Senaste kommentarerna i forumet

Jag hade hoppats lite på att deppigheten skulle ha släppt nu men den har inte det. Känner mig låg men hör iallafall fåglarna som börjat sjunga på morgnarna och jag har börjat förodla små plantor som ska bli grönsaker under sommaren. Odling och djur hobbys.
Vardagarna är ett problem. Jag har valt ett jobb som ska ge mindre stress då jag fick en etmattningdeppresion för snart 10 år sedan. Jobbet rullar mest bara på och blir lite tråkigt. Jag har inga vänner på jobbet och det kan gå dagar när jag inte pratar med någon under hela jobb dagen. Detta är också psykiskt tungt och nu i veckar sökte jag ett nytt jobb som jag ska på intervju på på tisdag.
Jag funderar över om jag klarar mer stress nu. Ensamhet och tristess är väl också en form av stress.
Jag vill inte vara ensam hela dagarna. Jag vill ha kolleger och någon att äta lunch med. Vi får se hur det går på intervjun. Jag behöver ju inte ta något beslut om den inte går bra..
I övrigt rullar det på. Förstår inte varför jag fortfarande inte sover bra... sömnproblemen var kanske inte alkoholrelaterade trots allt...

Återigen skriver du klokskap "Drömma bort". Det är ju precis så, hoppet, det förtvivlade hoppet. Man vill ju dit där kärleken är. Och man vill tro på en annan människas ord. Tänk om det vore så enkelt som alla utan medberoendet anser, det är så svårt att leva med alkoholagitatörerna, de får en att köpa vad som helst.

Lizzbet, du måste ha kvar i tanken att du har varit oerhört stark. Det är en fin snuttefilt i dystra stunder tänker jag; Du har din egen bostad igen. Hans tillfrisknande ligger tyvärr inte i dina händer. Styrka till dig!

...och har fortfarande också väldigt svårt för det ordet, MEDBEROENDE... Man känner sig påhoppad. Men jag fattar att det är så, och inget man väljer eller kan välja bort. Lever man med en missbrukare så är man per automatik det. Försöker se på ordet med andra ögon liksom. Och åter, jag tror att de av kärlek/stolthet väljer bort oss i de mest (för dem) "förnedrande" situationerna.

Du sätter huvudet på spiken helt. Och var passar vi in egentligen? Under natten har jag börjat bearbeta att jag, JAG! är medberoende. Vilket jävla ord. Jag vet inte om det är medberoendet som gör att det gör så ont att vara utanför. Hans alkohol har varit så central i mitt liv så länge, men nu ska jag stå på sidlinjen. Man ska vara stoisk och stå ut innan nykterheten, och nu inte fokusera på det för mycket för det stör hans tillfrisknande. Jag fattar nån stans att vi kanske inte kan vara närmast varandra i det här, men det gör så jävla ont. Jag känner mig så himla ensam, och det känns orättvist att han har en massa människor han kan söka när ångesten drabbar honom.

Jag är ny här och har följt er en tid.jag mår dåligt och har ångest över mitt drickande och skall testa om detta kan hjälpa mej att få ett liv som gör att jag mår bättre. Jag säger varje söndag att jag skall ha vita veckor men nog f....n när det blir torsdag planerar jag för helgen, jag är sambo och gömmer flaskor med vin i garderoben och dricker ofta på lördagen på dagen, jag köper öl som min sambo tror att jag dricker bara men han undrar ibland hur jag kan bli så berusad på 2 öl. Jag skall vara så förbannat duktig o präktig jag fattar inte varför. Min sambo vet att jag har "haft problem med drickandet" men han förstår inte och det klandrar jag inte honom för men jag önskade att han kom o kramade mej och sa att lilla gumman nu har jag studerat dej o hittat vinflaskor i din garderob (han måste ju fatta tycker jag) nu hjälps vi åt med detta.
Jag börjar med detta så återkommer jag ha en fin söndag för det skall jag ha känns bra?

