Senaste kommentarerna i forumet

Tack för peppen ?? de ska jag göra. Kämpa på du också ❤ och alla andra för ute ni är bäst ?

Har du testat AA-möten?

Inte om det är ok eller inte
Jag bor i Stockholm
Det går inte så bra att sluta
Finns det någon annan nära eller inte nära.
Kan tänka mig en fika, utdela bra och dåliga erfarenheter
Klarar inte det här själv.
Vet allt är anonymt osv.
För mig är det ingen skam ellr viktigt att va anonym.
Kontakta mig gärna via Adm, du El ni kanske oxå behöver stöd och någon som förstår. Någon att prata med. Jag finns, för er...

En vecka har gått, ungefär! Har jag lyckats? Har jag inte? Jaa det beror på hur man ser det.
Gruvade mig ju så sjuuuukt inför helgen! Å är det inte jävligt typiskt, att då man bestämt sig för att vara nykter (man har inte sagt det till någon) men likt förbannat är det DÅ alla vänner hör av sig, då alla bjuder med en på fest??! Vad är oddsen? Och nej kära ni, jag har verkligen inte kommit så långt så jag kunde stå emot detta sug.. så arg på mig själv!!
Men jag har inte misslyckats helt; Jag har ju faktiskt inte druckit någon vardag, och jag drack bara fredagen. På lördagen (igår) var jag och min sambo bara hemma och såg film. Alltså att vara nykter på helger som sagt, det har nästan aldrig hänt sen jag började dricka! Jag var på så FRUKTANSVÄRT kasst humör igår kväll! Alltså vi satt i soffan, jag kunde inte hitta en skön sittställning, jag skrek och börja grina för att jag inte kunde sitta skönt !
Jag tänkte hela tiden; här sitter jag, fan hade jag haft en öl i handen hade jag inte brytt mig om hur jag satt!
Hur som helst så gick vi och la oss i sängen runt 23! Min flickvän somnade direkt, jag låg länge och funderade på om jag skulle smyga ut och ta en öl, eller ett vinglas. Men tro på fan, jag stod emot! Somnade väl runt 01 och sov igenom natten tack vara mina sömntabletter.

Idag har jag också varit på så jäkla pissigt humör! Min sambo har kommenterat det och jag bara "men vad tror du att det är? På riktigt?" Hon förstår säger att det är lugnt!
Ja för jag kommer vara pain in the ass för ett tag framåt!
Shit vad jag babblar, om någon orkat läsa så tackar jag för det och tackar för denna sida och folk som är så otroligt stöttande!
Nu ligger jag i badet (det som lugnar mitt sug) och känns lite bättre då jag fått skriva av mig!
Hoppas veckan går bra!! ?? Och hoppas NI mår bra!! Ensam är inte stark! Vi är starka tillsammans! Kram fina människor!

om saken så är min första tanke väl den, att hänger hans tillnyktrande fast vid om du nu "rusar till hjälp" eller inte, så ska du kanske inte hoppa in som stödperson. Den delen har du redan sett...
Klart man gärna uppmuntrar till nykterhet, men hur det nu sen går till för att vara till hjäp på riktigt. Förstår om du både vill hålla dej ifrån och uppmuntra.

Inte svara. Så han kanske inser att de räcker inte med att bevisa sig nykter i några dagar, så ska allt vara okej igen.

Om du inte svarar, så förstår han förhoppningsvis att han måste kämpa lite till för att få kontakt med er igen.

Stå på dig! Några dagar är inte mycket för att bevisa något!

Du är otroligt stark tycker jag!

Sen när du är i en period där du försöker bearbeta sorgen över att tappat någon du älskar. Att hålla kontakten med ditt ex, gör att de tar ännu längre tid att släppa sorgen.

Insett de nu när jag bröt upp för 3 veckor sen. De är mitt 10 uppbrott tro jag på 8-9 år. Och insett att det ändå som funkar, om jag ska ha någon möjlighet alls att gå vidare; är att blocka allt som gör att han kan kontakta mig.
Dock så kan han mailadrrss, då jag inte hittat hur man blockar på mailen.
För varje gång din partner hör av sig, så bli de som att börja om i sorge processen.
De är otroligt svårt att veta hur man ska göra
Men jag tror att du kommer fram till rätt beslut, om du funderar själv ett bra tag, på vad du vill och vad du mår bäst av, inget annat. Lycka till!

