Senaste kommentarerna i forumet

Om jag tänker "det löser sig" så har jag på känn att det bara är min hjärna som vill invagga mig i någon typ av falsk trygghet. Och med hjärnan menar jag den delen som bara är intresserad av berusning. Så det vågar jag inte. Inte än.

Och ja jävlar i hoppet, i dag har jag känt känslorna och många har de varit. Har försökt att hålla tag i dem men oj. Det är så många.

Och à propos kontrollbehov, jag fnissar ibland åt hur intensivt jag alltid har förnekat att jag har ett sådant.
- Jag? Nej jaaaaaaaag har minsann inget kontrollbehov, jag är ju en sån där skön, spontan och härlig tjej som bara ÄÄÄÄÄÄR.

Yeah right. Jag har ett så stort behov av att kontrollera situationen och folks uppfattning om mig att det är skrattretande. Och DET kommer så klart från en rädsla. Jag är en väldigt rädd liten sak under allt det här kompetenta.

Men det har varit jobbigt idag. Sorgligt och stressig och jag har känt mig otillräcklig och arg och svag och alla möjliga osköna känslor.
Men inte har jag druckit för det. Hurra för det. Och för att den här dagen snart är slut. Nu: Frida Hyvönen på tv och smågodis.

Jag tror att när det har gått ett tag så börjar man fråga sig själv vad det var som var ett problem egentligen. "Det går ju bra det här" kanske man tänker, "ETT litet glas gör säkert ingen skada". och så är man igång igen. Det är nog det som är det viktiga. Inte att man måste leva i skräck för ett återfall. Livet ska inte vara en kamp! Men att man inte skall låta sig luras till ett återfall i tron att det "går säkert bra". Detta tror jag i alla fall.

Tur att man inte måste leva ut sina fantasier på riktigt ;-)

...är mycket bra. Som sagt, ibland kan det få vara en timme i taget till och med: "jag bryr mig inte om vad som händer den närmsta tiden men före klockan si och så ska jag inte dricka..."

Sen måste vi nog bena upp lite detta med projektet. Att styra och ställa tyder på ett kontrollbehov som i förlängningen kan leda till att man vill dricka (det är ju liksom inte alltid det blir som man tänker sig!). Sådant planerande är nog bra att undvika.

Däremot tror jag att det är bra att ha en plan om, eller snarare, när, suget kommer. För det lär det göra. Om det inte gjorde det så skulle ingen av oss vara här. Suget lär komma även om vi inte föreställer oss att det gör det. För visst, Adde har rätt, självuppfyllande profetior finns det ju något som heter och det kan väl gälla sug också. Men ändå. Jag tror att man, eller snarare, jag VET att JAG måste vara förberedd och veta vad jag ska ta mig till när suget kommer. Jag behöver en strategi. Sist jag var på fest så förberedde jag mig med att "äsch det löser sig". DET räckte visst inte som strategi...

"Att våga känna känslorna" kan vara en bra strategi. För livet överhuvudtaget. Passar de flesta känslor inklusive lust att dricka-känslor. Att känna känslorna hela vägen ut.

....var ju inte meningen att jag skulle skicka det vidare till dig ;-) Jag försöker säga ifrån och sätta ned foten - är ju lättare att göra det nu när man inte behöver gå omkring och småskämmas lite mest hela tiden! Dessutom går jag undan och säger åt mig själv att det är värst för honom, det är hans mage som surnar av ilskan och precis som du säger är det väl känslor som finns där och som kommer ut i missnöje över löjliga saker.

Visserligen är det rätt skönt att smälla i dörrar det har jag väl också gjort när jag var yngre men visst kan man prata med en elvaåring som du föreslår. Jag har gjort det med mina ungar (det där med att smälla i dörrar verkar gå i arv!). På 8-åringen bet nog i och för sig argumentet att "tänk om kisse kommer i kläm" mest. 5-åringen lägger ned hela sin lilla kropp på att smälla igen dörrar, men hon gör det åtminstone som hon skriker högt om det hon är arg över så det är inte så mycket "osande" där.

