Senaste kommentarerna i forumet

Jag gick till ett beroendecentrum i min kommun och sa att jag behöver hjälp. Det innebar att jag har pratat med en terapeut några gånger, men även fått träffa läkare. Och innan träffen med läkaren så var det en sköterska som tog en del prover på mig, framförallt för att kolla att jag inte skulle få något problem om jag påbörjade någon medicinering. Det visade sig att jag har ganska bra fysisk status. Något förhöjda levervärden, men inte så farligt. Jag har nu för en tid sedan även börjat med Campral.

Har återbesök hos läkaren nästa vecka och ska göra ny provtagning innan dess. :)

... är alltid fascinerande och 'spännande' läsning. Vilka härliga insikter och resonemang. Du skulle kunna bli bloggerska med tusentals följare, eller varför inte författare, om du frågar mig :-)! Skrivandet kanske är lite 'anger management'...

Att bryta ensamheten när man missbrukar är viktigt. Jätteviktigt! Men bra om det sker under betryggande former. Det här forumet är en sådan betryggande form. Och: t.ex. AA.

Gick du till läkaren och kollade upp din hälsa? Jag är livrädd att gå dit? Vad fick du för svar?
Ökad risk för levercancer ändå fortsätter man dricka

Säger min läkare och min alkoholterapeut att det tar för kroppen att dels återhämta sig helt, men även glömma "sensationen" från alkohol och att det därför är en lämplig tid att ta ett uppehåll, för att ge sig själv möjlighet att på riktigt ändra inställning och känsla runt alkoholen.

Hur som helst! Det är säkert ett bra beslut för dig. Välkommen hit och lycka till! =)

Gick du till läkaren och kollade upp din hälsa? Jag är livrädd att gå dit? Vad fick du för svar?
Ökad risk för levercancer ändå fortsätter man dricka

Är så fruktansvärt värd för hur min kropp mår! Ökad chans för levercancer! Vill veta men ändå inte! Varför fortsätter man förstöra sin kropp

Att ändra en vana tar i snitt 66 dagar sägs det. Men det varierar förstås kraftigt beroende på vem man är och vad det gäller. När jag lyckades ändra min vana... att dricka reflexmässigt, så hade jag fört alkoholdagbok, skrivit ned vad det var som triggat mig, ändrat mina rutiner och sett till att jag hade något som distraherade mig och som gradvis kunde "knuffa undan" alkoholen. Det viktigaste var att jag sakligt och värderingsfritt kunde se och acceptera att jag drack för mycket och att jag var snäll och förlåtande mot mig i processen. Att när man så orkar och vågar... går och kollar upp sin hälsa, är mycket värdefullt!

När jag var ung och grön och totalt oerfaren; lyckligt naiv beträffande bl.a. det här med alkohol, så träffade jag en lite äldre kontinentalt uppvuxen man som drack. Jag begrep inte att han var vad man kallar alkoholist. Jag hade ingen erfarenhet då av den "sjukdomen"! Han drack varje dag, blev inte synligt berusad, men kunde svettas som en gris, bli rödlätt och få ett konstigt humör. Han var förtjust i sitt oskuldsfulla sällskap (mig), och jag beundrade hans beläsenhet, hans mod och självförtroende. Han var en udda fågel inte bara i mitt liv, utan även i vårt något inkrökta samhälle. Efter någon tid meddelade han mig stolt, att han hädanefter drack enbart (påsk)must! Han hade tröttnat på att sitta och pimpla Retsina, när jag bara drack vatten. Utan att veta det, eller avsett det, så hade jag hjälpt honom bort från missbruket. Och så länge vi umgicks var han spiknykter... Kanske är han nykter än?!

