Senaste kommentarerna i forumet

för barnens skull ? Jag har nog aldrig funderat på att många har det som drivkraft ? Om det är fler som gör det för nån annans skull än för sin egen det tror jag mig veta men det brukar inte hålla i långa loppet, tyvärr.

För mig var det ett helt paket som gjorde att jag sökte hjälp ordentligt sista gången. Jag hade ju under en lång tid försökt bemästra sjukdomen utan nån större framgång men när hustrun beställde tid åt mig på beroendeenheten (Jag hade gått där ett antal gånger genom åren) och enhetschefen där sa åt mig att jag inte var alkis utan hade familjeproblem då kom min riktiga ilska ifatt mig och jag började leta utvägar på egen hand. På sätt och vis kan jag tacka idioten till enhetschef för att jag började min resa mot nykterheten, tragiskt nog. Hur många liv har den kärringen förstört genom åren ??

Efter det mötet kontaktade jag soc och fick liknande svar även där och nån behandling var inte tänkbar. Förutom då en öppenvård som jag nekade till, det var ju så mitt liv i princip såg ut, jobba på dagarna och supa tills jag somnade på kvällen. "Du kan ju inte vara alkis !! Du har ju fina kläder, familj och jobb" !!! Jag är fortfarande så häpen över att okunskapen är så svindlande stor hos soc-folk.

Hustrun satt sen klackarna i marken och hade egen lägenhet på gång och jag insåg att mitt liv skulle haverera totalt och att jag skulle tappade fotfästet helt om hon stack. Det primära för mig i det stadiet var inte att hon skulle dra eller att barnen skulle följa med henne utan helt egoistiskt att det jag byggt upp skulle försvinna, om jag fortsatte att kröka. Mitt liv skulle övergå till total misär och det var de tankarna som då styrde mig i mitt sökande efter hjälp.

Jag sökte hjälp i det stadiet helt på egen hand och jag var villig att göra allt i min makt för att återfå ett värdigt liv. Soc hittade helt plötsligt ett behandlingshem i mitten av stan som skulle vara gratis för mig och jag gjorde ett studiebesök där och pratade med en terapeut där tillsammans med soc's kontaktkvinna. En kvinna som inte ens hittade dit utan att jag fick beskriva vägen för henne. Så insatt var hon.

Svaren jag fick på mina frågor och stämningen på stället tillsammans med placeringen mitt i stan mittemot Bolaget gjorde att jag tackade nej.

Jag gjorde då ett eget val, med åtföljande protester från hustrun, och bokade plats på Nämndemansgården som jag då skulle få betala själv.

Med facit i handen ser jag nu att mitt val var det rätta trots att det kostade mig en rejäl slant. Och jag gjorde mitt val själv, det inser jag nu att det var väldigt viktigt för mig.

Jag är idag nykter helt för min egen skull inte för att visa upp det för nån annan. Och för mig är det en av mina grundpelare att sätta mitt mående före allting annat runt mig. "Acceptera det jag inte kan förändra....." är viktigt för mig men idag klarar jag även av att vara motvalls och kan kämpa för det jag tror på.

Men jag får aldrig glömma mig själv och komma ihåg att min historia är min framtid.

Ps Kommunens behandlingshem lades senare ner eftersom patientresultaten var urusla.Ds

