@Himmelellerhelvette Åh tack❤️
Människan vill ju gärna veta hur saker och ting kommer att bli. När jag träffar föräldrar vars barn nyligen fått en diagnos dom tex autism el en intellektuell funktionsnedsättning är det inte ovanligt att de känner en oro för hur kommer deras barns liv bli. När de får mer information om diagnosen, får ngn form av insats och samtal m mig brukar de landa så småningom. Jag tänker att min dotter har gått in i en djup depression vilket är ngt helt nytt för mig/för oss. Hon har visserligen varit ganska nedstämd tidigare men inte på det här viset. Så visst finns det en oro inför hur kommer det hela utveckla sig men även en otrolig sorg. En sorg över att det skulle behöva gå så här långt…en sorg över att en ung vuxen kvinna min dotter ska utveckla ett beroende….en sorg över denna hemska sjukdom. Jag som människa har en personlighet att vilja prata om det svåra öppna upp men jag känner mig väldigt ensam i det här.

Jag tycker därför att forumet är fantastiskt att NA-möten är fantastiska där jag får berätta och känna vad jag känner.

Känns att jag la mig alldeles för sent igår kväll….

Kram🥰

@Varafrisk Visst är det så att vi inte kan prata öppet om psykisk ohälsa såsom det så fint heter, människor orkar inte höra, många vill fokusera på det positiva och låtsas att det negativa inte finns. Många vet inte hur de ska bete sig när man pratar om dessa känsliga ämnen och ytterligare många vågar fortfarande inte prata om det. Fasaden utåt är så viktigt för somliga.
Vi får acceptera detta och vända oss till de som orkar och vill prata som detta forum och NA t.ex. Vi har alla fall turen att ha hittat detta forum.
Vi kan lära av varann, strategier för att ta oss vidare i livet trots påfrestningar som andra ger oss. Jag har lärt mig ta avstånd från familj som bokstavligen äter upp mig psykiskt utan att få en överväldigande ångest. Jag har förstått att jag måste leva mitt liv och ha deras missbruk vid sidan av. En distans emellan. Inte gå in i deras lidande med hela min själ utan ge dom det lilla av mig som jag kan ge utan att gå under själv. Det är en balansgång som ibland väger över åt fel håll men jag övar mig på att inte låta det hända för ofta och uppmärksamma när det händer och ta några steg tillbaka.
Det är extra svårt när det gäller ens barn men även där behöver vi öva oss för det hjälper inte när vi sjunker med dom. När de är vuxna har vi inte längre samma chanser att påverka dom som när de var barn, det är en acceptans som är svår att ta in men det går. Precis som det gått för oss att sluta dricka alkohol så går det att få upp en distans mellan smärtan och sorgen för barnets lidande och vårt eget liv. Stor kram❤️

@Himmelellerhelvette Så otroligt fint och klokt skrivet❤️ Tack🙏🏻 Jag tar det till mig. Jag behöver släppa lite mer annars brister jag själv. Det som är lite skavigt är allt det här m Tingsrätt, räkningar osv som behöver fixas.

Varm innerlig kram🥰

Sitter i bilen tillsammans m min man på väg t Karlstad. Ska se Jonas Gardells show ”Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen”. Försökte byta plats t Göteborg där showen spelas i januari men det gick inte. Tänkte att jag kanske inte befinner mig i en kris då men nu är vi på väg iaf. Har inte den glädjen inom mig som jag brukar ha när jag ska bo på hotell och gå på show. Det är som om jag bara är med men hoppas och tror att Jonas ska locka mig till ett och annat skratt. Jag tycker att han är fantastiskt duktig och väldigt modig!

Hade varit skönt att ha fått prata m vår dotter. Hon vill varken prata m min man, sin bror el hans sambo. Frågar inget om sina katter, inget om räkningarna. Min man pratade m en sköterska igår då verkade som hon kommer hem snart. Hoppas verkligen att de gör en grundlig bedömning av om hon är suicidal. Undrar hur hon kommer vara när hon kommer hem? Vill hon inte prata m oss då? Inte m mig? Jag förbereder mig för att det kan bli så. Man kan ju inte förbereda sig men det är ju ett försvar.

På jobbet är jag som i en bubbla och livet pågår utanför. Fast närvarande vid besök. Vill ha ett annat jobb men kanske ändå inte läge nu…

Är glad för min terapeut. Hon bekräftar mig. Förstår att jag är i en krissituation. Men förstår att jag behöver vila i andra tankar för att inte brista helt och hållet.

