Senaste kommentarerna i forumet

Jag har varit på resande fot i ca en vecka. Jag och min fru tog bilen ner i Europa och blir förmodligen borta ett bra tag. Jag tyckte jag var bra förberedd. Hade gjort mitt mentala arbete på hemmaplan men att byta miljö helt och hållet, komma ner till ett Europa där alkoholen flödar, bokstavligt talat, ställer större krav än man kan tro. Speciellt om man som jag är nynykter. Vi går ofta ut och äter och jag skulle ljuga om jag sa att inte suget kommer som ett brev på posten. Det har alltid varit så när man åkt utomlands att alkoholen har varit en ständig följeslagare. Jag har kämpat emot med näbbar och klor och det har inte alltid varit lätt.

Det positiva är dock att jag ännu inte fallit för frestelsen. Idag har jag varit nykter i två månader och nio dagar. Det låter kanske lite "futtigt" men för mig är det en mycket lång tid. Det är inte så att jag räknar dagar längre men jag får kämpa för att "tänka rätt". Hemma är det lättare. Jag kan gå undan, gå till mitt AA-möte när det blir för jobbigt. Jag känner mig lite som bambi på hal is stundtals.

Det är ju också så att när man umgås med sin fru på en begränsad yta och har all tid i världen så kommer mycket upp till ytan. Mycket som är jobbigt och obearbetat. Jag har fått höra både det ena och det andra. Saker som jag kanske förträngt eller kanske marginaliserat. Det gör ont, mycket ont.....Jag kan känna att jag kanske, i min enfald, trodde det var tillräckligt att sluta dricka och med all den ansträngning det har inneburit och innebär men det är (tyvärr?) bara början. Att ta itu med alla andra problem jag förträngt genom åren är minst lika jobbigt. Jag hade nog inte väntat mig det riktigt. Det är så lätt att klappa sig för bröstet och säga att "se här, nu är jag nykter....nu är väl allting bra....". Så fungerar det dock inte riktigt i verkligheten. Tankarna kommer och går och i deppiga perioder vet jag inte om jag klarar att ta itu med även dessa problem. Fördelen är dock att jag inte behöver bearbeta dessa problem och samtidigt vara bakis och ångestfylld.

Bra dagar varvas med mindre bra. Jag känner själv att jag har svårt för första morgontimmen. Jag är inte människa förrän jag fått kaffe i mängder, min första snus och en dusch. Jag måste lära mig att inte ta några som helst diskussioner innan dess.

Jag är dock vid relativt gott mod. Så mycket arbete återstår men jag ångrar inte att jag tog det första steget.

Sköt om er
Tjalle

Hann läsa ditt inlägg, M, innan det var dags för Mötet. Därför var jag helt inställd på att inte fladdra med några sårade ögonfransar (skulle väl inte falla mig in hursomhelst), utan faktiskt säga ett första ord. Men jag hann inte. Lucas sa hej, jag stövlade bara fram till honom med känslorna utanpå kläderna och kramadekramadekramade om honom. Och grät. Och snörvlade förlåt. Och sa till slut hej tillbaka. Nu har jag precis kommit hem igen efter att ha skjutsat honom på AW och allt känns så skönt och jag är alldeles slut i kroppen och trött i huvudet och tacksam för dina rader, kära M, som kom precis i rätt tid i dag.

SL, hög igenkänningsfaktor på det du skriver. Och klok är du också. Ja, ska ge handarbetet en chans till när jag är i det tillståndet att jag kan avhålla mig från att slita sönder garnet när det krånglar till sig.

En sån som jag gillar att såna som ni finns på ett forum, sånt som det här.

/L

Du är bland vänner, välkommen! Och tack för att du är ärlig. Vi är många som känner igen oss i skammen.

Känner igen mitt inre barn i ett par av punkterna. Det gör ont att läsa för vad gör man sen? Jaha den och den och den punkten stämmer in på mig. Självkänslan är låg. Men jag kan ju inte få skiten ogjord nu!?