Det är jobbigt att gå omkring och försöka gissa sig till vad någon tycker och känner. Och visst, precis som du blev, så blir man duktig på det med tiden. Men, det tar på krafterna ändå. Och det kan lätt leda till missförstånd. Det är bättre att man säger det man känner istället.

Sen kan man ju vara lite smågrinig och ha ett behov av att gå undan men då får man ju göra det! jag brukar säga åt min man att gå ut och sparka på ett träd istället för att småtjura här hemma :-)

Det är ju verkligen på pricken så det är! Hela tiden. Med allt egentligen.

Man är aldrig där utan man är i nästa glas.

På festen deltar jag inte i samtalet utan har koll på mitt eget och andras glas, på flaskan. Kan jag hälla i mig nu och fylla på, hur långt har de andra kommit? Fredagskänslan - åh vad gott det ska bli med ett glas vin till matlagningen, hämta ungarna tidigt och dricka vin, äta god mat, kanske efterrätt, dricka vin, härligt maken är inte hemma, se bra film, dricka ett litet glas vin... Glömmer efterrätten, bråkar med barnen, somnar i filmen, ringer och skäller på maken... Hur mysigt blev det egentligen på en skala?

Men vet ni, jag börjar inse att det ÄR allt det där andra runtomkring som är det mysiga! Det är mysigt med fredag, man får sova ut på lördagen, kan vara uppe lite längre, laga god mat, umgås med familjen. På festen: ja, det är ganska trevligt att koncentrera sig på vad folk säger, att delta i samtalet. Jag sätter på hög musik, dricker ett glas av något annat som är gott (100% Blåbär till exempel), lagar god mat och mår bra ändå! och sedan ser jag HELA filmen och pausar inte för att skriva massa larv på Facebook! jag försöker att vara där jag är istället för i det jag får i mig. Och det är 1000 gånger skönare när jag vaknar på lördagen!

...känner jag till alltför väl. Det är väldigt jobbigt. Faktum är att jag får lite ont i magen bara av att LÄSA om din man... Det måste ju vara känslor som ageras ut? Och visst, jag gör mig också skyldig till det ibland, men när jag kommer på mig själv med det försöker jag ge ord åt det jag känner istället.

Min mamma var en "osare". Jag blev redan som liten fruktansvärt bra på att läsa av allt det outtalade. Är fortfarande väldigt bra på det. Tyvärr har jag en liten "osare" bland barnen. Minstingen kan verkligen låta hela familjen få veta att han är på dåligt humör eller stressad. Det påverkar mig väldigt starkt, är som att jag tar över hans känslor och själv blir lika arg eller stressad. Det kanske blir starkt för att han är min son som jag älskar? Och kanske tar lilleman (elva år) efter sin pappa? Jag vet inte riktigt vad jag kan göra åt det. Kan man säga till en elvaåring att det är bättre att berätta vad man känner än att börja smälla i dörrar..?

SJÄLVKLART ska du ha en stråhatt! Slå till på en fladdrig hippieklänning också! Jag är glad för din skull, att du kommer iväg.

Kram från NN

jag.
Klar i sinnet men orolig i själen.
Det är så många förändringar just nu i mitt liv. En del stora och en del små och sammantaget blir det till en stor oro.

Jag ska inte dricka idag, jag ska våga känna känslorna istället. Uff.

...jotack. Och att han på något sätt osar missnöje - det känns i min kropp. Och då kan jag inte låta bli att (fast jag försöker strunta i det!) fråga vad som är fel. Ofta kommer det ett "ingenting" till att börja med. Att man ska försöka gissa sig till att något är fel.

Igår morse vaknade jag jättetrött. HAN hade haft svårt att sova. Puffade till mig när jag snarkade och det är väl OK men då känner ju jag hur han liksom osar missnöje, kastar sig irriterat i sängen och så blir JAG irriterad och genast blir det något slags adrenalinpåslag i skallen och så sover JAG dåligt. Usch.