Snart är oktober över …fyra månader i kris….jag ber…låt november bli bättre🙏🏻

Kram❣️🍁

Jonas Gardell var SÅ bra! Så kul, så klok och så modig! Han brukar ju alltid ta kontakt med någon/några person/personer i publiken vilket han gjorde även denna gång. De var ett äldre par, de hade varit ihop i 48 år. Det som var lite pinsamt att alkoholen hade gjort de lite för djärva. De insåg inte när de skulle hålla tyst…att det var Jonas som styrde dialogen…så till slut fick Jonas på allvar säga till dem att vara tysta för annars var de tvungna att lämna lokalen. Han sa att han kommer av sig om de håller på och stör. Då faktiskt förstod dem…det var som sagt var riktigt pinsamt🙈

@Himmelellerhelvette Ja Jonas Gardell är så himla bra❤️

Igår ringde vår dotter när vi åkte t Karlstad. Vi blev glada men förvånade. Hon undrade om vi kunde komma m lite privata kläder. Vi kunde ju inte det just då så hon blev sur/besviken och ville lägga på direkt. Vi sa att vi kunde komma som idag el vi kunde fråga vår son. Hon visste väl att vår son inte ville komma vilket vi visste också samtidigt som jag tyckte att han egentligen inte behövde åka. Det handlade om min stress/önskan att få kontakt m henne igen. Hon ringde upp igen och vi sa att han inte kom. Då ville hon lägga på igen men jag fick henne att stanna kvar någon minut i telefon då lät hon mer som vanliga sitt vanliga jag. Idag har vi varit h henne. Hon är givetvis inte helt som vanligt men den dotter vi träffade idag henne har vi inte träffat sedan i början av juli❤️🙏🏻Hon frågade om vi ville ha kaffe och vi gick och hämtade. Hon pratade om sina rutiner för att annars blev det långsamt. Så hon tyckte att det var ganska skönt när vi gick efter en timma för vi störde rutinen/hon blev rastlös. Så imorgon kommer hon hem och min man ska hämta henne🙏🏻Men fy farao för att vara inlåst där…Å nu tar vi en dag i sänder…

Kram🥰

@Varafrisk så fint att höra att ni fått kontakt igen med dottern! Någonstans tror jag att det kanske var bra att ni inte kunde komma med kläderna direkt när hon ringde i går. Det blev som en slags (ofrivillig) gränssättning som du behöver göra Varafrisk. För jag tänker att kanske kan du komma henne närmre om du sätter (nya) gränser i er relation. Låter kanske bakvänt men jag tror att när du kan visa att du respekterar dig själv och ditt liv så blir det lättare för dottern att göra detsamma. Finns det någon plan för dottern nu när hon kommer hem?

Kram!

@Charlie70 Tack, jag förstår hur du menar❤️!

De hade vårdplanering i fredags. Vår dotter berättade att det blir antabus när levervärdena är bättre och boendestöd. Hon ville helst bara prata om vanliga saker idag.

När hon var tvångsomhändertagen förra gången så satt vi inlåsta i ett besöksrum. Nu fick vi följa m in i hennes rum. Så sterilt, så kalt …en ganska stor bokhylla utan böcker. Det första nätterna sov hon m dörren öppen för hon kände sig inlåst. Jag förstår henne…kände sådan klaustrofobi när jag var där. Kändes så overkligt på något vis….fanns en liten ”rastgård” utomhus. Förra gången var vi där en lördag…helt ödsligt….stort och kalt….nybyggt.

Nu ska vår älskade dotter förhoppningsvis komma tillbaka lite pö om pö. Men efter nästan fyra månader att ha befunnit mig i en bubbla ska förhoppningsvis vardagen återställas för mig/oss….kanske börja lite smått ge plats för Varafrisk i mitt liv🙏🏻❤️

@Varafrisk låter som att det hela äntligen börjar vända. Hoppas att det kan bli en bra riktning. Jag har också ofta tyckt att det är obegripligt att miljön på psyk skall vara så fruktansvärt torftig. Grått, kalt och nedgånget. För människor som mår väldigt dåligt. Fattar inte. Det viktiga är väl att ni börjar få lite kontakt. Antabus låter toppen. Hoppas att hon själv inser att hon behöver vara nykter. Vilken volta det har varit! Förstår att du tycker att jobbet är jobbigt. Men vilken tur att du hann bli ganska stabilt nykter innan allt detta började. Kram från mig! 🐳❤️

