Senaste kommentarerna i forumet

kloka Du! / A

om känslor som väcktes av den nya tråden "Jag hatar bag-ni-box. Minnen av när jag en period vägde... konstaterade och inte ville inse det som var uppenbart. En underlig spänning i hela situationen.

Nu får jag dela kampen, både skrämmande och befriande. Vik inte med blicken, skrev viktoria när jag berättade om mötet med "demonen i duschen" - det tar jag med mig.

Skrev också om min återigen starka längtan att äga min tid - och att dela den med mannen. Den längtan är starkare och mer odelad än på mycket länge. / mt

Har prövat att sätta regler för drickandet, men för mig har det bara blivit värre. Så jag har insett att för mig funkar det bara genom att helt avstå och det gör ju det hela mycket enklare. Tycker att man lägger så mycket tid på att tänka på alkohol att det är rätt skönt när man insett att jag kan inte dricka med måtta.
Visst kommer suget men kriget med alkospöket är lättare för det finns ingen öppning, finns säkert dom som klarar av att gå tillbaka till ett normal drickande men det är inte jag//Kalla

har ni läst den? är den bra?

Skulle vilja kunna dricka lagom, men vet innerst inne att jag inte kan de, dricker vin som att de vore saft
tänker varje dag att jag måste sluta, varför ska de va så jäkla svårt, gott med vin när man känner sig stressad, ett tag, men sen mår man ju inte så bra, samma som med cigg, så gott med en cigg när man är stressad, men märkte när jag höll upp att röka då blev jag lugn, tror de är samma med alkoholen man tror att den är "stressdämpande" men man blir stressad av att dricka, de tar mycke energi av en, självklart har jag ett sug men tror att jag dricker mycket av vana oxå,har någ, ett bra tips hur man ska tänka,,,

Hej TP!
Nu skriver du ju till Dompa, men jag vill ändå berätta om en sak som slagit mig när du skrivit om dina söner. Dina söner är ju tonåringar med allt vad det innebär!!!
De står inför en frigörelse från både dig och mamman. Ska snart flytta hemifrån. Plågas kanske av pubertala humörsvängningar orsakade av hormoner. Och de vill inte prata när man själv vill prata, så det enda man kan göra är att skapa några kontaktytor.Vad jag vill ha sagt är att allt inte behöver bero på dig eller alkoholen utan kan vara ett normalt utvecklingsstadium. Sen tror jag att ungar som lever varannan-veckas-liv är väldigt bra
på att förhålla sig till att det är olika hemma hos mamma och pappa. Ok, pappa är mer känslosam
och mamma mer tillknäppt, men kanske uppskattar de både delarna? Jag tror faktiskt att det kan vara utvecklande för dem.
Något som de alltid kommer att ha med sig är den kärlek du visar. Den är absolut nödvändig. De kanske inte vill kramas eller prata just när dubvill det, men de vet att du älskar dem och det är oerhört viktigt. En sak i taget, TP. Nykterheten fixar du fint och det är prio 1 just nu.
Tråkigt att du inte fick sova. Allt ter sig svartare när man är trött. Det var f-n vad änglaskarorna missköter sig hela tiden. De är snart out of business om det ska fortsätta på det här sättet :-)
Kram från Nynykter

Orsak och verkan kan man fundera över också :-) Funderar vi mycket för att vi slutat dricka eller slutar vi dricka för att vi börjat fundera? Jag tycker det verkar vara många här som är i någon slags åldersrelaterad kris eller fundering och av den anledningen bestämmer sig för att sluta dricka. Så var det för mig. Vid 46 års ålder drabbades jag av insikten att jag inte är ung längre (lite trögfattad är jag allt). Jag började i alla fall fundera på vad jag ville göra med resten av livet och kom fram till vad jag INTE vill, nämligen bli en fyllekäring. Min särbo är äldre än jag och när vi umgås med vänner i hans ålder (10-15 år äldre) funderar jag ännu mer på framtiden. Det blir så tydligt ibland. Ett gäng högröstade sluddrande 55-plusare som kladdar på varandras fruar eller män är ingen rolig upplevelse. Jag vill vara en vacker, fräsch och klok äldre kvinna som med glädje kan ta hand om eventuella framtida barnbarn (många, många hoppas jag det blir) och vara ett stöd, inte en belastning, för mina egna barn när de blir unga vuxna.
Kram från Nynykter

Dompa: Känns som om du är allt annat än
initiativlös! Hoppas du finner ro vid havet idag,
att du kan samla dina tankar och bli fylld av kraft
och ett inre lugn.

