (för från min synvinkel är ju översta lagret perfekt..*skratt*)

kram /trollis

Hej Dompa, jag misstänker att ärlighetspratet kanske har sitt upphov i det inlägg jag skrev på mulletants tråd (tror jag det var) om att jag hade blivit ledsen och tog illa vid mig av ett par kommentarer som dök upp i trådar där jag försökte visa mitt deltagande, kommentarerna gick ut på att tacka för några forummedlemmars öppenhet och ärlighet medans någon kängades för att bara skriva om sina framgångar och därmed förutsatte jag (kanske fel) att man pekade ut någon (mig i detta fallet) som oärlig. Hur som helst var poängen med mitt inlägg i mt´s tråd att jag blev ledsen, att forumet berör på flera sätt. Lite som det du funderar över. Att någon inte skulle vara ärlig här har jag ingen anledning att tro. Hoppas du förstår hur jag menar. Allt gott till dig denna måndag fm!

Hej Dompa!
.. Kanske hänger det ihop med att vi som har ett beroendemönster ofta är antingen-eller-människor..?
Själv blir jag gärna som uppslukad av vissa saker, för att sedan lika snabbt tappa intresset..
Som en sorts "periodare".
Till viss del känner jag igen mig i vår forumvän A, som lever livet i hundranitti..
När vi inte längre "kickar"-runt, med olika saker, känns livet gråare än grått..
Jag har fortfarande perioder, där jag måste lära mig själv att "ha tråkigt", att som Tilde skriver, se att känslor inte är faliga (även om de är jobbiga) de är bara känslor..
Kanske har vi också ett behov att vara "omtyckta"?
Det gör att vi ibland får svårt, när det kommer mothugg..
Jag gillar alla på forumet, men som du skriver, en del berör en mer.. Och så ska det nog också vara. Vi är ju olika!
Konstigt nog, är det inte det "negativa" som man blir minst berörd av.. Kanske är det egentligen ett friskhetstecken, att man inte bara rycker på axlarna och låter det bero..

Kram /trollis

Jo tack Maria. Jag lyckades somna om. Gammalt knep som jag lyckades glömma under whiskyperioden. Soppa och gärna en lite halvtrist bok. Det optimala vore ju en skittrist bok...som inte intresserar en alls. Men hur ofta köper man sig en sådan? Iaf. inte med flit.

Nej...jag vet ju inte ens själv riktigt hur jag tänker kring forum. Noterade bara i natt när jag inte kunde sova att jag genast loggar in på forum för att kolla om ngt har hänt. I stort sett är det samma grubblerier som jag hade förra månaden när jag ville lägga ner. Så trött på denne alkisDompa.

Men sen kom vi ju fram till att detta är ett livsforum för många av oss. Och ett livsforum behöver nog alla. Lite som FB. Men genom att vi är anonyma så kan vi också tillåta oss att vara ärliga. Både du och Victoria har ju nämnt ärligheten...eller bristen på den kanske det var. Där var jag inte riktigt med...finns det folk som ljuger? I så fall om vad? Men framför allt; Varför?

Nej...jag tänkte väl lite på att det är konstigt att man kan bli så berörd av vissa inlägg. Att man retar sig på andra. Att man har sina favoritpersoner precis som i riktiga livet. Att det finns andra man inte känner alls. Bara det vanliga malandet. Så grubblade jag ensam i natten. Inget särskilt alltså.

Hade även skrivit ett inlägg till en forumkompis som kanske inte var så snällt. Innan jag postade så tänkte jag verkligen igenom om det behövde sägas och om det var så...var det då tvunget att sägas av mig? Kom fram till att jag tyckte det. Då kommer tankarna; Varför bryr jag mig ens? Sen rullade det bara på. Förstår du nu Maria? Jag tvivlar eftersom jag inte ens själv begriper var mitt motstånd ibland kommer ifrån. Kanske en liknande känsla som jag hade när jag skulle checka in på hemmet. Jag både ville och ville inte. Det var som jag på ngt sätt gav upp när jag accepterade att jag var alkis. Men det var ju tvärtom. Samma lite med forum. Jag behöver er men samtidigt bor den där kan-själv personen i mig. Underligt. Kram/R