Jag har också haft min beskärda del av raseriutbrott. Tidigare killar har jag pushat med mitt temperament för att testa hur långt jag kan gå. Men så var det en person som blev förbannad och gjorde det klart att han inte accepterar det. Efter det insåg jag att jag inte kunde härja hur som helst med honom. Gjorde själv samma markering mot en väninna som blivit arg på mig utan anledning. Till slut fick hon veta att jag inte finner mig i att hon beter sig på det viset om jag inte har någon skuld i det. Hon skämdes, bad om ursäkt och gjorde aldrig om det. Med det inte sagt att vi inte varit irriterade på varandra. Det verkar som att Lucas fått dig att tänka till på din stubin det tycker jag låter lovande. Och om jag får vara ärlig så tycker jag att det var starkt och bra av honom att markera (bli inte arg nu!!!:) men ofta är det just det som vi behöver hur ska vi annars fatta att det är oacceptabelt.

/SL

PS. Åh testa virkning/stickning igen när du kommer in i det så kommer det antagligen ha en lugnande inverkan.

...har betydelse bara så länge man har ett val. När man väl har fastnat i sjukdomen, beroendet, spelar det ingen roll hur mycket man vill sluta dricka (för den älskades, barnens osv. skulle) det spelar ingen roll hur mycket man själv vill, det spelar ingen roll hur mycket partnern älskar dig - är du alkoholist kan du inte sluta. Jag tror att ni är överens Ullabulla & Aeromagnus, ville bara förtydliga lite. Det är som sagt så många som tänker "om han/hon bara älskade mig tillräckligt skulle det vara slut med spriten" men - det är tyvärr inte så enkelt!

Det kan ju faktiskt vara så enkelt att Lukas blivit lite trött på raseriutbrotten. Inte på dig. Men på utbrotten. Det behöver inte betyda mer än så. Du kan väl pröva med att säga första ordet när ni träffas i eftermiddag. Be om ursäkt för att du blev väldigt arg, men att det inte har med honom att göra. Sedan förklara hur du känner när han går och lämnar dig kvar. Inte på ett förebrående eller grälande sätt, utan så sakligt du kan. Vad tror du om det?

Kram till dig

Man får ångest av alkohol det vet du ju kanske redan. Du känner dig ensam men på vilket sätt? Du har fru och barn så rent familjemässigt är du inte ensam. Eller är det tjall på linjen hemma hos er? Vet din fru om att du knarkar? Troligtvis inte kanske? Hur ofta tar du morfin? Hur ofta dricker du? Vid vilka tillfällen tar du droger eller alkohol? Det känns som om du kommit in i en ond spiral. Man dövar det ena berusningsmedlet med det andra. Du är inte unik och ensam om detta. Nu vet jag inte hur djupt inne du är i ett beroende men jag skulle nog ta kontakt med sjukvården om jag vore dig och ger dig detta rådet. Försök också läsa en del trådar här så kommer du se att du inte är ensam. Tillsammans är vi starka och du kan bryta om du vill och med hjälp. Vi finns här för dig och vill hjälpa dig. Att ta sitt liv är ju allvarligt. Jag hade självmordstankar själv när jag drack och jag blev inkörd till psykakuten en gång. Jag fick en fantastisk hjälp där. Och du det är inget fel på dig som person utan du har hamnat i ett beroende. Ta fram en bild på din familj. Titta på den och känn efter vad du känner. Skulle du vilja lämna dessa bakom dig? Det tror inte jag. Som medmänniska och fd beroendeperson kan jag bara be dig att ta hjälp. Du har allt att förlora och inget att vinna genom att vänta. Skriv gärna här för vi blir väldigt oroliga och bryr oss om dig.

Jag har nog både anger management-problem och en jävla pms. Jag och Lucas har ett räknat på ena handens fingrar långt förhållande och han har sett och hört det mesta. I går kväll gick jag ner i källaren för att leta upp nån gammal stickning - virkningen för sexåringar, SL, hade strax innan hamnat i soporna efter ett raseriutbrott. Väl uppe igen med den där stickningen hittar jag bara en sticka och blir skogstokig. Knycklar ihop stickan som om den varit en kokt spaghetti, kastar hela skiten med ett avgrundsvrål ut på golvet.

