Senaste kommentarerna i forumet

Sol, regn och blåst i dag är vädret tokigt, kan det vara hösten. Lite mysigt är det ju på kvällen när man tänder lite ljus och kurar i soffan. Men lite ledsamt att sommaren är på väg att ta slut, men jag är ju en höstmänniska. Älskar att vandra omkring i skogen i stövlar när luften är klar och hög, så jag skall inte klaga.
Styrka, stolthet till er alla//Kalla

"Visst är det typiskt att det alltid finns alkoholdrycker som man 'måste' testa. Uppenbarligen kommer Marsalavin från Sicilien. Men det struntar väl jag i. Limoncello behöver jag inte heller hinka i mig.."

Imponerad. Skulle aldrig våga åka ensam en vecka någonstans i dagsläget. Risken är stor att jag inte skulle hitta till taxistolpen eller transferbussen (i värsta fall inte till rätt gate på Arlanda!!)
Den senaste gången jag flög beställde jag in två sexor vodka och två småflaskor vin vid första (!!) rundan. De manliga flygvärdinnorna tyckte detta var helfestligt och bjöd mig på två extraflaskor vin till under flighten, vid den tidpunkten tyckte jag närmast att det var universums rungande 'JA!!' på den konstanta frågan 'Borde jag inte dricka lite till kanske??'

Limoncello är bara hemskt men visst kan man bli full av det också om inget annat finns kvar (har självklart provat). Räkna med att vakna med helt ihopklistrade läppar och svettningar som osar billigt diskmedel med kemisk citrondoft!!

Önskar dig en härlig semester med mycket Granita, Stigsdotter!

"I år känns det som en frihet att slippa dricka, fin middag blir det nog men i övrigt kan vi ju göra precis vad som helst, vad vi känner för. Jag slipper fastna i den där alkoholjakten."

Det har stört mig länge att redan innan vi ska göra en aktivitet där det ingår dricka så tycker jag det känns jobbigt för jag vet att så fort första klunken är tagen så kommer jag tappa intresset för precis allting annat (även om jag låtsas att jag tycker att något annat är intressant eller roligt för att få fortsätta fyllna till). Alla andra aktiviteter är rökridåer för att kunna dricka när andra ser. Jag skulle lika gärna (hellre) bara sitta ensam hemma och hälla i mig så att jag slipper ta hand om logistiken kring att vara social, beställa mat, betala notor, ringa taxi, genomlida taxiresan hem utan dricka osv. (gud så tragiskt!!)

"'Det är ju så kul och framförallt så är jag öppen och glad". Snacka om att lura sig själv. Nu har jag förstått att den enda som tyckte det var kul var ju jag:(!"

Jo, det blir mer och mer uppenbart att den enda som tycker att det är kul är jag (kul och kul..)
Argumentet att det är 'kul' har också varit ett försvar för att få dricka. De gånger sambon börjat en mening med 'Måste du verkligen..?' har jag fräst tillbaka att 'Jag måste ju få göra något kul NÅGON GÅNG!!'

Jag kan inte riktigt förstå att det är samma person som åtnjuter respekt från sina kolleger och kunder om dagarna som sedan står där vid diskbänken och fräser som en obstinat tonåring om hon inte får hälla i sig sitt vin. Kontrasten gör det svårt för mig att tro på mina egna framgångar under de nyktra perioderna, särskilt allt eftersom gränserna suddas ut mer och mer (jag har varit berusad på arbetet också ibland). Föraktet jag känner för den där fräsande tonåringen begränsar möjligheterna att känna stolthet de gånger jag lyckas med saker. När jag har lyckats känns det mer som en sammanträffande, 'oj lyckades jag lura dem', ungefär.

"Men, det är ju inte andra som tänker och tycker, din man har slutat kommentera. Just nu är det faktiskt DU som tänker och tycker, det är DU som ifrågasätter ditt eget drickande. Egentligen innebär detta alternativ att du skulle sluta bry dig helt och hållet om vad du själv egentligen tycker, eller hur?"

Jag grubblar mycket på vad andra tycker under mina ångestdagar. Ibland är det trots att jag inte gjort något 'fel' egentligen men katastrof-tänket är aldrig långt bort för mig, känslan att snart avslöjas jag och allting faller. Det tänket handlar inte bara om alkoholen det vet jag, men drickandet förvärrar det förstås hundra gånger om. 'Bra dagar' upplever jag att jag inte tänker lika mycket på att andra ska tycka illa om mig, det förväxlar jag med att 'inte bry mig'.

