Senaste kommentarerna i forumet

som kanaliseras i det här behovet att få säga enstaka ord.Lite touretteliknande.När trycket utifrån eller inifrån ligger på.Jag har haft liknande känslor,bland annat dödsångesten som har drivit på mig att jobba för mycket så jag slipper uppleva den.Presterar jag så är jag.Nu har jag äntligen lyckats stilla min inre motor.Först är det tomt tyst och trist och framför allt fruktansvärt tråkigt.Men om man vågar stanna i vakuumet så kommer till sist friden i mitt fall ska jag tillägga.Håll fast på den inslagna banan att låta bli,det är nu jobbet börjar.

Vill dela med mig av hur det har varit för mig med ordet "alkoholist."
Det ordet var för mig förut något helt främmande och jag såg absolut inte mig själv som alkoholist till en början.
Nu flera år senare skrämmer inte det ordet mig längre, det hjälper mig istället.
Det ordet är liksom förklaringen till varför jag har gjort så mycket galet när jag har druckit. Under så många år bröt jag ner mig själv och min tro på mig själv pga alkohol. Jag blandade ihop det hela och kunde inte se att det var alkohol som var boven i dramat. Det var ju jag som var en idiot i grund och botten började jag känna och tro. Att jag nu ser på mig själv och känner att jag är alkoholist hjälper mig att förstå varför det blev som det blev. Ordet tröstar mig faktiskt och hjälper mig att förstå varför jag inte ska dricka alkohol.
Kram!

Tack Magnus.
Intressant och lärorik läsning för mig.

Dyngmörkt ute, vilket säkert inverkar, men tyvärr är det ett inre mörker jag skriver om här. Jag skrev efter 5 veckors nykterhet (mina #36 och 37#) om hur jag, med nykterheten helt blev av med mina morbida tankar under nattvak och ännu viktigare, med min inre domare, som tidigare brukade hoppa fram ur tomma intet och klubba mig med en mental slägga, byggd av självförakt och hån.

Ungefär fyra månader var allt det där faktiskt helt borta, men nu har tyvärr både nattfantasierna om döden och den inre domaren krupit fram ur hjärnskrubbarna igen. Dessutom en tredje grej, som jag inte ens märkte att var borta, före det kom tillbaka. Vulgära och puerila tankar (ofta enstaka ord), som kan hoppa fram i min hjärna när som helst (t.ex. på möten), de liksom ropar i min hjärna, så att jag får hålla tillbaka för att inte ropa dem högt på riktigt. Kanske undertryckta aggressioner, som tar sig sådan form i min hjärna?

Som jag skrev redan vid 5 veckor, så är jag mera förvånad över att allt det här var borta så länge, än över att det kom tillbaka. Allt det här har rötter i mig, som går tillbaka till tider långt innan alkoholen. Det positiva, är att allt det här åtminstone tillsvidare är väldigt mycket svagare nu, än det var då jag ännu drack. Snarare en viskning, eller varning om vad som finns i mig, än ett verkligt problem här och nu. Men fundersam gör det mig och fördjupar nog mitt vinterdepp.

Det är många här, som skrivit om liknande cykler. Livet är i grunden väldigt positivt i några månader efter a-slut, men sedan vid 6 månader, eller 1 år, eller så, så blir livet svårare igen. Undrar om det finns forskning om det här och hur mycket de som jobbar kliniskt med missbrukarvård ser av det? Vad beror det på och hur kan man motverka det.? Jag har vintermörker, jobbstress, parrelationsstress och fan och hans moster, som jag kan skylla på om jag vill, men inget av det låter helt rätt. Tror mera att det här kommer inifrån mig själv.

Nåväl, ett tunt lager snö täcker marken, denna lördagsmorgon. Om en vecka vänder mörkret. I hopp om litet mera ljus och vila under julen. Glad Lucia till er alla.

Något för dig att minnas och ett jättefint exempel för alla oss andra.

Nyss hemkommen från en middag med vänner. Innan jag begav mig dit så var jag lite orolig att jag skulle ha tråkigt och vilja gå hem tidigt. Men oj så fel jag hade. Härliga samtal och kvällen flöt iväg fort. Så härligt att ha en go kväll som jag kommer vakna upp och tänka på imorgon. Det är så vansinnigt viktigt att sociala tillställningar inte ska bli tråkiga bara för att man väljer att inte dricka alkohol utan något att se fram emot just för det sociala och fina i att träffa vänner som ger en styrka. Den här känslan av att få energi, skratt och nya infallsvinklar är så oerhört mycket mer värt än alkoholen. Idag känner jag en sån enorm tacksamhet för just detta.

