Senaste kommentarerna i forumet

jag sådan otrolig önskan att kunna förmedla hur bra ett liv kan vara utan alkohol !

Hur underbar längtan är efter att få träffa vänner i gemenskapen och frustrationen över att inte kunna formulera och beskriva den förväntan som jag har när jag ivrigt väntar på fredagen så jag kan få sätta mig i bilen och glida iväg.
Att få träffa vänner på kvällen och äta gott, prata och skratta, dessa skratt som är så välgörande.

Att kunna beskriva på ett säljande sätt hur spännande det är att åka till Gården på lördagmorgon, godmorgonkramas med vänner, äta frukost under ännu mer skratt, få vara/kunna deltaga i ett sammanhang där alla är på samma våglängd och med samma erfarenheter, både beroende och medberoende.

Att kunna känna den styrka som vännerna förmedlar till mig och som jag så oförbehållsamt får njuta av, den kärlek och ödmjukhet som präglar denna dag och som jag så gärna vill dela med mig av.

Att få se och höra alla nya som tar sina första stapplande steg i nykterheten och hur de oftast blir helt överväldigade av det som händer under denna intensiva dag. Kunna se tokigheter som görs på helt nykter kaluv och framförallt dessa skratt !! Skratt som är äkta och djupa, utsprungna ur strupar som bara är fuktade med kaffe eller vatten. Kramarna !! Alla dessa underbara krammar ! Äkta fina underbara kramar utan annan avsikt än att förmedla positiva känslor och styrka. Det måste upplevas, det är svårt/omöjligt att beskriva via ett tangentbord.

Men också sorgen och eftertänksamheten när jag åker därifrån. Sorgen över att det är slut och eftertänksamheten över insikten att allt detta jag får uppleva hänger på en enda sak. Eller ja, 2 saker då....

Jag börjar med att slarva med att ta hand om mig själv och....

Jag får inte ta det första glaset.

...kanske inte riktigt är det riviga finska fruntimmer du letar efter men här finns några länkar och lite tips: http://www.aupairforum.se/kategorier/valja-au-pairdestination-och-hitta…

Men visst är det väl ett evigt dilemma att det finns så mycket saker man tycker om att göra men när ska man hinna med dem?? En del verkar kunna späcka sin tid med hur mycket som helst medan jag aldrig har tid, kvällarna är alltid för korta! Hur hann vi dricka så mycket som vi gjorde? Var det kanske också ett sätt att för oss själva dölja det faktum att vi aldrig hann med det vi ville göra - in i dimman bara, där finns ingen ånger eller andra läskiga känslor. Fast nu när jag inte dricker borde jag ju hinna med en massa annat? Ja, livet är knepigt.

Jag sällar mig till dem som hyser beundran för dina resor Dompa - tänk vilken företagsamhet som dyker upp när man inte dricker längre!

Kram & så!

Skönt att höra att allt är väl och att du kunnat njuta av din resa!
hörs!
kram Trollis

Missförstå mig rätt Dompa!( att jag nämnde er killar först, VAR dumt, eftersom vi är både män och kvinnor här på forumet. ) Känn dig inte träffad personligen, för jag anar att du tillhör en helt annan sort *ler*
Jag känner ingen extra skam, som kvinlig alkis.. Det jag tog upp, är hur perspektivet sett ut, från "my point of wue" (kvinna född tidigt 50-tal)
Jag ser att så mycket förändrats och fortfarande håller på att förändras i vårt samhälle..
Och på sätt och vis ÄR det lika synd om männen.. Men varför fördomar överhuvudtaget?
Du tog upp en grej, som jag som är ganska teknisk alltid irriterat mig på hos en del "medsystrar", nämligen deras t o t a l a ointresse av elementär teknik! (kunna byta en propp, kunna byta däck på bilen, kolla oljan, laga en enklare punktering på cykeln, rensa vasken när det blivit stopp..)
Kanske får du och dina medbröder göra som en kille jag hörde talas om..
Som nygift, kom hans fru en morgon och beklagade sig över att badrumskranen läckte..
Han drog ner gylfen, plockade fram "familjelyckan" och pekade på den medan ha sa: Bara för att jag har en så´n här, betyder det inte automatiskt att jag föddes som rörmokare...