I grunden handlar det om vad jag själv egentligen tycker, det är sant, i tankarna är det lättare att ge andra skulden för att jag ser ner på mig själv. Det du skriver är viktigt och jag ska ta det med mig och fundera på det ett varv till. Jag har tänkt tanken förr att jag gör våld på den jag borde ta hand om allra mest, men tanken har alltid slutat med att jag ändå lägger skulden på någon eller någonting utanför mig själv ('det spelar ingen roll vad jag gör jag blir ändå missförstådd') och vips!! är det befogat att dricka igen.

Tack till alla som skriver och svarar. Det betyder väldigt mycket!!

Det hjälper mer än man kan tro att skriva och läsa här. Inte minst får du som en egen dagbok som du kan gå tillbaka till och läsa hur det var.

Du beskriver problematiken och din situation väldigt bra, även jag känner igen mig i ditt sätt att vara och tänka. Jag vill sätta fingret på en sak du nämnde, kanske kan den väcka lite tankar som kan hjälpa. Du skriver om dina två alternativ - antingen sluta dricka eller också "b) Sluta bry mig helt och hållet om vad andra tänker och tycker". Om jag tolkar detta rätt så skulle det senare alternativet innebära att du fortsätter att dricka.

Men, det är ju inte andra som tänker och tycker, din man har slutat kommentera. Just nu är det faktiskt DU som tänker och tycker, det är DU som ifrågasätter ditt eget drickande. Egentligen innebär detta alternativ att du skulle sluta bry dig helt och hållet om vad du själv egentligen tycker, eller hur? Och hur bra är det egentligen? Att trycka ned sig själv? Deppigt humör på grund av detta kan ju i och för sig avhjälpas med ett par glas vin... eller?

Som du själv har noterat kommer det bara att bli värre och värre. Det blir inte bättre av sig själv. Min väckarklocka blev när jag äntligen tog mig i kragen och sökte psykologhjälp och fick konstaterat att jag var deprimerad. Allt var så tråkigt, jag var missnöjd med det mesta och saknade ork att göra någon förändring. Jag kunde sitta i läsfåtöljen hemma och titta upp mot bokhyllan på alla spännande böcker jag skulle läsa - någon gång. Efter en kort tid inom vården insåg jag att det nog var alkoholen som låg till grund för mitt mående och jag tänkte göra mig av med den först och se om tungsinnet försvann. Jag är övertygad om att jag är på rätt väg.

Har du verkligen två alternativ...egentligen? Nej, grattis till att du tagit det första steget, att ifrågasätta ditt eget drickande och bestämma dig för att göra någonting åt det. DET är det enda som räknas: att du vill för din egen skull!

att jag aldrig har rättfärdigat mitt drickande utan jag har redan innan jag började skriva här erkänt både för mig själv och andra att jag ibland har druckit för mycket och då av ren självbevarelsedrift försökt undvika att dricka när jag varit med mina nära och kära. Min fru hatar när jag är full och mina barn likaså och jag vill absolut inte att dom skall må dåligt.

Tittar jag tillbaka på mitt liv så drack jag väldigt mycket tidigare, och jag kan nu konstatera att jag nu har dragit ner rejält och dom gånger jag har druckit så jag däckat har blivit mer och mer sällsynta. Kort sagt, så har jag värdesatt mitt förhållande till mina barn och min fru mer än min egen önskan att bli berusad. Jag är dock inte helnykterist än men på god väg tror jag.

Min fru och barn har alltid varit väldigt överseende, men hade dom ställt ett ultimatum till mig: Vi eller alkoholen. Då hade valet inte varit svårt.

Ha det Gött

Intressant att läsa det du skriver. Vad var det som fick dig att dra ner på drickat och låta andra slippa må dåligt över det? Fick du ett ultimatum eller vad hände? Tack för att du ger mig en reflektion från "andra sidan".
Ang att töja på gränser så hoppas jag att jag inte töjer ut de mera, då går nog gummisnodden snart av.
Just nu skulle jag bara vilja försvinna eftersom jag inte ser nån lösning, känns så hopplöst och ovisst... Men mina barn får mig att gå upp på morgonen och jag försöker alltid finnas där för dem, de är mitt allt.
Förlåt mitt negativa tänk, är väl inne i en sån svacka nu..