Radera de där a-dagarna om de riskerar att förstöra hoppet för dig. Eller ha kvar dem i minnet för att påminna dig själv om det negativa. Under täcket kan man odla ångest och tunga tankar. Frisk luft och annat fokus kanske kan lätta sinnet?
Själv kämpar jag inte för tillfället. Det är lätt att låta bli alkohol. Ska till tätorten idag men är inte orolig att impulsen ska ta över när jag ser den gröna skylten. Kvällarna i veckan lämnar inget utrymme för att dricka och jag vilar i avsknaden av möjligheter.
Det är stärkande för mig att flytta fokus och läsa om andras kamp, skriva lite och samtidigt reflektera. Nu när jag mår bra vill jag ge energi. Hoppas det inte uppfattas som beskäftighet.
Styrka till dig idag!

Skönt att höra Nykteristen det varit lite lugnare hos er, säkert välbehövt med lite time out från allt det akuta som var för ett tag sen. Tid att hämta andan, reflektera, tänka framåt. Passa på att samla lite krafter!

Jag var hos psykologen på psykmottagningen förra veckan för att göra ett MMPI-test. Det var jag som hade frågat efter möjligheten att utreda om det förutom ADHD finns fler diagnoser eller någon personlighetsstörning. Hon kunde inte se några tecken på det, men erbjöd ändå det här testet för att det skulle kunna ge vägledning i fortsatt terapi. Resultatet var inte heller, som hon uttryckte det, någon jätteöverraskning. Det enda som inte var helt väntat var att de (förväntat) höga poängen på risktagandet , spänningssökande och överaktiviteten inte verkade vara enbart i syfte att få kickar utan även att reglera ner och dämpa (spänningar).
Precis så. Alkohol brukar inte kicka upp mig utan döva, mildra bruset i hjärnan. Jag brukar sitta och känna hur spänningen rinner ur mig med början i magen, den varma bedövande känslan. Det är bara starksprit i mängder som gäller. Pang - lugn på två sekunder.
Kanske därför ingen protesterar mot mitt drickande. Jwg blir ju lugnare och snällare...
Fler områden som stack ut: Ovilja att följa lagar och regler, motstånd mot auktoriteter, självtillräcklighet. Om man bara skulle räkna testresultat (även DIP-Q som slår i taket på tre diagnoser utöver de jag redan har) utan att känna mig uppfyller jag kriterierna för antisocial personlighetsstörning med råge. Fast alla vet att jag inte äger den känslokyla och grymhet som kännetecknar en psykopat. Tanken slog mig att det är en fara om psykologn som utför testerna inte lär känna patienten och ställer följdfrågor.
Det som var mest framträdande och som jag fick rådet att jobba med är högoddsare ?impulsivitet och aggressivitet. Väldigt mycket aggressivitet som handlar om frustration eller att bli hindrad, stoppad eller vara fast.
Som ett litet bevis på det kom jag idag till jobbet med en blå svullnad på överläppen som efter ett slagsmål. Motståndaren var en takbjälke som maken hade satt fast skidor i taket med. Bråttom som jag hade igår när jag o barnen skulle åka till skidbacken blev jag rasande när skidorna inte gick att få loss varpå jag slet ner bjälken med ett vrål och den attackerade tillbaka med en smäll på käften? Sedan upptäckte jag (lite skamset) att det fanns ett gångjärn på sidan av den. Fast då stod den redan lutad mot väggen. Tur att inte framtanden rök.
Okontrollerad ilska väcker mer skam och skuld hos mig än ett återfall. I fyllan är jag sårbar, i ilskan sårar jag. Impulsiviteten gör all kunskap och behandling svår att nå när det är skarpt läge. Därför tar jag hjälp av medicin. Concerta för att få längre tid mellan reaktion och logiska tankar, quetiapin för att dämpa adrenalinpåslagen. Quetiiapin har också bra effekt mot alkoholsug när det gäller periodsupare som jag.
Man lär sig så länge man lever. Jag är lugn och mår bra nu. Hoppet är väckt. Gnistan tillbaka.
Jag tror behovet att dricka har försvunnit, fast såpass känner jag mig själv att det kan gälla idag och sedan kommer en idé som en blixt från klar himmel och överrumplar mig.
Men, fortsatt fokus på känsloreglering alltså. Hur nu det ska gå till ⚡️⚡️?
Tre veckor nykter och fler ska det bli.