Men jag har tänkt att det är ju lite grann så jag gör ibland också - vill inte riktigt ut med vad det är som stör mig utan slamrar lite extra istället. Fast jag vet inte om jag "osar" sådär som han gör. (syrran NN förstår du vad jag menar med detta "osande"? Ser lite konstigt ut när jag skriver det!) Kanske har han rätt i att jag borde lärt mig vid det här laget att disken inte blir ren om man ställer höga saker i korgen... Kanske är det bara dumt av mig att ursäkta honom? För man kan ju säga saker på ett trevligt sätt tycker jag, man kan visa och berätta, man behöver inte gräla.

JISSES vad jag längtar efter min semester. Har skaffat en ny lila resväska, en ful bag som jag kan ha som handbagage med böcker & dator i. Fasen, jag tror jag ska köpa mig en stråhatt också!! Jag ska ta bussen till Taormina och sen ska jag kolla in alla affärer jag vill där och så ska jag ta en promenad upp till en by som Ledsenfrun tipsade om och så ska jag sitta där hur länge jag vill och njuta av utsikten och sen kan jag gå och shoppa lite till om jag vill. Och så ska jag sitta utanför min lilla bungalow och mysa om kvällarna och hoppas att syrsorna är det enda som hörs (fast SÅ lär det ju inte vara på det stället jag ska till ;-)

Jag är lite förvånad över att det för mig har gått så lätt att sluta. Men sen påminner jag mig om alla de gånger jag tänkt "aldrig mer!" för att sedan efter bara några dagar köpa hem en ny BIB. Det har varit en lång process. Sen måste jag också erkänna att förutsättningarna för att sluta i mitt fall har varit väldigt goda. Allt annat i mitt liv är stabilt och bra just nu och mina närmaste är väldigt positiva och stöttande. Många här inne har det betydligt tuffare... Men, oavsett utgångsläge behöver vi varandra!
Nynykter

Det är förresten väldigt lätt att hålla sig till bara ett glas vin eller öl om det är alkoholfritt :-)

Jag tror också att det är en vanesak och att det tar tid att hitta på nya saker och aktiviteter som förknippas med fest, ledighet etc. Mina barn tycker att jag är fånig som ibland när det ska vara festligt vill ha alkoholfritt vin eller öl. "Varför det?" undrar de. "Varför ska du låtsas när du ändå inte dricker alkohol?" Jag försöker förklara att det inte handlar om att låtsas utan bara om att dricka något annat för att markera att det är fest. Mineralvatten dricker jag ju JÄMT annars.

I början av min nykterhet blev jag väldigt rastlös. Visste inte riktigt vad jag skulle göra åt det. En kopp te till? En chokladbit kanske? Men det gick över.

Kram från Nynykter

Det är ju verkligen en vanesak! Och det är nog känslan innan jag är ute efter och för länge sedan när jag kunde sitta och njuta av en öl el ett glas vin och vara där och inte i nästa glas. Jag kallar känslan för Fredagskänslan. Minns när jag hade slutat jobbet tidigt, köpt god mat och mycket vin och var på väg hem i bilen med hög musik och kvällen framför mig. Men de senast 2-3 åren har det ju blivit för mycket alldeles för ofta och resten av helgen var ju oviktig i stort sett. Men ändå, den där känslan, saknar den, romantiserar den och undrar om jag någonsin kommer känna så igen? Finns det något annat jag kan göra, tips anyone?

Tänk att det resande sällskapet har utökats med partajande farmor! Ni är verkligen en brokig samling :-)
Hur går det för er annars? För barnen att flytta så långt ifrån sin mamma och för mamman hur hon än är att ha sina barn så långt borta (ja, säg ifrån om jag blir för personlig!)
Fast det kanske inte har sjunkit in ännu eftersom ni fortfarande har semester.
Jag är fascinerad över att du redan har genomfört den där drömmern om Italien. Trodde nog att det mer var en mental bild hos dig av det goda livet. Och nu är ni där!

För mig går det bra. Har firat ett halvår som nykter. Nästa firardag blir väl ettårsjubileumet.