Och jag tittar nog lika mycket på MINA EGNA fördomar..
Här får jag ju en bra spegling, för det kan vara saker jag inte tänkt på!
Tack för inkomna bidrag ;-D
Kul att se disskusionen, så fortsätt gärna komma med synpunkter och tankar!
kram på er!/ trolllis

Allt är bra med mig, har slängts rätt in i jobbstressen igen :-/ Känns skönt att vara saknad här på forumet också :-) Jag har haft det bra och stått emot alla alkoholdjävlar även om tillfälle verkligen funnits där på min allting- inklusive vin å sprit, inkluderande resa helt ensammen.

Den enda gången det var lite jobbigt var på bussresa upp i bergen på Lipari där man odlar en särskild druva och gör ett himla gott vin som vi skulle smaka på. Då kändes det lite tråkigt och den lilla bjudande farbrorn såg lite stött ut när jag inte ville prova. Sen var där faktiskt en trevlig kypare på hotellet (Madame Book kallade han mig) som ville bjuda på ett glas av deras finaste vin - kändes lite tråkigt att tacka nej då. Men jag har inte haft något sug.

Kanske för att jag tillät mig röka istället - fasen, NÅGOT måste jag väl få göra, kände jag! Kändes lite busigt på något sätt, efter sena middagen gick jag och satt mig med tända ljus på min lilla altan, en bok och en cigg, lyssnande på alla festande människor uppe på hotellet. Kändes mysigt. Men man är verkligen en beroendeperson, det var över 10 år sedan jag slutade men ganska fort går det att komma in i det: köper ett litet paket och sen är den lille djävulen snabbt där och kommer med diverse argument.

Men, röker gör jag bara på Sicilien bestämde jag mig för och det verkar funka. Har inte varit sugen sedan i lördags när jag tog sista. Det kanske är som med alkoholen: bara man bestämmer sig!

Tyvärr blev det ingen väska! Det var dåligt med lokaltrafik just där jag bodde och jag vart tvungen att passa tider. Min tur till Palermo skulle förutom diverse på karta utprickade sevärdheter, inkludera shopping men tyvärr räckte inte tiden till. Nåja, jag fick se trappan på Teattro Massimo (slutskjutscenen Gudfadern) och katakomberna i Cappuccini (Bockstensmannen: släng dig i väggen!) En makaber dag kan tyckas ;-)

Hoppas ni alla mår bra utan alltför mycket kämpande, ska läsa i kapp så småningom. Varma kramar till er alla!

Jag vet att allt är upp till mig att det är mitt jobb.
Ibland önskar jag bara att någon kom hem till mig och gjorde allt åt mig så att jag slapp ta tag i detta själv. Det är väl ett sätt att fly.
Det är med spänd förväntan som jag träffar henne igen på tisdag. Jag känner bara att jag har lite panik eftersom jag inte hunnit prata med min sambo ännu och jag vill ju kunna "visa" henne på beroendeenheten vad jag gjort åt min situation så här långt sen vi träffades sist.... Jag skäms nästan för att jag kanske inte kommer kunna säga att "nu har jag flyttat".... Sen förstår jag ju också någonstans att hon inte ställer några krav på mig och inte heller har några förväntningar på mig. Jag ska kämpa på. Blev än en gång påmind i mitt arbete idag att livet är bara till låns och man ska vara tacksam alla dagar man kan gå ur sängen och vara tacksam över det man har. Men man ska också leva ett bra liv medans man lever för man vet aldrig när det slutar.

Kram

Resten är i dina händer.

Här på forumet.
Ni är så kloka och uppiggande.
I löööööve you!
Ni hjälper mig att hits styrka när backen känna brant och så ååååååhhhh lång!
Tack/A

Jag vill bara sluta älta och börja leva mitt liv.....!
Ni som vet, kommer hon på beroendeenheten kunna hjälpa mig med det om jag vill..??

Jag sitter på ett annat tåg redan. Men ju fler vi är tillsammans det kommer bli grymt detta!
/A

skönt att se att forumet lever!
Nu onsdag ochett FRUKTANSVÄRT sug.........
Skulle vara så gott.
Men icke sade Nicke.
Dont leta the force be with you......

blir så glad och varm inombords nu kör vi så det ryker. Jag hejar på dug och dig ja på ALLA!
/A

Ja, du Villervalla. Du verkar känna att du "spelar i en annan serie" än oss andra. Du är bättre, kanske än oss andra losers? Fast du behövs ju. Du kan ju hålla borta vår självömkan genom att provocera oss; vi som har problem, som du inte har..eller? Du har humor och du har intressanta inlägg, sett från ett annat håll. Ibland kan du nog göra människor förolämpade, men du behövs.