"Hörru – ska du dricka mycket i helgen?" frågar min pratdoktor plötsligt. -"?? Nää, ingenting", svarar jag förbryllat. Sedan kommer jag på det: jag fyller ju år! Det höll han reda på. Inte jag. Ojämnt, visserligen och ingenting att bry sig om, men ändå en anledning till att dricka och äta något gott på något bättre ställe, som brukligt. Så iväg bar det.
Den fina, lilla restaurangen var ett gammalt varsamt renoverat och något ombyggt ölcafé från 1920-talet. Jag var senast där med min pappa, på 60-talet. Han älskade att slänga käft med ölgubbarna, samtidigt som han var helt ointresserad av de drycker som erbjöds. Kaffe var hans grej, med mycket socker och grädde. Själv var jag livrädd att behöva kliva in i de där dolska utrymmena med dämpad belysning, brunboaserade träpaneler och hårda golv (lätta att spola av). Det ekade av slamrande stolar mot golvet, och det luktade konstigt. Gubbarna tittade fundersamt på den lilla mjölkdrickande jäntan med den dito kaffedrickande norrlänningen. Ja, vi var ett märkligt par på det stället.

Så igår satt jag där igen, på Café Tranan. Elegant och pietetsfullt renoverad, ljus, vacker, ren. Rustik-elegant. Personalen kunnig, stolt, vänlig. Gästerna, socialt och ekonomiskt trygga, och som inte frågade vad något kostade. Beställde förstrött ur menyn och vinlistan. Och – kostar det så smakar det – åtminstone här. Tog ett glas av deras röda ”husets” till ankan med confiterad potatis, portvinssås, grönkål. Vinet av ett slag jag aldrig, säger aldrig, smakat tidigare. (Finns inte på SB!) Slovenskt, fullständigt oraffinerat. Man kunde nästan höra fruktskal och kärnrester smattra mellan tänderna vid inmundigandet. (Glömd var SB:s saftiga vinvarianter att likna vid förgiftad saft, fullproppade med pesticider, konserveringsmedel, konstgjorda tanniner... och annat smått och hemskt.)
Ett glas till maten räckte av denna fantastiska dryck. Nu mindes jag varför jag en gång i tiden börjat dricka vin…till maten. Skål, pappa!

är det som kan få mig att tippa över. Upplevelsen av att vara ensam och inte förstådd. Hakar lätt på tankar om att det inte spelar någon roll, om jag ändå får skit kan jag lika gärna följa upp med att BLI en skit. Och så åker jag o köper sprit. För att markera ordentligt för mig själv (är nog en del ilska och självförakt) dricker jag rätt ur flaskan, fort och mycket. Se där. Nu har ni anledning att klanka ner på mig! Nu är jag verkligen det svarta fåret igen. Hemma i min roll.
Det läskiga är att sist det hände märkte han det knappt. Vilket fick mig att känna mig ännu mer osynlig. Men efter några veckor - han hade märkt lite men inte sagt något - berättade jag hur illa det var. Plötsligt var ordningen återställd. Han ryckte upp sig.
Jävla dåligt mönster. Att behöva visa brister i förhållandet genom att ta återfall. Vi har haft ett beroende och medberoendeförhållande i trettio år. Jag är medberoende till hans dystymi och sociala fobi och han är medberoende till min alkoholism. Absurt.
Men jag har börjat sätta ord på mönster och processer mer och markerat att jag måste lämna honom för att överleva om han inte söker hjälp. Nu har vi var sin samtalskontakt, och en familjebehandlare för vår tonårsdotters del. Det har öppnat upp. Hoppet är det sista som överger en. Jag är begåvad med ADHD. En gåva när det krävs jävlar anamma och hårt pannben. En förbannelse när kraften riktas åt fel håll.
Varför skrev jag detta nu då? Jo. Om du ska klara nykterheten på sikt tror jag det är viktigt att jobba med relationen. Ensamhet i en relation är farligt för oss. Så jag håller med Sisyfos. Även i tankar om hur man kan bidra själv. De första månaderna med en bebis kan vara fruktansvärt påfrestande.
Hur ni ska gå till väga är er sak, men det låter som en varsin kontakt kan vara klokt utifrån din beskrivning av henne. Lätt att se parterapi som hotfullt om man som din partner undviker svåra saker. Då kan det vara tryggare att vara själv med terapeuten till en början.