Jag blev också lättad när jag vaknade :) Hoppas din helg blir bra med! Min har börjat med mums mums och julmust :)

Jag drömmer också mycket om att jag dricker. Blir stupfull i drömmarna. Natten till idag drömde jag att jag drack hembränt med korken till dunken som glas ensam i ett garage. Skrattade lite när vaknade faktiskt. Fick en liten äckel-känsla och insikten att: NEJ, så vill jag ju faktiskt inte ha det!"

Så vi får tänka att drömmarna hjälper oss att bearbeta. Då blir det lite lättare, iaf för mig :)

Hoppas helgen blir bra!

Hej MåBättre! Läste precis din tråd och så såg jag att du skrivit här. Lustigt :) Vi verkar ha en väldigt liknande situation. Super till på helger, ångestpåslag under veckorna för att sen vilja gå ut och göra livet till en pest så fort energin kommit tillbaka. Eller får vi kanske mer tillfällig superenergi för att vi vet att vi ska få dricka? Jag har börjat analysera, det är verkligen en drog. Samtidigt har man världens finaste sambo hemma som inte vill dricka och ständigt måste se när man drar sig i skiten. Full, bakfull, Ågren och jävlig... Otroligt lika verkar vi ha det! Liknande ålder också. Läskigt likt mao :)

Jag förstår vad du menar. Skräcken i det definitiva, att ALDRIG mer få dricka. De två tidigare gångerna jag beslutat mig för att sluta dricka alkohol kände jag den skräcken mer överväldigande än nu. Då kändes den så enorm, så overklig och jag kände någonstans att det inte va föralltid. Jag ville inte innerst inne sluta. Kände mig nästan sur och arg då inombords, för JAG VILLE OCKSÅ! Ungefär som om någon sagt åt mig att jag inte fick supa. Som ett surt barn. Den här gången känner jag mer en sorg än den där starka sura orättvisan. Självklart känner jag orättvisan nu också i att jag inte kan dricka a, men denna gång känns det mer som en sorg. Som om vi verkligen tar farväl av varandra på något vis (ursäkta mitt poetiska djup..)... Det känns tomt nu. Två veckor sedan senaste fyllan och jag känner mig tom och mer rädd att jag inte ska klara det än sur över att jag inte får. En annan känsla denna gång som jag hoppas tyder på en annan riktning. Det känns så! Jag försöker tänka som många andra skriver här: en dag i taget. Om 1 år vill jag sitta och tänka att 365 stycken "en dag i taget" gett mig ett år. Lika efter två, tre, fyra osv. Jag måste dock fortsätta med aa. Annars tror jag det blir tufft. Jag måste påminna mig själv hela tiden. Annars lurar jag mig själv. Precis som många andra härinne säkert känner igen sig i. "Äh, så farligt var det ju inte när jag drack!". Yeah right, höll bara på att förstöra livet för mig och andra. Det gäller att inse faktum. Varje dag.

Jag har dock svårt för ordet alkoholist. Jag kan inte ta det i min mun kopplat till mig själv. Någon dag kanske jag klarar att säga det, men inte än. Det slår för hårt i min själ på något sätt. Kanske för att jag slitit så hårt med att få min mamma nykter. Mamma som gjort att jag är psykiskt svag. Jag har just klarat av att kalla henne alkoholist. Det tog 15 år. Men nu kan jag säga det.

Sinnesrobönen hjälper mig enormt mycket och jag säger den för mig själv varje kväll innan jag somnar. Påminner mig själv varje kväll som ett sätt att visa för mig själv att jag klarar det dag för dag:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra (min mammas och mina alkoholproblem)
Mod att förändra det jag kan (min vardag, mina vägval, mitt liv)
Och förstånd att inse skillnaden (jag lägger energi på det som får mig att må bra)
TACK <3

Två veckor ska bli fler. Vi klarar det här!

Menade Ebbas inlägg #9. Tror att nyckeln är att tala om att du vet om hennes gömmor. Svårt att neka till att man har problem om man dricker i smyg. Been there, done that, got the T-shirt...

Ebba fullständigt i detta inlägg! Du måste prova att konfrontera henne med att du vet och att hon är en missbrukare. Inte alls säkert att det fungerar men det sår ett frö i henne! Förstår att det är svårt men det är värre att "curla" hennes missbruk...Har själv varit i hennes situation och blivit konfronterad. Nekade såklart i sten men det sådde ett frö...Du verkar vara en snäll och bra människa och jag önskar lycka till!

är hon nog redan.Det verkar vara en kluven inställning till alkoholen för de som dricker.Dels vet de precis vad de håller på med.Å andra sidan förnekar de de i sten.Jag kan bara upprepa att du kanske måste lämna henne i sticket när hon väljer att dricka om du har någonstans att fly.Så länge du är runt henne och kanske är behjälplig när hon nyktrar till,eller köper hem så underlättar du endast hennes drickande.

