Behöver all hjälp jag kan få

Nu har jag gjort en egen handlingsplan med 9 punkter. Den är väldigt influerad av tolvstegsprogrammet, men jag har lagt till och dragit ifrån ett antal ingredienser. Anpassat den efter mina behov helt enkelt.

Punkt 3 är jag på nu ?

1) Jag erkänner att jag är maktlös inför alkoholen - och att vi två därför måste bryta för gott.

2) Jag tror på att jag, gemensamt med andra och genom att utforska mitt eget inre, kan återge mig själv mental hälsa.

3) Jag tror på ödet - att det finns en mening med allt som sker. Men det kräver att jag tar en aktiv del för att ta emot de möjligheter som ödet öppnar upp för mig.

4) Jag har gjort en grundlig och orädd moralisk inventering av mig själv, med hjälp av input från andra som känner mig.

5) Jag erkänner inför mig själv och en annan människa IRL innebörden av mina fel och brister.

6) Jag är beredd att fortsätta jobba med dessa fel och brister, erkänna när jag har/gör fel, och inte upprepa mina misstag mer.

7) Jag har gjort en lista med personer som jag har gjort illa historiskt pga mitt missbruk - och jag vill be dem om ursäkt så snart tillfälle ges.

8) Jag ska med hjälp av mindfulness, yoga och meditation förbättra kontakten med mina innersta känslor, och min inre frid.

9) Jag ska under arbetet med handlingsplanen, och efteråt, på olika sätt föra en diskussion om detta med andra alkoholister - såväl nyktra som aktiva.

Maktlöshet är ett väldigt starkt ord. Den maktlöshet jag känner inför alkoholen gäller när jag dricker 2-3 glas och sen inte kan sluta dricka. Då känns det som om alkoholen har makten över mig.

Det är mycket lättare att låta bli att dricka helt - då bestämmer jag. Nu väntar jag bara på den viskande rösten ”så farligt var det nog inte, ett glas kan du dricka ibland.”

Än så länge är det tyst tack och lov ?

Idag har jag börjat läsa Strulan65:s tråd från början. (Inne på ”Det vidare livet”.) Hon firar ett år som nykter idag ? Mäktigt lång tid!

Jag har också börjat lyssna på ljudboken ”Skål! Ta mig fan” av Torbjörn Åberg.

Två sätt att ta del av andras så-slutade-jag-dricka-historier. Någon skrev ”quitlit”, ungefär som i chiclit. Är quitlit ett vedertaget begrepp? Så att det går att söka på det?

Igenkänningen är i alla fall enorm hos både Strulan65 och Torbjörn. Och det är ju så det ska funka med delningar ?

Fortsätter att skriva här varje dag eftersom det känns viktigt för mig att göra en avstämning varje dag - att ta tempen på mitt mående.

Idag bröt jag av vanan att lyssna på Alkispodden och började istället lyssna på ljudboken ”Skål! Ta mig fan” av Torbjörn Åberg.

Stor igenkänning hittills! Alla sätt är bra för att ge mig själv utrymme att fundera över min egen nykterhet.

Vaknade två gånger i natt, sannolikt pga för mycket iste igår kväll. Somnade om direkt dock.

Pigg på jobbet, och slutförde vissa arbetsuppgifter som jag hållit på med ett tag. Kände mig nöjd ?

Jag är rätt duktig på att, utifrån hur packad kalendern är, ge mig själv lite lugnare dagar på jobbet då och då. Jag kan inte ligga på 100 procent leverans hela tiden, ingen orkar med det i längden.

Eftersom jag är den enda som har full koll på vad jag måste göra idag, och vad som kan vänta till imorgon eller nästa vecka, så är det jag som får ge mig själv lite kompledigt när utrymme finns.

Framåt eftermiddagen, vid tre-fyra, tar energin liksom slut på jobbet och jag blir dödens trött och omotiverad. Spänningshuvudvärken krampar nästan.

Istället för att kämpa emot och klamra mig fast i skrivbordet så gick jag hem idag kl 15, åkte hem och somnade en stund. Inte bra för nattsömnen ?

Men så skönt det är med en tupplur! Innan jag slutade dricka var jag så uppvarvad att jag inte ens kunde koppla av och ta en tupplur, hur trött jag än var.

Funderar på om det är mitt undermedvetna som försöker påverka mig genom denna enorma trötthet och brist på ork och lust på eftermiddagen? När jag mår så här brukar jag ofta ”unna mig” några glas vin. Allra godast och mest njutbart är det fredag eftermiddag.

Men det var då. Nu är nu. Jag försöker medvetet bryta alla vanor som är förknippade med vin i kombo med avkoppling. Jag måste låta andra sätt att koppla av få fäste i mitt medvetande.

Än har inte alkoholdjävulen börjat viska ”så farligt var det inte, ett-två glas kan du nog ta.” Men jag är beredd - förr eller senare händer det. Och hen ska få en snyting!

Har läst delar av Strulan65:s tråd och hon skriver om ”Draken” inombords. En gång var hon så sugen att hon satt i bilen utanför bolaget i 30 min och stirrade på dörren. Shit, vilket sug! Tveksamt om jag hade klarat det, så jag hoppas aldrig att jag hamnar i den sitsen ?

Iste på rött te och ingefära/citron är gott och jag nöjer mig med det ? Men ikväll blir det inte lika många glas.

Nu har jag lyssnat på halva ljudboken ”Skål! Ta mig fan” av Torbjörn Åberg. SÅ BRA! Ibland känns boken som direkt tagen ur MITT liv ? Att likheterna mellan oss ”problemdrickare” var så omfattande visste jag faktiskt inte.

Bara en sådan sak som att vägra kalla sig A-ordet. Just därför används ordet ”problemdrickare” rakt igenom boken.

Just nu har jag lyssnat på kapitlet om Alkohoholdjävulen, som har fyra superkrafter: List, tålamod, styrka. Den fjärde har jag glömt ? Eller var det bara tre superkrafter?

Min hjärna funkar lite si och så. Pigg och alert fram till 15-16-tiden - det vill säga på jobbet - men sen är det mest snömos i skallen. Och huvudvärk varje em/kväll ?

Jag känner att det här är en bok som jag kommer att lyssna på MÅNGA gånger. Varje gång jag har en svacka i min nykterhet typ.

Annars har det varit en bra dag ? Ikväll fyllde jag på med underbar energi ❤️ Sen några år tillbaka sjunger jag i kör, och ikväll var det start på vårterminen - och som vi hade längtat allihop ?

Körsång är bra både för hjärnan och själen. Det finns forskning som visar att just musik och sång är superbra återhämtning för hjärnan, plus att gemenskapen i kören betyder oerhört mycket.

Och sen låter det så vackert ❤️ Att vara en del av det är verkligen magiskt!

Snart har jag till helgen varit nykter i fyra veckor och det känns bättre och bättre. Vin och alkoholfri öl kvällstid har ersatts med iste. Idag slog mig inte ens tanken att åka via bolaget hem. Sömnen är bättre än på väldigt många år.

Kaoset på jobbet betar jag av lite i taget, och jag bär inte med mig jobbtankarna hem längre.

Imorgon ska jag träffa min psykolog, och det känns så bra att jag mår så mycket bättre än för några veckor sedan. Nu får hon hjälpa mig att ta nästa steg.

Vi snackar mest om hur jag ska hantera stress, med min utmattning våren 2018 som ursprungsorsak.

Jag har inte berättat om mitt drickande för henne ? Jag har helt enkelt inte förstått tidigare hur negativt drickandet faktiskt har påverkat mig 24/7.

Jag har trott att varje fyllesynd har varit en isolerad händelse, som påverkade mig där och då negativt enbart. Känner mig rätt puckad faktiskt, nu med facit i hand.

Som nykter känns det som att tröskeln för att jag ska känna mig stressad har höjts rejält. Mycket på grund av bättre sömn förstås. Sömn är hjärnans viktigaste återhämtning, och utan sömn blir man väldigt knäpp och ångestriden snabbt.

På tal om återhämtning så tränade jag mindfulness i vilorummet idag, för första gången på två veckor tror jag. Efter tre sångmantra-låtar slocknade jag.

Jag somnar inte riktigt, jag hamnar i det jag kallar ”mellanlandet”, mitt emellan sömn och vakenhet. Och det är som att göra en omstart av hjärnan, och jag blir pigg och alert och kan jobba lite till.