Jag som är hyperaktiv, tränar två pass om dagen, jobbar, har en massa barn och andra fritidsaktiviteter, har inga problem att fylla mina timmar. Ändå kan det uppstå ett hål, eller tomrum, mitt i alltihop. Är det en tankevurpa? Hålet kanske inte finns utan är en känsla. Hur fyller man en känsla? Nej, att stanna upp och hitta den där känslan som kan upplevas som ett hål. Närma sig istället för att fylla igen. Betrakta hålet. Fylla ett hål kan ju vara att undvika det, inte vilja ha det. Och det är när behovet att fylla hålet uppstår som suget sätter in.
Tänk dig själv. På vilket sätt fyller du det när du dricker alkohol? Den enda skillnaden för mig är att jag gör allt som jag brukar, eller till och med mindre, men med en annan känsla, frånvaro av känsla kan man säga. Hålet finns alltså inte på riktigt utan är en upplevelse.
Hur ser ditt hål ut Heueh?

Tack för din kommentar. Nu ska vi se till att peppa och stötta varandra, vi ensamhetsdrickare :-) Jag drack igår, men måttligt. Jag hade inget mer hemma att dricka, numera köper jag inga BIBar, jag försöker se till att göra annat, bryta vanorna, tex läsa böcker, träna osv. I kväll har jag bokat in en fika med en vän, och det är just fika, då blir det inget dricka. Hoppas att du vaknar upp pigg och fräsch idag. Trevlig söndag till kaktusen och till alla er andra!

Tror som du. Men visst är det motsägelsefullt... Ju sjukare, desto mer skygglappar liksom.
Drömma bort, fint skrivet, man känner er kärlek och även här känns din man vettigare än min... ;)
Jag ser verkligen inte heller ner på någon pga sjukdom, tvärtom, bara vill utrota denna från jordens yta! Förstår att min text kanske uppfattas så, men jag var så ledsen, trött o orolig igår. Pga kärlek, omsorg osv, ja ni fattar nog.

Ha, ha, jag skrev att jag skulle låta bli forumet för att rensa skallen från prat om alkohol, men finner mig själv sitta och läsa och skriva som en besatt....fast inga tankar på att jag själv vill dricka. Funkar det här som substitut, så varför inte. Mår skitbra just nu och vill dela med mig lite av energin för att peppa andra. Ska ut och springa någon mil med maken nu.
Hoppas du klarade helgen.

Skönt att höra. Värdefullt för henne. Och för dig. Starkt. Bygg vidare!

Det har du ju nämnt. Men vad jag menar är att det är svårt att kämpa när den som lever närmast inte ens kan se det

Jag tror skillnaden handlar om måttet av insikt och hur långt personen tagit till sig att drickandet är ett problem. Min A liksom din ser inte själv att de har ett riskbruk och därav kan de inte se sig själv klassade som alkoholister. Den som förnekar problemet skriver inte här.

Förstår hon hur du kämpar?

Här pågår en helt vanlig helg men mannen är för en gångs skull nykter. Han har inte alls bemött det jag sa för en vecka sen och att han håller sig nykter en helg ser inte jag som nåt löfte om att han fattat allvaret eller lovar förändring. Han planerar grejer som ska skaffas till huset som om han inte märkt jag sa jag flyttar om inget ändras. Jag har inte alls lust att ösa pengar över huset vi bor i då jag starkt misstänker jag själv inte bor kvar i sommar. Gör mig arg att han helt bortser från allt jag sa och nu borde jag då antagligen vara nöjd och glad enligt honom när allt är ok. Allt är inte ok och så länge han vägrar prata om det kan det inte bli det heller. Han tycker väl det räcker han inte dricker nu ett tag så lugnar jag ner mig. Men det är så mycket jag skulle önska han också bad om ursäkt för och kunde fatta, att jag inte vill leva i ett förhållande som om jag ändå är ensam utan hjälp med nåt oavsett han är nykter. Finns ingen tillit kvar mer och det krävs nog mer än nykterhet för att reparera allt det andra.

Berättade för min pappa om vad som pågår igår också. Kände jag måste säga nåt när han också planerade saker till sommaren som inkluderar min man. Kändes bra att säga det högt att min man har alkoholproblem, min pappa har nog misstänkt det ett tag och jag vet jag har hans fulla stöd.

