Senaste kommentarerna i forumet

Jag kan bara utgå från mig själv, men det var först när jag slutade försöka själv, och insåg att jag behöver hjälp av någonting utanför min egen kontroll som det där deppiga, sökandet, missnöjet, oron osv. släppte.

jag vill inte pracka på dig AA (fast det vore bra om du kunde testa ;-), men kanske kan denna sajt vara något för dig: http://intherooms.com Jag har inte testat det så mycket än, men där verkar finnas mycket resurser och en massa möten som man kan gå på via nätet - kan kanske var något om det inte funkar att ta sig iväg på riktiga möten där man bor. Nackdelen är ju förstås att det är på engelska men det är väl inget problem för dig tänker jag.

Varma styrkekramar. Du må tro att det känns skönt att tänka tankar som att "livet är en gåva, det är upp till mig vad jag gör med den. Och, jag har alla möjligheter i världen att välja mig ett bra liv!". För inte alltför länge sedan kände jag lite som du gör nu. Och, att livet var något som på något sätt måste genomlevas, klaras av.

Tack så mycket! Vet ju att jag måste kämpa vidare...men
ibland känns det så tröstlöst...

har nu varit nykter i 15 veckor samtidigt som jag äter enligt LCHF och gått ner 12 kg. Jag mår alldeles utmärkt och tycker inte jag försakar nånting. Jag har fått så mycket välmående istället.

Hej! Jag inleder nu vecka 16 med LCHF. Började med det samtidigt som jag la av med alkoholen och det fungerar alldeles utmärkt. Inget sug, varken efter vin eller sötsaker. Det är jätteenkelt bara man läser på och är strikt. Det går inte att börja "fuska" med potatis, ris eller i mitt fall frukt. Jag har provat förut men då var jag inte tillräckligt påläst. Man får äta mycket och gott och åt min man kokar jag potatis så är han nöjd och glad. Jag saknar ingenting. Äter turkisk yoghurt med bär och nötter till frukost för ägg vill jag inte ha på morron. Lite 86% choklad på eftermiddan om jag vill ha. Jag har gått ner 12 kg i vikt och mår jättebra! Nykterheten är det viktigaste och jag har faktiskt inte haft nåt sug förutom då en liten psykologisk tomhetskänsla nån fredag men det är bara vanan och inget riktigt sug. Frukt går det bra att vara utan också, det trodde jag inte. Får nog vitaminer av blåbär och grönsaker. Det är absolut värt att prova. Förresten så har jag slängt min blodtrycksmedicin också och har utmärkt värde genom att jag slutat med alkohol och gott ner i vikt. Lycka till om ni vill prova!

Hej Nana!
Välkommen till forumet!
Så bra att du har hittat hit och börjar sätta ord på dina tankar kring det här.

/H, tillfrisknande medberoende

ja det där med att "bo på hotell" har ja tänkt på
inte för ja har mat här för den delen men han gillar att va här, för ja får inte vara hos han... har under det här året aldrig fått satt min fot där

ja har sett han nykter i stunder men nej aldrig så det gått en vecka och över det... o föresten så vet ja inte va han gör när ja inte är vid han...

han kan försvinna till en annan stad va han sagt sen i flera dagar

Hej tvåbarnspappa. Jag läste ditt inlägg och var sedan tvungen att vänta o tänka lite. Dwt är så jävla svårt, men jag hoppas att det finns en utväg. Tålamod, så kan det vända. Du har mitt stöd i tanken. Du duger, jag vet det kram

Det är så skönt att ni finns här med råd och tips! Jag har alltid haft svårt att se till att jag får egen tid. Har alltid anpassat mig efter allt och alla. Har bokat in flera tillfällen på Keramikverkstaden och nästa gång Agneta och Gunde ska skutta runt i fortet tar jag datorn med mig och myser lite själv en stund. Tack för att ni påminner mig!