Em juli och inte mera.
Blev så ledsen av era svar i slutet här.
Emjuli hemskt att läsa de du skrev. Känner sig näst intill som en mest gemfört med dig. Efter att läst de du skrev, så känner jag att ja inte har någon rätt att klaga eller tycka de är jobbigt att lämna killen. Jag har ingen familj med han. Så va ha jag att vara ledsen över. Önskade att man kunde ha en delete knapp i huvudet, så man bara kunde ta bort alla känslor!
Men de är grymt starkt av dig att ta de Beslutet! Önskar dig allt de bästa.

Och Intemera, tycker de låter rätt av dig att ta de beslutet. Vågar inte sätta mig in i din situation, hur svårt det måste vara. För du har rätt i de di skriver. Att ni kanske vill varna mig innan de är försent. För om jag tycker de här är oerhört jobbigt och jag inte vet om jag kommer klara de, då våga jag inte ens fundera på vad du går igenom nu. Eller både du och em juli, som har barn också. De gör allt mycket mer komplicerat.
Vill ge er all den styrka jag har kvar allafall och hoppas ni klara de.

För klara ni de, så borde jag klara de. Och de är som ni säger med att man kommer vinna på de i längden. Om jag skulle varit kvar och acceptera hans missbruk, då är jag rädd att de bara skulle bli värre. Och de skulle brutit ner än totalt. Även fast han va snäll osv, så blev jag lika sårad ändå. De tär på en att inte få de kärlek man önskat, inte bli sedd som man önskat. Utan all tid går åt på att vara orolig för han. Ledsen efter att se han onykter som man gjorde. Ledsen av att få hjälpa dom till sängen.
Hoppas bara att man hinner få ett nytt liv (även fast de känns helt omöjligt, då man inte klarat de på 8 år hittills), innan de händer mitt ex nått hemskt. För något säger mig att de kommer gå ännu mer utför nu. Att han tar sitt liv eller något. Va gör man då, när man brutit upp. Men inte klarar att lämna dom själv då. De känns så jobbigt. Va gör man då? Man vill inte bara låta dom gå under.
Rädd för de, då jag hörde grannen berätta att han hade grinat hos dom och kände ingen vits att leva. Så har han aldrig sagt förut under de 8-9 år jag varit runt han. Aldrig i närheten av de ha han varit. Aldrig pratat om att inte leva, och aldrig pratat med grannar om känslor!! Prata knappt med mig om de.
Va gör man än sån gång?

Det ska du vara. Du fixar ju detta. För din bebis skull är det värt varje minut. Ta fram en bild på honom varje gång du får A-sug och påminn dig själv. <3
Kämpa på.

En fråga till då:
Om du skulle tala med någon alkoholläkare, skulle du då kräva att hen också är nykter missbrukare?

Jag med, kan "känna" av hur andra mår här inne. Jag kan förnimma känslan.
Och förstå Och jag tror att de som lever i ett medberoende kanske också kan förstå hur vi känner.
Speciellt om man levt länge i det. En random person på stan skulle nog inte bry sig.

Om jag nu klev över i ett forum för någon annan sjukdom som jag
inte själv har så tror jag inte att jag skulle kunna känna samma empati.
Även om jag skulle ömma på samma sätt så skulle jag inte kunna "känna
av" på samma sätt som här.

Om det vore så skulle jag ju kunna sitta i vilket forum som helst och
babbla om mina problem. Förmodligen skulle det gå folk förbi.

Men igen så har jag klart människor som bryr sig om mig som
inte har A-problem men dom kan nog aldrig förstå fullt ut hur jag
känner.....

Tack :)
Jag tror faktiskt att MM menar exakt det du skriver, men hon uttrycker det på ett annat sätt, som lätt kan misstolkas.
Jag känner mig inte trampad på, ber om ursäkt för att jag provocerar lite, har pms och är "på hugget" ;)

Ja så är det nog. ? men jag är ganska stolt över mig själv i alla fall. Tack snälla för stödet det är de bästa man kan få ?❤?