Otroligt skönt att det funkade idag. Det tyder på att min inre stress har varvat ner, att tempot inombords har sänkts.

Jag är inte lika rastlös heller längre. Tänker mycket naturligare ”här och nu” i alla lägen. På bussen, i kön på Ica, i bilkön, på jobbmöten, i samtal med andra, när jag gör en viss arbetsuppgift osv.

Idag blev det promenad på lunchrasten, imorgon gymmet ? Och imorgon kväll kommer yngsta dottern hem igen.

Den här ensamveckan brukar jag dricka rätt friskt nästan varje kväll, i min totala ensamhet. Det var då. Nu är nu, och jag dricker iste.

Vi har träffats med viss regelbundenhet ända sen jag var utmattad våren 2007. Hon vet allt om mig, min familj, mitt jobb. Men hon vet inte hur mycket jag har druckit.

Jag förbereder mig aldrig inför våra möten. Det som kommer upp, det är det som behöver komma upp. Så kanske berättar jag imorgon om min nyvunna nykterhet. Eller inte.

Berättar imorgon hur det blev.

Kom på den sista superkraften som Alkoholdjävulen besitter.
Fyra superkrafter som vi ska vara medvetna om att vi slåss emot: List, falskhet, tålamod, styrka.

Bara genom att vara beredda på Alkoholdjävulens viskande och förhandlande ”så farligt var det nog inte, ett enda glas funkar nog” kan vi ge den en rejäl snyting.

Nu i början av nykterheten bidar den sin tid, och visar prov på sitt tålamod. Väntar på att vi ska sänka garden, hamna i trubbel, eller helt enkelt glömmer hur illa det faktiskt var. Då börjar viskandet....

Läs/lyssna på boken ”Skål! Ta mig fan” av Torbjörn Åberg, som ger konkreta tips på hur vi ger Alkoholdjävulen en snyting när den sticker fram sitt fula tryne ?

Som vanligt är jag all-in, även när det gäller att bli och fortsätta vara nykter ?

Ja, med kunskap kommer man långt! Jag önskar dig en fin och nykter helg också ?

Plötsligt idag, då jag satt i väntrummet hos psykologen, så kom den till mig. Min förklaring till varför jag inte dricker alkohol längre.

En förklaring som dessutom är sann. Hela sanningen behöver ingen veta, i alla fall inte förrän jag känner mig mogen för det.

Min förklaring när någon frågar blir ungefär så här:

”Jag har slutat dricka alkohol. Nu under klimakteriet har jag stora besvär, både fysiska och psykiska. Jag har läst, hört - och nu också upplevt - att besvären lindras om man undviker alkohol. Så jag slutade. Och jag mår mycket bättre.”

Och det är sant att mina klimakteriebesvär (nattliga svettningar, vallningar, generell oro, sömnstörningar etc) har avklingat nästan helt de senaste veckorna. Ökad mängd träning bidrar nog också till detta.

Första gången jag träffade min psykolog var våren 2007, via Företagshälsan. Jag hade fått min diagnos utmattningsdepression. På första mötet hade jag inte sovit på fem veckor. ”Väck mig inte om jag somnar.” Där började vår resa ihop.

När behandlingen var avslutad fortsatte jag besöken hos henne, men med glesare intervaller. Då fakturerades det som coachning, och min arbetsgivare betalade även fortsättningsvis.

När jag mått sämre i perioder så har jag snabbt kunna växla upp till behandling och ökad frekvens igen.

Senast jag var utmattningsdeprimerad och hemma sjukskriven på heltid i tre månader var våren 2018. Och samtalen efter den sjukskrivningen har pågått fram till december 2019. (I början varannan vecka, mot slutet var sjätte vecka.)

I februari i år skulle vi återgå till coachning fyra gånger per år, men när hon såg och hörde hur jag mådde då sa hon direkt: ”Det här är behandling.”

Idag sa hon: ”Nästa gång vi ses i början av maj så kan vi kanske kalla det coachning, för du mår verkligen mycket bättre.”

Det finns ingenting hon inte vet om mig, mina barn, min separation, mitt destruktiva dejtande, om mina arbetsuppgifter, mina chefer, kollegor osv.

En enda sak känner hon dock inte till. Mitt destruktiva alkoholintag.

Inte heller idag valde jag att prata om det. Istället pratade vi om mindfulness, här-och-nu-tänk, gränssättning, sömnrutiner, vikten av vissa jobbrutiner, viktig återhämtning - det vill säga alla dessa pusselbitar som behövs för att jag ska må bra ?

Min nyktra resa fortsätter jag helt på egen hand - tillsammans med er ❤️

I boken ”Tänka klart” av Annie Grace läste jag igår om spontan nykterhet. Med det begreppet menas att man återhämtar sig från sitt alkoholberoende utan någon formell behandling.

Författaren påstår att i USA är de personer som blir spontant nyktra 4-7 gånger mer framgångsrika än de personer som genomgått den mest traditionella alkoholbehandlingen inom AA. Så få som var femtonde person inom AA förblir nykter över tid.

Författaren, liksom jag, blev helt förbluffad över dessa siffror ? Hur kan det vara mer effektivt att sluta dricka huxflux än att genomgå ett alkoholbehandlingsprogram? Och varför är inte detta allmän kännedom?

Författarens teori är att det beror på kognitiv dissonans, vilket är en mental stress som uppstår när en person hyser två motstridiga värderingar, viljor, eller idéer samtidigt.

Hon liknar det med att du ser en godisskål på bordet. Du vill äta lite godis, men du har lovat dig själv att gå ner i vikt. Du upplever en inre kamp, en mental stress.

Du vill inte äta godiset, men samtidigt hyser du starkt begär. Det är väldigt svårt att vara harmonisk och lycklig när vi gör något som en del av vår hjärna ogillar.

I fallet med alkohol blir konflikten både fysisk och psykisk eftersom alkohol är en beroendeframkallande substans, som hela tiden gör oss sugna på mer alkohol.

När du inte dricker pågår en inre konflikt mellan det fysiska suget och din vilja att inte dricka. Läggs faktorer som försämrad hälsa och havererade relationer ovanpå detta blir den inre konflikten ytterst smärtsam.

Författaren beskriver att hennes pappa slutade att dricka spontant, många år innan hon själv föddes. Hur gick han tillväga?

Jo, när han tog beslutet så hade han för länge sedan insett att alkohol inte hade något positivt att ge honom. Han hade insett det med hundra procent av sin tänkande hjärna, och han gav inte utrymme för minsta tvivel. Hela hans hjärna valde att sluta dricka, och på så sätt fick han slut på konflikten och uppnådde sinnesro.

Annie Graces pappa uttryckte det själv så här: ”Jag insåg att det inte var bra för mig, så jag bestämde mig för att sluta. Jag har aldrig tittat tillbaka.”

Otroligt intressant! Och så skönt att få veta att det faktiskt går att både bli och förbli nykter helt på egen hand - om man har rätt mindset ?

Till Rolf: Boken ”Tänka klart” kommer jag att läsa flera gånger! Tur att jag köpte den, så jag kan bläddra den sönder och samman.

Jag kan också rekommendera ”Skål! Ta mig fan” av Torbjörn Åberg. En bok med ENORM igenkänning! Lyssnar på den som ljudbok på Storytel just nu.

Jag har redan skrivit tre inlägg idag med rubrikerna ”Min förklaring”, ”Besöket hos psykologen” och ”Spontan nykterhet”. Mycket fler bokstäver får jag nog inte ur mig idag ?

Jo, en sak. Fredagkvällen känns numer som alla andra kvällar i veckan, förutom att det känns väldigt skönt att inte larmet går imorgon kl 6 ??

Minns att min mormor sa att när hon gick i pension så kunde hon faktiskt sörja att inte längre få uppleva ”fredagskänslan”.

Det börjar bubbla inombords redan efter lunch, och stegras efterhand tills man kommer hem och får hälla upp första glaset vin. *Äntligen*

Så känns det inte längre, och det är faktiskt helt okej ?

Jag sörjer inte. Faktiskt inte ett dugg. Min upplevelse av de tre tidigare nyktra helgerna är att lördag-söndag känns så otroligt mycket längre jämfört med tidigare. För att jag slipper lida bakfull en stor del av helgen i väntan på nästa glas vin sannolikt.