Du sätter själv fingret på en av de ömma punkterna, den att det är dig själv du flyr ifrån..
Kanske har det blivit en vana att fly? Det gör en rotlös på något sätt. Man är hela tiden "på väg", till något annat, bort, till det grönare gräset..
Varför? Jag vet nog inte så mycket mer än någon annan..
Själv tror jag att det är som att jaga en hundvalp, som smitit.. Så länge du jagar, kommer den inte att stanna.
Ibland måste man helt enkelt "vända ryggen till" och sätta sig ner och vänta..
Personligen, tycker jag det är svårt, för mitt ego, kan inte kontrollera det som kommer. Så länge jag själv "jagar" kan jag ju inbilla mig att jag har koll?
Sedan verkar det vara en del av "missbrukspersonligheten" att ha "klåda under fötterna"..
De beroende, jag genom åren träffat, har varit väldigt rastlösa som personer.. Hela tiden nya grejer och projekt.. (i större och mindre grad)
Känsliga personer (även om de inte visat det utåt)som trots "vänner" känner sig ensamma..
En bekant till mig, som har problem, berättade att h*n ALLTID har radion på, för h*n står inte ut med tystnaden..
Ta hand om dig! kram trollet

Hittade detta på nätet. från Informationscentrum för sockerberoende!
http://www.sockerberoende.info/vanliga_fragor.html
jag har kopierat en del av deras punkt5.! (som handlar om att vi som är "alkoholister" i många fall även är sockerberoende!)
"5. Kan barn vara sockerberoende, eller bara vuxna - eller tvärtom?
Man kan vara sockerberoende i vilken ålder som helst. Det är dessutom vanligt att sockerberoende grundläggs/startar redan i den tidiga barndomen, vilket är katastrofalt för den drabbade. Dessutom bäddar sockerberoende för andra beroenden, vilket ökar risken för att barnet ifråga även utvecklar exempelvis alkoholproblem längre fram i livet.
Det är till och med så att många alkoholister i själva verket är sockerberoende, har det visat sig. Alkohol är just flytande socker." (slut citat")
Så det verkar alltså, som att vi bara "byter" en sorts socker mot ett annat.. Minns också, att jag var en riktig "socker-råtta" som barn. En gång snattade jag ett paket bitsocker ur skafferiet och bara satt och mulade i mig när jag var ensam hemma..
Mådde definitivt inte bra efteråt, fick en riktig ågren, som hag trodde hängde ihop med att jag var rädd för att få stryk, när det uppdagades.. Jag KUNDE INTE sluta äta, förän paketet var tomt! (Uuurrrrk!)
Ha en bra dag!/ trollis (får väl snart döpa om mig till "tandtrollet" lol)

.

Det är naturligtvis så att vi alla har vår egen historia. Drickandet var enklare när man var yngre men nu när man nått en mer mogen ålder så är samma drickande skamligt. Jag funderar som bäst på detta och har faktiskt turen att inte kunna dricka alls för närvarande därför att religionen i landet där jag jobbar förbjuder intag av alkohol. ;-)

VV

Tack för att du berättat allt det här "Sommar". Jag tycker det är strongt och bra. Tänkte bara att det där att liksom räcka till, vara till i alla stunder... med barnen och tv:n... Jag tänker att där är det där "duktighetstänket" väl lite grann igen som många av oss får verkligen jobba med för att motarbeta hos oss själva.
Jag tror som "Nynykter" så bra skriver att du skulle behöva lite egentid. Det behövs kanske inte att du är med övriga familjen varje mysstund på helgen, inte just nu i alla fall. Kanske du kan unna dig något mysigt, rofullt eller roligt som du gillar en fredagkväll... ensam eller med någon väninna... Vad vet jag...
Du längtar efter eget utrymme känns det som, det tror jag att man ska ta sig även i en relation och även när man har små barn... det får nog alla något gott av i slutänden.

