Senaste kommentarerna i forumet

Hej Cookie och ni andra. Igår hade jag en månads nykterhet. Det känns bra. Jag har tagit min antabus i nästan en månad men visst har också jag biverkningar. Jag blir vek, trött och lite illamående. Jag fick en ganska hög dos att börja med, som jag har förstått det och efter ett par veckors användning beslöt jag mig, på eget bevåg, att halvera dosen. Jag tycker nog att biverkningarna blivit mindre. I mitt fall spelar det inte så stor roll om jag tar en tablett eller två. Bara vetskapen om att jag blir dålig om jag dricker har en avskräckande effekt. Dock känner jag att antabus inte är någon långsiktig lösning för mig. Måste hitta den bestående, varaktiga nykterheten utan att "peta i mig andra gifter". I en uppstartsfas tror jag dock att det kan vara bra.

Hur mår jag då efter en månads nykterhet?? Min läkare ringde mig idag efter att jag återigen tagit leverprover. Hon sa att mina levervärden var riktigt fina. Klart jag blev glad även om den första tanken som slog mig var att jag kunde unna mig en kall öl eller liknande. Undrar om dessa tankar någonsin kommer att försvinna. Jag kan inte säga att jag går på några "rosa moln" som vissa nynyktra gör men jag kan helt klart se en väldig massa fördelar. Vakna nykter och vara sugen på frukost, komma ihåg allt som hände dagen innan, ångestfri, slippa oroa sig att man inte har alkohol nog för nästa dag etc, etc. Min läkare nämnde också att min B12-brist och folsyrabrist var ganska kraftig. Hon sa att det kunde bero på mina många års drickande men det kunde också vara genetiskt. Hursomhelst var det inget att oroa sig för annat än att jag måste ta detta vitamintillskott under en förmodligen lång tid.

Vad som slår mig efter en månads nykterhet är vilket sorgearbete man går igenom första tiden. Alkoholen har varit lösningen på i stort sett allt och att helt plötsligt ersätta det med andra ting gör man inte i en handvändning. Jag kan under vissa stunder känna mig smått apatisk och undra vad jag ska göra med all tid.....Det är också väldigt många andra saker man "duckat för" under sina dryckesår och verkligheten kommer ikapp. Jag tror ändå att jag måste skynda långsamt och inte förhäva mig. För mig, just nu, är prio ett att fortsätta hålla mig nykter. Det är så oerhört lätt att falla in i sitt gamla beteende, ett ögonblicks verk.

Sköt om er.
Tjalle

Eftersom jag inte vet så mycket om dej kan min gissning vara helt åt pipsvängen, men jag gissar att du är trött och känner dej frånvarande för att du inte har druckit. Det är väldigt vanlig med trötthet när man slutar dricka.

Ha det gott!
Och Tjalle, du får gärna peta ner en rad, vill gärna veta hur du har det.

Kramar till den som behöver!
/MB

Att känna glädjen att slippa skiten är en stor drivkraft för mej, sju månader nykter idag. Kan fortfarande liksom stanna upp i vardagslunken och tänka "Wow! Jag gjorde det! Jag klarade att sluta dricka!"

Jag hoppas att den känslan stannar kvar i många, många år.

Kramar!
/MB

svar igår. Är ju novis här än, så jag scrollade inte tillräckligt varken igår eller innan ikväll, då jag var inne o läste lite.
Ja, du har nog helt rätt och har ju varit med ett tag, så du vet vad det handlar om.

Ja visst, mästare i manipulation, så är det, men lite knepigt känns det, då det är JAG själv som tagit iniativet, som min man är oerhört glad över, att gå dit 3 ggr/vecka och dessutom måste jag erkänna att lite skämmig kände jag mig, då jag först skulle blåsa och sen få min dos, inför flera andra i väntrummet, ingen privacy där inte - men sen insåg jag att de andra var där av samma orsak, då kändes det mindre pinsamt.