Jag och pojkvännen ska snart fira två år tillsammans och jag funderar över vad vi ska hitta på, spa låter ju onekligen trevligt! Förra året var vi ute och åt och drack vin och det var väl iofs kul, även om jag som vanligt blev besviken över att vi skulle åka hem efter restaurangbesöket istället för att festa loss på krogen. Så har det alltid varit, ett enda glas triggar igång mej, han har lättare att hålla huvudet kallt och se när det är nog. När det liksom inte blir roligare. Det är ju sjukt att jag minns det där ett år senare, känslan av besvikelse i vindimman, vet att jag tjata

I år känns det som en frihet att slippa dricka, fin middag blir det nog men i övrigt kan vi ju göra precis vad som helst, vad vi känner för. Jag slipper fastna i den där alkoholjakten. Gå på krogen är uteslutet, där vill jag inte vara. Precis som du skriver är det nog bra att planera in sånt som inte är förknippat med alkohol. Har varit på en hel del fester i sommar och faktiskt inte blivit speciellt frestad (även om det satt igång långa grubblerier i huvudet), men jag känner att jag nog även fortsättningsvis planerar in annat eftersom jag inte är så noga med just fester och krogbesök längre. För det har alltid handlat om fylla för mig. Klart det är trevligt att träffa folk, äta gott och ha roligt men det får stanna där. Jag går hem när det börjar bli för vilt, för varför ska jag sitta kvar och vantrivas? Jag måste ju få bestämma själv hur jag spenderar min tid. Det jag försöker komma fram till är att man nog får forma om sitt liv lite, känns skrämmande men samtidigt är det ju en frihet. Tänka i nya banor. Göra det man tycker är kul. Kaffefika istället för sluddrig vinfika, bio istället för stökig krog, långa morgonpromenader och frukost på stan istället för dega i soffan med bakfyllemat och film. Planera bort alkoholaktiviteter för att det är dumt att utsätta sig själv för frestelser, men också för att se att det faktiskt finns en hel del roligt att göra utan alkohol. Att man i och med sitt beslut inte försakat något, utan att man faktiskt får något mycket bättre.

Herregud vad du/ni beskriver det bra! Mina barn är inte heller så gamla! De började dock undra varför mamma var så konstig på kvällarna. I början hittade jag på massa konstigt. "Mamma har jobbat hårt", "mamma har ont i huvudet osv". Jag blev genomskådad! I vissa fall såg de även när jag så snyggt stod och halsade ur någon spritflaska eller så. Trodde ju att jag var jättesmart då jag gömt den på något bra ställe. Tyvärr så är man inte så jävla smart när man blir packad! Idag är mina barn fullt medvetna om min kamp. Är trött på att ljuga. har varit nykter i 14 dagar:)

Du skriver även att du kommer att sakna den personen man blir när man kör sina fyllerace! Det var jag också rädd för. " Det är ju så kul och framförallt så är jag öppen och glad". Snacka om att lura sig själv. Nu har jag förstått att den enda som tyckte det var kul var ju jag:(! Min man sa till mig häromdagen. " Du är mycket roligare när du är nykter".

Ta en dag i taget! Det går att göra sig fri. På detta forumet så finns det så mycket gott stöd och kunskap så jag blir rörd varje gång jag läser av allas kloka ord. Sug åt dig och tänk att vi finns här för att hejja och stötta varandra. Jag skall förlja din tråd.
Massa kramar!!!

"Faaaan vad SKÖNT det är att vara nykter ändå!! Vad SKÖNT det är att ha KONTROLL!!"

Det stämmer även in på mig själv. Jag vet att jag är väldigt duktig i mitt arbete och har alltid varit bäst i allt jag företagit mig, vilket också har uppskattats av min omgivning så det är ju konstigt att man inte alltid försöker att vara i detta tillstånd. Men som du också beskriver, så är det för mig precis som för dig, mitt andra mer emotionella jag som jag försöker uppnå med att dricka, vilket oftast inte uppskattas av omgivningen. Så lösningen är väl att försöka hitta andra vägar för att få känna samma känsla och kanske det kommer av sig själv efter en tids nykterhet.

Vad bra ni beskriver det, även jag köpte hem vin och bok och såg framför mig den fantastiska mat jag skulle laga sippandes på ett glas vin, sedan trevlig middag med familjen och efter det lägga sig och koppla av med en bok.
Efter flertalet vin blev maten äntligen klar, drog gärna ut på det så jag kunde fylla på glaset flera gånger. När middagen serverades var jag full och barnen åt så fort som möjligt för att sticka därifrån. Inte blev det ngn bokläsning för vid det laget hade jag glömt att jag köpt en bok.
Vakna morgonen därpå med värsta ångest, kolla mobilen om jag ringt eller fått samtal av någon och om jag skickat ngt sms. Ryser vid tanken på hur det var.
Jag tyckte också jag hade bra vänner som man kunde prata med och som gärna filosoferade över x antal glas vin.
Dessa vänner är inte så roliga har jag upptäckt för det går inte att prata med dem, funkade nog bara när alla var packade, tyvärr var det alkoholen som band oss samman. Mkt roligare att prata med människor som minns samtalet dagen efter.
Kram!