Det finns mycket i det du skriver som man kan ge respons på...
Jag tar det som dyker upp först. Hyperaktivitet.. Det är faktiskt fört de sista 10 åren som det blivit uppmärksammat (diagnosticerat och i vissa fall medicinerat)
Nej, man är inte "dum" om man har någon bokstavskombination, men ibland är det inte ens frågan om det idag, utan ett sätt att "sätta en etikett", för att sedan ha "diagnosen" att skylla på.
Smarta barn, blir lätt understimulerade och då blir de ibland "hyperaktiva".. Speciellt om de inte får lära sig impulskontroll (vilket ibland innebär, att lära sig "ha tråkigt"..)
Har själv ett bonusbarn, som är väldigt smart.. Och som råkat i klistret, för att han istället blev "klassens clown" och något av en översittare.. Han kunde ju redan allt och kunde ägna större delen av lektinerna till att "störa" de andra eftersom han var uttråkad..
Löstes av att läraren försåg honom med allt svårare uppgifter, vilket han i början såg som en bestraffning..
Så småningom, insåg han, att han inte kunde glida omkring på en räkmacka, även om han inte behövde anstänga sig för höga betyg, för det slutade med att när han förlitade sig som mest på att han "redan kunde" (eller åtminstonde trodde sig kunna läsa in det på en kvart) så fanns det saker som gått honom förbi på lektinerna och utan vissa bitar i kunskaperna, blev han efter..
Helt plötsligt, var han inte längre "underbarnet i klassen", vilket tog honom väldigt hårt.
Han började röka hasch och dricka med diverse kompisar (där var han ju fortfarande "kung")
Jag tror att han fick en sorts behovskick-tillfredställelse genom att hela tiden vara i gränslandet till det förbjudna..

Och har man väl vant sig vid de häftiga adrenalin-kickarna, när livet går i hundranitti, så är givetvis det vanliga väldigt boooooring...
Precis som vi alkisar får en liten "kick" av vårt drickande och tror oss kunna styra det, tror "kick-narkomanen" att han kan styra sina kickar..
Men det ÄR faktiskt också ett beroende. Ibland ett beroende som det är svårare att komma tillrätta med, om man håller sig på rätt sida om lagens råmärken..

Och man är också den sorts person, som bränner ut sin omgivning, för man lyssnar sällan på någon annan än sig själv.. (man är ju "kung" oövervinnerlig, "vet bäst" och har ofta talets gåva, för att få som man vill)
Det betyder inte att man är en elak person! Eller att man skulle ha svårt att få ett förhållande..

Problemet är väl att antingen spricker förhållandet, för att personen vid ens sida inte står ut, eller så tystnar de.. Ger upp, för att de märker att det ändå inte är någon mening att försöka göra på annat sätt, än "kick-narkomanens" sätt.. För i slutänden är det ju ändå den som får som den vill..
Och det betyder inte heller, att man inte älskar varandra eller att det aldrig funnits eller finns känslor..

Däremot, kan det vara så, att har man t.ex. ADHD, Asberger, eller någon annan diagnos (obs, skriver inte att DU har det) så har man inte samma sorts känslor, eller kan visa dem på samma sätt.. DET betyder inte att man är elak!

Har en bekant, som fick sin bokstavskombination diagnosticerad i vuxen ålder (efter en djup depression med ångest, när hans fru till slut lämnat honom)
Hela hans värld föll ihop. Det visade sig, att han hade väldigt svårt att ta "en sak i taget", att strukturera sin vardag. Dessutom, kunde han inte uttrycka vissa känslor, utan fick lära sig att t.ex. inte vara "för rakt på sak". Han fick lära sig att när han (av artighet) ställde frågan hur andra mådde, så skulle han också stanna kvar och l y s s n a aktivt på svaret..

Han är som du själv, en person som ständigt har nya projekt på gång, ständigt i farten, trevlig, humoristisk och hjälpsam. Men har ett kaos i sitt eget liv, för att han vägrar ha någon form av stuktur.. Ständigt dubbelbokad tidsoptimist och "glömsk"... Ändå med ett stort leende och en öppen dörr för alla som vill hälsa på..
.. Och jag höll på att glömma.. numera nykter alkoholist! Efter att ha fått medicin och en lång period, när man ställt in densamma, så att han får rätt dos, så börjar han få grepp på verkligheten.
Ibland, säger han att han saknar det "oinrutade" livet, för det vanliga blir lite "tråkigt". Men i det stora hela, säger han att fördelarna överväger..
Det var lite av dagens funderingar.. kram /trollis

Sitter och väntar på att elgiganten skall öppna.
Nog sista julklappen sedan är allt klart för den tjocka farbrorn med luva och skägg.
Nu kommer den sköna julen.

Ja ni tjejer, jag och min fru pratar rätt mycket med
varandra. Vi har en öppen dialog, vi är varandras
bollplank i mångt och mycket.

Det som hände igår var att hon var trött, hungrig.
Då blir man lätt retlig, min mamma har sagt till frun.
- Om han är grinig och sur så ge honom
ngt att äta, antingen så är det det beror på. Eller så är det sex..............
Och det stämmer, säkert åt båda hållen.
Därför det är upplagt för osämja att helghandla en fredag efter jobbet innan man fått något att äta.
Eller gå med hungriga barn iaffären.

Var det tillräckligt svar på era frågor.
Jag börjar mer och mer acceptera nykterheten.
Så som jag ser den nu finns det bara fördelar.
P&K så hörs vi, skriver på datorn senare, blir lite bättre och enklare då!
/A

... i att det hade varit bäst att inte ha en droppe hemma men min man dricker och jag tror inte att han skulle acceptera det. Tror nog innerst inne att han också har lite problem med spriten men han är inte i närheten av där jag befinner mig. Visst har jag sagt till honom de gånger det blivit för mycket för honom och det har han kunnat ta men att be om ingen alkohol hemma hade nog inte gått.

