Senaste kommentarerna i forumet

fint Berra... att kunna vara ensam (med sig själv) - det är starkt. Ha det / mt

Spännande och fritt, allt på en gång...

Familjen har denna helg helt olika planer,och jag blev ensam kvar, hemma, inte ens en bil lämnad till övers för mig.
Vad ska JAG göra då, sitta där hemma med tvätt och städning?, lite trädgårdsarbete kanske?

Nä f-n heller, jag ska väl också göra någonting!

Såg möjligheterna inte omöjligheterna, ringde min bästa kompis och frågade....vad gör du i helgen?
Killen som är ensamstående med vuxen dotter som annars brukar vara som en igel på mig under helgerna blev mäkta förvånad.
Vet du vad?, vi tar hojarna till stugan och tar en grabbhelg, vad säger du om det?
Men men men, det ska ju bli skitväder, jo svarade jag, men det blir det ju hemma också, varför kan vi inte sitta i stugan och ha skitväder likaväl som hemma?
Visst, men hur gör vi med maten, äh svarade jag, vi tjackar så mycket som ryms i våra bjutyboxes som vi har på pakethållaren,
En tar ölen och en tar käket, deal?

Öh öh..., förslaget kom alldeles för snabbt hörde jag...

Vi gör så här, funta på saken sa jag, jag drar om en timme ska bara packa ner ett par kallingar och ett par strumpor,
Så har du den tiden på att fundera klart, OK!
45 min senare ringde, "...jag är på!"
Shysst svarade jag vi syns på donken sista staden innan urskogen tar vid om två timmar, så bunkrar vi där.
Polaren som skulle iväg på party på lördagskvällen gör mig sällis i ett knappt dygn i alla fall, vi käkar snacks och godis framför TV'n och fiser ikapp som bara grabbar gör när vi är ensamma, skratten och mysfaktorn var hög när vi kollade igenom ena rullen efter den andra.
Han drack 3,5'or och jag nollbira, fågelkvittret hade hunnit börja innan vi gick och lade oss i våra sängar.

På lördagen drar han iväg på eftermiddagen och lämnar mig ensam i pissregnet, åskan har börjat mullra samtidigt som de mörka molnen rullar fram över horisonten.
Jaha!, vad gör man nu tänkte jag...?
Diskar en stund och sätter sedan på bastun, låter svettpärlorna ge laven mörka fläckar, ite behöver man någon bastubärs här slog det mig.
Sitter nu nyduschad och fräsch med nytvättade myskläder framför tv'n och tittar ut över havet som ser ut att vara begjuten med flytande silver på ytan,
Den grå himlen och de fagra vattendropparna ifrån träden säger mig att här är du underordnad naturens lagar...
Borde jag vara rädd?, åh nej inte alls, nu har jag verkligen chansen att få umgås med mig själv på mina villkor, så passa på och njut Berra.
Det här är precis ett sådant tillfälle du kommer att i framtiden tänka tillbaka på, ensam i en liten röd stuga någonstans mitt i skärgården.
Inte ens alkoholen och dess berusning ska få ta den ifrån mig, det är mitt löfte till mig själv...
Att vara stark nog för att inte behöva bjuda in känsloförstöraren alkohol, det kräver lite mer än att bara låta det bero...

Ensam är stark?, kanske

/Berra

har stämningen lättat - nu när jag tänker efter vet jag exakt att det vände när Mg inbjöd till en "lek" - ett gemensamt skojande som vi vet precis hur det går till:) Och det betyder förstås att han var redo att vända "tillbaka" och även jag som svarade enligt lekens regler:) Nu är det gott att vara / mt

Hej igen!

Du... Du är inte dum. Det är inte absurt att göra som du gör.

Du gör, känner och reagerar på precis det sätt som alla andra skulle göra i din situation. Det är det som är medberoendet.

Kram!
/H.