Jag byter gärna ”fredagskänslan” mot ”längre-helg-känslan” ?

Trevlig nykter helg allihop!

Att jag faktiskt inspirerar andra med mina inlägg gör mig helt varm inombords ?

Kram ❤️

I mitt onyktra liv brukade jag bli asplakat i min ensamhet på fredagkvällen. Allra värst blev det efter att dottern gått och lagt sig vid 23-tiden.

Jag kom sällan i säng före 02-tiden. Jag kom sällan ihåg exakt hur jag kom i säng. Jag kom inte ihåg vem jag hade haft kontakt med på sms, Messenger och olika dejtingsajter. Jag kom inte ens ihåg att jag nattade dottern.

I bästa fall sov jag till kl 10-10.30 på lördagen. Dottern, som är morgonpigg, fick fixa sin egen frukost. I sämsta fall vaknade jag kl 06-06.30, och kunde inte somna om. Låg ändå kvar i sängen helt ångestriden och försökte somna om. Vad gör man uppe på en lördagmorgon liksom?

Det var då. Nu är nu.

Igår kväll var jag jättetrött, och både jag och dottern gick och la oss kl 22.30. (Hon blev lite sur för att hon inte fick vara uppe längre.)

I morse vaknade jag av mig själv kl 07. Utsövd. Låg kvar i sängen och slösurfade en timme. Åt frukost kl 08. Återvände till sängen en stund.

Nu är klockan snart 12 och jag har diskat, bäddat rent, sorterat smutstvätt, peppat dottern att prova nya kläder som jag köpt till henne, läst några kapitel i en bok, slösurfat, och druckit tre koppar kaffe. Nu kl 12 ska jag, dottern och min mamma promenera till affären.

Det är inte så konstigt att det känns som om lör-sön blivit längre ?

Fjärde nyktra helgen för mig - och mitt beslut att vara nykter känns fortfarande som bland de bästa besluten som jag har tagit ?

Någon liknade alkoholen vid en partner som det tar slut med. Jag har själv upplevt tre sådana uppbrott de senaste fem åren, efter kortare förbindelser, så jag vet tyvärr precis hur det känns. I ett fall bröt jag upp, men i de andra två fallen blev jag dumpad.

Först känner man sig ensam, övergiven, skitförbannad och överjävligt ledsen. Man ältar och ältar, tycker synd om sig själv ?

Några månader senare, med facit i hand, tänker man snarare: ”Vilken tur att jag kom ur den relationen utan alltför hemska själsliga skador.”

Precis så ska jag tänka om alkoholen! Vilken tur att jag kom ur den relationen!

Genom de böcker som jag läser/lyssnar på har jag idag lärt mig att man inte ska tänka ”aldrig mer alkohol”, utan att man hellre ska tänka ”idag väljer jag att vara nykter”, som en morgonrutin typ. Det ska jag prova! Då blir det som en daglig positiv affirmation ?

Man ska inte heller tänka ”jag ska INTE dricka alkohol”. Det blir som när man säger ”tänk INTE på den rosa elefanten”. Vad tänker man på då liksom?

Fortsatt trevlig nykter helg allihop!

”Idag väljer jag att vara nykter” på latin kan jag tänka med sig som en tatuering faktiskt. Med sirlig vacker skrift på insidan av vänster underarm. Det blir i så fall min allra första tatuering.

Kanske en lämplig present till mig själv på sexmånadersdagen eller ettårsdagen som nykter ?

Vågar man lite på Google translate? Knappast ?

Det känns otroligt ovant att vakna tidigt en söndag, utvilad och inte bakfull. I morse trodde jag först att klockan var 8.48, men efter toabesök såg jag att den bara var 6.48 när jag vaknade.

Legat kvar i sängen och slösurfat lite. Nu frukost, sen lång cykelrunda, långt bad, laga mat, tvätta och biobesök. Och kanske något mer vi hinner med ?

Det ska jag verkligen INTE tatuera in på underarmen ? Dessutom är jag mycket duktigare på att dansa nykter, och jag gör det gärna ?

Min dotter säger också förvånat ”Är du uppe nu?” Men sen tillägger hon ”Bra”, och då känns det bra ?

Idag blev det 12,71 km på cykel, och det var pass 5/12 i mars. Målsättningen är att få till 12 träningspass i någon form varje månad, och mars har verkligen börjat riktigt bra!

Medan jag cyklade så lyssnade jag på boken ”Skål! Ta mig fan” av Torbjörn Åberg. Ni får ursäkta att jag tjatar om den boken, men den har verkligen varit en ögonöppnare för mig.

Ett citat under dagens lyssning fastnade verkligen:

”Det är som att försöka bota en lungsjukdom genom att hosta mindre eller på ett annat sätt. Faktum kvarstår att patienten är sjuk.”

Idag började jag fundera över min personlighet och beteenden, som nykter och onykter.

Tankarna kom bara till mig under cykelturen, och det var knappt att jag kunde koncentrera mig på min ljudbok.

Det här är inte lätt. Faktiskt väldigt svårt. Jag är medveten om att jag äger rätten till min sanning, även sanningen om mig själv. Jag kan tänka och tycka att jag är på ett visst sätt, men jag kan förstås upplevas helt annorlunda.

Just därför är det nog viktigt att man stöter och blöter det här med någon som känner en väldigt väl. Vem det skulle vara har jag ingen aning om. Men det kommer nog till mig som en uppenbarelse så småningom det också.

Först min personlighet och beteenden som nykter.

Jag är väldigt extrovert, men har också stort behov av ”egentid”. Jag är väldigt social och kan småprata med allt och alla. Ibland brukar jag skämta om att jag skulle kunna få en stenvägg att prata om jag bara ville det ?

Jag brukar få höra att jag har ett manligt sätt att kommunicera. I det ligger nog att jag i jobbfrågor är väldigt rakt på sak - skippa kallpratet. Möten utan en tydlig agenda och konkret resultat/handlingsplan gör mig väldigt irriterad.

Jag tar gärna kommandot, bara för att det ska bli något gjort. Helst nu. Här har jag dock blivit duktigare på att sansa mig. ”Vem äger problemet?” Jag tar inte lika självklart över havererade projekt längre, jag har inte lust att städa efter andra, om jag inte måste för att min chef kräver det.

I projekt och på möten som jag själv leder är jag noga med att alla ska komma till tals. Säger de inget spontant frågar jag rakt ut: ”Vad tycker du?” Många blir besvärade då, men hostar ur sig något till slut.

Man ska prata och bollplanka i de forum som finns för ändamålet, tycker jag. Jag kan ha ”förtänkt”, och jag har ofta ett halvfärdigt förslag att presentera. Men det är i dialog med andra som magi sker.

Jag har verkligen inga problem med att ändra uppfattning om någon annan kommer med kloka inpass, vilket är en enorm fördel i förhandlingar bland annat. För mig har verksamhetens bästa alltid huvudfokus.

Jag är noga med att ge credd till dem som kommit med kloka inpass, för då vet jag att de kommer att göra samma sak vid ett senare tillfälle.

Socialt är jag en riktig pratkvarn, jag pratar snabbt och mycket, jag avbryter dessutom folk vilket är otroligt dåligt gjort. Men de som känner mig tar aldrig illa upp, de vet att det beror på engemang.

I mer officiella sammanhang skulle jag nog inte platsa. Dels skulle jag inte kunna hålla tyst, och dels har jag svårt för den typen av ”showande”.

Gubbar som representerar ”mycket snack och liten verkstad” har noll respekt hos mig. Jag har dessutom noll respekt för auktoriteter, och jag förväntar mig att folk under mig har noll respekt för mig.

Eller rättare sagt, jag vill att de ska respektera mig för mina åsikter och mitt bemötande - inte för att jag är chef. På samma sätt respekterar jag varje medarbetare.

Man behöver inte vara överens, men allas åsikt ska få höras, och sen tas det bästa beslutet utifrån förutsättningarna, och det beslutet måste respekteras av alla.

På fikastunder och lunch hänger jag mest med personer från helt andra avdelningar än min egen. Där och då får jag vara privat istället för chef, och att prata och skratta ger jobbdagen viktiga pauser.

Jag är väldigt transparent och kan prata om mig själv, min familj, min erfarenhet av utmattningsdepression med mera. En dag kanske jag även kan prata om mitt problemdrickande.