Blir hon helt solokvist under sina drickperioder så kanske hon vaknar till.Min sambo gjorde själv valet att fly då han fick vara helt ifred och ingen som stördes eller for illa av hans drickande.I hans fall har det gått väldigt fort nu på slutet och han dricker 25 dagar av 30 per månad ungefär.För ett år sen kanske han drack 4 dagar per månad.Så det kan ju gå åt det håller också,att hon bara passar på att hälla i sig mer när ingen övervakar henne.

Jag tror att du måste hitta svaret i dig själv hur du ska tänka och agera.Det finns ingen riktig manual att följa och spelreglerna är ju olika för varje familj.

Vad bra du beskriver ditt förhållande till alkohol, konsekvenser och känslor.
Jag känner igen mycket!
Det är ju väldigt bra att du ser så klart och tydligt på det hela.
Jag hade förut en bild av att någon med alkoholproblem är en människa som dricker ofta men idag ser jag annorlunda på det hela. Man kan ha problem på olika sätt. Som jag till exempel, jag skulle kunna dricka en gång på tio år och den enda gången förstöra mitt liv.

För mig är AA jättebra.
AA hjälper mig verkligen och jag önskar att fler vågade prova, det är inte konstigt eller skumt som en del verkar tro. Det är så kravlöst och det passar mig.

Det känns verkligen på din beskrivning som att alkohol orsakar dig mycket lidande och som att det vore god tid att få ett stopp på det innan det drabbar dig ännu värre.

Jag hade även turen att få en behandling när jag var 24 år, det var bra och väldigt lärorikt. Jag höll mig nykter i två år. Sedan slutade jag att gå på AA och efter ett år hade jag glömt och förträngt att jag och alkohol inte är en bra kombination.
Helt sjukt hur man fungerar!
Som inte kan ge upp något som så uppenbart inte är bra för en.
Det är ingen lek.

Därför jag vill gå på AA nu igen, för att påminna mig om vad som händer när jag dricker så att jag inte lurar mig själv igen.

Lycka till!

Tack och kram på dig med :)

Dottern o jag står o fixar lamm racks i köket.........
En stor flaska Pommac är både gott o känns väldigt rätt .
Lugnare idag, glad att jag med er hjälp klarade gårdagen .
Tack.

Dregen.

Hej
Det är väl ingen rolig dröm , att spilla rödvin på sig :) . Massor fläckar och tvätt efteråt :) .
Hoppas att du får fina drömmar och att du vaknar imorgon med rena tankar och vilja att fortsätta vara nykter.Det ät värd , att se sina barn glada och stolta över dig och först och främst va stolt över dig själv och varje steg du tar in i nya livet Kram.

Hej igen,

Funderar på vilken hjälp jag behöver för någon hjälp måste jag nog ha, någon som har en åsikt och varför/varför inte om nedanstående:

*AA-möten
*Behandlingshem
*Kbt-terapi
*Öppenvård, alkoholklinik

Jag dricker som sagt typ var tredje helg men det blir nästan alltid för mycket. Är en rätt glad och sprallig person när jag är nykter och inte har ångest. Har ett bra jobb där jag säkerligen kan avancera men fortsätter jag på den här banan är det knappt säkert att jag får behålla det och risken är nog att jag förlorar mer än så..

Behandlingshem känns också så hårt mot mig själv då jag inte har ett fysiskt sug efter alkohol och dricker aldrig på vardagar eller i ensamheten.. Men vad vet jag!?

Kom gärna med åsikter!

Härligt, helt underbart, att det blev löpning och julmust.
Blir glad :)

Hej Annapanna,

Tycker du ska tänka på Josefin Dahlberg i de fall där du känner suget, kunde hon bestämma sig så borde vi också det!

Det är så lätt att fastna i tankarna varför vi inte kan dricka men "alla andra" kan.. Skillnaden är att alkoholen är inte lika viktig för dem som kan dricka.

Ibland känner man att det skulle vara himla skönt att sätta sig på ett AA - möte och prata med folk som har liknande problem. Tycker dock att saker blir så definitiva då, du är alkolist och kan aldrig dricka en öl igen.. Hur känner du? Du har säkert skrivit om det men man hoppar mellan trådarna så man har inte full koll, ber om ursäkt för det! :)

All lycka till dig och du vet ju själv att du kan fixa det här om du verkligen vill, det är ju faktiskt du som bestämmer hur du vill leva ditt liv! (Samma sak för mig och jag vet att det inte är så enkelt men egentligen är det ju skitlätt;))

Ha en bra helg! :)

kommer också från Akvariet. Din resa har mycket gemensamt med min. Stort grattis. Det är välförtjänt.