...kommer här en liten uppdatering, dårå.
Cirkusen är i full gång mesta tiden på dygnet, men det är bra, det är som det ska vara. Jag och min Kära har senaste tiden pratat mycket om vikten av att uppfostra "our little C-guy" på samma sätt som den andra pågen. Med den sjukdomen och all den extra uppmärksamhet som följer, alla sjukhusbesök och alla vuxenkontakter, är det lätt hänt att man blir lite föööör självmedveten. Vi snackar nu dessutom om en liten påg med hyfsat stort självförtroende från början... Sedan är det ju komplext som satan, för hans vilja och hans självförtroende är det som är hans största tillgångar i kampen mot sjukdomen. Hursomhaver, älskar att kunna finnas mitt i all denna vanlighet, mitt i livet, nykter och redo för utmaningar och glädjeämnen! Älskar min familj, både den här hemma och min Forumfamilj. Tyvärr tar den här hemma väldigt mycket tid, plus att jag har fått sjukt mycket att göra på jobbet, så mina uppdateringar och mitt trådskrivande har fått stryka på foten rätt mycket. Men jag försöker att läsa och uppdatera mig så mycket jag hinner, även om jag inte hinner skriva. Tänker hela tiden att jag ska göra det sedan.... Vet bara inte riktigt vad jag ska skriva, för det är ju samma historia som vevas om och om igen. Kan bara försöka skriva små glimtar ur mitt eget A-FRIA liv och visa på hur det ser ut. Det kanske kan locka några till det Riktiga Livet, vad vet jag?!

Men dig, Dompis, blir jag alltid väldigt, väldigt glad av att höra av! Sköt om dig såinihelvete så hörs vi senare. Nu måste jag iväg till jobbet!

Ciao!/NM

Tack Lelas och Mulletant för att ni påminner mig om det jag har börjat lära mig och förstå. Jag behöver höra detta gång på gång. Jag vet ju att det är många barn som lever med skilda föräldrar och de lever bra liv och blir något... I min negativa tankevärld är jag så rädd att de ska ta skada och bli "busar" som framöver blir ohanterliga och blir destruktiv i sitt leverne. Dock hoppas jag att jag i form av att vara deras mamma och alltid ställt upp för de och älskat de att jag gett de styrka och möjligheter att hantera en separation.
Ja, jag jobbar nätter ibland och då är de själva med pappa, mina vardagsnätter går ok att jobba medan helgnätterna är förenat med oro. Han bevisar också ännu en gång i helgen att han dricker när han är ensam med de.
Jag läser "botten upp" just nu igen och kom igår till avsnittet som handlar om barnen, jag lade ifrån mig läsningen igår kväll och somnade, orkade helt enkelt inte ta in det då. Jag känner ju att de redan tagit skada av vårt destruktiva liv men jag hoppas och tror att med en förändring av tillvaron så kan det bli bra.
Nu ska jag läsa vidare om barnen innan jag kliver upp....
Kram

...och uppdatera oss lite grann! Hoppas allt är bra med din cirkus? Hos mig flyter det på...flyter åt rätt håll...i rätt vätska. Man får vara tacksam ;-). /R

Hoppas du har det bra Tilde. Bara det! Kram /R

Vet ju inte om det gör till eller från...men vi kan lika bra börja veckan så. Kram på dig magra kvinna! /R

Tack Fenix! Skrattar igenkännande...skönt att börja morgonen med ett gapskratt! Men visst är det så...samma skam som MissHs lilla hund kände i lövhögen... Lite av den finns där när man står i buskarna. Tänk om ngn kommer? Söndageftermiddag och här står jag :(.

En annan tanke; Varför är det lokala haket oftast en pizzeria och ALLTID sunkig? Säger en del om vår krogkultur; "Om svensken själv får välja"!

Önskar alla en frisk/symtomfri vecka! /R

för goda ord som värmer hjärtat. Jag har levt länge och jobbat med med människor i utsatta lägen - med tiden har jag på djupet insett att verkligheten alltid har många sidor och vinklingar... Jag har haft möjlighet att lära mig mycket och är tacksam för det. Det känns också jättefint om jag kan vara till hjälp för någon här. Kram och styrka till dig! / mt

Jag bad min mamma att hon skulle skiljas och en gång drev jag fram att min far flyttade. Det blev förstås inte bra utan mest min skuld... Jag var i princip vuxen då. Hon valde själv att skiljas ganska långt senare. Jag förstår Lelas vad du menar med att du var i den bemärkelsen "lyckligt lottad" som barnfri och hade ansvar bara för dig själv. Säkert förstår de andra tjejerna också.

Jag förstår oron för barn vid en separation. Exempelvis för att de ska vara hos en kanske-inte-nykter-förälder utan att man själv har koll. Den oron kan jag nästan känna i magen... Men visst är det så Framtidsdrömmar att era barn också nu är ensamma med pappan när du jobbar?