En sak som jag är medveten om och som jag verkligen försöker förhålla mig till är att jag är otroligt lösningsorienterad. Jag är van vid att lösa problem, det är det mitt jobb består av till största delen.

Detta gör att jag nästan helt hoppar över problemen och går direkt på lösningen. Jag har inget behov av att älta problemen, det är slöseri med energi. Jag lägger min energi på att lösa problemen istället.

Jag kan tillåta mig en ljudlig suck och några timmars nedstämdhet, men sen vill jag fokusera framåt. Men jag har förstått, och respekterar, att andra har större behov av att älta problemet en längre stund. Och jag låter dem hållas, utan att ta aktiv del i det.

Ibland, när något verkligen strider mot mina egna värderingar och folk verkligen far illa, kan jag dock bli riktigt knäckt. Det finns ingen lösning, jag kan inte trolla.

Samtidigt är min empati enorm, så enorm att den nästan kväver mig. Har jag själv en mental svacka, med sömnstörningar och ångest, kan en sådan ”incident” få riktigt svåra följder även för min del.

Jag hade en sådan svacka med påföljande incident efter jul. Jag var SÅ knäckt över hela situationen, och jag kunde inte göra något åt den.

Det kunde ha slutat med sjukskrivning. Igen. Men efter en vecka lyckades jag vända tankarna rätt igen, och efter det gick det stadigt uppåt.

Det är också en stor orsak till att vara nykter. Den ångest och de sömnproblem som alkoholen ger mig kan bidra till att jag tippar över, i kombo med annat.

Hur blir jag då som onykter?

Jag blir om möjligt ännu mer pratglad ? Pratar typ oavbrutet. Slutar lyssna på folk, de får vara väldigt högljudda för att jag ska höra dem. Personer i periferin blir helt osynliga för mig.

Jag är gärna festens mittpunkt, och mitt ego blir så stort att jag dessutom tror att jag blir det. Prata, sjunga, dansa, och flirta massor ?

Jag levde med barnens pappa i 24 år och jag var aldrig otrogen. Men flirtade gjorde jag massor. Onykter blir jag en uppmärksamhetsjunkie ?

Innan honom, och efter honom, har flirtandet lett till mer. Mycket mer. Dejtingsajter är oerhört destruktivt för oss som är just uppmärksamhetsjunkie ?

Jag har de senaste sex åren tagit galet stora risker. Bjudit hem killar, lämnat ut mitt nummer, besökt killar hemma hos dem.

Men det är mest mitt hjärta som tagit stryk ? Jag har inte råkat ut för varken våld eller bedrägeri.

När jag kommit till en viss gräns i mitt drickande borde jag somna ? Men då blir jag grälsjuk och lättkränkt, tjafsar mer än jag borde för mitt eget bästa.

I höstas ute på lokal tjafsade jag med en kille som var uppenbart påtänd. Både mina vänner och hans vänner fick gå emellan, annars hade han nitat mig. Och där och då ger jag mig INTE.

Jag insåg precis att jag nu har börjat jobba på punkt 4 i min egen handlingsplan (se nedan). Jag kommer garanterat på ännu mer framöver ?

Ur mitt inlägg ”Min handlingsplan” #203:
”4) Jag har gjort en grundlig och orädd moralisk inventering av mig själv, med hjälp av input från andra som känner mig.”

En sak som slår mig är att beteenden som jag upplever som positiva, de kan för andra upplevas negativa.

Ligger tolkningen i betraktarens öga? Ja, kanske. Å andra sidan innebär ju acceptans att man gillar läget - This Is Me liksom.

Vissa saker kan man jobba på, men grundpersonligheten är man nog född med. Kanske. Eller inte, allt man övar på blir man ju bättre på.

Usch, vad filosofiskt det blev ?

För varje gång det hände, och jag trodde ju att jag ville, så kändes det som jag själv stampade lite på mitt hjärta ?

Jag hänger inte på dejtingsajter längre - jag hänger här!

Och en kaktus är ju levande i alla fall så jag är nog snäppet värre om jag får en stenvägg att tala ?

Men om man är så social och pratsam så är det nog viktigt att ha fredade zoner - tid som man får vila munnen och hjärnan från att kommunicera.

Eller så kan man skriva här istället för att prata - då får munnen vila i alla fall ?

Så otroligt härligt att vakna till den hälsningen ?

I morse när larmet väckte mig, direkt när jag hade stängt av och satt sömndrucken på sängkanten, sträckte jag upp ryggen och tänkte för mig själv: ”Idag väljer jag att vara nykter.” Det ska bli min nya morgonrutin.

Kram ❤️

30 dagar känns mäktigt mycket! Och jag mår så mycket bättre ? Trött är jag förstås, men det är jag så van vid att det är normaltillståndet. Men jag är pigg punktvis åtminstone!

Måndag för fyra veckor sedan var jag på ett styrelsemöte i en förening som jag just blivit invald i. Helt galet ångestriden, jag hörde knappt vad de andra sa ens. ”Låt mig komma härifrån” var det enda jag tänkte. Men jag gick dit, och jag var inte helt okontaktbar.

I sådana lägen sätter jag på mig masken, blir proffstrevlig typ. Lite kantig och tjurig kanske, men ingen som inte känner mig väldigt väl märker någon skillnad.

Det är faktiskt en trygghet att veta att hur dåligt jag än mår så kan jag koppla på ”autopiloten”. Det gör att jag sällan undviker saker - och det skulle bara i sin tur förvärra ångesten.

Men det finns förstås en gräns även för mig. Första gången jag var utmattningsdeprimerad (2007) låg jag rakt upp och ner i soffan framför tv:n de tre första veckor, helt okontaktbar. Gick ner 12 kg på tre veckor, kunde inte ens äta.

Men SÅ dålig blir jag aldrig igen, jag ser symtomen på mycket tidigare stadium och jag lär mig hela tiden vad jag behöver - och vad jag måste välja bort.

Ikväll var jag på möte med samma styrelse. Jag hade ingen ångest, och var bara lite irriterad över bristen på struktur. Och jag tog inte på mig mer än det som jag precis har tänkt mig att göra för föreningen. *klapp på axeln*

Den här veckan är lite tajt för mig. Möte ikväll, på show imorgon kl 19-23, kurs med jobbet ons-tor med middag på kvällen och hotellnatt.

Det ger mig sämre med tid att skriva och läsa här, och reflektera över min nykterhet. Sämre med tid för återhämtning överlag.

Det är egentligen big no-no för mig att först hålla igång hela dagen på jobbet och sedan på kvällen också. En kväll per vecka är okej, men tre kvällar i rad ?

På onsdag blir det dessutom alkohol till maten på kvällen, och mingel innan och efter i hotellbaren, och svindyrt vin brukar det alltid finnas på rummet. (Varför egentligen?)

Jag måste tänka på detta NU för att planera hur jag ska agera helt enkelt. Så att jag agerar rakryggat och rätt utan att ge utrymme för minsta tvekan.

För jag vill verkligen inte dricka. Jag får hantera stressen på annat sätt. Så mån-tor den här veckan planerar jag in dagliga lunchpromenader och träna mindfulness varje dag.

30 min lunchpromenad plus 30 min med sångmantra och djupandning SKA jag hinna med att klämma in varje dag.

Jag ska dessutom försöka avvika så tidigt det bara går på onsdagskvällen. Eftersom jag inte dricker alkohol lär jag vara rejält trött, och inte heller ha samma intresse av att sitta kvar och tjöta med folk.

Vad det gäller dricka i baren och till maten ska jag beställa alkoholfri IPA. Ingen kommer att bry sig. Och frågar någon drar jag förklaringen om klimakteriet. Då blir det knappast följdfrågor ? Folk är generellt så obekväma med att prata om klimakteriet.

Men det är faktiskt sant att nykterheten har gjort mina klimakteriebesvär SÅ mycket lindrigare! Och det är också en motivation att fortsätta vara nykter ?

Stort tack för er pepp ❤️

Jag vet att stress är en trigger för mig. Och fest, även i jobbrelaterade sammanhang. Så jag behöver en plan - och sen hålla mig till den.

Just nu, när jag mår bra och det har gått förvånansvärt bra hittills, är risken stor att alkoholdjävulen börjar viska i mitt öra ”så farligt var det kanske inte, ett glas vin till maten funkar, krångla inte till det så mycket - alla dricker vin, kolla!”

