Senaste kommentarerna i forumet

@Andrahalvlek Jag gjorde som du med min mamma som reagerade på samma vis som din.Blev mycket sårad.Hur kan man bara inte minnas?tänkte jag då så efter det blev det bara ditten & datten och trevliga minnen vi kunde dela.Idag är båda mina föräldrar & ett syskon döda.Vet vad som hände,delvis varför & nu har jag förstått att det påverkat mig mycket under livet med att jag ber inte om hjälp.Jag berättar inte om när jag blir ledsen,sårad.Inte heller när jag känner oro & ångest.Det jag saknar är verktyg så att jag kan hantera mina känslor & en gång för alla sluta plåga min kropp & själ med A.,egna & andras förväntningar på vad jag ska klara.Tack för att du delade med dig av en del i din historia som har många Likheter med min.Kändes skönt att spegla mig i vår erfarenhet med våra mammor.

@oroligsjäl
Har tid över idag. Går in och läser. Hur har det gått för dig?
Hur har du det just nu?
Stor igenkänning. Jag hade ett helvete i 12 år. Idag mår jag bra och lever i ett harmoniskt förhållande.
Allting går.
Man måste börja någonstans. Att skriva här kan vara hjälpsamt.
Ta hand om dig.
Du är värdefull!
Kram 🤗

@thompa90 Reste tidigare mycket internationellt - en hel del representation. Alkohol var lätttillgängligt och ett sätt att slappna av. Ofta flygningar i business och lounger med överflöd av allt.
Har gått i terapi - men terapeuten och jag kom för nära varandra, det blev känslor som gjorde att vi inte kunde fortsätta professionellt. Vi bröt innan någon gräns passerats.
Fortsätter gärna gemensam kontakt mot nykterhet. Vi kan stötta varandra i detta forum.

Godmorgon!Ser inåt.Vågat möta hur jag fungerar.Det senaste återfallet som jag nu analyserat i detalj de senaste dagarna gav mig nya lärdomar om mig själv.Nämligen att jag är en person Som Ska klara allt själv.Beror både på mina egna krav på mig själv och även på andras krav på mig.Det var så det var när jag var barn.Jag fick nämligen klara mig själv.Ingen stöttade mig på något vis.Lärde mig tidigt att Inte be om hjälp.inte involvera andra.Så fungerar jag.Inte berätta om hur jag känner.Låtsas som om allt är ok när jag lider.Oroar mig för allt och ingenting.Förtränger att allt inte är ok även för mig självHar vant mig g själv att kurera mig med A för olika krämpor.En lösning som blev en vana som blev till ett beroende..Så nu ska jag gå till AA-kvinnomöten under nästa år.Oj det kan jag inte göra.Tänk om nån där känner/känner igen mig.?Så går mina tankar.Men för sjutton alla som är där har ju själva problem med alkohol.Får ta mig i kragen.Trotsa mina rädslor.Gå dit 3ggr i veckan.Nej det har jag inte tid med lurar jag mig själv fast jag vet att under mina perioder med drickande har jag haft tid både att pimpla vin hemma i soffan.Sitta på kvarterskrogen när bolaget är stängt & umgås med fyllebekanta.Nej nu har jag lärt mig en läxa av återfallet över julen.Ska ta rygg på mig själv denna gång.Göra de saker jag gjorde under de 3 1/2 månader jag va nykter denna höst.Och de 2 nyktra månaderna under sommaren detta år.Dvs minst 51/2 mån som nykter detta år.Det var längesedan sist som det hände.Jag ska tillbaka dit & jag måste göra jobbet för att nå en hållbar nykterhet en gång för alla efter åratal av velande & hattande med på /av med A.Ska sluta känna mig misslyckad för att jag tog/fick bakslag med A.Denna gång har jag analyserat det noga.Vågat se på mina rädslor,trauman & hur det påverkar mig i livet.Förstår att jag måste säga nej & stop när jag inte orkar och inte tvinga mig till för mycket saker bara för att verka normal i mina nära & käras& bekantas ögon.Aldrig glömma och att komma ihåg att inte ta det första glaset.
Göra mina löften.Kämpa 1 dag i taget och komma ihåg att göra roliga saker.Det ska vara roligt att leva också.

Har ni tips på ljudböcker? Har lyssnat på Annie Grace ”This Naked mind” och ”Skål ta mig fan”.