Har du berättat för henne att du känner till hennes vingömmor och att hon dricker i smyg?
Har du sagt orden rakt upp och ner, att hon missbrukar alkohol?
Om du inte har varit så rak och ärlig tror jag att det är steg 1.
När du märker att hon är vaken och dricker, går du upp då eller låtsas du som ingenting?

Du verkar så himla snäll och kärleksfull men när det gäller det här tror jag att du ska försöka plocka fram en hård och rak sida hos dig och inte ge dig.
Säg att du inte accepterar att hon gömmer vin och dricker i smyg.

Hur reagerar hon när du har tagit upp det här? Blir hon arg?

Det hade hjälpt mig om någon hade vågat vara rak, hård och ärlig.
Jag hade förmodligen först blivit arg och slagit ifrån mig.
Innerst inne vet nog din fru att hon har problem, det borde hon känna att hon har med tanke på att hon faktiskt döljer och gömmer vin.

Säg till henne att det är illa när det har gått så långt och om du vågar och vill - varför inte låta henne läsa det du har skrivit här och råden du har fått?

Tyvärr är det svårt att få hjälp till någon som inte själv vill. Det finns något som heter LVM men det tillämpas ytterst sällan skulle jag säga. Jag vet inte hur illa det är med din fru och inte heller hur långt du är beredd att gå för att hon ska inse allvaret. Man kan göra en orosanmälan till socialen (missbruksenheten) om man är orolig över någon som har problem med missbruk. Om du gör den icke anonym är de skyldiga att höra av sig till personen och erbjuda hjälp. Så var det iaf när jag sökte med ljus och lykta efter hjälp åt en människa med problem.

Jag är ingen expert tyvärr men vill gärna komma med dessa råd ändå och jag hoppas att din kamp för din fru ska ge bra resultat till slut.
Jag förstår att det måste vara tungt och svårt.

Tror det var en form av meditation jag hade på jobbet i eftermiddags.. min hjärna löpte fullständigt amok. Köra förbi Systemet..eller inte..det var verkligen en kamp på hög nivå..en sekunden var jag övertygad..om det ena.. i nästa det andra.. Till sist stängde jag min dörr..och bara satt där och blundade och andades..till sist bestämde jag mig,,

Idag slutade det bra. Jag körde raka vägen hem och fick tom på mig löparskorna och gav mig ut...vilken frihet!

Nu är jag så nöjd och glad och stolt.. helt avslappnad.. en otroligt skön känsla..men samtidigt.. Fan vad nära det var..

Ha en bra helg. Själv ska jag dricka julmust ikväll. Blir kanon..

/Mic

Tack snälla ni för stöd och kommentarer!

Har försökt att prata med min fru ett flertal gånger, men hon verkar inte vilja ta åt sig det och jag vet inte hur jag ska göra för att få henne att inse hur allvarligt det faktiskt är. Vet också att våra vuxna barn försökt prata med henne flera gånger. Använt både hårda och mjuka konfrontationer.

Jag och barnen vet om vilka kliniker som finns i stan, men problemet verkar vara att det inte går att boka tid åt någon annan, utan att de bara tar emot folk som kommer dit av egen maskin.

I min situation har jag två frågor som jag skulle uppskatta råd kring:
Hur kan jag få min fru medveten om sitt missbruk?
Hur kan jag få in henne i ett behandlingsprogram om hon inte själv vill? Finns det ens något att göra om hon själv inte vill?

Tack Magnus.

Tråkigt att du kommer att dra dig ur forumet aeromagnus. Jag hoppas att det inte hade med min kommentar att göra. Ditt perspektiv, 12-stegs modellen och AA erfarenheten behövs. Det är många som får hjälp av den. Samtidigt så hjälper den inte alla. Om det är något som all forskning har visat så är det att ingen modell passar alla. Det finns en handfull behandlingar som har testats ordentligt och ger bra resultat, men för olika personer. 12-steg är en av dem. För en del av alla alkoholberoende personer så stämmer det inte att de behöver erkänna sig besegrade av alkoholen. Det kan till och med vara skadligt för dem att pressa dem att göra det, eftersom de då drar sig undan hjälp och förvärras i sina problem. De kan få hjälp av t ex KBT eller motivations inriktade program.

Samtidigt är det helt sant för många personer att en livsviktig upptäckt är just att de inte kan kontrollera alkoholen och att ett liv utan alkohol är det bästa. Jag skulle aldrig invända mot deras val eller säga att något annat skulle funka lika bra för dem. Det svåra är att kunna hitta den väg som passar bäst för sig själv och vara öppen för att prova något annat om det inte fungerar.

Jag tycker det är bra att du poängterar att man som beroende inte sätter sina egna behov främst med flit, utan att det orsakas av alkoholens påverkan på psyket och personen.

Med vänliga hälsningar och tack för det stöd du har givit andra via alkoholhjälpen.
/magnus