Nej, jag vill inte dricka alkohol. Glöm det. Alkoholfri öl eller vatten är det enda jag tänker dricka. (Jag gillar inte läsk.)

Ta inte det första glaset. Viktigast först - vara nykter!

Dagens citat ur boken ”Skål! Ta mig fan” av Torbjörn Åberg:

”Jag är inte duktig som är nykter. Jag VILL inte dricka, och då är jag inte duktig när jag låter bli.”

Det tar lång tid för mig att lyssna igenom boken eftersom jag backar en timme då och då och lyssnar om. Repetetion är viktigt!

Ja, jag är all-in i allt jag gör ? Även när det gäller att bli och förbli nykter.

Uthållighet är dock min svaghet, så jag får nog min prövning lite längre fram sannolikt ?

Både igår och idag blev det 30 min lunchpromenad och 30 min mindfulness. Däremellan jobba stenhårt. Kurs kommande två dagarna innebär att det löpande måste avklaras innan eller efter.

När jag är på kursen är det här-och-nu som gäller, då får det dagliga och löpande vänta. Får jag några minuter över här och där är det vila som har prio ett.

Det har jag lärt mig efter mina sjukskrivningar: Här-och-nu. Alltid. Från smått till stort. Från ett enskilt samtal till en kurs med flera hundra deltagare. Från att svara på mail till att lösa svåra problem.

Är tanken någon annanstans och fladdrar blir ingenting bra - och jag blir oerhört stressad. Och stress är no-no för mig.

Jag vill gärna ha mycket att göra och jobba mot en deadline, det är inte stress för mig. Stress för mig är när jag inte har förutsättningar att klara av mitt jobb, eller när det inte finns utrymme för lugnare dagar då och då utan allt kommer slag i slag. Käftsmäll på käftsmäll. Då faller jag som en fura.

Ikväll såg jag Mia Skäringers show ”No more fucks to give” på en biograf. Fick aldrig möjlighet att se den live tyvärr. Den var SÅ bra ? Humor mixat med allvar, och showen väckte mycket tankar hos mig. Mia är helt galen ? Och sjunger väldigt bra upptäckte jag!

Slutklämmen var extra bra - att vi måste ”utbilda” våra pojkar så att inte deras kvinnosyn blir lika illa som metoo-männnens. Och behållningen från showens uppvisande på biografer runt om i landet går till föreningen Män, som jobbar just med att utmana machoidealet.

Jag kom hem för 1,5 timme sedan, gick och la mig direkt och började läsa och skriva här på forumet.

Jag behöver verkligen den här stunden, för att ta mig tid och reflektera över dagen - hur jag mått helt enkelt. Och jag vill ju veta hur ni mår också ❤️

Jag behöver också dagligen bli påmind om hur skör min nykterhet faktiskt är. Att jag måste vårda den som en bebis lång tid framöver - tills den kan stå och gå själv. Uppmärksamma, trösta, ge näring, vagga till sömns. Dag efter dag.

Vad glad jag blir när jag vaknar till din godmorgonhälsning ❤️

Du är helt otrolig på att se oss alla och ha ett peppande ord till var och en ❤️ Du betyder jättemycket för det här forumet!

Kram ❤️

Några saker till kom jag att tänka på angående Mia Skäringers show ”No more fucks to give”.

Vi måste få flickor/unga kvinnor som växer upp att inse att dessa ”kvinnoroller” som de ser överallt är bara ”roller” som de ska sluta härma och istället bara vara sig själva. Låten ”Bara vara mig själv” sjöng Mia otroligt bra!

Jag minns min egen uppväxt som otroligt jobbig, man ville vara alla till lags. Inte minst killarna. Vad har hänt på 35 år? Inte mycket tyvärr.

Utvecklingen verkar snarare ha varit tvärtom - om man jämför med 60- och 70-talet. Och det gör mig oerhört bedrövad och orolig för nutidens flickor/unga kvinnor.

Positiva förebilder behövs - så att de hellre kan ”härma” starka kvinnor som till exempel Mia Skäringer. En stark kvinna som vågar blotta sina sköra sidor.

Tack för din hälsning ?

Tänkte precis på detsamma när jag och dottern gick till bilen i morse strax före kl 7.

Jag sa det till och med till henne ”Kolla T vad ljust det är nu på morgonen”. För någon månad sedan var det kolsvart vid den tiden.

Men jag känner också att det blåser rejält, det rycker i ratten på bilen. På väg till tvådagarskursen, och det ska bli intressant och lärorikt.

Idag väljer jag att vara nykter.

I en passus i showen säger Mia: ”Jag är 42 år, och vad förväntar jag mig egentligen av andra halvlek i mitt liv?”

Exakt så tänkte jag när jag valde mitt nick. Andra halvlek för mig ska bli en nykter halvlek, med allt vad det innebär.

Men jag är 50 år, och 100 år lär jag sannolikt inte uppnå. Men 20-30 år hoppas jag på, och som nykter är förutsättningarna mycket bättre. Jag ska nog slippa dö i förtid pga alkohol i alla fall. Förhoppningsvis.

Och nä, någon sportreferens var det absolut inte, jag är inte ett dugg sportintresserad ?

Fullproppad med tankar från dagens kurs, samtidigt som jag med ett öga har försökt att följa utvecklingen vad det gäller Coronaviruset. Det gick sådär, så jag fick uppdatera mig nu ikväll.

Det är otroligt vad snabbt det här har utvecklats ? Hade den här chefskursen anordnats nästa vecka så hade den blivit inställd.

Själva sjukdomen skrämmer inte mig personligen, men jag förstår ju att det är viktigt att hejda smittan för att äldre och personer med andra grundsjukdomar inte ska drabbas.

Samtidigt är det så oerhört ledsamt med alla evenemang som måste ställas in, resor som måste avbokas osv. Så mycket jobb som gjorts som ingen får ta del av. Så många företag och föreningar vars ekonomi kommer att haverera pga intäktsbortfall.

Själv ska jag på ett seminarium 25/3, men det lär inte bli av. Men det är ju pyttelitet jämfört med många andra. Idag träffade jag en person som skulle ha varit på Teneriffa den här veckan men hon valde att avstå. Hon hade inget avbokningsskydd, men hon ville ändå inte chansa.

Nåväl, nog om det. Nu till mig, och min dag 32 som nykter.

Från bilen till kursen hann jag med 30 min lunchpromenad. Kursen slutade kl 18 och kl 19 var det gemensam middag. Däremellan hann jag med 30 min mindfulness.

På den gemensamma middagen bjöds det på två glas vin till maten. Jag hann inte protestera innan jag fick vin upphällt i mitt glas. Tittade på glaset en stund. Tittade omkring mig. Funderade en stund.

Sen gav jag mitt vinglas till min kollega som satt bredvid mig och sa ”Varsågod, jag ska gå och be att få en alkoholfri öl”.

Inga frågor om det alls. Inte ens min kollega, som känner mig väl, frågade någonting. Men jag viskade till henne ”Jag har T hos mig den här veckan, och hon sover på korttids, men jag måste ändå vara lite standby.” Och det är helt sant, så jag behövde inte ens ta till en vit lögn.

Sen avslutade jag med ytterligare en alkoholfri öl i hotellbaren tillsammans med några kurskollegor innan jag gick till mitt rum kl 21.

De allra flesta i sällskapet drog dock vidare till en sportbar för att se på en fotbollsmatch, och jag var inte ett dugg intresserad av att hänga på. De är nog inte lika pigga imorgon som jag är ?

Vinet på rummet lockar mig inte ett dugg, men hade jag druckit vinet till maten hade frestelsen garanterat varit större.

Inte dricka första glaset. Fyra ord som jag tror väldigt mycket på. Också värda en tatuering ?

Själv ser jag fram emot att stänga av tv:n och släcka lampan snart, få sova till kl 7.30 imorgon bitti och njuta av god hotellfrukost.

Sen blir det halvdagskurs fram till kl 13 då vi avslutar med lunch. Efter det åker jag direkt hem - och är fortsatt nykter.

Viktigast först - vara nykter.

Jag var förberedd, och jag fullföljde planen. Och jag är glad och stolt över mig själv ❤️

Tack FinaLisa, Varafrisk, och VaknaVacker för pepp ❤️

Det kändes inte alls svårt. Jag tänkte inte ens tanken att dricka vinet. Jag behövde bara fundera ut hur jag skulle lösa det.