Det är då det märkliga händer. Lucas slänger i sin tur sina glasögon i golvet och reser sig med en häftig knyck, rundar soffbordet och stannar framför mig med något hotfullt i kroppsspråket. Inget mer händer än utbyte av ett eller annat dra åt helvete, men energierna hänger tunga och som en smocka i luften. Och så går Lucas och Selma och lägger sig. Jag sitter kvar i soffan. Plötsligt kommer tårarna, såna där heta som värmts upp på resan ändå innerst inifrån och ut. Och jag förs tillbaka i tid. Inte till någon specifik händelse, som kunde varit den första eller den tusende och första, utan till känslan. Stup- och bråddjupskänslan. Att bli hotad och rädd och sedan övergiven. Att ingen finns där. Att inget öra lyssnar på ord, inga händer tar på trasig kropp. Att smärtan är bara min, odelbar. Och: Jag är inte värd att älska. Jag är omöjlig att älska.

Jag försöker ändra scenariot genom att föreställa mig att jag plockas upp i någons famn. Att jag hänger där med armarna lindade i någons famn. Någon som värnar mig, tycker om mig. Jag föreställer mig att jag sätter ord på vad som skett, att jag släpper fram gråten eftersom jag nu kan, i någons varma famn. Att jag inte behöver stänga in den här händelsen och känslan också i skyddsrummet för kärnkraftsavfall.

I kväll ska jag skjutsa och hämta Lucas på AW. Är det tänkt. Men när vi båda kommer hem i eftermiddag, är det tyst då? Älskar han mig alls längre? Ska jag gå min väg?

Man tappar orken och all energi går åt till alkisen. Värk i kroppen känner jag också igen, man tror nästan att man är allvarligt sjuk. Försök om det går att göra små förändringar så att du når dit du vill tillslut. Har du någon samtalskontakt? För mig tig det väldigt lång tid innan jag sökte hjälp o det ångrar jag. Nu går jag på familjerådgivning (utan sambon) o hos terapeut för anhöriga till alkoholister.
Styrkekramar!!

Så fint att höra av dig! kanske är det du beskriver just det som fick oss att välja den snabba vägen ut ur problem, alkoholen. Nu är det inte längre så med dig att du tar den vägen, och livet kommer ju säkert alltid att innebära perioder då allt känns lite motigare. Skillnaden är ju att du är en vinnare, inte minst när du jämför med dig själv innan ;-) Du ska veta att jag är djupt imponerad av din resa och din klarsynthet och förnuft som bara blivit starkare under tiden. Jag tror verkligen att du själv känner det innerst inne känner det idag?!

De andra saker som kostar energi i våra liv är något som vi kanske inte vill skriva om här? Kanske på grund av att det inte har med drickandet att göra, eller kanske för att det är lite för privat? Men grundförutsättningarna att lösa även de problemen har du ju förbättrat på alla sätt. Du har säkert mycket att glädjas åt i relationen med familjen & på jobbet.

Kanske är det bara så att du fortfarande har ganska stora krav på dig själv ;-)

i övermorgon går jag som du vet in på "första årets sista månad". Du når nästa vecka en milstolpe med ett helt år. Ja, en milstolpe - för en målstolpe är det ju inte. Jag skrev någon gång i min tråd om att det kanske är som ett "nykterhetens Vasalopp". Med skillnad att det inte finns någon målgång. Blir nog bara att skida vidare ut i livets ospårade oändliga terräng? Det värsta av loppets adrenalin har lagt sig - och det finns nästan inga åskådare kvar som hejar på. Men det fina är att vi får åka vidare. Så länge vi gör det så hör vi till vinnarna. Utan att överdramatisera handlar det - åtminstone för mig - om att så länge jag inte återvänder till drickande så har jag chansen att tillhöra överlevarna. En av dom som överlevde ett missbruk. Det kunde faktiskt lika gärna fortsatt, och i sluttampen slutat riktigt riktigt illa.