Kan bara skratta och känna igen mig, skulle vara alkolås på FB och mobilen :D Det var många fredagar middagen åkte in i kylen igen, jag var packad och mannen teg och var sur (ledsen tror jag nu). Fy vilken tillbaka blick jag fick, är så glad att jag är på väg åt ett annat håll//Kalla

Precis!! Jag kan sakna den där tiden (för mycket länge sedan nu) när det gick att kombinera tvättstuga+alkohol, städning+alkohol, sortera garderoberna+alkohol. Nu räcker det med en (stor) klunk och alla goda föresatser är som bortblåsta.

Jag klarar på min höjd Facebook+alkohol men det brukar istället ge en hemsk ångest när jag vaknar och tvångsmässigt måste gå igenom allt dumt jag eventuellt har skrivit, hur många jag har provocerat, om jag har stavat fel, hur många låtar som jag har tyckt var bra under fyllan och delat i min newsfeed (= folk måste fatta att jag var full) och så vidare. Det är ingen bra kombination helt enkelt.

Hej vännen!

Du undrar om vi som läser din berättelse ser er relation som ovanligt dysfunktionell. Det kan jag inte svara på. Jag tror att varje relation har sina egna förutsättningar och spelregler, även om vi har otroligt mycket gemensamt när det gäller beroende/medberoende.

Du måste definiera er relation själv. Är det värt att ha det så här? Väger de ljusa stunderna upp de mörka? Ser du någon förändring över tid, och i så fall åt vilket håll?

Du skriver att du börjar inse att han inte har viljan att förändra sitt drickande. Vad gör den insikten med dig? Kan du tänka dig att fortsätta som det är nu? Och om det blir värre, hur långt är du beredd att flytta dina gränser?

Var rädd om dig!
/H.

Eller, hur ??? Och allt det här nyttiga ska jag göra när jag "sippar" på ETT glas vin. Själv landar jag i soffan med vinet urdrucket o alla nyttiga saker är kvar att göra.
Samma visa imorgon!

"Min största motivation om förändring finns när jag är full. Sen kommer nykterheten o vardagen..."

Jo, då finns det motivation till det mesta kan jag säga! Mest motiverad är jag om jag är inne på tredje-fjärde-femte dagen och går in i en konstig fylle-känslosamhet, då kan jag panikgråta och är säääääker på att detta ska aldrig upplevas igen!!

Sedan går det flera dagar av nykterhet och duktighet och fylle-blåmärkena börja blekna och jag tänker "Faaaan vad SKÖNT det är att vara nykter ändå!! Vad SKÖNT det är att ha KONTROLL!!" Jag tänker det hela vägen till Bolaget. Och hela vägen hem tänker jag att när jag kommer hem så ska jag städa och laga god mat och läsa en god bok och jag stannar till och med till vid bokhandeln och köper en bok bara för det.

... Över många av berättelserna här. Det slår som en knytnäve i magen samtidigt som man får så mycket tröst, förståelse och MOD att ta egna små steg.
Man väljer inte det här MAN DRABBAS!

Jag är ny här men har redan märkt av det otroliga stödet och RESPEKTEN man visar.

Varm styrkekram.

Myyran

Åh vad jag känner igen mig i mycket av vad du skriver. Har inte heller hittat ut men jag hoppas att jag kan finna en stig här. Min största motivation om förändring finns när jag är full. Sen kommer nykterheten o vardagen , då vill jag alltid unna mig "en sista gång" o dom har blivit många.
Kram till dig

som skrivit. Välkommen hit.
Så lika vi har burit oss åt alla vi här.

Mina barn är inte så stora än, men tillräckligt stora ändå för att märka. Det är det som är värst så klart, och allra värst att inte ens det verkar vara anledning nog att säga Stopp. Istället avskyr jag mig själv vilket gör att jag drar undan mig från dem ibland även när jag inte dricker. Det är som att få ett slag i magen att möta deras blickar och se att de tänker "undrar vilket humör hon är på idag", känna deras försiktighet, och glädje under de perioder jag är närvarande. Till och med deras glädje gör ont för de borde alltid få känna så!

Först avskyr och föraktar jag mig själv för det jag gör mot dem, och redan innan ilskan har hunnit övergå helt i självömkan är jag på väg till Bolaget igen. Och efter några glas vin kan jag äntligen känna ett enda stort: "Äsch.." och kan sätta mig upp mot allt och alla som skulle kunna tänkas ha någonting att säga om mitt beteende.