Jag är väldigt bestämd i mitt beslut. Jag vill inte dricka alkohol.

Jag vet allt för väl hur jag reagerar på det - att lite väcker mersug, och att jag förr eller senare spårar ur.

Been there, done that.

Fortsatt Coronasnack ”all over the place”. Med all rätt förstås, men lite mycket blir det. Folks oro har en väldigt mycket högre smittorisk än just viruset.

Jag är mest orolig för virusets påverkan på världsekonomin, hela turistnäringen drabbas ju till exempel enormt mycket.

Tycker också väldigt synd om alla som får avboka sina resor, och alla som är arrangör och besökare på olika evenemang som ställs in.

Nåväl. Jag kan inte göra annat än att fortsätta leva mitt liv. Tvätta händerna noga med tvål och sprita, och stanna hemma om jag blir sjuk.

Det är det enda positiva med detta, att folk kanske äntligen fattar att de ska vara hemma när de är sjuka, just på grund av smittorisken.

Min nykterhet dag 33 känns odramatisk. Kom hem från kursen kl 16 och var rejält mör i skallen så jag tog 30 min tupplur. Den korta tiden brukar inte gå ut över nattsömnen, men det är skönt att ge hjärnan en välbehövlig ”omstart”.

30 min lunchpromenad fick jag på vägen från kursstället till bilen. I full storm och regn. Brrr. Men är man bara bra klädd så ångrar man aldrig en promenad.

På vägen hem var det spår av träd på vägen vid jämna tillfällen, och det ryckte rejält i ratten flera gånger. Läskigt. Men det verkar som om stormen Laura har lugnat ner sig betydligt nu.

Ikväll var det körsång igen. Vi sjöng låten ”Tro” av Marie Fredriksson, och tro och hopp behöver vi alla just nu. Det kändes verkligen härligt att just ikväll skratta, flamsa och sjunga ihop med världens bästa kör ❤️

Och ni märker av mitt inlägg att nykterheten känns mer och mer naturlig i mitt liv ❤️

Jag samlar för fullt på nyktra erfarenheter och försöker uppmärksamma allt som är bättre med att vara nykter i mitt liv - och vara tacksam för varje genuin känsla jag känner.

I natt snubblade jag bokstavligt talat ut på toaletten i ett givet ärende. En gång per natt blir det alltid, ibland två. Och hur resten av natten blir kan ingen sia om.

På väg tillbaka tänkte jag ”hoppas klockan visar att jag får sova några timmar till, så den inte visar att jag ska upp om en kvart.”

Klockan visade 03.59 och jag drog en lättnadens suck, gosade ner mig i sängen och kände mig fullständigt trygg och tillfreds med att jag skulle somna om direkt och få sova ytterligare två timmar.

Den känslan. Trygg och tillfreds med att jag skulle somna om direkt.

Jag är inte ett dugg rädd för att smittas av Corona. Är man inte över 80 år och har astma eller diabetes så verkar det inte vara värre än vanlig förkylning eller lättare influensa.

Det som däremot oroar mig massor är den kollektiva oron - eller snarare hysterin - som rullar som en lavin över landet. Folk hamstrar, ställer in, och avbokar stort som smått.

Det går knappt att hitta ett enda evenemang som inte är inställt. Biografer, konserter, konferenser, utbildningar, sportevenemang. Allt ställs in - och så många företag och föreningar riskerar konken inom kort.

Jag minns finanskrisen 2008-2009 hyfsat väl. Det här känns som en repris, eller snarare snäppet värre faktiskt.

Men inte f.. ska coronakrisen få mig att dricka! Jag kan bara fortsätta att leva mitt liv, så gott jag kan. Nyktert.

Ikväll blir det alkoholfri IPA, ölkorv och grönmögelost. Till det finalen av Talang (utan publik ?). Tidigt i säng sannolikt, jag är redan trött. Nykterheten har generellt gjort mig mer kvällstrött faktiskt.

Imorgon tänker jag cykla till havet. Fram och tillbaka blir det nog tre mil. Jag ska ta med mig kaffe och stekta äggmackor och en filt att sitta på.

Sen ska jag sitta där en lång stund och titta ut över havet, och i min lilla handkikare ska jag försöka spana på flyttfåglar som flyttar hem igen.

Trevlig och nykter helg önskar jag er allihop!

Lagom trött nu ? Blir nog en tupplur i eftermiddag. Nu när jag fått ordning på sömnen igen vågar jag tupplura. Jag har ett motto: ”En bra ledig dag innehåller alltid en tupplur.”

Totalt blev det 30 km på cykel, med paus på en kvart efter halva sträckan. Jag cyklade så långt söderut man kan komma i min kommun. Havet skvalpade mot stenarna och solen sken i all sin prakt på den klarblå himmel. Magisk stund. Och äggmackor och kaffe smakar alltid godast utomhus ?

Några ejdersträck såg jag inte, då får man vara mer morgonpigg än jag är. Men jag räknade till 16 svanar på ett ställe. På hemvägen såg jag två tranor, och jag såg och hörde en lärka.

Det är verkligen en fin tid vi går mot nu, och jag ska verkligen njuta av varenda minut i naturen ❤️ Den ger mig så mycket energi, fyller på mina depåer.

Kan man dessutom kombinera med motion så fyller man på med endorfiner, må-bra-hormon, rent fysiskt också.

Och nästan hela cykelrundan lyssnade jag på Alkispodden. Sista milen tog batteriet slut på hörlurarna dock.

Bland annat lyssnade jag på avsnitt 42 med Per Holknekt, och avsnitt 40 med Mikaela, som är dotter till en aktiv alkoholist.

Hennes berättelse väckte tankar hos mig, om min egen uppväxt. Skrev om det i Kavelduns tråd tidigare idag, och jag tar nog upp tråden i min egen tråd senare idag.

Först tupplur ?

På cykelturen idag lyssnande jag på Alkispodden. Bland annat avsnitt 40 med Mikaela, 32-årig dotter till en aktiv alkoholist. Hon satte ultimatum när hon själv fick barn, och hon och hennes pappa har ingen kontakt idag.

Jag gjorde ju likadant när mina barn var 4 och 2 år gamla. Ställde ultimatum. Jag kunde inte göra något åt min egen uppväxt, men jag kunde skydda mina barn. Jag ringde min pappa:
- Du får inte komma hit mer förrän du har gjort något åt dina problem med alkoholen.
- Vadå problem? Jag har inga problem med alkoholen.

End of discussion.

Ett halvår senare var min pappa död. 61 år gammal, med söndertrasad lever bland annat. Söndertrasad. Det är 18 år sen.

Jag kunde verkligen inte förstå hur han kunde välja alkoholen framför mig och sina barnbarn. Obegripligt. Ändå sker det så ofta att alkisar gör just så - väljer alkoholen framför familjen.

Johan och Roger försöker förklara för Mikaela att som aktiv alkoholist så tror du att du dör om du inte får dricka - så därför går alkoholen före allt annat.

Det enda jag kan konstatera är att om mina barn hade ställt ett sådant ultimatum så hade det verkligen varit min ”botten” - och jag hade gjort ALLT för att bli nykter istället för att fortsätta förneka att jag har problem med alkoholen.

Men det är kanske väldigt lätt att säga med facit i hand? Med en hjärna som är på väg att tillfriskna.

Jag vet ju att min pappa mot slutet hade svåra hjärnskador, och även leverskador. Hans lever fungerade inte alls och när han åt mat gick alla ”gifter” direkt upp i hjärnan. Han började sluddra och bete sig som om han var dement, även om han inte hade druckit en droppe alkohol.

Hans buk jäste upp, och när han väl kom till sjukhus tappade de honom på sju liter vätska ur buken. Alla organ var enormt ansträngda. Morgonen därpå kunde de tappa honom på lika mycket vätska. Både lever och njurar var helt kaputt på honom.

Självklart hade han dödsångest. Jag vet ju också att han hade svår panikångest, och det enda sättet att lätta på ångesten tillfälligt var att dricka. Trodde han.

Några gånger ringde vi ambulans medan han låg i sängen och skrek ”Jag dör, jag dör”. Men det var aldrig något fel på hans hjärta. Han kom hem med taxi några timmar senare. Varje gång.