Lyckas vi gå vidare på samma sätt som nu, kommer vi nog alltid att kunna heja på varandra när vi möts. Resan vi gjort har ju gett oss insikter som jag tror att bara "överlevare" förstår. Lite på samma sätt som vi förstår alla som är på väg till starten i loppet, eller i loppets absoluta start. Dom förtjänar all support, vi vet ju hur det är. Vi börjar kanske nu få den typen av förståelse som bara självupplevd erfarenhet kan ge. Ingen erfarenhet som jag skulle önska fler, men på något konstigt sätt kanske ingen erfarenhet man vill vara utan? Lite tidigt att tänka så, men jag misstänker att det kanske är i den tanken vi landar så småningom?!

Hörs vi inte innan din stora dag, så vill jag redan nu gratta dig! Har ingen som helst oro att du inte får uppleva den :-)

Stor kram

//PP

Tack snälla för era kommentarer.
Ja, det är säkert en kombination av både stress och ett-årsdag. Ska ha gäster på lördag, och jag erbjöd mig att köra hem dem, eftersom jag ändå inte ska dricka. Vi har inte träffats sedan i våras, pratat ja - men inte om alkohol. Hennes reaktion var att, oj, dricker du fortfarande inte, guud vad duktig du är. Och det är jag ju :) och det var inget dumt eller undermening i hennes kommentar, men det väckte tankar. Det plus att jag faktiskt tänkt att jag skulle vilja sätta mig med ett glas vin och softa ner på kvällen, efter galet stressiga dagar och som sagt, relationer som jag helst vill fly bort från. Mycket fight or flight tankar nu.

Muränan: jag har också stressat mig sjuk, för kanske 10-15 år sedan. Stresstoleransen efter det är inte vad den har varit. Är väl en orsak till att jag började självmedicinera med alkohol. Det som är jobbigt när stressen och stressymtomen kommer tillbaka då och då är känslan av misslyckande i det också, att jag borde lärt mig hantera, lärt mig undvika eller sätta stopp. Men ibland bara ramlar saker över och det finns ingen möjlighet att bromsa förrän det nästan är för sent. Bra om jag kunnat stötta dig, det är ju det som är så fint med forumet.
Konstnären: Hoppas verkligen att mannen tar sitt nykterhetsarbete på allvar och tar emot hjälpen som finns. Det är ett arbete som inte gör sig självt, det kräver sin man eller kvinna, och jag tror inte att man gör det själv.

/m

Bra jobbat av dig på middagen! Skönt när det inte behöver bli mer komplicerat än så. :-D

Nu har jag funderat lite till om smuttarna/periodarna. Har nog varit en smuttare. Behöver inte dricka så mycket, men hellre ofta. Under våren så blev dock ofta, mycket mer ofta. Dessutom krävdes också samtidigt mer alkohol för att jag skulle vara nöjd. Det var då jag insåg att det höll på gå åt h-vete. En smuttare löper nog stor risk att hamna i utförsbacke.

En sak som ställt till problem i min hjärna är just att jag egentligen inte druckit så stora mängder. Klart jag haft karatefyllor och i vissa sällskap/situationer visste jag på förhand att det inte skulle gå bra. Men i vanliga fall var jag helt nöjd med att dela en flaska vin med mannen. Men för min del så spelar det ingen roll hur mycket jag drack egentligen. Det var för mycket för mig, eftersom jag kända att jag MÅSTE dricka. Det ligger en skillnad i att kunna dela en flaska vin och vara nöjd med det, till att känna att man måste dela en flaska vin för att vara nöjd.

Får du åka hem snart eller hur ser det ut?

Ha det gott! Kram

God morgon PP,

Hoppas du mår fint. Här är det grått och regnigt idag. Funderade lite kring de här med att närma sig 1-års dagen. Det verkar ha skakat om lite hos Konstnären och nu även hos m-m. I och för sig har det kanske absolut inget med det att göra, utan råkar vara omständigheter som sammanfaller. Men du har väl också årsdag snart? Eller har du redan passerat kanske? Hur känner du egentligen?