Jag vet att jag är tjatigt präktig osv men jag kan inte undgå att se att du är precis där jag var för ett år sedan. Ja med undantag för att du har ett försprång eftersom du redan klarat ett bra tag utan vin. Förra året kände jag att det var ett vägskäl, göra nåt eller gå ner mej i missbruk och skam. Jag vägde drygt 20 kg för mycket och ville bara gömma mej, vilket gjorde att jag drack för att stå ut. Men så valde jag livet och redan efter första helgen gick det lättare. Lchf har jag predikat för eftersom det passade bra för mej. På 10 veckor gick jag ner 10 kg i vikt vilket gav mitt självförtroende en rejäl kick och genom det blev det allt svårare att gå tillbaka till gamla vanor och förstöra allt. Nu möter jag sommaren 18 kg lättare. Fuskat lite med glass och godis annars hade jag fått bort allt men några kilo kvar gör inte så mycket. Det tar jag bort i sommar. Med detta vill jag bara säga att du kan välja att i höst vara i god form. Det är värt lite ansträngning. Jag har inte mått såhär bra på många år.

Vet inte det jag. Vi har alla våra olika hjälpmedel, vi som klarat oss. Du gör ett fantastiskt jobb, ge dej själv beröm för det! Det finns dom som går på AAmöten alla dagar i flera månader. Det är en sak som inte passar mej men funkar för andra. Alla sätt är bra som funkar. Stressa inte med att sluta med ditt antabus, fortsätt. En dag klarar du dej utan, jag lovar. Tar det ett år so what! Att bli sugen på alkohol är inte farligt. Det får vi leva med. För mej är det vissa situationer som triggar igång suget. Med tiden kommer det alltmer sällan och går snabbt om. Kan återkomma oftare vissa perioder, t.ex tycks sommar och sol väcka tankar på vin. Men en viktig sak måste du komma ihåg: vi behöver inte agera på det. Sug försvinner. Känn efter, rid på vågen som nån sa och det går om. Du är så bra på gång, jag är stolt över dej och din kamp. Du har rätt inställning. NU är rätt tid. Om du är på Facebook får du gärna kontakta mej, sök på Santo Blond. Om du vill förstås :)

Vet inte om jag tycker att det är att fly att se hur svag man faktiskt är för alkhohol. Att tala om för sig själv vad man BORDE klara tänker jag kan vara att fly istället för att vara ärlig mot sig själv kring vad man faktiskt i nuläget klarar. Vad är det du riskerar när du ställer upp krav på vad du borde klara? Själv skulle jag i nuläget (23 dagars nykterhet) under inga omständigheter klara en charterresa utan att ta Antabus - klarar inte ens av vardagen utan det. I så fall hade jag fått sitta inloggad på det här forumet 24/7 och då spelar det ju inte någon roll var man är - i en solstol eller på en alptopp. Förmodligen hade inte heller det varit tillräckligt eftersom det för närvarande är relativt dött här.

Varför inte unna dig en hälsoresa till något SPA eller något liknande som ett startskott på hanteringen av dina viktproblem? Det kanske vore någonting nytt och annorlunda?

Grodan

Det är nog sant Santorini, jag tycker nog att det är svagt av mig att jag inte kan göra det här utan hjälpmedel - andra kan ju. Det gör mig också rädd - kommer jag någonsin att kunna det?

Har verkligen svårt för det här med att stå på min egen sida - ställer mig gärna på de (inbillade) andras sida och dömer mig själv därifrån. På min sida är det så här och därför måste jag göra som jag gör om jag överhuvudtaget ska ha en chans. Tack Santorini.

Har fått sova och idag känns allting mycket bättre. NU är det bästa tillfället att bli nykter på och jag ser återigen fram mot att fortsätta vara närvarande denna sommar. Det braiga med mina dippar som jag hade igår och i förrgår är väl bland annat jag fick en hint om hur jag kan träna upp min motståndskraft. Dessutom blev det tydligt att det bara var tankar som hände mig- man kan låta tankar komma och gå utan att agera på dom - jag dog ju liksom inte.

Kramar till alla

Grodan i meditationsställning

Funderar på att sälja flygbiljetterna till Grekland i sommar för att resa till en annan miljö som inte är så förknippad med kall öl och charter-beteende. Tyckte för någon timme sedan att det var det enda rätta. En annan miljö som gör att jag inte blir sugen på att dricka. Undrar om inte det är att fly, att ta den lätta vägen ut och att sugen kommer vare sig jag ligger i en solstol eller står på en alptopp. Tror inte att jag kommer undan så lätt. Måste nog möte den här sommaren och semestern som den är, hur jobbigt det än är.