Lycka till!

att dela med mig av mina tankar. Min man är nykter sen flera år tillbaka. I backspegeln ser jag nästan ett och ett halvt år då han var nykter på s.k "vita knogar". Den tiden inrymde korta återfall med låg berusningsgrad. Efter ett rejält återfall sökte han sig till AA och ganska snart blev nykterheten hans "egen". Enorm skillnad!

Jag har varit berörd av missbruk stora delar av mitt liv och intresserad från det jag började inse och förstå. Jag har "utforskat" missbruk från olika perspektiv; alkoholiserad far, jobb där jag aktivt arbetet med missbrukarvård, som chef haft personal med missbruk, haft att göra med ungdomar i missbruk och äldres missbruk, jag har reflekterat och förändrat eget alkoholbruk och sist och slutligen sett maken bli alltmer fången i alkoholens grepp.

Genom AA har jag tillsammans med maken mött och samtalat med många nyktra alkoholister. Jag har noterat, och vi har talat om den dimensionen i missbruket där min insikt och förmåga att riktigt förstå tar slut. Det har varit ganska skrämmande att känna kraften i detta.

På senare tid har jag mött rätt många personer som själva identifierar sig som sockerberoende, allt fler känner igen sig i det. De beskriver suget, "cravings" som oerhört starkt och närmast omöjligt att stå emot. Det har ytterligare förstärkt min känsla/medvetenhet om att jag hör, ser, förstår men ändå inte - den djupaste upplevelsen av besatthet kan jag inte riktigt förstå kraften i och vidden av.

Inför detta känner jag mig ödmjuk och djupt respektfull.

Det du beskriver MM som att "känna av" mänskors mående här på forum känner jag igen. När jag läste vad du skrev klickade det till. Jag tror det är den förmågan (eller vad jag ska kalla det) som gör att jag fäster mig vid en del skrivare här. Oberoende på vilken sida de skriver. (Tänkte skriva oberoende på vilken sida de hör hemma. Men vi är ju alla människor och kan höra hemma lite varstans.) Jag tror att det är något av detta som gör att jag följer t.ex Ikaros och dej.

Jag ville bara skriva detta. Vill ännu tillägga att visst kan en vara människor till hjälp utan att förstå riktigt från insidan. Men förvisso ger det en extra dimension. Så är det också med medberoende som är (minst) lika obegripligt som kraften i ett missbruk.

Pax et Bonum! / mt

PS Om ett par veckor ska jag röra mig på Söder och gå i Katarinamässan. Då, där i dina kvarter, ska jag tänka på dig MM. DS