Jag har ett litet dilemma. Jag skulle behöva prata allvar med honom om var jag befinner mig och mina tankar. Men jag är inte där än att jag klarar det. Visst har han sagt till mig att han tycker att jag ska sluta dricka helt och hållet och jag köpte det rakt av och slutade dricka. Sen har vi inte pratat ut om det ordentligt och vad det innebär. Kanske är det jag som inte vill säga rakt ut att jag har problem med spriten för då blir det så definitivt på något vis. Kanske är det ett sätt för mig att fortfarande ha en ingång till att dricka någon gång i framtiden? Jag ljuger kanske för mig själv? Funderar mycket på detta och vill egentligen prata med min man om mig och mina problem men vill han verkligen lyssna? Jag kommer ju vilja att han funderar på sig och sitt drickande och gör en förändring (som jag inte tror att han är villig att göra). Sen jag slutade dricka så trodde jag att han dragit ner men det visar sig att han bara dricker på annat vis. Mer för sig själv men lika mycket som innan.

Som sagt, mycket tankar att få ordning på.

Tack så hemskt mycket för styrkekramen! Den behövdes!

Kramar N

Ett råd, Häll ut! Det är bättre att du inte har en droppe kvar hemma.. Annars finns risken att du snart börjar planera för ett återfall!
För vem skulle se dig, hindra dig, när du är ensam..? vem skulle märka?
Och kontentan blir att du blir besviken och arg på dig själv.. Och när vi är "arga" på oss själv, så är det också "oss själv" som vi har svårast att förlåta..
Klart att du i nuläget har ett humör som åker jojo.. Många blir deprimerade, när de slutar dricka.
Det är som en sorgeprocess.. Vi tar på något sätt slutgiltigt farväl till en "god vän".
Där ingår även ilska! De flesta tror inte att man kan vara arg i en sorgeprocess, möjligen ledsen och deprimerad. Men man kan vara arg, ja rentut skitförbannad! Så det ÄR normalt.
Hur länge det varar.. Det är nog individuellt.. Så småningom, klingar det av, och så småningom kommer du fram till ett "vill inte" istället för det nuvarande "får inte"..

Styrkekram /trollis

God morgon vill.sluta. Din ursäkt är godtagen. Ser dock att risken finns att jag utvecklar någon form av osunt medberoende i min kontakt till dig, och kommer därför fortsättningsvis att hålla mig på lagom avstånd. Min önskan om att det ska gå dig väl är naturligtvis ändå uppriktigt menad! Vänligen Victoria

Ännu en helg avklarad. En helg utan barnen och dem är jobbigare att hantera har jag märkt.

Har varit på ett jävla humör. Börjar undra om det är en effekt av att jag slutat dricka. Antingen är jag förbannad, extremt ledsen och känslig eller bara jäkligt irriterad. Aldrig glad längre. Så fruktansvärt frustrerande med denna ständiga ilska. Är det någon mer än jag som känt så här efter du slutat dricka?

Var på julfest med jobb i fredags och vi var faktiskt nästan halva gänget som inte drack för att vi skulle köra hem. Skönt att inte vara ensam.

Gick hela helgen och tittade på den öppnade boxen i kylskåpet och trånade. Ville så gärna ta ett glas men följde era råd och tänkte filmen till slutet och det hjälpte. Jag ville inte sitta med ångest och dåligt samvete. Jag ville inte göra mig själv besviken. Jag ville verkligen inte börja räkna om igen på mina veckor. Låter kanske tramsigt men det hjälpte faktiskt. Har jag nu jobbat mig till 6 vekor utan alkohol så vill jag inte förstöra "sviten". Det stod även en öppnad Jägermeister och kallade på mig. Undrar hur länge man kan stå och titta på en flaska och brottas inombords. Återigen så tänkte jag filmen till slutet och det höll mig borta från att ta en klunk.

Ny vecka, nya tag!
Kramar N

till de 65 dagarna..
Ibland tror jag att vi alies, har förutfattade meningar om vad vår omfivning tycker och tänker, både vad gäller vårt drickande, vår sjukdom och vår nykterhet.. ;-D
Kul att se att det blev en positiv repons. Ärligt, tror jag att många av oss möts med mer respekt än vi tror för våra beslut att vara just nyktra!
kram /trollis

dag 65 idag! helgen gick mycket bra. svärfar drack själv inte en enda droppe. Jag sa faktiskt att jag inte hade druckit något på över två månader. han undrade varför och jag sa att det var pga den smygande ångesten som har kommit de senaste åren. han blev jätteimponerad. :)

Du ger så mycket av dig själv! Ditt sätt att berätta, rakt upp och ner gör att du har all min respekt!
Dessutom delar du med dig av hur en alkoholist beter sig, när hen är aktiv..
Det gör, att man som anhörig/medberoende kan ligga steget före. Och tänker man på sig själv som alkis, så känns det fint att kunna "bränna några broar" ;-D
Ja, jobbet får vi alla göra själv, men det finns hopp! Inte alla misslyckas ;-D

kram /trollis