Önskar dig allt gott...
Styrkekram

Missade ditt inlägg Rasputin. Tack för stödet!

Bara känns som om jag kämpar, kämpar och kämpar!
Men det leder liksom ingen vart. Har alltid haft en inre
otrygghet som jag inte vet vad den beror på. Har haft
väldigt kärleksfulla föräldrar i ett hem helt utan alkohol.
Sen förlorade jag min mamma väldigt tidigt...men hade
den där oron i kroppen redan innan det.

Jag har läst hundratals böcker i ämnet att hitta en
inre balans och välmående. Men det är något som fattas
mig. Livets alla sorger finns kvar där inom mig som
blödande sår som aldrig ens fått chansen att bli ärr.

Jag har klättrat uppåt oavbrutet hela livet...men faller
ner gång på gång. I min egen utvecklig, i relationer,i
hälsa, ekonomi och karriär. Jag är trött på att kämpa såhär!

Får känslan av att vilja fly, sälja allt jag äger. Flytta utomlands
......men sen vet jag ju att jag knappt klarar en kvart
utan att längta ihjäl mig efter mina barn. Åh det jag
vill fly ifrån är ju egentligen mig själv!

TP

Jag har beställt boken Hjärnkoll på vikten. Får se om den kan ge en förklaring till att alkosuget ersätts av godissug. Jag blir inte längre sugen på alkohol, men däremot på godis. Och jag nöjer mig inte med lite. Jag vill ha MYCKET godis, annars är det liksom inte lönt. Precis som det var med vin. För mig var det lätt att avstå ETT glas vin. Jag ville ju ha mycket mer än så. Annars var det inte lönt...
Förhoppningsvis kan jag hitta ett sätt att komma ifrån detta utan att behöva äta stekt ägg och bacon till frukost (Örk). Det verkar nämligen vara LCHF som gäller om man är glad i socker.
Kram på er!
Nynykter alias Sockergrisen

Ja, man får definitivt skoja här :-)
Det går bra att framföra kontroversiella åsikter också, så länge det sker med respekt för andra (apropå din kommentar, Villevalle, i en annan tråd.) Vi är så många här inne, alla med en unik historia och det är värdefullt om alla kommer till tals och ingen känner att man måste vara eller göra på ett visst sätt för att duga eller för att få ta plats på forumet. "Vi är alla individualister!" (se länk nedan)

http://www.youtube.com/watch?v=QereR0CViMY

Sommar, jag vill bara säga att jag skulle ta till flaskan igen om jag blev tvungen att se fångarna på fortet.. :-) För barnens del tror jag att det viktiga med fredagsmys-ritualen är att ha gemenskap med föräldrarna. Barn KAN vara stockkonservativa när det gäller traditioner, men det är mycket möjligt att de skulle uppskatta fredagsmys som även du gillar. En bra tecknad film? Träna och basta ihop? Laga mat tillsammans?

Vad jag egentligen vill komma fram till är att du också har rätt att ta plats och må bra. Att "mysa" i köket med vin är ju inte längre ett alternativ. Jag får intryck av att du behöver lugn, ensamhet och utrymme (havet). Det kan vara svårt att hitta det när man har småbarn, men fundera över om du kan skapa det utrymmeti vardagen (?)

Själv har jag börjat med yoga och jag älskar det lugn och den egen-vård som yogastunderna ger mig.