De tröstande orden om mina barns kärlek till mig
behövde jag verkligen idag! Men känslan just nu
är att jag tror jag behöver dem mer än de behöver
mig! Känner mig så genomledsen att jag inte är
den närvarande pappan jag alltid kämpat för att
vara! Är så rädd att de aldrig kommer tillbaka till mig. Är så rädd att jag gett dem ett liv av oro
och vilsna själar.
De har levt ett liv där de
varannan vecka bott hos sin mamma som fram
tills nu inte haft förmågan att visa känslor, där "bit
ihop" har varit det som hon fått lära sig och det hon har lärt våra barn. Där hennes kärlek
har visats genom att köpa saker till dem.
Den andra veckan har de bott hos mig där jag
överöst dem med kärlek genom handling, ord
och närhet. Men har nog varit för känslosam,
vid minsta lilla förändring i barnens mående har
jag varit där och försökt rätta till, att de ska öppna
sig och prata. Inser att jag varit för mycket helt
enkelt! Kan inte varit lätt att kastas mellan dessa
två olika världar.

Känner mig så vilsen i min papparoll, vet inte längre hur jag ska vara för att det ska bli
rätt!
Känner mig inte behövd någonstans just nu,
är sjukskriven sen några månader. Älskar mitt jobb, men det blev för mycket för mig, med
alkoholen, barnens mående och + oro för ett
annat sjukdomstillstånd som fortfarande är
under utredning.

Bara finns just nu, men vet inte till vilken nytta?!
Går upp och ner som en jojo i mina känslor,
ena stunden hopp och tro, den andra total
hopplöshet. Nattens totala avsaknad av sömn
och ingen förmåga att få i mig mat påverkar
mig nog väldigt mycket i detta....

Usch vad ledsam jag är idag, men var tvungen
att få ur mig detta.

Kramar till er alla från mig!

TP

Kan nog vara så 50årskrisen börjar ju närma sig och det skall bli väldigt skönt att bli kärring :D
Sen är det kanske så att man fundera mycket på hur man vill göra med resten av livet, när man inte dövar ner alla känslor bubblar dom upp och det väl så det skall vara.

Får är mysiga och rätt roliga djur, satt i morse och tittade på lammen och deras upptåg.

Förbehåll.
Glömde säga att jag säger ja TROTS de småländska viskningarna inte TACK VARE. Och "kauv me brö" är bannlyst från middagsbordet. Ok?
Din för evigt nyktra fröken
XXX

Attans bra tänkt Miss H! Om du är såhär skarp när du är febrig, hur ska det då inte bli när du är frisk? :-) Jag håller med som vanligt. Drickandet tar väldigt mycket mer energi, kraft, pengar än icke-drickandet.
Det där med att inte vilja/kunna bli sjuk känner jag igen. Tror för övrigt att jag och Stigsdotter pratade om det någon gång här på forumet. Den iakttagelse jag redan har gjort är att forumet verkar vara nedlusat av högpresterande människor. Achievers. Jag är också sådan.
Kyrkogården är full av sådana som trodde att de var oumbärliga...
kram och krya på dig!
Nynykter

Det låter lite mysigt att ha får.
En tanke som slår mig apropå din fråga om humörsvängningar är att alkoholen ju tar udden av mycket. Vi kanske känner oss lyckligare, men blir också avtrubbade. Många av oss har druckit för att orka mer (dumt nog). Tänk om det du nu upplever bara är du, Kalla? Att du faktiskt är lite initiativlös vissa dagar men pigg och framåt andra dagar. En annan tanke är att det kanske inte alls har med alkoholen att göra. Jag vet inte hur gammal du är, men det kanske kan vara klimakteriet? (Nu känner jag mig lite ofint intim, men varför t egentligen. Det är ju ett helt normalt biologiskt förlopp i en kvinnas liv).
För egen del har jag inte haft så stora humörsvängningar, förutom att jag ibland har känt mig både rastlös och vilsen. Vad ska jag göra nu när jag inte får dricka? Nu har det gått över och det känns som om jag har landat. Jag är nykter sedan drygt tre månader.
Kram från Nynykter

tankarna svirra runt fritt är samma som att släppa taget från invanda föreställningar, att låta sig bli osäker på om detta verkligen är jag som tänker så ( jmf Cogito, ergo sum !), att komma på helt nya vägar att leva livet idag.

Alla har inte den förmågan att släppa tanken fri, var glad för den gåvan :-)

hej kloker hur går det för dig? har du kommit på nått bra sätt att hålla demonerna borta?