Helst sånt som inte handlar om AA eller en tro på Gud o sånt.

Tänk hur ett tänkande kan förändras efter bara drygt ett års nykterhet när saker och ting kring alkohol har sjunkit in lite mera på djupet så att säga. Tittade på mitt första inlägg här på forumet och minns hur förbannad jag var på sjukvården då den enligt mitt tycke varit fräcka och oförskämda genom att ta ett blodprov i form av PEth-prov, och sedan skriftligt i ett brev haft fräckheten att påskina att jag då inte skulle vara lämplig att ha inneha ett körkort för deras misstanke om hög alkoholkonsumtion. Jag var då ändå så pass verbal i ett telefonsamtal att jag kunde snacka mig ur situationen. Så det blev inga uppföljande blodprover. Hade det blivit det så hade man garanterat varit körkortslös idag.

Men läkare är ju inte dumma i huvudet, de ser ju vad de ser när de undersöker en patient i samband med undersökningar kopplade till exempelvis ett högt blodtryck som jag haft i många år. Ja, långt innan det är normalt att ha för den ålder jag var i liksom när blodprover lämnades först. Men läkare hör ju mellan raderna hur man som patient ser på ett drickande. Fick väl även av en annan läkare på den aktuella mottagningen frågor om alkoholkonsumtion och viftade bara bort allt, med att jag dricker väl kanske en flaska vin ungefär som alla andra vid nån sällsynt fest blev svaret.

Jag kan ju nu säga att jag i princip hade bytt vårdcentral till deras för att en läkare vid en tidigare vårdcentral vid ett blodprov inför en förnyelse av mina blodtrycksmediciner då frågade mera ingående om min då aktuella alkoholkonsumtion på den tiden. Som jag lite svävande väl sade var som de flesta andras i fråga om standardglas liksom. Då hade jag faktiskt för andra gången i mitt liv efter alkoholdebut lyckats att vara helt alkoholfri alla dagar i följd i en hel månad och kände mig mäkta stolt över den prestationen.

Så jag berättade alltså med ett leende för den allmänläkaren att jag inte druckit på över fyra veckor. Han tittade då lite förstrött i min läkarjournal och sade med en lite nedlåtande menande ton bara lite kort. Jaså, du har varit nykter en månad. Det räckte för att jag skulle bli så pass förbannad och stött på doktorn ifråga att när jag väl kommit hem, funderade lite och sedan bytte vårdcentral veckan därpå för att kunna fortsätta dagligt drickande som vanligt fast jag visste att det inte var bra alltså.

Min motivering till varför jag bytte vårdcentral var att jag upplevde personalen på den tidigare mottagningen som opsykologiska och stressiga och att personkemin med den läkare jag hade haft inte fungerade. Så då kunde jag i princip starta om som ett oskrivet blad på den nya vårdcentralen och fortsätta att förgifta min kropp i samma takt som tidigare. Jag tyckte till och med i idiotin att jag var rätt så smart. Men varje år får man ju som blodtryckspatient lämna blodprov som visar lever och njurvärden. Så det var ju alltså bara en tidsfråga innan man skulle komma att få lämna prover som man i förväg visste skulle vara rätt så alarmerande.

Men sånt var man ju då förberedd på och lyckades att parera genom att skylla på sprutskräck och annat förhalande och trixande liksom. Sedan hade jag ju min psykiatriska journal och problembild att luta mig tillbaka på. Så de såg väl ingen anledning att gå vidare med frågor, och rätt som det var blev man även överskriven till en nybakad fast allmänläkare på vårdcentralen som patient, då öppen-psykiatrin väl inte såg det som någon mening med att fortsätta att ha mig som patient där då de ju inte kunde komma så värst mycket längre då jag väl var allt för påläst om hur allt fungerar.

Men nu när jag har varit nykter så pass länge som över1 år och 2 månader så ser jag faktiskt fram emot blodprovstagningar framöver då mina värden nog borde vara rätt normala, i alla fall när det gäller alkohol som jag tack och lov lyckats avhålla mig ifrån rätt länge fast det varit svårt ibland. Det här året har då varit rätt så lärorikt på många sätt och man får väl vara tacksam för att den där läkaren ruskade lite förstånd i mig som trött dystymiker liksom.