Kram från Nynykter

Det är nog bra att påminna sig själv. En del gör upp listor över skäl att inte dricka.
Men att man börjar må allt bättre kan också vara en positiv kraft. Så har det varit för mig. Det faktum att jag mår så bra utan alkohol stärker mig i mitt beslut att inte dricka. Jag tror inte att det nyktra livet måste vara en livslång kamp. Man kan vänja sig vid det också. Efterhand byts tomrummet efter alkoholen mot andra, positiva inslag i livet. Här går åsikterna isär på forumet, det vet jag. Men själv hör jag alltså inte till den skola som menar att det nyktra livet för evigt måste levas i skräck för ett återfall. Det kan vara så för en del, men det måste inte vara det för alla.
Nynykter

Hej syrran!

Jag avundas dig dina återvändande hjärnceller. Håller på med vidareutbildning och känner mig ofta lite dum... Det är en ovan känsla. Jag brukade vara bäst i klassen, nästan alltid fatta snabbast. Men det är ju några år sedan nu :-). Jag vet inte om det är flera års överdriven vinkonsumtion eller åldern? Nåja, jag har varit nykter ett halvår men det kanske går att hoppas på ytterligare några nya hjärnceller... Har börjat meditera också för att väcka hjärnan lite.

Sedan jag blev nykter har jag blivit alltmer intresserad av att göra saker som får mig att må bra. Precis som du drar jag mig ibland tillbaka. Jag stortrivs i mitt eget sällskap. Tystnad känns läkande. Och som du går jag inte igång på samma sätt, hoppar inte in i konflikter. Du minns kanske tvättstugetanten som jag skrev om?

Lite ryser jag när jag läser om maken som gormar över att nåt är fel inställt i diskmaskinen... Jag har nämligen haft just en sådan make själv som fick vredesutbrott eller demonstrativt började skramla och smälla i köket när något där inte var till belåtenhet, till exempel fel inställt i diskmaskinen. Huga!

Detta får mig att tänka på "den odiskade koppens syndrom". En lärare i sociologi talade om relationer på arbetsplatser där disken i lunchrummet kan bli föremål för alla möjliga utspel och kampanjer. Din mamma jobbar inte här...Fast hans poäng var att det EGENTLIGEN handlar om andra olösta konflikter.
Värt att fundera över kanske? Den fel inställda diskens syndrom..?

Det gör mig glad att läsa om hur bra det går för dig. Du går från klarhet till klarhet.

Kram från Nynykter

Lovat mig själv att försöka titta in här varje dag och vet inte om jag hinner ikväll, så det får bli en morgonvisit. Dag 9, hade riktigt svårt att somna så det blev bara fyra timmar sömn i natt. Men är ändå betydligt mer utvilad än om jag hade druckit vin igår, det ska medges :)

En sak som skrämmer mig lite: Den här första tiden minns jag fortfarande alkoholens negativa effekter väl. Det blir en större kontrast med att vara nykter. Tänk om det är lite grann som en smekmånad? Vad händer när man inte minns ångesten så tydligt längre? Kommer jag att minnas varför jag var tvungen att göra den här förändringen då?

Jag förstår varför det är så viktigt att påminna sig själv om varför även om det gått lång tid. Att vårda relationen till sin nykterhet, helt enkelt. Jag hoppas att jag inte blir för bekväm i den så att jag glömmer det!

En fin dag önskar jag er alla!

En droppe droppad i livets älv
har ingen kraft till att flyta själv.
Det ställs ett krav på varenda droppe:
Hjälp till att hålla de andra oppe!

Klippt ur Kallas tråd, alltid kloka Tage - så rätt just här.

Livet är gott, vi håller på att byta bil, trevligt. Vi rensar och lägger in kantareller. Vi går till grannarna på ödelsedagsuppvaktningar och dricker kaffe. Jag jobbar och planerar nertrappning rent konkret. Jag fördjupar kontakten med medsyster i medberoendeträsket, kanske ett frö till att ett formellt Alanon återuppstår inom rimligt avstånd... Mannen går regelbundet till AA, läste i Hopp-boken att de som går direkt från gatan till AA kallas "gatubarn" - vi har skrattat åt det:)

Känner mig inte lika bunden hit - håller på att återerövra annat i vardagen - gör som Kalla, läser till morgonkaffet. Ser att det är stillsamt på medberoendesidan - så tacksam att det var mer aktivitet här när jag hittade hit - mie, Lelas, barbalala, curry... och alla som jag befarar att inte orkat bryta sig loss ur beroende- och medberoendefängelset. Och så glad åt de forumvänner på båda sidor som finns kvar och som jag känner samhörighet med. Ni är viktiga i mitt liv, alla! / mt

...den gode Tage. Hmmm Kanske ska ta och läsa den där boken som står här i hyllan...