Jag tror som Lelas om hur barn tänker - och att det är viktigt att ta alla resurser till hjälp. Både personliga nätverk och sociala myndigheter där det finns folk att tala med om sin oro.

Inget glatt och hoppfullt inlägg... men verkligheten är svår här-och-där och emellanåt. Det kan också bli riktigt, riktigt bra.
Mina barnbarn har många kompisar med föräldrar som lever skilt och där det går bra - trots att separationen sällan eller aldrig varit/är smärtfri!

Kram till er alla / mt

Ja. det är mannens nykterhet så som jag uppfattat den. De första 24 dagarna är efter jag gick och kom tillbaka. Vi var vi eniga om att dricka vin till maten på en nyårsfest - gick fint och dagen efter drack han öl vid lunchtid... Följande + var liknande situation men då drack han starksprit följande kväll. Då insåg jag att kravet är noll alkohol annars går jag. Han valde noll-linjen och den våren (2011) var inte lätt. Inte för nån av oss - men vi ville båda fortsätta vårt liv tillsammans. På sommaren sov han otroligt mycket och ville inte leva "sommarliv" - men vi hade det bra tillsammans. Ända fram till våren 2012 skulle jag säga att han varit nykter med vita knogar - det visste jag inte alls vad det var när jag började läsa och skriva här. Han själv upplever en inre förändring den 1.7.2012.

Det är inte lätt att bli fri - därför är det så viktigt att du håller fast vid ditt eget tillfrisknande. Jag kan klistra min första tråd hit sån kan du läsa om du vill. Läs fler anhörigtrådar - mönstret är väldigt lika.

https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5025

Alltså: förändring är möjlig. Att bli nykter är möjligt.Att bli medveten om och hantera medberoende är möjligt. Vägen dit är ett tidvis tufft jobb!

Kram / mt

akuta behov. Såg när jag läste Dompas skitinlägg (:-) plötsligt mig själv i det hela. För inte så länge sedan, efter 3-4 starköl och lite vin under kort tid på lokala sunkiga pizzerian, så hinner man inte hem innan blåsan är sprängfylld. Man får kasta sig in bakom någon buske, mellan några husväggar eller så gott det går i mörkret någonstans och stå och skvala. Snegla åt alla håll och lyssna efter steg. Har hänt många söndagkvällar när starkölen tagit slut redan på lördagen och tvånget styrt mig ut för att skapa en grundfylla som kan byggas på med ett 6-pack 3,5 öl. Det är livskvalitet!
Inte så olikt beteendet hos våra fyrbenta nyktra vänner för övrigt...
/Fenix

Det är nog första gången jag minns ialla fall som någon kallar mig för en god vän, det gör mig glad. Har alltid haft lite svårt med vänskapsrelationer, de rinner ut i sanden eller som Stigsdotter skrev, de "försvinner" efter ett tag. Något (förmodligen drickat) har alltid gått emellan. Svårt att ha nära vänner utan att avslöja hur mkt och ofta man dricker..

Har träffat härliga Stigsdotter idag och hon gör mig glad, detta forum är fantastiskt, känns som jag fått nya vänner som jag kan vara helt ärlig med och vara ärlig och uppriktig tillbaka till. Dessutom då Stigsdotter IRL som blivit en vän jag inte vill vara utan. Detta kunde jag inte tro för ett år sedan, då var allt ganska nattsvart.

Du känns trygg Dompa, förmodar att saker har fallit mer på plats hemma när du kunnat lämna över en del på Rivjärnet. Det borde ge dig lite mer andrum för det förtjänar du. Tänker även på dig Andreas, hoppas du varit snäll mot dig själv idag, och njutit av din härliga familj.

Jag har haft en bra söndag, hoppas ni haft det också och nu tar vi en dag till va?
Kram på er!

hur är det med dig? Var är dina dikter?
Kram och tankar från
Fenix

Hej igen!