Så kommer då att kämpa vidare som nykter och alkoholfri så länge som det går alltså, men nu för att jag vill det själv, fast väl min motivation trist nog på grund av mitt psykiska mående går lite upp och ned stundtals. Men nu inför det nya året har jag då samlat på mig en hel del nyktra erfarenheter och är väl inte en glad lax så värst ofta, men en glad mage har man då för det mesta vilket jag då är tacksam för, då det väl är den största fördelen för mig som alkoholfri förutom lite bättre ekonomi inför 2025 så att säga.

Kämpa på gott folk!

Jag är fast i samma skit, men dricker inte varje dag. Brukar bli fredag, lördag och ibland onsdag. Så klart nu mer när det är fredag varje dag under jul/nyår. Har eskalerat de senaste 4 åren i samband med jobb som inkluderar en hel del wine&dine samt fler små barn som gör att egentiden minskar och frustration bygger upp inombords.

Idag har jag bestämt mig för att det räcker, det är inte värt det. Kommer få härda igenom sug och uttråkning.

Vill du göra det med mig? Ta hand om dig..

Igår tänkte jag inte dricka men så sjukt uttråkad att jag tog några öl, och det är väl det som är en stor utmaning för mig. Sjukt uttråkad, slut efter barn som skriker och gnäller. När man börjar känna sig lite berusad känns allt mycket bättre. Men jag inser att det inte är värt det och att jag är fast i en ond cirkel. Idag ska jag hälla ut min spritgömma och härda igenom uttråkningen

@Smillans Oj vad jag känner igen mig i det du skriver.Ska klara allt själv.Inte be om hjälp.inte involvera andra.Så fungerar jag.Inte berätta om hur jag känner.Låtsas som om allt är ok när jag lider.Oroar mig för allt och ingenting.Förtränger att allt inte är ok även för mig själv.Så nu ska jag gå till AA-kvinnomöten under nästa år.Oj det kan jag inte göra.Tänk om nån där känner/känner igen mig.Så går mina tankar.Men för sjutton alla som är där har ju själva problem med alkohol.Får ta mig i kragen.Trotsa mina rädslor.Gå dit 3ggr i veckan.Nej det har jag inte tid med lurar jag mig själv fast jag vet att under mina perioder med drickande har jag haft tid både att pimpla vin hemma i soffan.Sitta på kvarterskrogen när bolaget är stängt & umgås med fyllebekanta.Nej nu har jag lärt mig en läxa av återfallet över julen.Ska ta rygg på mig själv denna gång.Göra de saker jag gjorde under de 3 1/2 jag va nykter denna höst.Och de 2 nyktra månaderna under sommaren detta år.Dvs minst 51/2 mån som nykter.Det var längesedan sist.Jag ska tillbaka dit & jag måste göra jobbet för att nå en hållbar nykterhet en gång för alla efter åratal av velande & hattande med på /av med A.Ska sluta känna mig g misslyckad för att jag tog/fick bakslag med A.Denna gång har jag analyserat det noga.Vågat se på mina rädslor,trauman & hur det påverkar en i L vet.Förstår att jag måste säga nej & stop när jag inte orkar och inte tvinga mig till för mycket saker bara för att verka normal i mina nära & käras ögon.Boken du läser i verkar intressant och undrar finns det tips & råd för hur man ska göra när man drabbas av oro & ångest?Jag säger som du.Nej här ska det inte bli några återfall.

@Himmelellerhelvette Så kände jag med min pappa också. Det sista halvåret sa jag upp bekantskapen med honom. Jag vägrade låta honom att komma till oss sin sista jul. Den 24 januari 2002 dog han. En månad efter julafton. Många jular framöver hade jag ont i magen, jag kunde ju låtit honom vara med den sista julen? Men jag kunde ju inte veta att det var hans sista.

Jag tror att dåligt samvete är en del av sorgen. Att man alltid tänker ”jag kunde gjort mer”. Och på något sätt sörjer du redan nu din mamma. Du sörjer den relation ni aldrig fick. Du sörjer den fina mamman som finns längst inne. Men en sak är säker: Du har gjort tillräckligt. Du kan inte bära din mamma. Hon måste vilja, hon måste be om hjälp. Sen kan du bistå genom att ringa biståndshandläggare på kommunen och dyl, men hon måste be dig om hjälp.