Kram på dig Kalla, en dag till!

...som drar på mig lurarna och pyser iväg på ensamresa ;-)

Kom att tänka på oss här, vi kanske är droppar :-)Några kloka ord av en man som lämnade oss alldeles för tidigt.
Tage Danielsson
"En droppe droppad i livets älv
har ingen kraft till att flyta själv
Det ställs ett krav på varenda droppe:
Hjälp till att hålla de andra oppe!"

Tror som Myyran och kalla, att ditt nya jag är lite ovant och skrämmande.

Även förändring som är till det positiva brukar vara skrämmande för dem som står närmast, det finns en märklig trygghet i att allting är som det alltid har varit, även om det är dåligt. Man får nog bara låta det passera, de vänjer sig tids nog..

Hej alla,

Tack för att ni peppar och kommenterar! Konstigt att en sådan sak är till så enormt stor hjälp egentligen, jag kan garantera att jag hade skjutit alla goda föresatser åt sidan för flera dagar sedan om det inte varit för forumet och er som skriver här.

"Detoxa", tack det ska jag komma ihåg :D

Jobbmiddagen gick bra, tack! Till en början kändes det lite stelt från min sida, jag tänkte "vad gör jag här egentligen?" flera gånger. Men sedan lät jag bara allt bero och allt eftersom de andra började bli lite lagom påverkade och pratsjuka, märkte jag att det bara var att hänga på.

Det är väl så i naturliga fall, att det kan ta en stund innan det "släpper" i sociala sammanhang - med eller utan alkohol. Men jag har ju blivit så van vid att inte vänta in den där naturliga avslappningen så jag hade nästan glömt bort att det är så det funkar!

Det blev ingen direkt festkänsla för mig, ingen dekadens eller galen utgång efter middagen.. men inte heller någon ångest och baksmälla morgonen efter. Det var en trevlig kväll, och det var helt okej.

Visst är det sjukt att man måste ursäkta sig för att inte dricka! Först spenderar man så mycket tid med att ursäkta ATT man dricker i tid och otid, sedan får man plötsligt göra det motsatta.. Men jag har märkt att det är lättare att inte bry sig så mycket (menar det på ett positivt sätt), när självkänslan är starkare och man inte har ett gnagande dåligt samvete och latent ångest hela tiden.

Idag är det Dag 8 och för första gången sedan jag bestämde mig känner jag rastlösheten komma krypande på allvar. Behöver helt klart sätta igång med någonting igen, träningen måste återupptas snarast :)

Skönt att ha er här, helt ovärderligt!

eller snarare, jag läser dig. Och du har en väldigt viktig poäng.
Att gilla att styra och ställa och skynda på processen, man skulle nästan tro att du kände mig..:)
Tack.

Och idag tar inte jag heller första glaset.

var det enormt viktigt för mig att ta enbart en dag i taget, mer klarade jag inte att överblicka och jag hade inte heller satt ett mål som kändes som värsta alptoppen. Jag har vänner som tagit en timma i taget i början och nu har ett bra nyktert liv.

Att låta kroppen ta tid på sig att ställa om från en akuttillvaro och anpassa sig till ett liv i lugn och ro tar sin lilla tid och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att skynda på den processen. Jag hade rätt mycket jobb med att hitta mig själv i den processen men jag litade på dem som gått före mig och som lite stillsamt påtalade att det tagit åratal för mig att komma ner i träsket och att det inte är en quick-fix att hoppa ur det igen. Jag lärde mig att jag inte skulle styra och ställa för mycket utan ta dagen precis som den kommer och då lärde jag mig också att jag underlättade för mig själv om jag tog ett beslut varje morgon om att just idag ska jag inte dricka oavsett vad som än händer.

Och idag tar jag inte första glaset.