Hur har ni andra det? Hoppas ni orkar ta en dag i taget och var snälla mot er själva! Styrkekramar!

Kommer ångesten av upplevd ensamhet?
Så är det för mig. Känslomässig ensamhet som väcker någon slags gammal känsla och maskerar sig till tanken "skit i alltihop".
Du är ju på ett bra spår. Träna, träna, träna. Bra medicin mot allt och trevliga biverkningar i form av kondition och muskler ?. Jag brukar glömma vilan och då är plötsligt hotet inte rastlöshet och uttråkning utan utmattning och svårt att vila för kroppen är på högvarv. Balans är svårt...

Jag är också dipsoman (alkoholist typ B), har ADHD och uppfyller ganska många kriterier för både bipolär (cyklotomi), instabil personlighetsstörning. Största bekymret är impulsiviteten och de kraftiga humörsvängningarna. För några veckor sedan fick jag en tilläggsmedicin (Quetiapin, en atypisk neuroleptika som i höga doser fungerar mot bipolär mani och psykoser, i lägre doser används den mot bipolär depression, sömnstörningar och är stämningsstabiliserande) har Concerta sedan tidigare vilken har hjälpt mycket. Jag hade till exempel inget behov eller sug efter alkohol på ett helt år när jag börjat med Concerta och kunde kanske hållit mig nykter ännu längre om inte pressen varit så hög att hjärnan ändå började koka över.
Eftersom jag gör allt till 150% nördade jag ner mig i olika forskningsrapporter på Quetiapin (finns även under namnet Seroquel) och fann en studie där man testat hur den fungerar på typ B alkoholister (tidig alkoholdebut, stora mängder alkohol varje tillfälle - dipsomani m a o).
Resultatet var mycket positivt. Längre tid mellan återfallen, mindre mängd alkohol per tillfälle och mindre sug. Nu finns det ju traditionella mediciner som har liknande resultat, men för mig som har andra försvårande diagnoser är dessa inte aktuella och funkar inte lika bra ihop med Concerta.
Återfallspreventionen lät ju bra, men det vår inte nog. Man hade i den här pilotstudien även sett att medicinen minskade oxidativ stress till följd av alkohol i hjärnan. Kanske måste man ha en vaken läkare inom psykiatrin för att kunna få den här medicinen, kanske är det bara så att jag haft turen att hitta rätt eftersom alla fungerar olika, men det skadar ju inte att berätta ändå.
För första gången jag kan minnas är jag vaken i hjärnan men lugn i kroppen. Kan vara hypoman av och till, vilket inte stör mig det minsta, men när jag dippar är det bara en skön trötthet och jag kan VILA på riktigt, så som jag föreställer mig att normala människor gör. Fungerar det lika bra i fortsättningen kan jag utan problem avstå alkohol för det har aldrig varit viktigt för mig att "ta ett glas" eller dricka socialt. Alla gånger jag druckit har varit för att stilla oron i huvudet och kroppen.

Hade det på känn men jag misslyckades med restaurang utan vin, Men vinet till maten känns mer ovärt den här gången. Det var trevligt men kändes mer som ett gift på något sätt och var inte så behagligt. Triggade också mönstret att ta återställare på tok för tidigt på dagen efter och lite mer vin o öl som avrundning när man ändå hade spräckt vita dagar i rad. Även medföljande slarv med kosten. Så dumt och onödigt faktiskt. Det positiva med detta är att jag tror att jag kommer ganska enkelt skrapa ihop ny längre period med vita dagar då jag nu för första gången på riktigt uppskattat vita och pigga helger mer än vad en kväll med vin ger.

Undrar hur du mår. Har ni kunnat prata med varandra du o sambon?

Hela mitt signalsubstanssystem är fucked up! Det är som synapserna far runt härs och tvärs och överallt, som ett trassligt garnnystan...
Så lät min beskrivning till läkaren om hur jag tänkte mig att det såg ut i min hjärna. ADHD, hög grundspänning, konstanta stresspåslag, nikotinberoende, tungt alkoholmissbruk i unga år och en hel del återfall därefter. Kunde bara tänka mig hur stökigt det skulle sett ut om man kunde titta in i mitt huvud.
Och så sätter han in en ny medicin (utöver min vardagslivräddare Concerta) som efter ett antal höjningar rättar till alltihop!
Vågar jag hoppas att den här känslan håller i sig?