Kram från Nynykter

Det är bra, att du vågar ta hjälp!
Vissa saker fixar man inte utan hjälp, så jag ser det som ett friskhetstecken från dig..
Att din gubbe vill få dig till syndabock, beror nog på att han börjar inse att du menar allvar och det får såklart konsekvenser för honom och hans drickande!
Han vill naturligtvis fortsätta att dricka som han gjort hittills och framför allt, så hittar han nu "nya" anledningar..
Du behöver inte alls försvara ditt agerande att söka hjälp.
Du kan bara lugnt säga, att vill han fortsätta att dricka, så får han göra det UTAN dig och barnen. Dom mår inte bra av en berusad förälder!
Vill han träffa dem, så får han göra det nykter! Och ska han ha hand om dem, så måste han kunna bevisa att han ÄR nykter!
Det han håller på med nu, kallas projicering och det gör han för att han själv inte vill stå med skammen.
Jag har varit utsatt för samma sak, när min fd man och jag flyttade isär och han skaffade sig en älskarinna som flyttade in till honom knappt en månad efter det att vi flyttat till varsin lägenhet.
Han skällde ut mig, och påstod att jag skvallrat om honom på byn, för att han skulle komma i dålig dager.
Eftersom jag inte hade några "vänner" på orten, var det faktiskt enkelt för mig att tillbakavisa lögnerna.
I hans fall, var det helt enkelt hans eget beteende som fick folk att prata..
Då, hade både han och hans nya kvinna alkoholproblem, vilket fick dem båda att bli "nojjiga".
Idag, har han varit nykterist i många år och faktiskt erkännt att han skämdes över sitt beteende.
Vi umgås inte alls, eftersom barnen är vuxna och det känns som det är en episod i mitt liv som är passerad sedan länge..
Så håll ut! Vi finns här, så kom tillbaks och skriv av dig
kram / trollis

Allt är väl sådär...igen!
Jag tampas med min inre styrka att kunna stå upp för mig själv och mina känslor och tankar. Han får mig trots det att känna fruktansvärd skuld över det jag gjort samt att det är mitt fel att han tar till flaskan eftersom vi har det dåligt. Jag försöker att inte ta åt mig men det är så fruktansvärt svårt. Han säger åter igen att han vet att han har problem med alkoholen men att det skulle vara bra om jag var snäll och inte gjort det jag gjort emot honom samt om jag gav honom mera uppmärksamhet och kärlek. Han tänker inte ta emot hjälp...! Ska fixa allt själv, som så mycket annat.
Jag har iallfall åter fått en tid hos beroendeenheten (tänkte att jag inte skulle gå dit igen, utan fixa det själv jag också men jag kan inte..). Ska dit den 4/10. Det ska bli skönt... Tror jag..

Han är så arg på mig för att, som han säger, ha vänt barnen emot honom genom att skrika och gapa på honom, att han blivit det svarta fåret, att jag pratar skit om honom med mina kompisar. Jag försöker förklara att det är han som måste visa barnen att han är att räkna med och finnas där för dem för just nu är han som en zoombie som bara lever i sin egna lilla värld. Att jag pratar med mina vänner är min enda ventil för av honom får jag ingen respons, han känner sig bara påhoppad.
Det har varit lungt vad beträffar alkohol nu i 2 veckor sedan han kom hem från jakten men jag väntar ju nu åter på nästa fylla.
Gode gud ge mig styrka att hitta kraft och mod till att kunna ge mig själv ett bättre liv och ge mina barn trygghet och en glad mamma.

Kram där ute!

Håller faktiskt med dig (även om det kan reta killarna *fniss*)
Men om man vill ha en annan diskussion, så är det bara att starta en ny tråd!
Svårare än så behöver det inte vara ;-P