Jag tänker lite på hur det var under en period i min och makens svåraste period. Jag hade ställt ultimatum, han bröt det, jag lämnade och flyttade in hos ett par kompisar. Mannen i det hushållet och jag pratade mycket om vad som pågick och hur jag mådde och allt sånt. Och han sa en dag:

"Vad jag inte förstår är varför inte din man står här utanför och skriker och gapar och gråter och ber dig att komma hem."

Jag hade inget bra svar på det, för egentligen hoppades jag ju också att han skulle fajtas lite för mig och för vår relation. Men, ganska långt efteråt gick det upp för mig varför han inte gjorde det.

Han tyckte att jag gjorde rätt som lämnade honom, för han själv tyckte inte att han var värd mig. Han var så hård mot sig själv att han inte tyckte att jag skulle behöva komma tillbaka. Det är en ganska smärtsam insikt för mig, för det visar hur dåligt han mådde.

Hur som helst, för att göra en lång historia kort: jag flyttade hem så att jag fanns hemma när han kom hem från behandlingshemmet. Det är två år sedan nu, och vi har ett fint liv ihop (vi är långt ifrån "klara" men vi rör oss sakta i riktning mot varandra hela tiden).

Med detta vill jag ha sagt: kanske är det värt att markera till din fru att du faktiskt VILL leva med henne och att du älskar henne. Oavsett om det gör någon skillnad, så kanske hon behöver förstå att du tycker att hon är värd att fajtas för. Tala om det för henne, i klarspråk.

Kram, vännen!
/H.

Vad är det för experiment? Jobbigt med öronvärk och balansen påverkar hela kroppen och sinnet!

Hej tjejer!

Jag inser att jag själv har varit "lyckligt lottad" i min egen resa eftersom vi inte har några barn. (Missförstå mig rätt...)

Men jag har lärt mig genom en massa olika anhöriggrupper och sånt att barnen vet långt mycket mer än vad vi vuxna vill inse.

Och då tänker jag att målet måste vara att de i framtiden skall kunna säga: "Jag växte upp med en förälder som missbrukade alkohol, men min andra förälder gjorde vad h*n kunde och tog mig därifrån."

Alternativet är ju att de säger "Jag växte upp med en förälder som missbrukade alkohol, och min andra förälder gjorde ingenting för att skydda mig från att växa upp i en sådan miljö."

Förstår ni hur jag menar? Kram, var rädda om er!
/H.

Tack mulletant för sifferöversättningen. Fattar jag rätt att räknaramsan rör din mans nykterhet och inte din? Hur var han i början av nykterheten?

Sedan exet kom tillbaka i mitt liv så har jag börjat läsa mer i "alkis-trådarna". Jag vill liksom förstå vad som händer i honom just nu, tror det är 2 veckor han varit nykter, men jag vill inte fråga honom. Det är fortfarande väldigt spänt att prata om alkohol. Han verkar hatta mellan att vara stolt och glad över sitt beslut, rastlöshet, irritation och en oro som främst verkar handla om att han redan känner att han tappar vänner. Han tränar extrem mycket, gymmar och springer. Finns det ett generellt mönster? Jag menar om det efter en viss tid av nykterhet blir lättare och sedan svårare osv?

För några år sedan var jag beroende av bensodiazepiner i höga doser men det verkar vara annorlunda. För mitt ex verkar alkoholberoendet vara rent psykiskt, han får inga skakningar, svettningar osv av att sluta, det kanske man bara får om man dricker varje dag, eller? Att sluta med tablettmissbruket för mig var ett rent helvete men det var över på några dagar när abstinensen väl släppt. Jag svettades och krampade och trodde ibland att jag skulle dö men när det var över så var det liksom över. Det var mer min kropp som "behövde" det än att jag tänkte att det skulle vara trevligt/kul. Det måste vara svårare med alkohol som verkligen finns överallt och ibland till och med förväntas av oss rent socialt.