Malcolm85 - varför skulle du vara värdelös med din son? Hon säger det, vad svarar du? Ger du igen? Går du undan? Känner du dig misslyckad för att du har druckit tidigare? Släpp din skuld och skam för det som varit. Hitta det du är stolt över hos dig själv och fortsätt därifrån. Jag tror/är övertygad om att de problemen ligger hos din fru just nu och att det räcker det du gör.
Men din fru, har hon varit så som hon är nu hela tiden? Har det förändrats sen ni fick barn? Har ni fler barn hemma som grälar/bråkar? Det låter inte så sunt just nu hos er. Vad kan du göra för att ni ska komma ur det? Kan du ta med er lilla son några timmar så att frun får vila? Kan ni hitta rutiner i ert liv som gör det lättare. Att klanka ner på varandra är nog det värsta man kan göra, så försök hitta andra vägar. Du kan ändra dig, inte henne. Men nån måste börja. Kanske kan du för varje negativt du får höra berömma henne. Måste ju vara äkta beröm, annars blir det helt galet.
Jag växte upp i en familj där det grälades mycket och bråkades och det är så tråkigt och onödigt. Och där min mamma ofta klagade på pappa för olika småsaker som aldrig blev rätt. Det borde gå att få stopp på det tycker jag. Nu verkar din fru säga värre saker och det är ett problem, men kanske att du kan få det att vända genom att inte haka på och ge igen. Vet inte om du gör det, men om det bara är frun som grälar hemma hos er då kan du kanske bara stänga igen och bestämma dig för att du ska vara positiv hemma. Härinne kan du häva ur dig, för det du får höra ska inte stanna inombords.
Tycker just nu att ditt familjeliv verkar vara ett större problem än alkoholen. Och a löser inga relationsproblem, det vet vi ju! Önskar att du får lite lugn och ro och en massa beröm för att du håller dig nykter!
Ni kanske kunde pröva familjerådgivning? Skulle mina föräldrar ha behövt.

även denna dag med fruset is-slask och struliga kunder. Hos mig ligger ett tunt snötäcke över grågrön barmark och brunsvarta höstlöv. Hala sådana. I vår familj hålls vi med katt, ett självständigt djur som går in och ut enbart med hjälp att öppna och stänga dörren som bistånd av oss tvåbeningar. Men han kräver god service. Högljutt!
För övrigt så kan vi ha det lite hur-som-helst här.... mitt i svamlet kan det glänsa till. Om inte för dig så för nån annan.
Ha en fin dag! / mt

Även om du går i gräset ? . Hej, förresten, ny i den här tråden. Jag läste om hur besvärligt det kunde vara för dig med vänner som dricker och att du ibland kunde ha svårt att gå din egen nyktra väg, eller missförstod jag?
Om det nu är som jag uppfattade tänkte jag fråga samma sak som i en annan tråd, hur skulle det vara för dig att tala om för dem du umgås med (och litar på förstås) att du inte "tål"alkohol och be dem om hjälp. I skarpt läge kan det vara en livlina och i vardagssammanhang kanske en del av dem tänker till och själva avstår för att du inte ska behöva välja.
Jag är imponerad över din beslutsamhet och ditt engagemang! Har själv inte kommit så långt som att gå på AA-möten. Kan bero på att jag gick på några i samband med en behandlingshemsvistelse på 1990-talet och inte tyckte att den amerikanska sektliknande stilen var något för mig. Men det kan ju ha ändrats och vara olika beroende på ens egna sinnestillstånd, mognad (jag var strax över tjugo då) och gruppens sammansättning. Tror även min kidnappade hjärna vill få mig att avstå dessa möten för att lämna en liten glipa öppen...tyvärr. Är nykter sedan tre veckor men dessförinnan var det ett helt år utan återfall. Kram

jag har läst lite vad du skriver, och ja, jag lägger märke till att du stör dig på ölen. Och att du saknar hans närvaro och engagemang. Kan det bero på att alkoholen (fortfarande) är den viktigaste i hans liv? Att han i tankarna sysslar med vad han ska (får?) dricka, när han kan (får?) dricka? Du personligen, skriver du, tycker inte att det här är den rätta avslappningsmetoden ifall att han har svårt att släppa tankarna.
Jag får tanken att han är nykter (dvs dricker mindre) på det som kallas "vita knogar". Av tvång. För en missbrukare är drogen, oavsett vilken, det viktigaste, det som sysselsätter tankarna. Det är mycket svårt att förstå att människor väljer bort barn och familj - men så är det för den som är fast i beroende. Här på forum finns otaliga berättelser om det, både från missbrukare och anhöriga.
Fortsätt läsa och skriva här, det hjälper dig att reda i dina tankar och det hjälper en att se klarare!
Allt gott / mt