Jag blir gråtfärdig (av någon slags konstig blandning av lättnad, hopp och rädsla för att det bara är tillfälligt) där jag ligger i soffan och vilar efter middagen. Armar och ben helt slappa. Händerna är tunga och varma, samma känsla som jag hade i ett terapisamtal efter en visualiseringsövning under hypnos. Ändå är jag inte påverkad på något sätt, eller sederad.
Vänner har annars påpekat att bara ett basebollträ i skallen eller en valium stor som en puck skulle kunna dämpa mig ?
Nej, hjärnan är redig men kroppen lugn. Dagen har varit en blandning av träningspass, full aktivitet och vilopauser. Riktiga vilopauser! Och aktivitet utan en känsla av att vara jagad.
Det känns som om jag är lobotomerad, fast på ett bra sätt, sa jag till maken.
Va? Kan man vara lobotomerad på ett bra sätt?
Ja, alltså som om något dåligt tagits bort ur min hjärna, något som skavt och spridit gift ut i kroppen. Paniken och kombinationen utmattning tillsammans med rastlöshet har försvunnit. Den gnagande oron ersatts med en känsla av lätthet.
Det är inte svårt alls just nu att vara nykter. Aldrig har alkohol kunnat ersätta den här helt nya känslan. Tänk om jag får ha kvar åtminstone hälften av detta!
Kvällen, halvliggande i soffan bredvid minsta dottern, präglades av icke-spritinfluerade lyckokänslor. För första gången i mitt liv kunde jag se en hel film utan att resa mig hundra gånger, utan att greja med något vid sidan av och utan att tycka att handlingen var alldeles för långsam. Visserligen är en av mina diagnoser kroniskt alkoholberoende. Men idag behöver jag inte förändra mitt drickande. För jag behöver inte dricka. Just nu.

den var trevlig på ett sätt men också väldigt obehaglig. Det var en av de där bilderna som demonen förser mig med ibland. I det andra huset har jag hittat ett par fåtöljer, gammalengelskt stuk i läder med knappar, den där svulstiga sorten som ser så inbjudande ut. Dom har jag tänkt släpa över hit och skapa ett litet bibliotekshörn i vardagsrummet. Två fåtöljer, ett litet soffbord i något mörkt träslag med svängda ben och så ett par bokhyllor. Kanske en golvlampa med färgat glas som skärm och en gammal orientalisk matta på golvet. Visionen jag fick var av mig själv, sittande i en av fåtöljerna med en cigarr i näven och ett glas konjak på bordet, djupt försjunken i en bra bok. Det här är en bild som jag säkerligen har hämtat från filmer eller tv-program. Om jag inte minns fel sändes det en serie program på tv som var baserade på rysarnoveller av Roald Dahl, som presenterades av någon distingerad äldre herre som satt i precis ett sådant rum som jag har beskrivit.

Problemet med en sådan vision, förutom det uppenbara, är att om jag satt i den där fåtöljen så skulle jag ju bara se den del av vardagsrummet som inte är ett mysigt bibliotek. Det är lite samma problem som jag har när jag sitter i min sportbil, iförd hatt och solglasögon. Jag kan ju inte se mig själv utifrån, hur cool jag ser ut. I och för sig kanske det är bäst så, i mitt eget sinne är jag James Bond men såg jag mig med andras ögon kanske tankarna mer skulle gå åt Roger Rabbit-hållet. Alla dom där fantasierna jag har håller sällan för en närmare granskning, samma sak gällde den jag hade igår. Jag har verkligen rannsakat mitt minne men jag kan bara komma på ett enda tillfälle i mitt liv då jag har levt upp till det där. Det var på Nürburgring, jag bodde på ett flott hotell som hade ett rökrum i engelsk stil, komplett med ett massivt urval av cigarrer och konjak. Jag satt där en timme, rökte en cigarr och drack en konjak och det blev inte mer än så. Alla andra gånger, och dom är åtskilliga, har mina försök att dricka måttligt lett till betydligt större mängder än planerat. Så vem försöker han lura, demonen? Måste vara dum i huvvet, den.