All kärlek till dig Villervalla!

Jag har själv haft en ätstörning, eller egentligen tänker jag som du där kring jämförelsen äs/beroende att det hela tiden är något jag måste vara medveten om även om jag är nästintill fri från symtomen. Jag får återfall ibland men jobbar vidare.

Du kan inte omvända henne med fantastisk mat men det vet du väl. En ätstörd person vänder allt snack om mat till något negativt så undvik ämnet helt, truga inte. Det tar tid att tillfriskna från en ätstörning, dels för att vården är undermålig men också p.g.a. ambivalensen i sjukdomen, vill bli frisk/vill inte bli tjock, frisk=tjock.

Jag smög med det, ljög för vänner och psykologer. Kanske är det så att hon faktiskt har träffat rätt inom vården redan men att hon inte var redo? Jag kunde i alla fall vara otroligt manipulativ, när jag väl hade möjlighet att få hjälp så ljög jag helt enkelt, för att kunna fortsätta.

DBT (dialektisk beteende terapi) hjälpte mig mycket, man behöver alltså inte låsa sig vid en renodlad ätstörningsklinik, även andra terapiformer kan funka. Kanske kan du säga till henne att du önskar att du kunde hjälpa henne men att du inte kan, men följa med nästa gång hon har någon vårdkontakt. Tänker att det kan kännas lättare om man vet vad man "lämnar över" till för dig och också för henne om hon förstår att du vill finnas där för henne men inte på ett sätt som inte funkar.

Lycka till!

gå på ett al-anonmöte så snart du har möjlighet. "Skriva av sig" kan vara helande, här på forumet eller i helt privata texter men det kan också leda till ett destruktivt ältande.

Känner igen det där att skriva ner allt "min alkoholist" sagt och gjort, trodde att det skulle hjälpa mig fatta ett beslut att lämna/gå vidare eller att jag kanske skulle visa det för honom någon gång så att han skulle fatta. Men tyvärr, desto sämre han kände sig som människa, ju mer drack han och ärligt talat så ville jag att han skulle känna sig som en dålig person, att han skulle må lika dåligt som jag, men det ledde ju verkligen inte till något bra. Det enda det resulterade i var att jag mådde skit, satt och läste listan om och om igen som för att kunna rättfärdiga för mig själv att det var ok att jag mådde som jag gjorde(utan att behöva ta tag i saker) och jag tyckte så himla synd om mig själv, offret. Det var ett självskadebeteende som omöjliggjorde att jag skulle vara aktiv i mitt eget liv.

Nu har jag bara varit på 2 al-anonmöten so far men en sak som jag tyckte var väldigt bra var att fokus låg på en själv och ens egna utveckling, inte "ens alkoholist". Det var väldig skönt att kunna släppa tanken på att han gjorde/sa det och bara fokusera på vad kan jag göra för att förbättra min livssituation, om än bara för en liten stund.

Gå dit, det är helt ok att vara tyst och bara lyssna också.

Ta hand om dig!

Fast om man tänker efter så är det väl egentligen mer synd om er män, eftersom folk inte reagerar lika mycket när ni dricker, än om vi kvinnor dricker? Ni blir ju mer osynliga då? Dessutom har ni ju större krav att "tåla en sup". Kvinnor förväntas dricka vin, och svagare saker. Är man kvinna och dricker whisky som "en man" reagerar folk och man syns. Kanske får vi mer hjälp då?

Jag vet inte, men snett är det.

Jag vill inte vara en sån man. Mina tankar snurrade omkring där när jag var på min misslyckade date. "Känner jag obehag för att det är en kvinna?". Men jag kan ärligt sagt säga NEJ! Jag tror jag fattar lite av den dubbla press som ni utsätts för...givetvis inte allt...då jag INTE är kvinna. Men det ÄR fortfarande skevt i samhället.