Tack för att du välkomnade mig till forumet,känns skönt att bli "ombrydd", redan nu så har jag hittat många igenkänningsfaktorer, så jag kommer definitivt att hänga kvar, en kanonsite verkligen, speciellt idag, 3:e dagen nykter och suget pockade på lite smått i e.m. (tur att jag har Antabus i kroppen :)

En vacker dag kanske jag skapar en egen tråd, när jag blivit tillräckligt modig o lite starkare.

Ha de gott alla!

...för era varma ord.

Jo, det är smärtsamt känna att slutet är nära. Kanske har jag fel och hoppet finns där någonstans. Det väcks och allt blir så levande och rätt när vi är i fas. Det är ju därför jag har så svårt förstå varför han svänger. Just nu gräver han ner sig i ett nytt arbete, vilket är bra såklart, men han gör det på exakt samma sätt som tidigare. Efter all kunsap ag surplat i mig såkan jag se att det beteendet hör ihop med beroendebeteende. Visst, jag arbetar själv mycket, tappar ibland humöret pga pressen, men jag låter det inte gåut över mina nära! Han väljer medvetet bort mig och på ett mycket obehagligt sätt. Nedvärderar och dumförklarar!
När vi tillbringar tid tillsammans funkar vi alltid. När han lämnar och är ensam i lägenheten tar det tre dygn sen är jag bara till besvär.
Han är väldigt egocentrisk, mycket bra i många lägen, men elak och sarkastisk ovanpå ger mig en känsla av sjukdom. Psykisk ohälsa helt enkelt. Jag sernu tydlugt hur han manipulerar folk i sin omgivning med sin intelligens och det är ingen vacker syn.
Så, det var inte bara alkoholpåverkan som gav honom personlighetsförändringarna. De blev bara tydligare tillsammans med alkoholintaget.

Hur fortsättningen blir vet jag ibte helt ännu. Jag måste inte ändra något just nu.

Mulletant, ofta tänkt på dina kloka ord. Jag har säkert inte varit uppmärksam nog men ställer frågan. Hur lång tid var du ensam efter du lämnat din man i tron att allt var över?

Teknisk nykterhet! Jag är inte den rätta att svara utförligt på det. Kanske Adde är bättre ägnad?
Men, i slutet av Birgitta Crafoords bok finns en uppställning. Den var träffande för mig att se.

Jag känner nu hur mycket lättare det är när ag får skriva av mig här! Tack tack tack för ni finns!

Var rädd om varandra!
Kram

Hittade detta forumet igår, där jag skrev om att jag igår började med Antabus, men då jag var helt ny, så hamnade mitt inlägg på fel ställe, tror jag. Iaf, så hittade jag idag din tråd och undrar nu hur det har gått för dig och hur det har funkat med Antabusen?

Själv känner jag mig lite dåsig, lite trist när man nu är nykter (ja, bara sen tre dagar tillbaka) att behöva känna sig nästan lite frånvarande:(

Är lite nyfiken om du fortsatt att ta dem, och hur mår du nu, biverkningar?? Ja, och hur mår du överhuvudtaget?

Hoppas allt väl!
//Cookie

Hur gick det med gubbens nykterhet?

/A

Är glad att jag fick turen att springa på er, virtuellt visst. Men ändå.
Glad för er skull, ta rygg på er är nog det bästa rådet jag kan ge till alla vilsna själar som tittar in p å forumet

Allt väl!
/A

Med noll-linje behöver det aldrig bli någon fundering om att dricka "lite"' , noll är noll. Det är så skönt att slippa alla tankar kring alkoholen.

är vi i vår sjukdom mästare i.

Det tog väl några månaders nykterhet innan jag helt och fullt insett hur mycket och ofta jag ljugit och manipulerat, inte minst mej själv. Kan komma på mej själv fortfarande med att frisera sanningen, både för mej och för omgivningen, men numera är jag medveten om det, tack och lov, så jag kan bromsa mej.

Välkommen!
/MB

verkligen tvära kast.

Ja att dricka med förstånd innebär olika för olika personer, själv har jag insett att den enklaste vägen för mej är att inte dricka alls, jag behöver på det sättet inte föra några debatter med fågelskrället på axeln. Gott att slippa det.

Sommaren är kort, men det kommer en ny nästa år som jag kan njuta av helt och fullt. Nyktert förstås!