Kram från GodisGrisen

Hej vännen!

Hoppas att du mår fint, inte stressar för mycket, och att du har det bra!

Bamsekram

Hej m-m!

Tänkte just att ditt inlägg påminner om Konstnären, sedan fick jag kvitto på det ovan. Kanske handlar det om en faktisk 1-års kris. Nu har ni gått igenom ett helt år, årets alla högtider, årstider, dagar osv. Är det här allt? Är det så här livet nu är som nykter? Var är glamouren och de rosa molen i den grå vardagen? Det är nog lätt att romantisera alkoholen. Förringa riskerna. Tro att det kanske skulle gå bra med ett par glas vin. MEN. Vardagen blir INTE bättre med drickandet. Gud nej! Det vet vi ju alla tre. Det finns inget som blir bättre... Highway to hell.

Känns som om du har alldeles för mycket runt omkring dig. Stress är farligt. Har själv fullkomligt sprungit in i väggen och blev sjuk på riktigt. Det har tagit många år att komma tillbaka igen och helt återställd blir jag nog aldrig. Man lär sig leva med eftersläpande komplikationer som en skadskjuten kråka. Underskatta inte hur mycket ont som stressen faktiskt kan orsaka dig. Försök, försök att rensa i din tillvaro på alla sätt. Sätt ner foten på jobbet alternativt byt jobb, parterapi med mannen och kanske ett rejält j-kla stort lass med prioriterad egen-tid bara, bara för dig själv.

Ta hand om dig kära du. Vill också att du ska veta att du har varit ett jättestort stöd för mig när jag staplade in nynykter här på forumet. Är dig stort tacksam för det. Tack också för att du faktiskt delar med dig av hur du mår idag. Det är så bra för oss som inte kommit så långt att få läsa, det ni som varit nyktra länge, skriver.

Stor kram

Bra gjort vännen! Nä, med gap och skrik kommer man nog inte så långt. Inte med tårar heller. Men lugnt, sansat och förbannat sakligt. Då finns det ingen tvekan i det man säger. Jag blir livrädd när min man blir så där lite kyligt saklig. Då vet jag att han means business.

Det är nog som du säger. En missbrukare kan inte lura en annan. Icke. Det är väl därför jag också läser mellan raderna om hur han tänker...

Fokus på dig själv istället, men det blir så klart svårt att leva i nuet med en pockande oro. Kan man köra med lite omvänd psykologi kanske? Du börjar prata med honom om DIG själv. Att du känt oro över dig själv och de tankar som kommit. Vänd fokus till dig. Vi med a-problem brukar ju inte ha problem att vara lite ego ;-) Så länge du fokuserar på honom, så behöver han inte ta eget ansvar. Du finns ju där. Hans skyddsnät. Men om du har fullt upp med dig själv, så måste han fundera över hur han ska klara sig för egen del. Kan det vara något...?

Fin torsdag ska vi ha finaste vännen! Kram på dig

Läste ditt inlägg och mycket påminner om hur jag mår just nu. Vaknar med oro i själen, en rastlöshet. Tankarna på att kunna hantera ett par glas vin har varit många. Sedan slår ångesten till, för jag vet ju hur det blir, kanske inte första gången, men sedan. Tror oxså att mannen går omkring med vita knogar och ska klara detta själv. Jag blir så påverkad för att jag tror att funderar på just det, kan jag dricka normalt om jag testar. Jag vet att han inte kan det, det är direkt en skjuts neråt. Han kan verkligen inte dricka kontrollerat, handlar ju om en 3-liter varje dag när han sätter igång. Nu sista återfallet blev ju fem veckor. Kan inte lita på att det skulle gå bra denna gången utan hjälp. Han är en envis jävul som har svårt att ge upp inför A. Allt snurrar i huvudet på mig, jag ska ju inte bry mig. Förskönat alkoholen i tankarna, men det finns inget som skulle blir bättre. Jag höll ju på att dö i september förra året. Känner mig som en dålig människa som ens kan tänka tanken på A. Jag längtar oxså efter lugn i själen, är det någon slags kris vid 1 år.
Idag känns det tungt med livslångt, idag är idag och ingen alkohol för konstnären.
Många kramar
Konstnären