Det låter som din mamma är på sluttampen. Skönt för er båda. Faktiskt. På min pappas begravning sörjde jag allra mest att jag inte hade satt ner foten tidigare. Tidigare sagt att: ”Du är inte välkommen till oss förrän du på allvar tar tag i ditt alkoholmissbruk”. Jag skulle sagt det tio år tidigare. Verkligen varit iskall. Stått på mig. Istället för att titta bort och snacka bort hans beteende. På slutet blånekade han bara. ”Jag har inga problem med alkoholen”. Han visste att han inte skulle reda ut att sluta, eller snarare reda ut att inte börja igen. Han visste att hans kropp fått nog.

Styrkekramar i massor till dig!

Kram 🐘

@LAO Härligt! Jag tycker du låter så bestämd och glad! Så fort den går! Alltså din tid i nykterhet. Har du läst ditt första inlägg? Läste mitt idag- trevande minst sagt 🙄 Ha en fin dag 🩵

@vanten ⬆️

@LAO Hahaha jaaaaa! 😂 Jag tror att anledningen till att jag blir provocerad är att jag vet att jag är en inkännande individ och att jag kan komma med bra argument men de tas inte emot utan studsar mot förträffligheten personen i fråga besitter. Ibland kan jag skratta och gå vidare men ibland blir jag provocerad. Kanske också för att jag vet att även "min sanning" också skulle studsa.

Nåväl. Söndag. Idag blir det kvällsskift på intensiven. Kanske upprätthålla eller rädda någon medborgares liv 🙏🏼 Vad har du för planer?
🩵

Nu är vi inne i den tidsperioden där vi lovar att vara nyktra nästa år och så tar vi den "sista" fyllan.
Nyårslöftena är aldrig så speciellt väl underbyggda och det gäller både spriten och träningen !
Med illamående kommer jag ihåg hur jag låg i tv-soffan för att titta på backhoppning (hur kul är det egentligen ???) eller Ivanhoe (sänds det fortfarande ??) och bara väntade på att dan skulle ta slut.
Mitt sista nyår som aktiv alkoholist var definitivt inget undantag utan alkoholen hade fullständigt grepp över mig. Jag hade en intensiv kontakt med behandlingshemmet i ett försök att pruta på avgiften ( :O !!!! ) utan framgång. Jag gick med på avgiften mot löfte att i alla fall slippa höjningen vid nyår !! "Vad bra" får jag till svar du är välkommen i morgon !!!! Jag svarade i välkänt alkoholisttänkande: Nejnejnej......jag har saker att göra först !!! Vi bestämde att jag skulle komma den 13 januari vilket alltså är min alkoholistfödelsedag ! Alltså min första nyktra dag på år och dag !
Numera är min nykterhet fortfarande en färskvara som jag måste underhålla och vårda genom att bla påminna mig själv om hur det en gång var. Mitt mående den sista tiden är perfekt att påminna mig om för den var fruktansvärd!! Jag mådde så sanslöst uselt som jag nog aldrig mått förut.
MEN.....att äntligen ta beslutet om att förändra mitt liv är utan tvekan det bästa jag gjort i mitt liv ! Belöningarna kom rätt snabbt och jag mådde som en prins ! Lukten och smaken återvände, hjärnan tog lite tid på sig att simma upp ur alkoholdimman men kroppen i övrigt ställde om rätt fort ! Med facit i handen så var det så att det var jag själv som tog beslutet att åka till behandlingen. Det är svårt att tvinga nån att sluta (jo, det går ! Jag har sett det själv !) men just mitt beslut var helt mitt egna beslut ! Och det är jag väldigt stolt över !!

Var ärlig med er själva och ta ert egna beslut utan påverkan av andra !! Ni måste själva göra arbetet med att förändra er, det jobbet kan ingen annan göra !

Lycka till !

@Amanda L ❤️❤️❤️ åh så rätt du har. Min hjärnas förväntningar som tror att bara jag är nykter blir allt bra.
Sovit mycket bättre inatt. Igår bad jag om hjälp faktiskt, involverade och sa att jag orkar inte det här själv. Jag klarar det inte. Hade långt bra samtal och nu känns det mycket bättre och jag kan andas igen. Jag har nån grej att jag ska klara allting själv, inte be om hjälp pga vill inte störa och ”äsch, det räcker väl om jag tar hand om det här”. Jag fick klara mig ganska mycket själv från ung ålder och det ligger väl nära till hands att det hänger kvar i mig. Inte störa, inte be om hjälp, kan själv osv.
Igår började jag även lyssna om på Oro: att leva med tillvarons ovisshet av Anna Kåberg. Tips! Jag är en orosmänniska som kan ta oron till helt orimliga nivåer.