och det ville nog inte jag heller. Temperaturen har varit på plus-sidan ett tag nu, så vägarna är täckta av is med lite vatten ovanpå. Till och med med dubbar under skorna får man gå försiktigt. Hunden tycker inte om att bli blöt om tassarna så för hans del kunde det ju lika gärna vara, men ut måste vi ju, så vi halkade iväg i sakta mak. Hela tiden ville hunden vända och gå hem igen, var tionde meter tjatade han så jag hade svårt att samla tankarna; det blev inte det vanliga filosoferandet som jag brukar ägna mig åt. Det är inget bra sätt att börja min dag på, det vet jag sedan tidigare, för det första kom vi aldrig så långt att han gjorde ifrån sig, så nu kommer jag troligen bli tvungen att gå en sväng till när det börjar trycka på, för det andra har jag ingen idé vad jag ska skriva om och för det tredje så kommer jag att känna att något fattas under dagen. Ungefär som en löpare som får en dålig start; han må fullfölja loppet men chanserna att fira vid målgången är diminutiva.

Även i andra avseenden ser det ut att bli en jobbig dag. Man har anbefallt min närvaro i USA, och det med omedelbar verkan så om jag inte kan slingra mig ur det, eller om problemen på något mirakulöst sätt löser sig av sig själva, så lär jag sitta på ett plan i morgon. På grund av tidsskillnaden får jag inte definitivt besked förrän i eftermiddag så nu brottas jag med ett planeringsdilemma: ska jag boka av mina möten den här veckan eller ska jag inte? Jag har sett det förut, de här amerikanska kunderna har så bråttom, så bråttom, ända tills de får veta vad det kommer att kosta. Då plötsligt kan dom tänka sig att försöka själva först. Så än vet jag ingenting. Och här sitter jag och skriver medans tankarna spretar åt alla håll så det lär inte bli annat än svammel och så kan vi ju inte ha det, så jag slutar här och återkommer i morgon.

Ha en fin dag!

Usel sömn inatt. Som vanligt efter några dagar med a. Kommer jag fuska idag igen? Fattar isåfall inte varför. Känslan av att vilja gömma sig för omvärlden under ett täcke en månad eller två.

Välkommen! Så bra du hittat hit. Läs i andra trådar här så tror jag du inser att det finns ett bra svar på din fråga. Klokt att du inser det di skriver, att du inte vill gifta dig in i detta liv. Fundera över vad det är som gör att du är sambo med honom. Vill du det? När jag läser låter det otryggt och inte trevligt.
Läs och fortsätt skriva - för din egen skull! / mt

Särskilt för att det är måndag önskar jag att morgonen ska vara så god som möjligt mot dig! Vi har följts åt ganska exakt sex år nu. Under en sådan tidsrymd hinner en dela mycket liv, särskilt i ett sammanhang som detta där artighetsfraser och struntprat mestadels är lagt åt sidan.
Jag har en känsla av att jag förstår nånting av saknaden du beskriver.... eller som jag läser mellan raderna. Jag tror att den (det?) kan höra både till nykterheten och till livet i det åldersspann vi befinner oss. Jag kan förstås ha helt fel.
Måndagskram <3 En bra vecka önskar jag dig! / mt

När Min sambo dricker blir jag orolig. Sn har ett otrevligt humör när han dricker och han skriker ofta på mig då. Han dricker ca 3 ggr i veckan. Olika dagar. Jag har sagt att jag inte vill prata med hinom nät han druckit. Men så blir det inte. Vi har kommit överens om att när han dricker ska han inte komma hem. Men så blir det inte.
Har aldrig ställt ett ultimatum. Jag är lite rädd för honom när han dricker.
Jag har haft 2 våldsamma relationer förut. Rädslanten sitter kvar.
När går jag.
Jag dricker kanske 2 gr per år. Då blir det oftast bråk.
Jag vill inte ha min framtid så här.
När är det nog.
Vet inte hur jag ska lägga upp det hela. Han har nyss friat . Jag vill inte gifta mig in i detta liv.
Tack för svar.