Anledningen till att jag då bestämde mig för att sluta med piller? Ja, han som här benämns som "exet", ställde ett ultimatum; om du inte slutar så kan jag inte längre vara en del av ditt liv. Det är jag oerhört tacksam för idag. Hade han inte sagt det så tydligt så hade jag nog heller inte insett att mitt missbruk faktiskt skadade andra än mig själv.

Jag tror faktiskt att det är först nu som det gått upp för mig hur jobbigt det måste ha varit för honom på den tiden, att leva bredvid en zombie, ständiga lögner och undanflykter. Att jag inte kunnat se likheterna i beteende förut är för mig en gåta.

Over and out.

så här skapar du en tråd; gå in på ett underforum t.ex. "förändra sitt drickande", under rubriken "förändra sitt drickande" står det i blå text "skriv nytt diskussionsämne", klicka där så är det bara att skriva och välja rubrik precis som ett inlägg.

Ha det fint!

Ja, varför ska man stå ut...? Jag är livrädd för hur det blir för barnen, därför står jag ut nu inför denna helt underbara helg....skulle kunna vara men inte känns som att den blir. Dock förstår jag att barnen inte mår bra av att ha föräldrar som lever i en tryckt iskall tystnad..
Men svar på frågan; barnen är de som finns i mina tankar hela tiden- vad blir bäst för dem? Hur blir allt? Jag är så himla feg för att hoppa, våga släppa taget och bara falla och se hur hårt eller mjukt jag landar.
Visst har man stått ut med mycket, mycket man har förträngt. Plockar man fram det från bakhuvudet så blir det egentligen så tydligt, ingen människa mår bra av att leva i ett dysfunktionellt förhållande. Det är många sår från förr och det spädes hela tiden på undan för undan.
Jag jobbar med mina tankar och funderingar varje dag. Jag ska må mitt mål!
Flygcert, vi får kämpa tillsammans!

Och hoppas att ni kan lösa saker på något sätt. Sätt hårt mot hårt så märker du ju om hon ändrar sig!

Kram

till dig!

Jag sitter lite i din sits, min man har inte druckit på en månad, men jag står och väger fram och tillbaka om jag fått nog eller om det finns hopp. Varför tänker du att du måste stå ut över jul och nyår? Är bara nyfiken eftersom jag tänker lite på samma sätt... I min värld tänker jag att jag inte vill vara utan barnen (eller riskera att vara det)...

Jaa, när är det dags att gå och hur vet man? Jag känner som du, läser ibland på medardus tråd och känner ibladn att jag hålle rpå att bli galen och därför inte vill ge min man en chans, men samtidigt så vet jag att jag har ju gett sååååå j-a många chanser, fått så mycket skit och därför känns det ju nu som att jag fått nog.

Stor kram

Mt, ska läsa hennes blogg,
Kram!

Förra måndagen, 10 minuter innan min sambo ska åka iväg på en 2-dagarskurs med jobbet, så berättar han att han suttit framför datorn flertalet gånger under helgen. Han har där sökt information om varför han har sådan fruktansvärd fobi för att vara med andra okända människor och åka iväg på kurs. Han hade hittat nätbaserade kurser men de kostade väldigt mycket. Han hade kommit fram till att han har social fobi. Jag tipsade honom om att läsa "självkänsla nu" av Mia Törnblom och förklarade att det kanske vore bra att ta upp kontakten med hans psykolog igen.... "Han säger bara att jag ska träna" är det svar jag får, han har inte heller TID att åka iväg och träffa någon, han måste jobba. Då frågade jag "tycker du ditt liv är värt att lägga ner 1-2 timmar varannan vecka för att försöka komma vidare"? Kanske tyckte han det. Jag sade också att hans sociala fobi inte bara drabbar honom utan hela hans familj. Till saken hör att jag tror att han har någon form av dyslexi för han är så fruktansvärt okoncentrerad och tankspridd när han ska läsa något. Eller är det alkoholen som kan ställa till med denna okoncentration även på detta plan. Han har alltid haft svårt att läsa in något och försöka lära sig något teoretiskt.
Jag känner att det börjar bli så klart i mina tankar; han har social fobi som leder till att han knappt är med barnen på några saker utanför hemmet, han träffar inga kompisar, han aktiverar sig inte och vill nästan aldrig följa på saker som vi ska göra. Det är så himla TRÖGT!
Han går till sitt jobb mån-fre och sedan åker han antingen till sin hemby på helgen och dricker och jagar älg eller också är han bara hemma och dricker på kvällarna.
I morse kom jag hem efter nattjobb och märkte på stanken i sovrummet och på hans mossiga uppsyn att han druckit ganska mycket kvällen innan.....jag blir så himla besviken! Han orkar ju inte med barnen, han orkar inte någonting. Jag förstår att han mår dåligt av att vi har det dåligt men han vill ju inte prata med mig. Han har fortfarande inte läst brevet.
Idag, innan jag åkte och tränade, så kunde jag inte låta bli att påpeka att "om du tror att du lurar mig så vill jag säga att du inte gör det, jag ser att du drack igår och att du är väldigt mossig idag, jag ser och förstår"- "FJANT" är det han säger tillbaka till mig.