Har funderat så mycket senaste veckan. Ska jag verkligen inte dricka? Varför blev det så här? Hur ska den här sommaren bli? Har grubblat och grubblat och grubblat..... Har kommit fram till att jag är vid ett nytt vägskäl. Vintern har jag klarat av med glass och godis i mängder. Går nu och bär på 15 kilos övervikt då jag bytt ut A mot sötsaker. Nu när sommaren är här känns det som om jag har två vägar att gå. Tillbaka till A och bli ännu tjockare, plufsigare och troligtvis även skild. Eller fortsätta den nyktra vägen men gå den med stolta, bestämda steg och göra lite mer av den är sommaren. Ta tag i vikten, försöka göra saker och ting lite annorlunda mot förr. Tror inte det går att fortsätta leva som jag alltid gjort, men med ett hål i livsinnehållet. Måste ändra om i mitt liv och göra saker annorlunda. Tänker boka om solresan i sommar till en stuga i bergen.

att du tar antabus som hjälpmedel är ju fantastiskt bra eftersom det fungerar. Det verkar som att du tycker det är svagt eller fel men det visar på styrka att verkligen ta till alla medel. Så småningom är du stark nog ändå men stressa inte med det. Du jobbar jättebra. Skjut inte upp det här nu så kommer du att få uppleva en underbar sommar, uppleva med alla sinnen.

klassas inte som sjukdom. Tyvärr. Utan att ha konspiratoriska tankar, ja, ok lite dårå....så finns det ju ett stort statligt spelbolag som drar in groteskt stora slantar till vår gemensamma (?) välfärd.

http://www.spelbehandling.se/page.asp?id=1

Ps Och så läste jag precis nu att den 27/5-13 så klassas spelberoende just som beroende i en notis på ovanstående hemsida !!! Hoppas att fler än jag noterar det då :-))) Ds

Jobbade mycket igår och på väg hem i bilen kom ett ordentligt belöningssug. Hade ett litet samtal med mig själv:
Jag:Du tycker att det skulle vara mimla gott med några öl när du kommer hem va?
A: Ja, absolut.
Jag: Det är bara för att du ätit medicin som du inte kommer att åka förbi bolaget?
A: Ja.
Jag: Så om du hade kunnat hade du druckit?
A: Ja.
Jag: Men du blir inte irriterad eller sur över att du inte kan dricka?
A: Nej, det är som det är, men hade jag kunnat så hade jag gjort det.

Så mycket för alla filmer som ska spelas, alla kloka tankar som kan och ska tänkas - var var dom igår när jag behövde dom? Borta! Puts väck! Därför vågar jag inte göra detta bara av egen kraft. Hade det bara varit på egen kraft så hade jag druckit igår - litar inte ett uns på min egen styrka i förhållande till A.

Idag kom det nya sug och vis av gårdagen försökte jag spela filmer till slut m.m. Inser att jag egentligen inte är så himla sugen, bara trött av för litet sömn och mycket arbete. Det går upp och ned. Stundtals blir jag äcklad av tanken på alkohol. Stundtals tänker jag att jag kanske ska vänta med den här nykterhetsresan till efter sommaren - himla dumt valt tillfälle.

Ja,ja - nu ska jag strax gå och lägga mig (nykter ) och imorgon när jag är litet mer utsövd kanske det inte är lika upp och ned.