Ett utdrag från boken som jag så väl känner igen mig i:
”Oro, slutligen, är den tankemässiga komponenten av ångest. I oron blir kroppen oftast inte lika påverkad som i ångesten. Hjärnan går på högvarv, men kroppen behöver inte göra det. Vi oroar oss för händelser eller situationer som ännu inte har inträffat, även för sådana som sannolikt inte kommer att inträffa. Kroppen gör ingen skillnad på fantiserade och verkliga faror och reagerar därför likartat, med olika grader av rädsla, stress och spänning.
När du oroar dig gör du som Maria, du tänker framåt, ibland mycket långt framåt och skapar olika tänk omscenarier för ditt inre. Du är övertygad om att du på detta sätt, genom tänkandet, förbereder dig, förhindrar svårigheter och olyckor, och löser problem som kan dyka upp. Du vill helt enkelt tänka dig bort från osäkerhet till trygghet. Bara du får tänka klart så ska det ordna sig! Olyckligtvis blir du sällan färdig och tankarna leder dig bara in i nya skräckscenarier – och så är onda cirklar igång.”

Ska fortsätta läsa idag och oroa mig med måtta. Och jag säger nej och STOP det blir inget återfall här!

Önskar er en fin söndag❣️

Som jag längtar in i det nya året! Att lämna 2024 bakom mig ska bli skönt! Mycket kaos och mycket tid till reflektion men nu vill jag vidare! Jag är så less på att ta på mig andras bekymmer, att känna ansvar för andras måenden. Som vanligt har det varit mycket med mamma detta året också, när ska jag få sinnesro från mitt oroande av henne? Jag är så less på att oroa mig och tycka synd om men samtidigt inte orka hjälpa mer. Dåligt samvete för att jag inte hjälper mer samtidigt som jag vet att jag behöver skydda mig själv.

Tänk va knepigt det är med beroenden, man tror man bara skadar sig själv tills den dagen man förstår hur mycket alla runt om som älskat skadats. Så mycket jag tagit skada av min mammas beroende och ändå har jag det starka bandet och övertygelsen över att jag behöver hjälpa, det är rätt orättvist, konstigt att jag ändå hållit fast vid henne hela livet och alltid trott att jag ska kunna hjälpa och rädda, konstigt med mor/dotter relation att ett barn är så blint bundet till sin förälder att den inte ser att den borde klippa banden.
Men jag är så trött på att oroa mig och känna att jag borde göra mer. Hon ställer inga krav, det är jag som ställer dom på mig, jag önskar att hon kan få styrkan och energin att klara upp sitt liv själv eller få somna in utan smärta och bara få bli fri, släppa mig fri och sig själv. Kan man ligga och förtvina i månader för läkning och sedan resa sig stark? Det är ju mitt hopp men jag lider så mycket på vägen och hon lider såmycket. Jag vill känna mig fri från ansvar för henne, jag önskar av hela mitt hjärta att hon ska kunna ta vara på sig själv och bilda ett liv som hon mår toppen i men jag kan inte förstå hur det ska ske, ge oss frid, har vi inte kämpat färdigt nu? Hur mycket till ska vi behöva kämpa, kommer det bli ljust en dag eller ska hennes själ bara få vandra vidare, kan hennes uppdrag här på jorden vara färdigt nu, kan hon lärt sig det hon önskat lära av livet även om det var en fruktansvärt svårt läxa, hon får gärna bli min ängel nu och vaka över mig och ge mig sinnesro.

En missbrukare är expert på att dölja sitt drickande. Hon dricker garanterat utan att ni ser det. Är man van vid en sådan hög konsumtion märks det inte heller på en förrän man har druckit enorma mängder. Mitt ex kunde dricka nio glas vin på en eftermiddag och han verkade knappt påverkad...

Nu är det söndag och vilodag igen och om några timmar så är det väl dags för en gammal trött och ofta ofokuserad dystymiker med sömnsvårigheter att efter en stunds vila kanske komma igång i tid lagom till nån trevlig gudstjänst på nätet. Har mediterat lite allmänt över tillvaron här i köket och nu så sakteliga börjat att inse hur bra man har fått det fast man väl sällan innan man blev alkoholfri kunde fatta ett smack liksom. Positivt tänkande och en genuin tacksamhet till skaparen och Herren börjar då att sjunka in en aning i medvetandet liksom. Nu har jag lyssnat på lite trevlig musik en stund och kollat runt på detta eminenta forum än en gång.