...och vi halkar hela tiden tillbaka i tänket med fokus på honom. Hänsyn till honom, för att skona oss själva i stunden. Tassa på tå, gå runt, inte säga si eller så, tänka efter, begränsa... Säger jag såhär så gör jag honom ledsen och upprörd och då får det konsekvenser för mig... Känner så väl igen det och får ont i magen av det du står inför. Jag har efter 9 månader fortfarande saker som jag behöver ta upp med honom som jag inte vågar av rädsla för hans reaktion. Är fortfarande beredd att ta på mig ansvar som inte är mitt för att inte göra honom upprörd. Vill hålla honom lugn och "snäll". Jag tror att det kan vara bra att ha med dig någon, precis som Vilse och Flygcert redan gett dig råd om. Du känner honom och har säkert rätt i dina tankar om hans reaktion på det. Vad kan hända då? Vad kan du säga, om han tycker att du är dum som har med dig t ex hans mamma? Jag antar att hon vet om att ni ska separera? Och hon vill hjälpa till. Det är ju jättebra. Återigen så är ju beslutet att ni ska separera fattat. Du har skaffat lägenhet och ska flytta. Han vet om detta. Då är banken en naturlig del av separationen och hans reaktion är självklart hans ansvar och det vet du ju, men jag förstår att du har anledning till din oro. Han fortsätter sitt beteende. Varje dag får du bekräftat att ingen förändring sker. Han gör inte ens några försök till förändring. Du gör förändringen nu. Du är stark och du har kommit så långt. När mitt beslut väl var fattat kändes varje dag fram till flytten som ett vakuum och jag trodde aldrig att jag skulle klara av det när jag väl var där. Men jag gjorde det. Och jag tror att du också har bestämt dig och är fast i ditt beslut. Du kommer att fixa det här. Vi som följer dig ser varje steg du tar och hur din kraft finns där även om du inte ser den själv just nu.
Kram

Jag tror jag vet varför mannen inte söker hjälp nu när han verkligen ska det. Då kommer han att känna krav där ifrån oxså, jag inbillar mig att det är så. Pratade igen igår med honom utan att höja min röst. Pratade lugnt och sansat om min oro, och väntan på ett nytt fall. Ja men jag är ju nykter blev svaret och du är inte nöjd. Jag är nöjd att du är nykter men jag är mindre nöjd med att du inte går tillbaka till gruppen som du påbörjade. Det ska kännas tryggt för mig att du ska verkligen inse att du nått din botten. Jag ältar allt tycker han. Men om jag ska vara ärlig tror jag att han går och grunnar på när han ska kunna dricka igen, utan att jag går i taket. Men om det händer går jag i taket, för jag har ingen smärttröskel kvar. Då brakar jag ihop, energin kommer att försvinna och det är det inte värt OM HAN TESTAR EN GÅNG TILL. Han har inte gjort det, men det känns inte stabilt. Som jag skrivit tidigare kan en missbrukare aldrig lura en annan missbrukare.
Lev livet här och nu, det gör vi.
Klocka du stöttar många trots att du är en liten godisgris, en söt sådan.
Kram Konstnären