En vinglig Groda

i Medelhavet skulle jag gärna göra men annars byter jag inte bort platsen just nu. Underbart! Stressat hela veckan och särskilt idag, då kommer suget efter att dra i sej vin och slappna av. Men jag gör bara inte det. Istället frossade jag på glass och jordgubbar. Ja suget varade bara några minuter, som en tanke bara som drog förbi. Tacksam att jag kommit s långt. Ta hand om dej Dompa. Jag tror du kommit för långt för att grisa ner dej i juli:)

gillar, gillar! / mt

Har övat på att sätta gränser, säga ifrån och att ställa rimliga krav med god framgång. Jag känner mig stärkt i den positiva responsen och samtidigt lite förvånad över att det kunde räcka med att, på ett vänligt men tydligt sätt, framföra vad jag vill för att få just det jag vill. Jag är också glatt överraskad över hur säker och bestämd jag kan låta när jag inte tvivlar på mig själv eller mitt värde. Det här har varit ett problem för mig, inte bara i kärleksrelationer och kring alkoholrelaterade saker, utan också i arbetsliv, vänner, kontakt med myndigheter, läkare o.s.v. men med en sak i taget så verkar det rulla på. När jag började försöka ändra mönster och beteenden kring mitt medberoende så påbörjade jag också en förändring i mina tankemönster och attityd även mer generellt i mitt liv.

Just idag gillar jag mig själv. Ovant men häftigt.

http://www.ystadsallehanda.se/ystad/article1896703/Datorspelande-tonari…

...precis som Mulletant säger. Du kan bara förändra det som ligger i din makt.
Ensamheten efter en separation är påtaglig och det tar tid att vänja sig.
Vissa saker kommer aldrig mer tillbaka men många saker ersätts av nytt.
Jag väntade inte utan satte mig på fik, biografer, pubar ensam. Ibland påminde det ännu mer om ensamheten men jag gav mig tusan på det skulle bli bättre. Det blev det också. Med tiden hittade jag mig själv i min nya situation.
Ge det tid och tvinga dig själv en smula. Att sörja ett äktenskap är smärtsamt. Jag har tyckt det är enklare sörja dödsfall, de är ju definitiva.

Du vet du har gjort rätt!
Var stolt över din styrka!
Nu reagerar kroppen med uppgivenhet. Ställ det i relation till alla år du levt skrämd och parerat skottsalvor. Det tar tid att ändra invanda mönster och rutiner.
Ensamheten kan ibland vara skrämmande men du var ju ensam i ert förhållande också, gömd i rädsla.
Njut ditt gryt, livet och dina sunda barn.
Du är bra precis just för att du är du!

Kram

Det ska jag- simma lugnt-, ligger liksom lite i min natur." That boy moves ever so slow" brukade min goa mamma säga. Sant? Kanske, liksom...

Men vi måste också få existera tänker jag...vi som är en smula efter./R

en funderare över Sinnesrobönen; Gud ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Det som varit har varit... jag tror att du aldrig skulle vilja vara utan eller byta ut dina barn (till några du kanske skulle få i en ny relation?:) ...

Jag vet att det inte är lätt... var stolt över att du hade modet att förändra...
Du kommer att hitta ditt eget, nya liv - ge dig lite tid! Kramar / mt

ingår också i livet. Ska dela också det för att bilden av vårt liv inte blir onödigt:) eller orealistiskt idyllisk. Vi har haft en tung veckas vardagar i söndags då vi såg en film som väckte starka känslor speciellt hos Mg - känslor som jag inte kunde/kan dela för jag förstår dem inte riktigt - men visst... iofs. Igår resulterade det tunga, som inte alls varit heltäckande - men ändå tungt - i att jag blev mer svårmodig och tungsint än på mycket länge... kanske på ett år.

Under svårmodets ytskikt är jag tillitsfull, känner tillförsikt inför framtiden, men är påtagligt medveten och påmind om hur djupt alkoholismen skär in i och skapar sår i människors liv... och att det tar lång tid innan såren läks.

I ett annat sammanhang skrev jag att "livet ligger i bakhåll" och det var väl just det som hände i och med filmen. Det är tungt att ta in och ta till sig "sanningen"... den konfrontation som indirekt kom till mig via filmen. Hmmm - så är det.

Filmen är When Love is not Enough som handlar om en av AA:s grundare och fokuserar på hustrun och äktenskapet, alla svek innan han blev nykter. Även om Al-anons tillblivelse. Vi har sett den tidigare men den berörde mannen på ett djupare sätt denna gång.