Kolla länken till Peter Wirbing i min tråd "Det här händer när vi dricker" i forumet Dricker jag för mycket!
Den beskriver vad som händer när man tankat upp hjärnan med alkohol!
Du KAN INTE prata "förstånd" med honom när han har druckit, för då har hans hjärna loggat ut!
Och tyvärr, så är det du beskriver ett normalt beteende för en alkoholist!
Hans enda(?) eller i varje fall största hobby/kärlek, är ALKOHOL!!!!
Så länge han inte vill inse det, så kommer han inte att ändra sig, tvärtom, han försöker givetvis att behålla fördelarna han har genom att du förser honom med både sex och nattkvarter..
Jag har i ett tidigare äktenskap, varit gift med en man som tyckte att det var jättebekvämt att ha mig som personlig passupp. Mat på bordet, rena kläder och någon som tog hand om markservicen, medan han var ute och svirade..
Efter ett antal öl, så ansåg han sig nämligen vara en guds gåva till kvinnorna och flirtade hejvilt med allt kjoltyg i närheten.
Måttet rågades, när han var otrogen med min (då) bästa vänninna. Kruxet var bara att han "blev kär", men inte hon!
När hon dumpade honom, så kom han krypande med svansen mellan benen och bedyyyyyrade, att det bara var tillfälligt.. Anledningen var att han inte ville vara ensam och att han inte ville förlora fördelarna med att "bo på hotell"
Det blev skilsmässa, och det tog inte ens en månad innan han hittat en ny kvinna (som givetvis var hans livs stora kärlek..)
Så tro honom inte!
Inte förän han bevisat (genom att vara nykter en längre period!typ minst 6 månader)att han verkligen både KAN vara nykter och vill vara mer än bara kk med dig!
Det låter hårt, men jag är rädd att du går under annars..
Var rädd om dig/ trollet

Hej.
Du låter både klok och insiktsfull men också medberoende. Ett alkoholistbeteende är ofta utnyttjande i någon form, anklagande för att slippa ta eget ansvar och ganska hänsynslöst. Alkoholen kommer först. Den här mannen låter som en parasit som bara drar ner dig. Ju längre tud du tillåter att det pågår desto längre tid kommer du att behöva för att läka från den här upplevelsen. Slösa inte bort din tid och ditt liv, var rädd om dig och känn att du är värd mer. Jag kastade bort tio år på att leva med en sån människa, det är inte värt det! Nu har jag efter ett antal år själv lyckats få alkoholproblem och lever med en ny man som gillar att dricka för ofta. Hoppas du kan finna stöd i det här forumet för att komma vidare. Lycka till!

Tack för välkomnandet!!!

Ja det är fler som sagt att han bara utnyttjar mig...

det som är förvirrande är att han går o säger att han älskar mig, att han är rädd för närheten... rädd för att bli sårad osv...

de gångerna ja sett han nykter är på hans jobb, många gånger ja kommit dit då vi haft en nära relation, är han avisande...

kommfronterar ja han då, skyller han på att han jobbar o att han va på dåligt humör....

det som fick mig att säga upp det här med han nu.. va att ja vart ledsen för han va så känslokall sist han va hos mig... ja började gråta o han sa lägg av:/ ja sa åt han att det va elakt av han, då gick han hem... inte ens ett förlåt efter det har ja fått...

ja känner att han på det ena planet utnyttjar mig då vi kommer varandra närmre () att det bara blir mellan lakanen o på fyllan ute...

sen som nu när jag börjar hålla mig från han o blir gladare då kommer han krypandes o säger han har tänkt o att han nu inser va han förlorar... han säger själv att han är dum i huvudet o att han älskar mig oerhört...

för mig så går inget ihop... älskar man nån så beter man sig inte så här

Jag tog mig friheten att kopiera detta från en annan tråd här i forumet! (ursprungligen "mulletant´s")
För jag tycker att både Tuvaforum och Carina Bångs blogg är SUPERBRA för oss som lever/levt i tjorviga relationer!(inte bara missbruk)
Jag tror att du kanske känner igen en del "mönster".. Kom bara ihåg, att du inte kan hjälpa mannen i ditt liv, såvida han inte själv är medveten/vill!

Mönstret i missbruket och medberoendet är så bekant och så lika även om den yttre ramen ser olika ut. Det är bara du som kan förändra mönstret, han kommer inte att göra det. Jag sätter in länk till Carina Bångs blogg - den sidan om maktlöshet/maktfull som jag ofta återvänt till http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html och startsidan http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Myckt bra blogg för oss. Även Tuvaforum är jättebra http://www.tuvaforum.se/dysfunktionella-relationer.asp