Några av oss har hängt länge på forumet, andra har försvunnit och nya har tillkommit. En föränderlig tid.
Genom tiderna har väl just du Mt och Adde varit de som som kanske har betytt mest för mig, utan att jag förringar de andra.
Alla spelar roll för forumet, alla har sin historia och sätter sin prägel, och för några bondar det lite mer, att känna samhörighet.
Vi kämpar mot alkoholberoendet och tillsammans med de övriga i familjen, vänner släkt och kompisar.
Alkoholen är lömsk och förstör oss inuti och i våra relationer, ibland förstår vi det, i andra fall ignorerar vi det, men det finns där och vittrar sönder oss.
På något sätt har jag med tiden fått mig att acceptera alkoholen, jag hatar den inte längre och jag står inte längst fram i demonstrationståget och skriker högst...
Den finns i min sociala samvaro som ett naturligt inslag, jag kan inte förhindra den men behöver heller inte lovorda den.
Den finns där, men inte avsedd för mig...

Men med en lång tids nykterhet har mitt motstånd sjunkit så pass lågt att jag känner mig nyfiken på hur jag skulle reagera på alkoholen idag med den erfarenheten jag har skaffat mig, som ett rent vetenskapligt experiment.
Skulle jag idag kunna hantera den?
Eller så beror det på att jag känner mig låg, har en downperiod i mitt liv där jag känner....what the fuck!
Ingenting känns roligt längre den grå vardagen lyser i alla veckans dagar, ett evigt ekorrhjul.
Visst vi gör balla grejor också, men det höjer inte allmänmåendet på sikt, utan bara för tillfället.
Sitter fast i något där jag inte vet vad, bara en tristess, och jag har lätt för att bli irriterad för enkla petitesser.
En gammal gringubbe helt enkelt, och jag vet om det så erbarmligt.
Inte mycket att göra åt, därför lockar alkoholen mig något.
Jag vet att jag behöver min "egentid", men inte ens när jag var sjukskriven så fick jag tid till något som gav mig något i behållning.
Det har varit finväder i helgen men den försvann i att återgälda svärsonen tjänster med hans köksbygge.
Det blev blodbesudlade vita kakelväggar efter min hjälp, fingrar som hade klämt sig, skurit sig och nött ner sina tunna frökenfingrar.
Jag hade nog hellre tagit mig en promenad i årets skiraste solstrålar på sjöisen och lyssnat på isens sång.
Tittar febrilt efter snödroppar i söderlägen såsom diken och utefter husfasader, men inget har kommit upp än.
Jo jag har bråttom med allt, inte ens naturen kan hjälpa mig att stressa vidare
Men jag längtar så in i Norden att få komma ut utomhus, ställa i ordning på baksidan, skyffla igen alla hål i gräsmattan efter dotterns dobberman som grävt upp den till en leråker för att sedan hoppa i vår soffa, suck!
För att inte tala om hur gräsmattan är minerad med stora högar av hundskit, man är glad om man lyckas fylla på fågelbordet utan att man får med sig en liten surprice under tofflorna in i köket....
Ja där hör ni, bara gnäll och gnäll...

Undra hur man kan leva med en sådan gnällspik som mig...
Nä, jag är ingen kul kille för närvarande, men jag är närvarande i alla fall i mina sinnens fulla bruk.

Berra