Skall se om jag får tag i den på nätet. Hoppas du kom iväg till havet, finns väl inget som är så skönt som att sitta vid havet och bara låta tankarna flyta iväg.

Gick ju bra att sätta hagen utan att dricka, livet befinner sig i en fas som är lite konstig. Frågan till er som har varit nyktra länge är om det bara jag som pendlar rätt mycket i humöret. Kommer in i dagar då jag inte får något ur händerna, blir sittande i tankar långa stunder.
Jag känner inte riktigt igen mig själv i detta, men det är väl någon mental trötthet och det går väl över.
Hoppas ni alla har en bra dag där ute//Kram Kalla

Eftersom jag återigen(*bitter*) ligger sjuk och nedbäddad i soffan har jag tid att fundera och filosofera. Över livet, vad som varit, hur det är och kommer att bli. Ingen orosklump i magen, bara funderar och låter tankarna löpa fritt. Min lilla depp har släppt, gissar att det var förkylningen som låg och skavde. Att bli sjuk skapar en enorm ångest inom mig, inte att vara sjuk i sig självt men att behöva vara borta från jobbet. Fröken duktig blir alldeles stressad och vilsen och funderar över vad kollegor kommer att tycka. Sjuk igen? Men hon har ju massor att göra! Låter som Nasse i huvudet, "kä-kä-kära nån"! Vänder ut-och-in på mig själv, är jag verkligen så sjuk, orkar jag inte ta mig dit en liten stund? Är jag inte bara lite lat ändå? Trots att jag knappt kommer ur sängen, hostar och nyser, sover inte eftersom jag inte kan andas. Hade själv blivit provocerad om någon kollega kommit till jobbet i det skicket. Funderar över vad som driver det där tänket, tjänar jag på det på något sätt? Ger det någon bekräftelse? Frågade pojkvännen vad han hade gjort (så osäker är jag), han hade stannat hemma såklart. "Jag jobbar inte sjuk längre". Bara sådär, enkelt. Det är definitivt ett kapitel jag måste jobba mer på.

Nystartade trådar på Forumet för mina minnen tillbaka till morgonen på tåget, då jag var så rädd att jag skakade. Rädd för det beslut som måste fattas, rädd att misslyckats innan jag ens försökt, och framför allt rädd för ett liv utan alkohol. Rädd att inte veta hur det ska levas. För hur går det till att delta i hela livets innehåll, utan att dricka? Nu är jag inte lika rädd för jag märker ju att det går. Precis som jag samlade argument för att kunna fortstätta dricka tidigare, samlar jag nu argument för att låta bli. Tänker nu snarare på hur fasen jag lyckades leva och dricka som jag gjorde? Hur kan jag ha relationer kvar, hur klarade jag min utbildning, hur kan jag ha haft sån tur att det inte blev värre än det blev? Samtidigt har det gått åt skogen så många gånger på grund av alkohol, jag ville bara inte se det så då. Fanns ju tusen andra saker att skylla på, gärna saker jag inte kunde rå över alls.

Alla argumentationer (för/emot A)i huvudet är tröttsamma, ibland smått underhållande och komiska, men framförallt viktiga inför kommande motgångar tror jag. Just nu är favoritargumentet "men om du vore gravid då"? Om du vore gravid, skulle du ändå dricka den där champagnen vid bröllopsskålen? Skulle det vara ett problem avstå? Inte? Bra. Om det är en bebis i magen eller ett alkoholproblem som ligger bakom mitt "nej tack jag dricker inte" spelar ingen roll.

Jag har ett något luddigt resonemang i huvudet som jag ska försöka få på pränt, ha gärna i åtanke att jag har feber för tillfället. Jag trodde att det skulle ta så mycket tid och energi att komma på hur man lever utan att dricka, att "inte-drickandet" skulle ta så mycket plats. Och visst tar det plats, jag hänger ju här varje dag. Men den energi jag lägger ner på att inte dricka är inte i närheten av de resurser jag måste lägga på drickandet, de konsekvenser som uppstår när jag dricker. Någon som förstår hur jag menar? Ska jag sudda? Nej, det får stå kvar. Jag förstår ju själv vad jag tänker. Vad jag vill få fram är att man inte behöver vara så jäkla rädd för hur livet ska bli utan alkohol, för det tenderar ju alltid att rulla på oavsett vad jag gör, det liksom skiter i kalendrar och planer. Är jag nykter styr jag iallafall över vad jag säger och gör, och det är ju en rätt bra början.

Nu ska min överhettade hjärna få vila sig, en liten lur på soffan blir bra tror jag.