Sista gångerna det hände ringde vi inte ens ambulans, vi lät honom ligga kvar i sängen och skrika. Vi stängde bara dörren. (Himmel vad jag har haft dåligt samvete för det efteråt ?)

Ambulansen skulle ändå inte ta honom med sig till sjukhuset. De hade sannolikt ”varningsflaggat” vår adress.

Allt det här förstod jag till fullo först efter hans död. Just då förstod jag inte. Jag var barn och sen tonåring, flyttade hemifrån när jag var 20 år.

Det där med panikångesten förstod jag först när jag var 40 år och själv upplevde panikångest första gången ?

Min pappa var dessutom en man som aldrig kunde be om hjälp. Ensam är stark typ, och han slöt sig som en mussla.

Efter hans död ringde en terapeut upp min mamma. Han hade träffat min pappa varje vecka i ett års tid. Terapeuten grät i luren, han beklagade verkligen min pappas död.

Han sa ungefär så här till min mamma:
- Under ett helt år lyckades jag inte få honom att öppna upp sig. Han pratade bara om triviala saker, och frågade massor om mig. Jag har verkligen misslyckats med mitt uppdrag som terapeut.

Jag tror inte att det är vanligt att terapeuter ringer upp anhöriga på det viset. Min mamma svarade honom typ ”Tack för omtanken, men det är verkligen inte ditt fel - så får du inte tänka.”

Jag är otroligt glad och tacksam över att det aldrig behövde gå så långt för mig - och det är kanske tack vare mina egna erfarenheter som dotter till en aktiv alkoholist.

I ett annat avsnitt pratar Johan och Roger om skillnaden mellan att vara alkoholfri och nykter. Om du är alkoholfri är du det under tvång utifrån. Nykter väljer du att vara av egen fri vilja. Den mentala inställningen är den stora skillnaden.

Min pappa var alkoholfri under perioder. Då var han alltid en riktig surgubbe. Satt där i sin tv-fåtölj och bestämde över fjärrkontrollen. Vägrade att hitta på någonting kul, vägrade att bjuda till.

Den vanligaste dialogen som jag överhörde mellan mamma och pappa:
- Vad är det nu då? Vad är du nu sur för?
- Ingenting! *irriterad och arg* Sluta tjata!

Jag minns att jag tänkte ”Varför svarar han ’ingenting’ när det så uppenbart är någonting?”

Med åren tänkte jag att han var känslomässigt inkompetent, eller kanske snarare oförmögen att uttrycka sina känslor. Men han visste kanske inte ens vad han kände? Hur skulle han då kunna svara?

Min pappa var så kallad periodare, men egentligen var det jobbet som tvingade honom att vara alkoholfri
periodvis. Det var snarare återfall som han tog gång på gång. Varje semester, nästan varje helg. År efter år.

Nykter var han nog aldrig, bara alkoholfri i olika perioder. Och då var han en surgubbe och stod sannolikt inte ens ut med sig själv. Offerkoftan var stenhårt lindad runt hans kropp.

Jag tror att det är nyttigt ibland att se bakåt för att förstå nuet. Min uppväxt har format mig - genetiskt, känslomässigt och beteendemässigt.

Under mina 50 år på jorden har jag väldigt sällan sett bakåt - jag fokuserar helst på nuet och framåt. Större delen av min uppväxt är ett töcken. Helt förståligt. Ensambarn dessutom, så jag hade inget stöd i det jobbiga då, eller nu.

Min mamma lever, men hennes minnen är om möjligt ett ännu större töcken. Hon vill absolut inte ”älta det förgångna”. Det antal gånger som vi två har pratat på riktigt om min pappas missbruk kan jag räkna på ena handens fingrar. Och alla gångerna var efter hans död.

Men jag tror faktiskt att det snart är dags att förlåta både min pappa och min mamma för min dysfunktionella uppväxt. För min egen skull.

Tack för er omtanke ❤️

Ja, förlåta båda mina föräldrar är nog det enda sättet att själv få sinnesro. De gjorde det ju inte av elakhet - de gjorde förstås sitt bästa utifrån vad de faktiskt kunde göra.

Just därför vill jag inte ”belasta” min mamma mer med dessa diskussioner. Sina sista år i livet vill jag att vi ska ha en fungerande relation.

På så sätt hoppas jag sätta ner foten och få stopp på ”det dysfunktionella arvet”, och där är givetvis min nykterhet en viktig pusselbit också. Kanske viktigast.

Kram ❤️

Att jag skulle vara helt nykter i fem veckor - och tycka att det är helt okej, trodde jag nog inte i början. Hoppades möjligen, men jag var inte övertygad om att jag skulle klara av det.

Inte för sugets skull kanske, mer för att jag upplevde att vinet gav mig guldkant på tillvaron. Jag var värd den guldkanten.

Eller så mycket guldkant var det nog inte förresten, inte mot slutet. Historiskt har vinet gett mig guldkant i tillvaron, men de senaste åren har mitt drickande nästan enbart känts destruktivt.

En ständig mental jakt på nästa glas, gå över gränser som aldrig borde överträtts, sagt/skrivit saker som aldrig borde yppats. Total förnedring inför mig själv och andra, och det kändes nästan som jag begick våld på mig själv.

Känner mig fortsatt lika bestämd i mitt beslut att vara nykter. Jag har ingen bortre gräns, men jag tar en dag i taget. Idag väljer jag att vara nykter. Fem veckor idag och det ska fortsätta rulla på.

Jag ser fram emot att min hjärna och kropp återhämtar sig ordentligt och får må så bra som det är möjligt.

Jag ser fram emot att mogna ytterligare i min nykterhet så att jag kan prata öppet om det - stå för mitt beslut och kanske bli en förebild för andra. Att inte berätta är också att ljuga en smula.

Å andra sidan har jag inte berättat för någon hur mycket jag faktiskt har druckit i min ensamhet - och det är egentligen den lögnen som är problematisk att outa.

Om jag öppet pratar om min nykterhet så måste jag ju samtidigt prata om hur och varför jag tog beslutet att vara nykter.

Eller så säger jag bara som författaren Annie Grace tipsar om: ”Jag kom fram till att alkohol inte är bra för mig, så jag slutade.”

End of discussion.

Och grattis till 2,5 nykter månad! Jag vet att familj och släkt reagerat på mitt drickande, och varit oroliga. Jag tror att nära vänner har märkt det också och varit oroliga.

De enda som sagt till mig är min äldsta dotter och hennes pappa. ”Kan du ta det lite lugnt med drickandet ikväll, snälla?”

På jobbet vet nog ingen. Nog.

Tack för att du finns här på forumet!

Vad det gäller att förlåta så har jag nog gjort det, även om jag aldrig uttalat det högt eller sagt det till dem.

Jag vet att de var väldigt otillräckliga som föräldrar, men de älskade mig, även om de inte visade det i varken ord eller handling.

Jag vet att min pappa gråter av glädje över mitt beslut att vara nykter, om han finns någonstans vid min sida ❤️

Gick på bio ikväll och såg ”Min pappa Marianne” med Rolf Lassgård som Lasse/Marianne. SÅ underbar film - med strålande skådespelarinsatser av alla.

Bäst var Lassgård som Marianne, så ödmjukt och fint skildrad. Inget överspel alls á la dragqueen.

Hedda Stiernstedt spelade hans dotter, som kände sig ”lurad på hela sin barndom”. Även Lena Endre som Lasses fru, och Hedda/Hannas bror (som jag inte kan namnet på) var svinbra i sina rolltolkningar.

Bäst av allt - lyckligt slut ❤️

Nu ska jag lyssna på boken som är förlaga till filmen, ”Min pappa Ann-Christine” av Ester Roxberg.

Och jag tänker att det krävs ett oerhört mod av en 60-årig man att från en dag till en annan kliva ut på gatan i en småstad som en kvinna, den kvinna som han alltid har känt sig som och noga dolt inombords. Och han har dessutom ett offentligt yrke som präst. Helt galet modigt!

Marianne får, åtminstone i filmen, massor av kärlek för sitt mod från många håll. Det som haltar längst är dotterns accepterande, till bådas stora sorg.

Då borde jag bannemej våga vara modig nog att berätta för min omgivning att jag är en nykter alkoholist. Det borde vara plättlätt jämfört med den livslögnen som han bar på så länge.