Visst känns det skönt när man sagt sanningen! Och vad bra att du har en make som stöd. Av vad jag läser anar jag en mer målmedveten Helle och som också börjar tycka om sig själv. Ha en riktigt fin ledighet.
Vänligen
Ikaros

Vi som stannat säger att du gjort rätt val för att du gjort det vi också borde gjort för länge sen, innan allt blivit så komplicerat så det tar lång tid att ta sig ur det. Både praktiskt och känslomässigt.

Jag har också i det längsta hoppats saker skulle ändras, slätat över i mitt sinne att det kanske inte är så farligt han dricker ibland. Han har ju ändå ett bra jobb och vi ett utåt sett normalt liv. Men åren går och allt eskalerar, äter på ens känslor tills man inte orkar ens försöka mer. Därför säger jag till dig att lita på din magkänsla, jag skulle sparat mig själv många sorger om jag också gjort det. För man blir som bedövad av att leva med en alkoholist.

Men jag hoppas du inte förminskar din egen känsla att din situation inte är så illa, eftersom du läser om andra här som har det värre. Tror många av oss har det värre just för att vi stannat och drickandet med tiden blir värre och får allt större påverkan på den som dricker.

Och ja jag är också i processen att lämna, eftersom jag slutat hoppas på att nåt ska bli annorlunda i framtiden annars.

Hej MM och Lizzbet
Har följt er diskussion och funnit den i grunden intressant även om jag tycker MM blivit missförstådd eftersom hon talar utifrån sin helt privata känsla och med tydliga frågetecken.

MEN till grundfrågan om en icke alkoholist fullt ut kan förstå en alkoholists alkoholproblematik? Personligen tror jag inte det eftersom den alkoholberoende felprogrammerat sin hjärna med hjälp av alkohol. Att en person som inte befunnit sig i "det spåret" skulle kunna förstå tror jag knappast är möjligt. Möjligen kanske spelmissbrukare eller narkomaner lättare kan förstå alkoholistens upplevelser bättre än andra. Observera att jag skriver om känslor och upplevelser som är relaterat till alkohol.

Dock kan naturligtvis alla friska människor känna empati för någon som lider. Det jag skriver om är en förståelse och insikt som är baserat på egna upplevelser. När jag läser texter här på forumet kan jag ofta rent fysiskt känna hur någon mår. En lång erfarenhet har givit mig många referenspunkter och när dessa tangeras handlar det också om mig. Därför kan det ibland vara svårt för mig att skriva här. Det är viktigt att jag mår bra när sår rivs upp.

Jag tycker som sagt att diskussionen är intressant och hoppas att den kan fortgå utan att någon känner sig trampad på.

vänligen
Ikaros

Grattis till dig, Elias och fuge.
Kan inte alls sätta mig in i hur otrolig glädje ni måste känna.
Men kan ana, efter att ha läst/läser en dagbok om en karl som bestämt sig för ett nyktert liv.
Ni ha gjort de grymt, och klappa er själv på axeln, de är ni värd. Fortsätt att kämpa och grattis igen:)

Hoppas det är bra med dig Elefanten, saknat dig här på forumet!

Åh det du skriver berör mig på alla sätt. Håller med alla som svarar här i tråden. Du har gjort rätt val.

Det gör så ont. Riktigt jäkla ont. Man slits mellan att tycka att ja jag gjorde rätt, och nej jag vill inte, jag går tillbaka. Det är hemskt och så jobbigt.

Men så här utifrån tycker jag att du gjort rätt. Vad duktig du är som tagit det klivet.

Jag är mitt i min sorg över att äntligen efter över 30 år ha insett att det aldrig blir jag och min exman igen. Vi har två numera vuxna barn tillsammans. De har släppt honom, jag gjorde det för några månader sedan efter en händelse som fick mig att vakna upp ur mitt medberoende.

Jag älskar ju min exman så in i norden. Men han finns inte kvar så som han var, nu syns bara missbrukaren kvar. Men för att inte följa med honom ner i avgrunden måste jag rädda mig själv.