Sköt om dej!
Kram!/MB

Har rygg på dig efter mitt klavertramp. Ja, så enkelt det kan vara när man tar A ur ekvationen. Håller med. Grattis till dina 24 dagar, själv är jag inne på min 23:e och jag mår oförväntat bra, äter bra, tränar bra, spelar på mina gitarrer, skrattar mycket och har det bra med min familj. Detta kommer jag att vara rädd om, det här livet! Häng i - en dag i taget, du vet. Vi blir bättre, gladare och helare människor utan skiten! Vi lever på riktigt.

Stor kram!/Nm

Har tänkt på dig.

Det är ju jättebra att du har vänner du kan prata öppet med. Det glädjer mig att du verkar se till vad som är bäst för dig även om jag fattar att det känns sorgligt.

Begreppet "teknisk nykterhet" är första gången jag hör. Är det när man slutar dricka men i övrigt inte ändrar inställning och beteenden?

Kram till dig!

är forumet upp igen, tack till de som fixat till det! Upptäcker när det inte finns, hur stor betydelse det har att kunna läsa och skriva om sina bekymmer med alkohol. Just nu känner jag mig så stolt och glad över min nykterhet, dag 24 nu nykter och nöjd med det. Tummar fortfarande på de ännu inte läkta blessyrerna efter mitt fall in i ett bord, och det får gärna stanna kvar ett ärr över ögat som påminnelse varje dag i spegeln hur illa det höll på att gå. Har varit på en jättestor fest i helgen, och inte haft något som helst problem med nykterheten, tvärtom. Nöjd och tacksam när jag lägger mig, och samma känsla när jag vaknar. Så enkelt kan det också vara utan alkohol!
Kämpa på alla som behöver,
Fenix

Tack :)

JA ångesten ja... fy fan, vågar inte öppna den burken än känner jag :/

Fan vad man ljuger för sig själv och andra hela tiden... usch!

hit och häng kvar och skriv av dig ångesten så har du kommit en bra bit på väg !

Helt otroligt vad den här sjukdomen följer samma mönster! "Moderat drickande" tror nog jag försökt med det minst 4 gånger nu och det fungerar ju typ inte alls!

Men även en hel drös med gamla som sladdade förbi och stannade till.
Sista semesterveckan nu, begravning på fredag, bröllop på lördag. Tvära kast mellan lycka och sorg.

Jag håller mig på rätt köl.

Livet rullar på ett vansinnigt sätt imellanåt.

Säger som Dompa brukade avsluta sina meningar.
Drick med förstånd.
/A

höra av dig Sorgsen. Ledsamt med relationen och mannen. Kommer ihåg en sång som Mauro Scocco (skriver man så?) skrivit och Lisa Nilsson sjunger "Långsamt farväl"... Men när en process fått ha sin tid och man vet, vet... då kan man lämna med ro i hjärtat om än med sorg. Kram / mt

jag kollade datum för ditt första inlägg: 30 oktober 2012, 22:17 - både före och efter det har du gjort en lång och smärtsam resa.
Du vet man talar om sorgeår, det ligger något i det. Du har rätt att sörja och det måste få ha sin tid.

Att gammalt tränger sig upp har också jag erfarit och gör fortfarande. Just nu kommer jag inte ens på något... :)! Jag tror det är så att det kommer, får ta sin plats, sina tårar eller vrede eller vilka känslor det är... och sen hittar det sin plats i livspusslet. Bilden blir hel. Kan jag formulera mig så att det blev begripligt - jag menar inte livspusslet av allt som ska göras utan gestaltningen av det egna, hela livet.

Ta det lugnt. Långsamt kommer man längst. De orden hörde jag många gånger på landsmötet. Jag tror på det.