Än så länge vet bara ni om att jag är nykter alkoholist. Men jag tar det på uppstuds när tillfälle ges helt enkelt.

Jag har ingen redovisningsplikt till någon. Jag känner bara att det här kan bli en viktig del av mig, och då vill jag vara sann med det.

Tror inte att någon reagerar negativt, inte ens på mitt jobb. Så jag vet faktiskt inte varför jag tvekar. Men mest handlar det nog om att jag just nu måste fokusera på mig själv. Allt annat får vänta liksom.

Corona, corona, corona, corona, corona, corona, corona, corona, corona, corona, corona, corona.

Jag jobbar inom media och det är minst sagt kaosigt på jobbet just nu. Personligen jobbar jag bland annat med rekrytering, och jag försöker just nu sy ihop ett sommarschema.

Känns sådär. Det känns omotiverat, nästan oväsentligt. Det är inte mycket vi vet om framtiden just nu. Möte efter möte blir avbokat i min kalender. En heldagskonferens nästa vecka blev inställd. Imorgon får jag garanterat fler avbokningar.

Många medarbetare kommer och ventilerar sin egen oro, så jag får agera amatörpsykolog. (Och det har jag ju mer tid för när möten ställs in.) Svåra samtal. Vad ska man säga? Inte mycket, mest lyssna faktiskt.

På stan var det nästan tomt på folk, samma sak på bussen. Det känns som vi få som rör oss utomhus är statister i en dystopisk film ?

Jag har jobbat inom media under andra stora kriser: Tsunamin, Gudrun, 9/11, Estonia, finanskrisen 2008-2009, Utöya, och terrordådet på Drottninggatan.

Men det här är det absolut värsta. Helt omöjligt att greppa, att ens försöka överblicka. Och det bara fortgår och fortgår, ingen kan sia om framtiden överhuvudtaget.

Det finns bara ett sätt att förhålla sig till det - det här är vad vi vet just nu, och det är det vi måste planera utifrån. Sen får vi ta ett nytt beslut i eftermiddag eller imorgon. En dag i taget.

Balansgången är superviktig - vi måste hitta de positiva initiativen, försöka sprida yttepyttelite hopp och medmänsklighet i allt detta jobbiga. Samtidigt måste vi ju berätta vad som händer.

Och sen går jag hem från jobbet och kollar på nyheter: Efter fem, TV4-nyheter, Rapport, Aktuellt, och TV4-nyheter. Och surfar på DN och annan media däremellan.

Jag måste på något sätt freda mig känner jag. Någon-några timmar per dag åtminstone. Den här typen av massoro är verkligen inte bra för mig och min överhettade empati.

Pratat i telefon en lång stund med både min mamma och med min äldsta dotter ikväll. Mest om corona förstås. Båda är relativt lugna. Mycket lugnare än jag känner mig.

Viktigast först - vara nykter!

Vaknade med halsont och helt igentäppt. Blir att jobba hemifrån idag. I vanliga fall hade jag åkt till jobbet men inte nu.

Under vinterhalvåret är jag typ aldrig helt frisk. Alltid är det lite svid i hals eller näsa, öron som värker, hosta, eller näsa som rinner. Litegrann. Det är liksom normaltillståndet.

Värre är att jag två nätter i rad har haft myrkrypningar från helvetet i benen. Jag kan inte ligga still, vrider och vänder, spänner och karvar. Timme efter timme. Överjävligt jobbigt.

Jag tuggar i mig magnesiumtabletter flera gånger per dag, hjälper inte. Brukar hjälpa. Funderar på om det är cyklingen som gjort detta? Att benen är lite överansträngda typ.

Kunde sova några timmar nu på morgonen i alla fall. Nu blir det frukost och sen jobba vid köksbordet. Arbetsställningen här hemma är inget vidare ?

Hade förra våren kassa järndepåer, och fick en sådan kur då. Borde ringa vårdcentralen och be om uppföljning på järn och även kolla B12 kanske. Vet att just järnbrist kan ge myrkrypningar också.

Jag gillar inte att rubba mina rutiner. Jag mår bra av att ha rutiner. Jag gillar inte heller att jobba hemifrån mer än i absoluta nödfall med en specifik arbetsuppgift. Jag har svårt att hitta flowet hemma vid köksbordet.

Idag har jag dessutom varit enormt distraherad av allt som hänt i nyhetsflödet angående coronakrisen.

Jag är ju journalist i hjärtat, även om jag jobbar med personal sen 14 år tillbaka. Journalisten i mig vill ta reda på mer och mer och sedan berätta för alla som vill veta. Det är min folkbildande sida som vill komma till nytta. Att då inte få sitta mitt i smeten och bidra till detta tär verkligen på mig.

Har knappt fått något vettigt gjort, mer än att jag har hjälpt till lite här och där med småsaker. Man blir lätt bortglömd när man sitter hemma och jobbar också.

Inför morgondagen har jag en tydligare tanke med vad jag faktiskt ska göra här hemma i lugn och ro, så att jag känner att jag verkligen har fått något vettigt gjort.

Ovanpå mitt eget obehag växer min överhettade empati sig gigantiskt stor och jag tycker så synd om alla som blir varslade, går i konkurs, tvingas ställa in - ja, alla som blir personligt drabbade när nästan hela samhället sätts på paus. Mitt hjärta brister nästan ?

Tänkt tanken några gånger idag ”På just den här lite vilsna, uppgivna, skavande känslan brukar jag dricka vin.” Men det var mest ett konstaterande.

Det här är ytterligare en känsla som väcker sug efter vin, en känsla som jag måste lära mig hantera på ett annat sätt helt enkelt. Enklast är väl att acceptera känslan, och ha tillit för att det kommer att gå över. Både känslan och coronakrisen.

Väldigt många mår dåligt just nu, och jag kan inte bära alla på mina axlar. Jag vet ju det. Ingen kan hjälpa vad som händer just nu.

Ikväll cyklade jag i maklig takt till affären, ville inte pressa kroppen nu när jag är förkyld. Behövde frisk luft och lite rörelse i benen. Förkylningen är lite bättre, så en dag till hemma ska nog räcka hoppas jag.

Var rädda om er allihop ❤️

Jag är jätteglad och stolt över mina fem nyktra veckor, och beslutet känns fortfarande rätt till hundra procent ?

Tack för omtanken, men det är verkligen en ynklig förkylning och inte mycket att skryta om ?

Undviker nyheter delar av kvällen åtminstone. Börjar gå lite inflation i det nästan. Jag behöver faktiskt inte veta allt nu, nu, nu.

Är lite mer mentalt förberedd på morgondagen. Fick lite tips av dottern, som pluggar hemma varje dag typ med enorm disciplin.

Mest ledsen idag blev jag nog över att körsången på torsdagar är inställd. Jag älskar min kör ❤️

Allt roligt blir inställt ?

Tänk om allt det här med coronaviruset är naturens sätt att en gång för alla få oss människor att förändra vårt miljöskadande beteende?

Bara på dessa få månader har man uppmätt enorma miljövinster i Kina tex, läste jag i någons tråd.

Jag tror inte på någon gud, men jag tror på ödet. Jag tror att det finns någon mening med allt - hur jobbigt det än är när man är mitt i det. Först långt efteråt förstår man vart ödet ledde en.

Dags att sova ?

Nu har min förkylning steppat upp och gett mig feber och öronvärk också. Tjoho! Not ?

Men jag har det i alla fall lugnt och skönt här hemma och kan läsa/se allt om coronakrisen. Vet inte hur sunt eller osunt det är egentligen, men det är nog ett sätt för mig personligen att ta mig igenom krisen.

Såg en bra illustration över en kriskurvas olika stadier - från vänster och skarpt ner mot botten och sen sakta uppåt igen på höger sida.

Jag pendlar själv mellan stadierna nedstämdhet/oro/depression (botten), acceptans (1 höger) och bearbetning (2 höger).

Jag är inte på stadiet nyorientering (3 höger) än. Det tar nog ett bra tag till. Små trevare gör jag, men inget varaktigt.

Däremot har jag passerat stadierna chock (1 vänster), handlingsförlamning (2 vänster), förnekande (3 vänster) och ilska/flykt (4 vänster).

Och det har jag gjort helt utan alkohol! Allt funkar bättre utan alkohol ?

Jobbar lite hemifrån också - läser ansökningar till våra sommarjobb, för det blir ju en sommar till slut ❤️