Ha det gott mina vänner!

Hejsan! @t31967, relationer där alkohol liksom kommit in bilden som en objuden gäst eller älskare är då knepiga grejer. Hur man agerar om man liksom tillsynes blivit till någons dörrmatta som det liksom kan trampas på lite hur som helst. Sånt beror väl på hur pass involverad man är i relationen som sådan, och om man kanske har minderåriga gemensamma barn, för då blir väl saken ännu mer komplicerad skulle jag nog spontant kunna tänka mig att säga lite försynt. Men att medvetet ge sig in i ett medberoende som det lutar åt att kunna bli för dig är väl inget som generellt rekommenderas att ge sig in i om man läser runt lite bland annat här på forumet.

Ha det så gott!

@LAO Skulle absolut bekymra mig om du inte dök upp här titta som tätt!
Må så gott idag!😊

@Vanten Där var du!
Skönt att du oxå tar dig framåt😊
Förstår oron inför flytten men hoppas att det kan bli en fortsättning på nystarten.
Typ, "i denna boning har jag aldrig varit full!"
Men ta en dag I taget så sällskapar vi på vägen!

Så har man då vänt upp och ned på dygnet igen och sitter och dricker i köket mitt i natten. Men nu är det då ingen skadlig alkohol längre, utan bara en liten julmust. Kom utanför dörren och ut med ett gäng soppåsar för en stund sen. Men sjuttsingen vad halt det var fast det var en grusad gångväg. Fick då lite trevlig energi av att jag lyckades med denna prestation. Så gick några vändor extra inomhus i källargången som motion. Det blev väl inte mera än kanske en 250 meter, men det känner jag mig nöjd och glad med. Tänk, det var en vecka sedan man var utanför ytterdörren. Så det var faktiskt ett litet äventyr. Man har då inte så stora krav längre och det får man väl vara tacksam för. Nu är det nog dags för en nattmacka och sen kanske man kommer i säng och får sig nån timmes skönhetssömn innan dagsljuset kommer åter.

Ha en fin söndag!

Jag var så duktig och gick och lade mig klockan tio, men det var helt omöjligt att somna. Tror att jag låg i en slags ansträngande halvdvala i ett par timmar innan jag till sist nog sov i en enda timme. Vaknade alltså omkring 01:00 nånting och kände mig rätt så besviken på att jag inte hade fått sova längre än jag fick. Har ju läst en hel del om sömnhygien och vet att man måste nöta in en ny rutin kring sovandet så att man liksom programmerar om sin egna biologiska sömnklocka.

Men blev så nedstämd och uppgiven i en blixtrande sekund och tänkte tyst för mig själv att, nu så hade det då varit fantastiskt om man hade haft en flaska portvin i huset. Tänk vad många nätter, och i så många långa år som man har suttit och druckit alkohol om nätterna för att sedan till sist somna helt av utmattning på morgonkvisten. Sedan har man vaknat nån gång på på eftermiddagen och bara liksom i panik rusat iväg till bolaget efter mer flytande dyr sömnmedicin liksom.

Nu skulle jag egentligen inte alls sitta och skriva en massa tok som jag gör. För vet ju att man vaknar till av datorskärmens ljus och att det inte är perfekt för att somna om liksom. Men när man har ångest och jobbig oro om natten så här, då är det inte så lätt. Så därför blev det att jag gick in på min sida på detta forum för att skriva av mig lite och kanske komma i form för att möta John Blund om en stund igen. Men har ju nu blivit allmänt splittrad och stressad i tanken och känner mig nu jagad av en inre känsla om att jag måste vara duktig och gå ut med soppåsarna som står och flinar i hallen liksom.

Tänker i skrivande stund på det här med HALT som ju säger rätt mycket om vad man bör tänka på när man får ett blixtrande sug efter alkohol som nu börjar att klinga av så smått. Man ska veta att ett sådant går över efter en liten stund om man har styrkan att vara lugn och vänta ut den så att säga. Tror att alla bokstäver i HALT var inblandade den här gången. Då både nedstämdhet samt väl även en del törst och lite hunger spelade in. Har inte kommit ned helt i varv ännu och tänker därför göra lite nytta när jag ändå är vaken och gå ut med hushållssoporna så jag slipper ha dessa att tänka på.