Ta kontakt med en självhjälpsgrupp, eller någon att prata med. Denna sorg är viktig att bearbeta.

Styrkekram!

Jo, skulle kunna säga att jag satte krokben för mig själv med flit.... Var bortrest förra helgen o drack lite vin. Planerat återfall...kan man kalla det det!? Kände inte av det direkt, rent fysikt menar jag. Det jag inte räknade med var att jag förlorade en bit av mig själv på vägen... Jag hade kommit in på nya tankebanor innan, funnit en viss ro. Nu är halva jag tbk i det gamla o halva jag i det nya. Inte så att jag har direkt sug eller har druckit efter för det har jag inte, utan mer att jag inte går på stigen utan i höga gräset brevid... Jag har varit på 3 möten denna vecka o inser att jag måste gå mkt närmsta tiden för att komma på rätt spår igen. Vill tillbaka ?. Tack för omtanken!!

Förlåt, men nu gör du det igen, säger att människor utan "ert" problem inte kan förstå... ;)
Jag hävdar bestämt att många människor kan förstå och känna igen sig, dela glädjen, med eller utan a-problem.
Är inte arg eller vill bråka, men det känns bara så feltänkt enligt mig.
Bekräftelse är inte heller i min värld något dåligt. Bekräftelse/förståelse ungefär samma sak.

Men absolut, alla har rätt till sina åsikter, tankar, känslor.
Så, Peace, självklart :)

Tack Inte mera för svaret. De hjälper. Även fast jag funderar lite.

Du erkänner ju iof att du lever ihop med än alkolist nu, och hade tagit annan bana om du fått backa tillbaka. Men varför inte kliva ifrån nu? Ja menar du har barn. De kan inte va bra för dom att bo med en alkolist. Och lita på mig, barn ser mer än man tror. (Jobbar både på skola och dagis)
Men de är lätt att säga åt andra att va starka, men orkar du själv?

Och hjärtat. Jag har svårt nu att ta ditt svar seriöst, då du själv väljer att leva ihop med en alkolist, som sårat dig ett antal gånger. Och fortfarande gör de, även om du inte vill se de. När jag läste ditt sista inlägg där du skrev om att du varit fyllechaffis, de gjorde ont i hjärtat.
Då du är i värre sits än va jag var för 3v sen då jag bröt med killen.
Din partner verkar vara mycket djupare ner i alkoholen och de som dyker upp i mitt huvud då jag läste dina inlägg. Var om hur en föredetta skriver sina blogginlägg. Han börja skriva dagen han blev nykter och sen framöver. Jag är inne på dag 204 nu. Och inser ju mer jag läser. Att de finns ingen kärlek hos alkolisten, till sin partner.
Flaskan går först i alla lägen. Att alkolisten babblar och ger än massor med hopp, de är för att dom fortfarande ska ha möjlighet att få ha samlag, inget annat.
För en alkolist måste de där va toppen. Att ha en partner som älskar han, ställer upp i vått och torrt, finns där då han vill. Men samtidigt kan ha supa som han vill och du få inte ifrågasätta, för då bli han förbannad och du bli ledsen.
Är de något man vill ha?

Är rädd att jag faller tillbaka lättare av att läsa vissa inlägg här. Om alla som väljer att vara kvar hos sin partner, trots att dom bli elaka på fyllan osv. Massor av mer problem än vad jag hade i mitt förhållande.

Mitt förhållande gjorde mig ledsen varje helg, då jag va tvungen att se han slockna någonstans pga fyllan. Kunde köra bil på helgen och då va de svårt att hitta på nått om inte jag körde.
Svårt att prata om känslor.
Och då han blev känslosam var på fyllan, då jag inte ville prata. För genom alla år med han, så vet jag att inget va seriöst då han va full.

Men han klara jobbet och va aldrig otrevlig. Dolde sin konsumtion så pass att ingen på jobbet eller familjen visste.
Hans närmsta vän visste och hade valt att bryta kontakten pga alkoholen.
Sen hans ex visste. Men annars så klarade han sig bra.