Fast det där med Ernst tror jag var en komplimang? Har fått för mig att han är lite av damernas Ernst även om han också är känd för olika uttalanden som "Det är jag som har gett plexiglaset ett ansikte"
Oj, nu ser jag att jag är sen till jobbet. Men jag instämmer i det Dompa skriver och tipsar en gång till om Eckhart Tolle "En ny jord. Ditt inre syfte". Låter lite som ytterligare en i mängden av alla mer eller mindre flummiga New Age- böcker men är mer än så. Jag ska läsa om mitt exemplar som är extremt misshandlat eftersom jag har tappat det i badkaret. Jag har för vana att läsa i badkaret, men de senaste tre månaderna har jag inte tappat en enda bok. kan det bero på att jag är nykter?
Jag önskar dig en fin dag.
Andas och njut av den sköna naturen (OBS gäller inte om du ä r pollenallergiker)

Kram från Nynykter

PS Angående gifteriet: Kör till! Dubbelbröllop blir fint med Lessenfrun som gråterska, förlåt tärna.

Jag tror att det är nyckeln till att leva i nuet. "Eller jag tänkte inget" och sen "Idag åker jag till havet". Det låter som om du följer din intuition, Dompa.
Just så enkelt eller svårt är det att leva i nuet. Istället för egot talar intuitionen. Jag kan föreställa mig hur egot hade kunnat gå på i den situationen "Första soliga dan på länge. Vad skönt det skulle vara att åka till havet.fast jag borde kanske passa på att klippa gräset nu när det är torrt? Och om jag sticker till havet är det ingen hemma när minstingen kommer från skolan och det är väl inte så bra just nu? Fast jag kan ta med barnen, men då missar de ju skolan..." Och så fortsätter tankarna stimma och inget blir gjort.
Känns det igen, TP? Jag känner igen mig själv. I sin bok "En ny jord" återger Eckhart Tolle en historia om två zen-munkar på vandring. De kommer till en strid flod och där står en flicka som inte kan ta sig över. En av munkarna lyfter upp flickan och bär henne över floden.
Munkarna vandrar vidare och efter några timmar säger den andre munken: "Hur kunde du göra så? Du vet ju att vi munkar inte får göra sådant". Den första munken svarar: "Jag satte ned flickan för flera timmar sedan. Bär du fortfarande på henne?"

Det är en bok som jag verkligen, verkligen, verkligen vill rekommenra. Väldigt lärd och lågmäld. En andlig bok som man inte alls behöver vara religiös för att kunna ta till sig. Den finns i pocket, eller har funnits i alla fall ( kostar ungefär en dags snuskonsumtion :-)) Den handlar om att leva medvetet i nuet.

Kramer till alla! Nu går vi en ny, nykter dag till mötes.

Hur har du det?

Massor av kramar!

Trots att jag sov så kände jag nog att ngn tafsade. Trodde nog det var min ljuva Stigsdotter...men nu vet jag. Tack för att du lobadde för mig TP och visst kan även jag hänga gardiner. Gitarrplinkandet står jag över...jag KAN ju sjunga så änglarna gråter.

Lat ska jag vara även idag...vaknade upp med en längtan efter havet så idag åker jag dit. Skall bara sitta där och se på vattnet. Vet inte om även det räknas som som ngn slags initiativlöst. Men jag vill unna mig sådant jag mår bra av.

Försök att göra detsamma min vän. Att ta vara på den lediga tid vi har... Jag vet; Lättare sagt än gjort. Men jag har märkt att när jag fyller mina dagar (med att stundtals bara softa i hängmattan) så sover jag skönt. Somnar nästan innan huvudet träffar kudden. Att inte krypa till sängs förrän man bokstavligen måste krypa dit tror jag på. En lyx som även den ej kommer vara för evigt.

Jag hoppas du får en fin dag i den småländska urskogen. Idag vill jag att du plockar fram dina pojkars ord och kramar. De älskar dig. Du behövs. Känn i den känslan. Godmorgonkram!

Det var det första jag tänkte på när jag vaknade imorse. Eller jag tänkte inget...jag såg för första gången på länge - en dryg vecka - solen. Tanken som slog mig var...idag åker jag till havet. Inte för att man "måste ta vara" på de fina dagarna, men för att min magkänsla sade det. De ongar som vill skolka och följa med får det. Så iaf. rent fysiskt tänker jag idag leva i nuet. Sitter här med mitt mjölkutspädda kaffe och känner alla lukter. Har inga namn...men den doft som sipprar in genom de skira gardinerna är ren...sommar. Nu fattas mig inget annat än doften av salt, ljudet av vågor.
"Livet är gott" som mt kanske skulle säga. Och jag är lycklig...just i denna stund. Önskar er detsamma.