Om du och jag raglade omkring på gatan, fulla som svin en vanlig onsdagsförmiddag. Ja, då skulle det vara du som fick alla blickar på dig. "Så tragiskt"...skulle många tänka. Om mig skulle de bara tänka "Ännu ett dj.vla fyllo, varför tar han sig inte samman?".

Så fördomar slår åt båda håll. Varför skulle det inte vara minst lika tragiskt i mitt fall? För att jag har några centimeter mer kött mellan benen? Nej, jag köper inte det! Jag tycker att det är lika trist vem det än händer. Men det är jag det. Givetvis har jag hört kommentarer i mitt liv om fulla fruntimmer. Kommentarer son aldrig hade fällts om en man.

Så mitt hjärta blöder faktiskt extra för den kvinnliga alkoholisten...just för att jag vet att "skammen" blir extra tung att bära. Så tänker jag. Man, född i slutet av 60-talet. /R

Stigsdotter.. Vi har varit lite oroliga, då du lyst med din frånvaro..
måste sluta för idag, men hoppas på en liten lägesrapport :-D
kram trollis

Du är saknad på forumet!
Hoppas att allt är bra..
trollis

allas åsikter är lika värda. Alla är vi olika och det är toppen att många kommer till tals så att många nykomlingar har något att känna igen sig i!

Jag har läst din tråd och en bit av din livresa... Inget ovanligt sätt att bli beroende..
Vi är många som fallit både för självmedicineringen och den "sociala alkoholfällan".
Båda är på sitt sätt lika svåra att ta sig ur.
Den sociala, för att man tror att man är tvungen att motivera sitt "icke alkoholintag" i sammanhang där det flödar av dessa drycker..

Och visst möts man av en viss skepsis, när man går omkring med sitt loka-glas..
Det får mig att fundera på varför man inte erbjuder andra goda trevliga ALKOHOLFRIA alternativ?

Jag börjar faktiskt få en viss förståelse för alla vegetarianer/veganer, som ute på restaurang, möts av någon tråkig sallad, när alla andra får en bit kött/fisk, konstfullt upplagd på fina tallriken..

Varför denna idétorka, när det finns SÅ många ickealkoholister, som också vill vara nyktra av andra anledningar än att de är beroende? Gravida kvinnor, alla som kör bil, som måste upp tidigt dan därpå, som har mediciner som inte går ihop med alkohol eller som helt enkelt inte känner för att dricka alkohol?!

Kanske är det de "festande" som har största problemet egntligen, som inte klarar av att "umgås" med någon som är spik nykter på en fest?

Kanske skvalpar det en tanke i bakhuvudet om hur larvigt skämmig man blir efter några glas...

Kanske måste vi tala om för dem, att de inte blir vare sig mer eller mindre pinsamma, för att VI råkar vara nyktra.. Det enda som händer, är att vi "tröttnar" på fylletugget och går hem tidigare..

För nog är det väl så, i ärlighetens namn, att ingen vågar erkänna, att de egentligen hade ganska tråkigt på den där festen, eftersom ingen ville dansa, ingen orkade lyssna på sentimentaliteterna (som de hört tusen gånger förut) som flödade ur en, innan man vinglade hemåt.. (om man kom så långt..)

Nog är en "festberättelse" ofta lite av "Kejsarens nya kläder"? Alla påstår att de hade SÅÅÅÅ roligt, men ingen minns egentligen vad de gjorde...?

Ha det gott! / trollis

Mina tankar om kvinnliga alkoholister...
Ja, Varför är det mycket skämmigare med fylletanter?
Jag har snurrat runt och läst berras, Villervalles, Dompas och flera andras inlägg..

Det har i Sverige (sedan jag föddes i början på 50-talet) varit "herrarnas" grej, att dricka sprit.
Man skulle tåla en sup.. Ta en sup och vara en riktig karl.. Och vem minns inte ramsan: Stor och stark, får gå till Folkets Park.. Liten och klen får gå till Frälsningsarmen..
Det fanns på något sätt, något nedlåtande över den som inte kunde ta sig en rejäl rackebajsare..