Jag har skrivit det förr - det är en utmaning för "jag"; för "du" och för relationen-"vi" att vända livet. Cecilia Svensson har verkligen valt en passande titel på sin bok Det är hur enkelt som helst, det är bara att förändra hela sitt liv... så är det, inbegripet att ta emot alla de känslor som förändringen för med sig. Ofrånkomligt skulle jag tro.

För övrigt har jag vid ett par tillfällen denna vecka också vistats i sammanhang med onyktra/berusade personer och känner alltmer förundran, förvåning och viss avsmak över det jag ser... Hur kan det vara så eftersträvansvärt att försätta sig i ett tillstånd som tar fram det primitiva i oss människor? Skalar av hyfs och stil och socialt skikt... Att medvetet och avsiktligt peta hål i (den tunna) hinnan som skyddar vårt sociala samspel och utlämna oss bortom kontroll... Att utlämna sig till sina känslor i trygghet och i närvaro av vårt förstånd vill jag bejaka men det jag ser nu när jag ser människor i stigande grad av berusning är bara patetiskt och fyller mig med sorg.

Det var dagens text.
I hopp, förväntan och tillförsikt om ljusare dagar... / mt

lugnt Dompa! / mt

Så sista arbetsdagen idag på drygt två månader. Skönt tänker jag, är detta skönt...jo! Nu väntar en månads semester med familjen och det lär jag klara bra. Sen kommer Juli (en månad i ensamhet när jag kan spåra ut hur mkt jag vill). Det skrämmer lite, kommer antagligen att vara inloggad dygnet runt här...eller ligga i mitt eget träck. Så jag hoppas ju för min egen skull (och andras, men jag är ju närmast mig själv) att Forum är uppe och fungerar i Juli. Fullt ut... Var det Fenix som skrev ngt liknande detta; så lite pengar för så mkt?

Nåja, Juli är inte här än utan först ska jag beta av Juni. Antagligen i cybertystnad...men då vet ni som bryr er att jag har inte drattat i flaskan. Snarare bara i medelhavet - Den snuskiga dypölen. Drick med förtstånd./R

Tack skall kolla länken till bloggen jag har sökt på bloggar om alkoholberoende/medberoende.

Tack du, Lelas också för dina fina ord, ja kanske den verkliga vändpunkten men det "tokiga" är att jag tror det tar lång tid dit (botten) också för nu har det varit bra igen och då "lever jag på det" själv, så länge det är ok. Jag tror att jag fått ta så mkt "smällar" tidigare så jag äntligen har förstått att jag bara måste ta vara på de stunder, den tid som är bra för att orka vara stark när det väl bär iväg för min man, jag vet och är stolt över att jag är mer gränsättande (även om jag borde vara ännu tuffare) att jag inte tar åt mig av skitkritik, glåpord eller annat. Att jag inte låter mig styras lika mycket av hans sjukdom, jag kommer på mig själv hur mkt jag levt ngn annans liv men sakta börjar leva "mitt". Hur jag fullkomligt struntar att vända ut och in på mig själv för att vara honom till lags och hans drickande. Det lever jag på och det känner jag mig starkare av!. Jag har slutat att alltid ha en plan B för allt i vardagen, helt sjukt att jag tänkt så tidigare och så länge.
Egentligen är det ändå helt absurt att jag ändå låter allt bara löpa på men det var som ngn annan skrev här att visst borde man vara så stark att man tar sitt pick och pack när någon gör en så illa utan att den personen förstår men det är lättare sagt än gjort.
Jag har "dumt nog lärt mig" att leva så här tillsammans med min man och våra barn och tycker att jag funnit bättre vägar nu ändå när det banar utför i hans missbruk och mitt medberoende än förr så därför gör jag inget drastiskt ändå...
Någon/några tycker säkert jag gör fel, någon/några känner säkert igen sig, någon/några kanske tycker jag ändå gör det så bra jag kan så länge jag eller våra barn mår sämre. Min stora skillnad är att jag numer har en känsla om att må bra eller dåligt, förut trodde jag att jag mådde bra, åtminstone okej men egentligen riktigt skit och så var det mestadels, nu är det tvärtom och det är jag stolt över mig själv för!