Håller med om att det är skönt att slippa hålla på med konstant kompensations-beteende. Det känner jag av under nyktra perioder men det gör mig arg sedan när jag är på det igen: "Varför får jag inte vara förbannad bara för att jag har druckit??" "Det här är faktiskt mina riktiga känslor!!" Och så vidare. Jag vet innerst inne att det är stor skillnad på hur saker kommer ut nykter/onykter men det är så det känns då. "Kan folk bara låta mig få vaaara!! Då skulle jag inte ha några problem!!"

En annan sak som oroar mig är att jag ska sakna den här personen som jag blir när jag är i ett alkohol-race. Jag vet inte hur feg jag kommer att vara utan det. Att jag kommer att vara menlös. Ett mähä som lallar runt och är nöjd utan anledning och inte har någonting att kompensera för längre. Men mest rädd att alltid leva med rastlösheten och inte hitta något vis att kanalisera som är tillräckligt. Motstridigt detta.

Du har så rätt, det behöver man inte. Blir lite nojjig ibland bara, förväntade mig den där tremånaderskrisen som aldrig kom. Överanalyserar ibland.

Dagarna rullar på, har äntligen kommit igång med träningen nu och det är så skönt! Men motigt ibland att komma iväg, har långa diskussioner med mig själv. Är nog lite lat :-) eller energisnål! Tänker på alkohol då och då men inte lika ofta, loggar dock in här på Forumet och läser varje dag. Får inte glömma. Har inte blivit utsatt för så många "frestelser" heller, folk har väl festat klart för ett tag efter semestern. Men det gör mig absolut ingenting, saknar det inte. Jag gör det jag vill numera, läser böcker, kollar film, umgås med vänner över fikor, pysslar i lägenheten. Börjar trivas så smått. Livet är lite lagom lugnt sådär, rätt skönt.

Välkommen hit VIMT!
Det slår mig att det är så otroligt jobbigt att hålla på och kompensera och vara bäst i klassen bara för att man har dåligt samvete för drickandet. En mycket stor vinst med att slippa det dåliga samvetet är att man plötsligt duger ändå. Ja, i alla fall har det varit så för mig. Jag bara duger. Jag kan unna mig att göra ingenting! att bli nykter är till att börja med rätt krävande. Många blir väldigt trötta. Men belöningarna kommer snabbt. Och när det känns jobbigt kan du skriva här.
Lycka till!
Nynykter (i snart ett halvår :-))

I din berättelse, skulle kunna handla om mig. Du skriver att sambo och barn Lever i en tyst acceptans att det är så här. Mina barn började säga ifrån och reagera när de blev tonåringar, inte slutade jag för det. Först 1 januari slutade jag och då var de nästan vuxna. Barn blir så oerhört påverkade av att vi dricker, nu med 8 månaders nykterhet förstår jag det. Det är obehagligt att umgås med fulla människor, alla blir förändrade när de dricker.
Idag håller jag på att få tillbaka mina barns respekt, jag kan dock känna stor sorg att jag inte blev nykter tidigare, hur kunde alkoholen bli viktigare än familjen?.
Det är detta alkoholen gör med oss och det blir bara värre och värre för varje år. Jag drack mer än andra när jag var 35 men sista åren innan jag slutade var det mkt vin varje kväll. Det fanns alltid ursäkter, fira nya bordet, jobbig dag på jobbet, soligt väder, skitväder osv.
Att livet kunde bli så här bra som det blev när jag slutade kunde jag aldrig tro, orken och livsglädjen är tillbaka. Inget smusslande, ingen ångest eller skam. Ingen oro över att lukta gammal fylla, inga blåmärken (fick också otroligt många).
Önskar så du provar, ta en dag i taget och läs och skriv mycket här för det är en otrolig hjälp att inse att vi är fler med samma problem.
Styrkekram till dig!

Snart kommer du känna att det är väldigt skönt att kunna vara helt ärlig på en plats, dessa människor känner mig mer än många av mina vänner. Det gav mig mycket styrka den första tiden och det var väldigt skönt att bara vara mig själv här.
Men försök att tänka i små steg, för annars anfaller alkoholspöket med massa konstiga råd om att man visst skall hälla i sig några glas till.
Så nu går vi med små steg framåt//Kram Kalla

Tack för välkomnandet! Fick en väldig ångest nästan direkt efter att jag postat inlägget, trots att man är anonym här. Det är inte roligt att vara ärlig när man är så van att låtsas, antar jag. Känner att det här får bli början till en liten livlina, att läsa och skriva här. Kanske vågar jag också gå en kurs en dag. Just nu låter det bara så.. definitivt.