@Geggan @Vinägermamman @Himmelellerhelvette Tack för er omtanke❤️

Tänker att det är en lång kvar. Vår dotter var hemma igår en stund. Så skör. Rastlös ena stunden och jättetrött nästa stund. Ångestfylld. Kändes lugnare på sjukhuset. Kanske fortfarande lite vaneföreställningar. Svårt att vara anhörig. Tung dag idag. Rädd. Orolig. Varit på möte idag. Gott! Tårarna flödade….En kvinna tog tid idag…sex år! Fantastiskt! Det är viktigt med ni/de som har gått före att berätta om att ni tex har varit nyktra i fyra år, sex år osv. Det ger hopp! Min behandlare har varit nykter i 25 år!!!

Nu blir det sängen! Godnatt❤️

@Varafrisk Jag älskar också att lyssna på allas tider som gått före, den uppfattningen jag fått är att de precis som jag inte tar nykterheten förgiven hur många år det än gått. Vi har alla en enorm respekt för vårt beroende som ligger vilande. Om några dagar var det 15månader sedan jag förgiftade mig. Evigt tacksam över att jag gavs denna chans och tog den, klamrade mig fast vid den och älskar att jag slipper dricka. Att jag på djupet förstår att det bara är skit! Finns inte något positivt med alkohol alls. För mig känns det som att om jag skulle dricka alkohol igen kan jag lika väl balansera på staketet på en bro. Dricker jag så är jag så deprimerad att jag inte ser någon annan utväg och har inget kvar att leva för. Jag ser alkohol som en aktiv dödshjälp. Dricker jag har jag givit upp. Att ha präntat in i hjärnan så stenhårt att alkohol aldrig är ett alternativ, är för mig lika som att jag aldrig skulle ta heroin eller någon annan livsfarlig drog. Jag tror det hjälper mig långt att se på alkohol på detta sätt.

Kram

@Himmelellerhelvette Jag vet också att jag aldrig någonsin kan dricka alkohol igen oavsett vad. Å jag tänker har jag klarat mig utan att dricka alkohol nu under de senaste månaderna då ska jag ha minnet kvar att jag valde inte alkohol. Jag ser ju även hur alkoholen varit destruktiv för min son och är för min dotter.

🍁❤️

Från och till pratas det här på forumet om hur relationen har varit m våra mammor. Ofta en komplicerad relation, många gånger med en mamma som missbrukar/har missbrukat…hur det har påverkat våra liv. En sådan diskussion sätter igång tankarna hos mig om min och min dotters relation men även relationen m min son. Jag granskar mig själv, och jag är en den tuffaste kritikern mot mig själv. Tänker även på relationen m mina föräldrar. Min och min mans relation m våra barn påminner en del om min relation m mina föräldrar måste jag medge om än lite motvilligt.

Min mamma hade två sidor den ena avskydde jag el avskydde är ett starkt ord men tyckte inte om men den andra måste jag beundra henne för.
Mamma var den som styrde i hemmet tills det kom gäster då tog hon inte så stor plats. Hon bar ofta på ilska. Kunde skämmas inför grannarna om hon tex skjutsade mig till bussen. Hon var enormt tjatig vilket ledde till att vi ofta var osams. Hon flyttade fr Österlen upp t Västergötland jobbade som kokerska och barnflicka på en gård. Träffade min pappa, gifte sig och fick fyra barn där jag blev en sladdis. Avskydde att vara sladdis…den lilla. Under 15 år hade vi sommarbarn. Minns mina somrar m huset fullt av folk….släktingar fr Skåne och sommarbarn plus övrigt folk. Minns det som det var inte annat än matlagning och disk. Jag och sommarbarnen fick hjälpa till en del.
Men när hösten och vintern kom då var mamma aktiv i föreningslivet. Hon var med i Centerns kvinnoförbund, Röda korset, Kyrkliga syföreningen. Tog körkort vid 40, läste engelska vid 50 och vid 60 blev hon dagbarnvårdare. Fick jobbarkompisar.
När jag fyllde år fick jag aldrig vad jag önskade. Mamma sa ”det är ju inget kul för då vet man ju vad man får”. Jag försökte förklara för mamma att det är det som är själva grejen. När vi var iväg för att hämta våra barn var vi borta sex respektive åtta veckor. Jag sa till mamma att du sa aldrig att du saknade oss. Mamma svarade, men det gjorde jag ju och jag sa..nej mamma du gjorde aldrig det. Mamma kramades men hon sa aldrig med ord att hon älskade mig, vad jag betydde för henne. Jag ringde henne varje dag, om jag inte ringde så ringde hon upp och frågade om jag var sjuk. När jag pluggade på socionomprogrammet och läste äldreomsorg skulle vi intervjua en äldre person. Jag intervjuade min mamma. Frågade om hon ångrade ngt och hon svarade….ja…att jag aldrig utbildade mig…så lade hon till…fast det gick ju inte…man var ju tvungen att hjälpa till hemma på gården.