Kram, kram, kram / mt

och en del ledsenhet kommer ju som vanligt ikapp mig då och då. Jag mår ju mycket bättre, men ibland kommer de där arga, otrevliga meddelandena om att jag är sjuk, egoistisk osv och det låter futtigt här, men jag har ibland svårt att slå bort dem. Och häromdagen var jag tillbaka på samtal efter sommaruppehåll - jag var nog lite besviken på mig själv att det fortfarande kommer över mig ibland, att det fortfarande poppar upp gamla händelser då och då, saker som jag inte tänkt på under flera år, men när vi satt där och jag plötsligt var mer ledsen där än jag varit på länge så sa hon till mig att jag får vara ledsen, och det var som att vara fem år gammal och få tillåtelse av mamma - det kändes så skönt att höra. Jag vet egentligen att jag får vara ledsen, jag har hört många säga det och jag förstår att det kan ta tid, men en del av mig vill ju bara tuffa på och glömma. Vi pratade om det och hon pratade mycket om att jag måste låta mig själv bearbeta det.
Någon har skrivit till mig här på forumet att när man levt som jag gjort så har jag förträngt många saker, tryckt ner saker i mitt inre för att orka och nu måste det få komma fram, och det är ju det jag måste acceptera. Jag mår bättre och bättre, försöker fokusera på bra saker i livet. Jag har tittat på en ny bostad, ska titta imorgon igen, men kan inte bestämma mig... Tittar för att jag tror att det skulle passa barnen bättre (framför allt att få en trädgård att leka i), men det kostar mer... Åh, magkänslan är inte där ännu (?), inte osm när jag hittade mitt gryt.

Tänker på er alla!

Gör mig ont att läsa dina ord - jag förstår och vet hur gärna du vill att det ska vara gott, men du har sannerligen gjort allt du kan, och gett det tid och du är så fantastisk!

Tänker på dig, nu och så många gånger annars!
Ta hand om dig!

Kram

för att du hör av dig !! Du är saknad !
Trist att det inte funkar men ditt egna liv är viktigare och jag hoppas att dina planer framöver står fast ?
Jag hoppas det.
Kram !!

nog det mest vanliga att man får gå och ta Antabus på mottagningen och det ska vi nog vara tacksamma för. Det händer en hel del i kropp och knopp när vi bryter fyllan så det är en fördel att de tar allvarligt på saken och vill ha lite koll på dig. Det är en sida av saken !
Den andra sidan av saken är att vi är mästare på att manipulera och tas det hemma i början så är det inte helt ovanligt att många micklar med dosen så att den hamnar nån annanstans än i magen :-)) Även fast de gått ditt för egen maskin men kanske pushade av anhöriga, man har ju gjort momenten och det lugnar ner sig ett tag.

jag har varit med om båda sätten. Först knalla och få dosen under ca en månad och sen sparkade de ut mig med ett recept i handen och det gick ju som det gick då. Några år senare var jag hos en distriktare och fick ett recept av honom och vad jag minns så hämtade jag inte ens ut det receptet. Den läkaren kunde inget om beroende utan blev bara generad och uppföljning var således noll.

Men välkommen hit och häng kvar ! Det hjälper mer än vad man kan tro !

...jag var här. Saknar inet och er.

Mina överväganden pendlar hit och dit. Jag har några goda vänner som jag kan prata öppet med. Betydelsefullt att sätta ord på tankarna.
Igår såg jag en uppställning om nykterhet/tillfrisknande. Såg skrämmande likheter i mannens beteende och teknisk nykterhet.
Jag är på väg bort från äktenskapet...tyvärr ser jag ingen lösning. Tråkigt eftersom det goda är gott men pendlandet är slitigt och jag är inte orsaken till nedturerna.
Mannen har levt så här hela sitt liv, har jag förstått, och han verkar inte vilja ändra eller är inte kapabel till det.

Just nu är han i full gång med sitt nya liv, där finns jag inte med längre.

Jag gör inget drastiskt, låter inte tillfälliga humörssvängningar få mig göra eller säga något överilat men tar inte skit. Reder inte i alla makens märkliga och känslokalla utbrott, tyvärr blir de riktade mot mig. Mitt liv rullar vidare och jag har det bra men helst hade jag haft mannens godhet runt mig istället för obehag. Det påverkar mig men förstör mig inte, det trasar sönder kärleken däremot, det lilla som finns kvar.

Positivt är att han fortfarande håller sig borta från spriten men nykterheten är långt borta, ledsamt!

Kändes bra få skriva av sig. Tack för ordet!

Kram på er där ute!