Att befinna sig med kropp, hjärta och själ här och
nu i just detta ögonblick är en fantastisk idé!
Men hur bär man sig åt?

Mitt liv består till stor del av att befinna mig någon
annanstans än just här och nu...rent fysiskt lyckas
jag till 100%...men tankarna kan jag inte hålla
på plats. Tänk så mycket tid jag lägger på att
grubbla över sådant som redan har hänt, saker
jag kunde gjort annorlunda...ord som jag aldrig
borde ha sagt etc..
Kan jag förändra det som varit? Nej inte ett dugg!
Allt det resulterar i är att jag mår sämre och sämre
för varje tanke på en misslyckad handling.
Åh föga förvånande så är faktiskt alkoholen inblandad de flesta fall där dåtidens
misstag fyller mig med en grym ångest av
nuets tankar!

Sen har vi framtiden där jag spenderar minst
lika mycket tid.
Tänk om jag aldrig blir lycklig igen!
Tänk om jag aldrig får känna kärlek igen!
Tänk om jag förblir ensam!
Åh "favorittanken" som jag tänker på ca 1223ggr
om dagen för att plåga mig riktigt jäkla mycket!
Tänk om mina barn aldrig flyttar hem igen!

Så mina dagar och vakna nätter spenderar jag med att tänka ångestladdade tankar på sånt
som jag inte kan påverka annat än i nuet....smart
kille den där TP...Naaa inte direkt!

Sen lyckas jag även kombinera dessa tankar
ibland genom att tänka på sånt jag gjort som kanske kommer påverka det som
troligtvis ändå inte kommer hända i framtiden...men för säkerhets skull
så landar jag i nuet en liten stund och
känner efter så att jag mår skit av alla
dessa tankar om det som hänt och om det som
kanske kommer hända...även om mitt logiska
jag vet att det där man tror väldigt sällan
händer....

Men vet ni vad...att just nu är jag i nuet,
när jag skriver under med min signatur...
Som jag egentligen kanske inte borde göra...med
tanke på att när ni läser detta i era "nun" så
tänker ni troligtvis att jag är ganska rörig i skallen...åh det kan ju påverka era
tankar om vad ni kommer tycka om mig
i er framtid på grund av det jag skrev i en dåtid.

Hoppas att det nu står helt klart för er att ni ska
leva i nuet. Åh om det av en oförklarlig händelse
skulle vara så att ni skulle lära er det..så är jag riktigt nyfiken på hur man gör!!!??

TP

Tror minsann att de skönsjungande änglaskarorna
tagit semester...för här har ingen sömn infunnit sig. John B har dock varit o skvätt lite grus
i ögonen på mig. Men tack mitt hjärta för tanken!

Stigsdotter: Att bli jämförd med Ernst är ju inte
direkt det en man drömmer om...tack o lov att det
var en lightversion! För orginalet blir lite för mycket
ibland ;-)!
Tycker även att du ska vara snäll mot min käre
broder! Vad är väl gardinupphängning och gitarrplinkande jämfört med en man
som kan viska italienska fraser i ditt öra ;-)

Om nu frk nynykter råkade läsa det sista jag
skrev så vill jag att du förstår att jag kan viska
småländska fraser i ditt öra, vilka jag kan lova
kommer vara minst lika obegripliga som om
de vore på italienska...samt det faktum då
att jag kan både hänga gardiner och spela
gitarr samtidigt ;-)

Så nu får det vara färdigt med obeslutsamheten...
tror jag nog kanske..eventuellt.
Frk Nynykter+TP=sant
Frk Stigsdotter+Dompa=självklart (att de lata skrällena ska ha varandra)
Föreslår dubbelbröllop där lessefrun är tärna.

BTW...Nu för tiden är jag alltid nykter! Så jädra skönt
är det...ska bara lära mig att leva den typen av liv...
Vet liksom inte vad jag ska göra av mina dagar...
Det är helt klart det svåraste för mig...Är så
enormt rastlös och samtidigt så initiativlös...

Önskar er en god morgon och en underbar dag.

Kram o klapp på stjärten TP

Så glad att äntligen få ett livstecken! Kär och allting...vem kunde unnas det mer? Älskade lillablå...jo, jag vågar. Är SÅ glad att du går vidare i ditt liv...men förbli inte ett minne. Checka in ibland för vår andras skull. Du kommer alltid att leva i mig. Min första vän här. Generösare kvinna får man väl leta efter...med tanke på att jag snubblade in som den nya T. Jättekramar...jag blev SÅ glad! /R