Försök att hjälpa barnet att sätta ord på orsakerna till att hen slåss och sparkar. Det är inte säkert att hen vet varför. Hen vet det hen ser, att hen sparkar och slår dig och lillebror varpå du blir arg och kanske skäller. Prata med barnet när det är lugnt och lillebror inte är i rummet. Om hen inte vet orsaken, kan du bekräfta att det ibland är svårt att känna igen känslorna som kommer innan ilskan, men att du vet att det ibland kan vara så att man egentligen är ledsen och att det ibland kan vara svårare att visa att man blir ledsen och att det då kan bli så att man slåss istället. Du har säkert gjort detta redan tidigare. Sen vidare till barnets behov av stöd från BUP: förra året kom nya riktlinjer till stöd för barn i er situation. Om barnet har behov av sjukvård (där finns även BUP) så kan socialtjänsten fatta beslut som ger den ena vårdnadshavarens rätt att söka hjälp mot den andre vårdnadshavarens vilja. Vänd dig till socialtjänsten, de kan också bjuda in någon från BUP att närvara vid ett möte med dig där även socialsekreteraren finns med. Ditt barn har rätt att få hjälp. Jag vet att du har kämpat med näbbar och klor under så lång tid och jag blir så upprörd när jag läser om allt motstånd du möter på.
Du är inte hemsk. Du är "bara" utmattad. Kan du dela med dig av barnen till mormor och morfar ibland? Eller till någon av dina syskon? Eller att det ena barnet får vara där och du får ägna dig lite åt en i taget? Jag vet att det är lätt att man ska bevisa att man orkar och att man känner sig dålig om man lämnar bort barnen, men jag tycker inte att man ska se det så. Barnen mår bra av att vara hos andra trygga vuxna som älskar dem. De vuxna mår bra av det och du mår bra av det om du kan tänka så. Se det inte som "barnvakt" för att du ska ligga på soffan, även om det är lätt att se det så...
Önskar så att du någon gång ska komma igenom alla kvarnar som mal så långsamt. Komma ut hel på andra sidan och kunna gå vidare.
Kram

Om du är helnykter kommer både du psykiskt och fysiskt må bättre. Alkoholen är ju ett cancerframkallande nervgift. 11 dagar utan så har ju den värsta abstinensen lagt sig även om suget finns kvar. Bra med 11 dagar. Tänkte som du jaja jag skiter i starkspriten och håller mig till öl så går det nog bra. Kan bara säga att det inte gick så lysande. Man triggar alkoholdjävulen oavsett styrka på a. Varför skulle du vilja dricka ett par glas typ 4 är ju en hel pava? Vad får du för vinningar att dricka förutom att alkoholdjävulen får sitt? Kämpa på med din helnykterhet.

Åh, ett helt år inom räckhåll! Du låter så klok när du konstaterar att ett återfall är det sista du behöver. Hoppas du kan hitta små källor av ro och glädje även om annat är jobbigt.utan att känna dig uppskattar jag att du delar med dig och jag önskar dig kraft och ork idag. Kram!

Idag är det dag 11 utan vin. Funkar hyfsat. Ibland leker jag med tanken att pröva att dricka lite, typ tre glas vardera på fredag o lördag, men det är inte säkert att det är så lätt att hålla. Och sen har jag ju en alternativ fundering som jag är nyfiken på : hur mycket bättre skulle jag kunna må av att vara helnykter ett längre tag, säg fram till jul? Hur skulle det kännas? Förmodligen skulle det vara lättare att komma iväg och jogga på helgen. Även om jag inte blir bakfull av två-tre glas vin, så blir jag segare.
Hänger ganska mycket på forumet, och har tagit intryck av att många fokuserar på att vara nykter idag och kanske imorgon, så får man ta resten sen. Verkar bra att tänka så tycker jag.
Inte klokt heller vad tidningarna är fulla av vinreklam, och vad det ska smuttas på glas vin i tid o otid i serier på tv.
Ha en god, nykter torsdag, alla! Kram!

Vad bra det lät med den sociala kvällen, att det räckte med en kort förklaring, och sen var det inget mer med det. Överhuvudtaget tror jag rätt många kan förstå en förklaring att "jag tänkte köra alkoholfritt ett tag" , inte minst för att många fler än vi själva har övervägt det.

Läste för övrigt på länkarnas sida att ca 1 miljon i Sverige tros ha ett riskbruk av alkohol, så vi är många. (Innefattande olika varianter )

Det går bra att byta namn. Vad skulle du vilja ha?