"Jag har ett hål i mitt liv där drickandet brukade vara". Fritt översatt från en film jag såg nyligen är det där ett citat som passar rätt bra in på mig själv. Jag har ett gott liv, ibland känns det oförtjänt gott, men fortfarande efter all den här tiden känns det ibland som om något fattas, något viktigt. Och drickandet var ju viktigt för mig, så hålet är stort och djupt. Jag gör mitt bästa för att fylla igen det men fortfarande känns det ibland som om jag bara har lyckats täcka botten med ett tunt lager. Och det är väl naturligt antar jag, i stora delar av mitt liv har jag grävt med stor frenesi, vem är jag att tro att jag kan fylla igen det på bara ett drygt halvår? Så jag får nog räkna med att fortsätta skyffla under lång tid framöver; tyvärr måste man ju stå rätt nära kanten när man gör det så jag får akta mig noga för att trilla i.

Ha en bra dag allihop!

Så långt borta .. men ändå så nära ...
Hörs snart
kramar Ler

Har känt ett slags sug som jag inte känt på länge... Lite konstigt men vet att många faller efter långa nyktra perioder. Jag tänker då på hur allt varit. Jag går verkligen in i våra gamla situationer som varit hemska. Måste verkligen försöka att inte glömma vårt supande här hemma. Drömde att jag skulle sjunga kareoke och att jag sa att då måste jag dricka alkohol innan.Ska du dricka frågade ett av mina syskon? Jag svarade tvekande i drömmen. Lite jobbig dröm... Avböjde en större fest som var "vuxenkalas" dvs mycket alkohol idag. Gratulerade födelsedagsbarnet lite tidigare på dagen i stället. Senare hittade jag en liten flaska jägermaister i min dotters rum (hon har flyttat hemifrån). Jag hällde ut den i vasken. Sa till sambon att jag tar det säkra före det osäkra. Han muttrade något. Då sa jag till honom att om det stod en 7,2 öl i skåpet, hade han inte kunnat låta bli den. Då höll han med. Annars har vi umgåtts med gamla vänner som inte har druckit i vårt sällskap. Dom har inte frågat eller sagt något. Dom vet att inte vi dricker längre och tycker väl det är bekvämast att inte dricka själva heller. Min vän har flera nära vänner som dricker alldeles för mycket. Dom tycker nog att det är bra att vi slutat. Tänkte idag att det var kanske synd om hennes sambo att han inte fick dricka denna Lördag när dom valde att umgås med oss. Vilken idiotisk "medberoende" tanke. Hans lever och själ mår nog bra av lite a-uppehåll då och då. En jättefin kväll med vännen som masserade både mig och sambon (hon är massör), god mat och glada skratt...Vaknar som vanligt nuförtiden, nykter och alla minnen från gårdagen intakta. Inga barn som hotar med socialen eller kallar oss för fyllon.... Så skönt... Kram

Min man vet nog jag är pratsam och lätt uttrycker mej i text. Men jag tror nog han inte har en aning om jag skriver om alkoholen och oss. Och hann skulle nog inte fatta vad jag överhuvudtaget kan skriva såna mängder om, eller vad jag får ut av det.
För mej är det helt klart ett stort stöd.

Två veckor, grattis!
Du utstrålar en härlig gnista och livsglädje. Smittsamt!
Njut av den vita snön och lika vita veckan på alla plan i fjällen!

Härligt Helle att höra av dig .. verkar som om det är skidsemester på gång ..
Absolut Bästa semestern .. om du frågar mig :-))
De tre s:en ... Sol , Skid o Snö ..
Har 3 veckor kvar tills det är dags för mig ..
Har aldrig varit typen som kan ligga still på sol semester ..
det ska alltid hända ngt .. på gott o ont ..
Tack igen för pepp hos Elias ... du vet att jag alltid finns där för dig ..
Kramar Ler