Jag känner att hans problem inte bara handlar om alkoholen, eller också är det så att utan alkohol skulle dessa problem (social fobi, dyslexi, håglöshet osv)kunna hanteras bättre.
Jag når honom inte. Jag är ju på min resa framåt men han är så himla tung att ha bredvid mig just nu. Jag vet att jag borde gå men jag måste stå ut över jul och nyår, måste då hitta ett sätt att hantera detta. Han pratar inte heller till mig, han pratar till barnen och nonchalerar mig. Det känns som att jag inte är värd att prata med, det känns som att han hatar mig.
Hur ska jag hantera situationerna när han dricker; ska jag påpeka att jag ser och förstår eller ska jag strunta i det? Han lyssnar ju ändå inte på mig.
Läste i "medaurs" (tror nicknamnet var så eller också något liknande)tråd där han beskriver sin situation just nu där frun vill skiljas. Jag blir förvirrad i mitt eget tänk när jag läser det; tänk om jag inte kan se klart och har fastnat i någon form av "hjärntvätt" som bara bombarderar mig med fördelar att flytta för att skapa mig ett friare och skönare liv.
Jag blir tokig på hans enstörighet, hans osociala personlighet, hans tysthet och hans jävla alkohol-begär.
Det blev nog en stor omställning för honom; från att ha drivit egen firma och varit från familjen större delen av alla helger på ett år (under snart 10 års tid) där han lagt upp sitt arbete hur han velat, druckit med kunder, druckit när han själv velat utan att någon förutom hans elaka sambo ifrågasatt han alkoholkonsumtion, ingen som brydde sig om han kom bakfull på jobbet eftersom han var sin egen chef. Han var "kung" i sin by, den personen som alla ville vara med och som alltid ställde upp, många "kompisar" som höll honom sällskap på helgerna... Nu är han anställd mån-fred, har arbetskamrater och arbetsuppgifter där det krävs att man är nykter. Han kan inte komma och gå som han vill och de "komoisarna" han hade hör inte av sig.....vilka kompisar. Han hittar nog inte sitt sätt att leva. Han vet ju inte hur det är att leva ett familjeliv utan alkohol på helgerna. Jag ser detta problem mycket klarare nu eftersom han är hemma mera....
Kram där ute!

Jag läser det du skriver om kontrollbehov och katastrofkänslor. Det verkar som att det är fruktansvärt svårt att släppa på kontrollen, att det kommer att ta tid.
För mig är du en förebild, en mjuk och varm person som alltid kommer med kloka svar och med olika vinklingar på det mesta.
Jag läser allt du skriver och försöker lära mig hur jag ska hantera min egen situation.
Mulletant, du är en klippa. Det är klart att du också har dina funderingar och att din kamp också fortsätter. Du är ju också på en resa som vissa dagar går lätt och andra dagar går lite tyngre.
Jag har inget bra att skriva i form av råd och reflektioner, jag kan bara konstatera att livet inte alltid är enkelt.
Jag tycker om dig!
Kram

Träffade mig rakt i hjärtat.

Kram