Så efter att läsa många historier som är mycket värre, men partnern väljer att stanna kvar. Varför säger då folk åt mig att jag gjort rätt val. Förstår inte riktigt? Kan någon förklara?
För man kan ju inte säga att jag inte är indragen i de här, har varit med han till och från i 8-9år

For the record - tryckte i mig ett gäng folköl idag för att "plana ut". Skitigt. Imorgon börjar jag om.

Det blir inte bättre. Boom, där var den -den krassa sanningen.

Lid, gråt, sakna, fundera men inse att din magkänsla har rätt. Det håller inte att ha ett sånt förhållande. Han kommer inte att genom ett trollslag bli en prins. Du ser hur han vill leva, vilket minimalt utrymme du ges i ert förhållande. Det kommer inte förändras, han har visat sitt sanna jag.

Gå ifrån, även om det gör ont. Jag önskar jag gjort det för ett antal år sen när jag stod i din situation. Några år fram i tiden och man har huslån och barn som ska pusslas runt en som somnar i stolen fast mitt på dagen i fyllan om han så önskar.

Förlåt om jag låter hård men kanske jag som varit i din situation vill bespara en medmänska från att hamna i den situation jag själv nu är i, som är ännu värre.

Din känsla har lett dig rätt, att detdär inte kommer bli bra och att du mår dåligt över det visar bara vilken fin och empatisk mänska du är. Exakt en sådan som en alkoholist gärna släpar med sig i fallet just därför så låt dig inte sugas ner. Gå din egen väg, finn lyckan med någon som uppskattar dig mer än sin flaska! För det är du värd!

Tack för svaret. Ger än mer kraft till att stå på sig. Är rädd att jag aldrig kommer kunna bli kär igen, då jag inte kunnat släppt han trots att han skaffat två andra tjejer och efter alla gånger jag blivit sårad. Kan inte förstå hur de kan va så svårt att släppa nån!? Har vänner som haft flera partners. Jag ha haft en och kan inte ens släppa han:*
Men är så rädd att jag inte kommer kunna hålla mig ifrån. Även fast jag varje dag försöker intala mig om att jag gjort rätt val, så är jag lika ledsen på mig själv, varje dag, att jag tog de här beslutet. Tänker ofta på att de kanske kunde blivit bättre om jag gett han mer tid.

Men innerst inne så känner jag mig dum som tänker dom tankarna, då jag vet att de har blivit samma sak varje gång jag gått tillbaka, sårad och ledsen över hur mycket han dricker. Och när grannar berättar att dom är rädd för att han ska bryta ihop.
Då dom sett han själv, under hans ensamma tid, hur han varit dyngfull och dansat för sig själv ute på altan med hög musik. Och hur han kommit över och grinat hos dom, då han har varit jättefull.

Men är så rädd att de kommer hända honom något illa, då man inte finns där. Att han kommer dricka ihjäl sig (då jag vet att hans drickande bli mycket mycket värre då han är själv).
Vet inte om jag kommer kunna leva med de.

Har försökt berätta för hans mor och bror hur de ligger till. Hans mor förstår. Då hon levt ihop med hans far, som söp ihjäl sig).
Men hans bror verkar inte vilja förstå hur illa de är. Även fast jag sagt till hans bror, att de är nog den ända personen som kan hjälpa han. Även fast jag har börjat förstå att den ända som kan lösa situationen är han själv. Han måste hamna i botten innan han kan ta sig upp.

Men vad/hur gör man för att gå vidare?

Hur gör man för att inte lägga en del av skulden på sig själv, om de skulle hända något? För de är väll ändå lite mitt fel om de skulle gå illa för han, då jag tog beslutet att bryta upp?

Allt är kaos i huvudet nu. Förstår verkligen inte hur folk kan gå vidare och älska någon igen, efter något liknande?

Han hade ju allt och va underbar på alla sätt. Bara den där jäkla spriten.
Känn mig så dum nu. Även fast de va självklart val, då jag tog beslutet.

Nu pendlar de fram och tillbaka. Från att jag vet jag tog rätt beslut, då jag ha liten bild hur jag kände då. Samtidigt som jag önskar att jag kunde väll hållit ut ett tag till, de kanske kunde blivit bättre?

<3