God natt! / God morgon!

Hej,
De djupare konsekvenserna av alkohol hänger ju tydligt ihop med intag av alkohol. Allvarligs konsekvenser så som ångest, konflikter, psykiskt mående är en del. En annan del är det arv som vi som dricker/druckit för mycket för vidare till våra barn i form av medberoendeproblematik som de inte sällan får brottas med under sitt liv. Ofta utan att riktigt förstå vilket ”spöke” de slåss emot, beroende av alkohol är slugt och ibland subtilt, för barn. De ”märker inte” säger vi (iaf här jag sagt så) för att vi inte härjar och bråkar, men de märker ändå. De känner och ser prioriteringar vi gör, de märker av en lägre energinivå, oförmåga att sätta gränser.
Jag vet inte om jag uppfattat dig rätt och ser att du är kritisk till forumet och vad det ger dig. När jag började skriva här hoppades jag på helt andra svar än jag fick. Jag trodde jag skulle få höra hur balanserad jag ändå verkade i mitt drickande, att nån skulle tycka att det ”inte var så farligt”. Inget av det hände. Här är vi luttrade, rätt så raka, och framförallt är de flesta av oss helt osentimentala när det kommer till ”balanserat” drickande. Nu skrev du ju i första hand om din sambo, som helt klart verkar behöva hjälp med sitt beroende. Och som har sökt hjälp. Du kanske kan stötta henne med att vara nykter under de först månaderna?

Godafton,
En redig tupplur (2,5 timme) på em/tidig kväll blev det idag efter att alla åkt hem, och jag sedan ägnat några timmar åt att plocka ihop och ställa undan, liksom ta tillbaka hemmet från storfamilj till ett enda par + två katter som nog längtat efter lugn och ro. Jag har inte längtat, för jag har njutit väldigt av all samvaro, men det var urskönt när de sista åkte hem. En hel vecka med gäster och middagar för mellan 4 och 22 personer. (Den sistnämnda var inklusive mer släkt och i trängsta laget..)
Jag är rätt trött men mer glad. Stolt över barnen som med sånt gott humör kan vara tillsammans, ha roligt, hugga i, hjälpas åt. Det är inte givet. De är generösa och så fina med varandra och inte minst varandras barn.
Men tror att alla kände att det räckte mer än väl, behovet av lugn har ju alla och jag försöker påminna dem om att vila/ta pauser- att vara så många ihop, flera dagar, det tar energi och kräver återhämtning. Det tänkte jag aldrig på förr. Jag bara körde på, med mig själv och med andra. Jag hoppas och tror att mina barn upplever att jag inte bara kan se mina egna behov utan också deras lite bättre. Jag har nog haft en köra-på-attityd även som förälder, är jag rädd.
Hade vårt minsta lilla barnbarn på besök. En ny bebis. Som jag alltid alltid kommer att kunna skjutsa, vakta, ansvara för. Det är min present till henne, och till mig själv.
Tre nya bebisar har kommit under dessa nyktra år. Och fler lär det nog bli.
Nu ska vi fundera över nyår, maken vill gå på middag hos vänner, jag vill allra helst loda några dagar till i raggsockor. Vi får se.
@andrahalvlek- jag fattar dig precis!😍 Vill inte heller gå på personalfester längre. Går inte på spektakel-events, och har noll fomo. Endast jomo här.
Min mamma var inte hos oss just på julafton/juldag vilket var skönt för henne och för oss, det blir alldeles för intensivt för att hon ska kunna njuta. Hon var hos oss några dagar innan, firande liten jul och var med i bak och matlagande, i hennes takt.
@sattva ja, jag övar och blir bättre 😍Förr i tiden kunde jag stanna uppe till 02:30 för att säkerställa att all disk var diskad, deg på jäsning, allt i ordning för första småbarnsgänget. Så mycket stress och även kompensarionsbeteende (även som nykter alltså- vilket tydliggör hur lång o omfattande denna resa är.) Nej, nu är det godnatt när jag är trött- rätt tidigt förutom när jag sovit tre timmars middag då… 🥱
Hoppas ni njuter av vila och aktivitet i lagoma doser! Tänker på er alla och simmar hit till mitt safe place när jag behöver tänka lite, läsa om hur ni har det. Kram kram 💕💕