"Damerna" förmodades inte "tåla" större mängder (dessutom var de tvugna att baxa hem sina fulla män eller åtminstonde dra av dem stövlarna om de somnade på köksgolvet..)
"Damerna" serverades på sin höjd ett glas sliskig likör till kaffet, och förmodades diska, medan "herrarna" drog sig tillbaks till herr rummet och groggbordet..
I min ungdom, HATADE jag sliskiga likörer.. Jag gillade en GOD whisky (helst single malt, med lite "krut")

Jag betecknades definitivt inte som någon "sofistikerad dam" och möttes ofta av snörpta munnar och lite nedlåtande blickar (då blev jag inte ens knöfull!)
Sedan när jag blev lite äldre, och skulle försöka "passa in" i "det sociala livet", med syjuntor, tjejträffar och middagsbjudningar, insåg jag att kvinnor för det mesta dolde sitt drickande..
Visst, det togs åtskilliga glas vin på tjejfesterna, men väldigt få hade starksprit med sig (åtminstonde inte öppet..)

Det "skvallrades" alltid om dem, man visste hade "problem" med alkoholen... Typ: Ja, hon dricker ju alltid lite för mycket.. Hon somnar ju alltid på fester..
Eller rent ut: Vi bjuder inte henne, för hon blir alltid för full och gör bort sig så vi får ta hand om henne om vi går ut..

Kort sagt, Alla VISSTE! Men ingen vågade vara den som sa stopp... Ingen ville stå i skottgluggen..
Och innerst inne, tror jag att det handlade om att man inte ville röja sina egna vanor..

Kvinnorna, skulle ju vara de som "höll ihop" och tog hand om resten av familjen (där i även mannen räknades som ett av barnen) Alltså var det ANSVARSLÖST av henne att dricka sig full!
Att mannen, var lika ansvarslös eller mer om han söp upp löningen, räknades liksom inte.. Eftersom han på den tiden var den som stod för försörjningen..

Ännu i våra dagar, fortsätter kvinnor att dölja sitt drickande. De låtsas att "ett glas rödvin för blodet" är något doktorn ordinerat.. Sedan spär de på med ytterligare några "snuttar"..

Det lömska är, att man inte inser HUR berusad man är, förän BiBen är tom.. För då har man sedan länge hamnat i den berömda "bubblan" som första glaset vin skänker..
Fortfarande, skyddar man sig själv och sina medsystrar, genom att inte låtsas om... Genom att sätta upp en präktig glättig fasad..

För fortfarande är det skämmigare att vara en "fyllekaja" än en gubbe på bänken..

Ja det är verkligen skönt att vakna upp en helgmorgon efter att ha sovit gott hela natten. Bra mår man och för att inte tala om vad det är skönt på måndag morgon att komma pigg till arbetet... Konstigt då att det ska vara så svårt att avstå, att man någonstans och ibland har den där längtan att bara... ja du/ni vet. 10 dagar i dag och jag hoppas och tror att det kommer att gå bra hela året ut. Det är förmodligen sen man får börja kämpa igen. Ja och då säger alla(även jag så klart) att då är det bara att fortsätta sitt vita liv. Riktigt så enkelt är det ju inte, vi får se. Idag är det oktober och jag är glad nykter pigg. Härligt. Ha det bra!

Jag är oerhört svag för smarta människor. Jag uppskattar din humor och ditt tänk Villervalle!
Visst ibland "passar" inte kommentarerna alla...synd för dem. Jag är djävlar i havet inte en Jesus figur. Men även jag tror på mångfald. Säger inte AA: Lev och låt leva? Eller är jag helt fel ute?
Skitsamma! Fortsätt skriv VV. Du behövs! Peace/R

jag tycker inte synd om mig själv. Jag har alltid stuckit ut hakan och sagt min mening och tagit konsekvenserna av det. Jag känner mig heller inte mobbad men ibland frustrerad över den enkelspårighet som florerar. "Det är si och så" och man måste "göra så och så" annars så dör man ;-)

När jag var yngre så talade jag alltid fritt rakt ur hjärtat och speciellt om jag tyckte något var orättvist, (har förmodligen någon bokstavs sjukdom), detta uppfattades mestadels positivt ibland kamrater, men oftast negativt av lärare etc. Med åren så har jag tyglat min lust att säga min åsikt hela tiden eftersom jag lärt mig att människor inte alltid tycker likadant.

Jag delar också din åsikt NN, att jag aldrig kommer att acceptera att jag är maktlös. Det har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli.

Samtidigt förstår jag att många har det väldigt problematiskt och då kanske bara enkla budskap hjälper.

VV