Så ..under hela mitt liv tills några år före hennes död längtade jag efter bekräftelse. Jag gjorde det även av min pappa fast inte på samma vis som med mamma. Pappa skämdes aldrig. Jag har i vuxen ålder förstått att hennes ilska berodde på att hon levde inte det liv som hon ville leva. Jag tänker att hennes styrka gav mig modet att börja plugga till socionom när jag var 39 år och barnen var 3 år resp 7 år. Jag kan se att hur jag än önskar att jag inte hade en del negativa sidor fr henne har jag även de positiva. Skillnaden är att jag är medveten om de negativa och har blivit det ännu mer genom mina barn. Det är smärtsamt att se de sidorna men att inse att de finns gör det ändå lättare.

Kram❣️

Å här kommer tankar kring min relation m min dotter….

När min mamma dog förstod jag hur hårt knuten jag var till henne. Navelsträngen hade liksom aldrig klippts. Jag såg det inte då men jag kan se det nu. Jag förstod inte hur hårt mamma knöt mig t sig eftersom hon aldrig använde ord till att bekräfta sin kärlek t mig. Dessutom kunde hon ju skämmas ibland….över vad egentligen???

Jag blev därför en mamma som dränkte/dränker mina barn m kärlek. Krama, säga ord och visa m handling. Men stopp…blev det ändå inte lite väl mycket ifrån mig?? Och samtidigt fanns/finns den där känslan av att duger jag som förälder…Har jag nog inte ändå överfört lite av den här känslan t mina barn…att inte duga? Småbarnsåren så lätta…och känslan att vara älskad som mamma. Sedan kom tonåren….så svåra…känslan av att inte duga som mamma så stark…och därefter ung vuxen också så svårt. Tonåren förknippad med föräldrar som dör plus sjukdom…känslan av att inte räcka till inte duga var så stark så där kom vinet som en räddning😳

Men barnen har ju inte kommit till oss för att bekräfta mig som en bra förälder en bra vuxen. Någon behöver mig …men sedan behöver någon mig….fast mer på avstånd. Fast hur gör jag då?? Jag vet ju inte vad avstånd är. Så kanske är det så att jag klamrar mig fast fastän jag inte förstår. Det är ju lättare att klamra sig fast vid en dotter som blir sjuk som behöver stöd i detta virrvarr. Tills den dagen då hon blockar mig…jag förstår att det är jobbigt m en mamma som tjatar om medicin om alkohol men mamman har varit lite väl mycket på tidigare i livet.

Så här är en mamma som befinner sig i ett kaos av känslor. Som har en dotter som ibland är som en 15-åring men ibland som en 25-åring som är otroligt skör just nu. Och här är jag och förstår med mitt förnuft att det är dax att släppa lite mer på taget, låta samhället ta sitt ansvar och min dotter ta sitt utifrån sin förmåga. Jag behöver släppa in Varafrisk i mitt liv. Jag undrar hur man gör? Har hon varit i sitt egna liv ngn gång? Min dotter finns kvar men hon har fyllt ett stort rum i mitt liv. Vad gör jag med den platsen? De nära vännerna är få…barnbarnen som de som har kallar för livets efterrätt…vad gör man om efterrätten uteblir? Då många i min ålder börjar vakna t liv igen…Vad gör man? Vad gör jag? För ett ögonblicks sekund kom jag att tänka på att det hade ju varit enkelt att dämpa tomrummet, sorgen med ett glas vin.
Fast tanken försvinner bort riktigt fort för det är inget som jag varken vill eller önskar. Det är bara att stå ut i dessa känslor i sinom tid kommer ngt dyka upp men inte nu för jag får lov att sörja, vara ledsen…gråta.

🍁❤️