Senaste kommentarerna i forumet

fick jag hem Carina Bångs bok Släpp kontrollen - Vinn friheten på posten. En bok med fokus på medberoende, många kloka ord och bra övningar. Rekommenderas. Har också sett att det cirkulerar en text av henne på Fb, en text om sommar och alkohol http://www.mynewsdesk.com/se/pressreleases/i-skuggan-av-sommar-och-alko…

Allt gott till er alla / mt

Tack konstnären! Ja, jag har verkligen bestämt mig och jag hoppas att jag kan finna styrkan att klara av den här första skakiga tiden utan att må allt för dåligt. Det kan, som du skriver, inte bli värre än så här. Kommer att använda mig av forumet och hoppas att det blir skillnaden som hjälper mig där jag inte lyckats ensam tidigare. Tänk om man kunde prata öppet om sådana här problem, vad mycket enklare det vore. Men jag känner mig mindre ensam när jag läser alla fantastiska trådar om er som kämpar, sliter och mår bättre. Det finns hopp :)

Izzy, du ska absolut inte känna skuld för att du går och pratar med någon, tvärtom. I en grupp där jag varit med och pratat togs det just upp att man inte ska känna skuld över att man gör saker som får en själv att må bra, att det är helt okej att må bra och stärka sig själv även om någon annan (alkoholisten) inte mår bra. Men jag vet att det är lätt att säga, jag känner också skuld, känner mig som en förädare när jag söker hjälp och stöd. Men vissa människor kan man inte rädda. Eller så är deras räddning att man faktiskt slår sig fri, det kan bli deras personliga botten och få dem att inse att vågskålen med det nyktra livet väger tyngre än livet med alkohol. Jag har hört det sägas att anhöriga ofta älskar ihjäl sina alkoholister, gör det möjligt att fortsätta tills det eskalerar. Så länge man tror att man kan styra alkoholisten, så har det tydligen motsatt verkan. Drivkraften måste komma från dem själva, och den kraften kan de få först när de ser att nackdelarna med att dricka har tagit överhanden. Kanske vissa aldrig kommer dit, men då kan man ändå inte hjälpa dem i alla fall... Min man drack mycket i helgen, nu är han ledsen över det och sa precis till mig: "Synd att det ska bli så här mellan oss,varför kan vi inte ha det bra, vi måste reda ut detta." Tidigare har jag gjort det, varit med och rätt ut, eftersom jag känt mig medskyldig, men nu kände jag att jag inte ska behöva reda ut, andra eventuella problem kan bara redas ut en längre tid utan alkohol. Det är hemskt att känslomässigt bli indragen i någon annans missbruk, att känna att jag ska bära upp situationen åter igen... Ändå är det så lätt att hamna där. I helgen sa min man till mig att det indirekt beror på mig att han dricker. Även om man inte ska ta åt sig så gör man det...Det är därför det är så svårt att se klart och ställa krav, att lämna.

Verkar som du bestämt dig och verkligen vill. För mig har det varit det viktigaste i början.
Det var värst första två veckorna, för att sedan avta så sakta. Själv hamnade jag på avgiftning
gick alltså så långt för att få mig att vakna upp. Tänk så här det kan inte bli värre än så här.
Utan lite bättre dag för dag.
Låter som du bestämt dig, kanonbra. Jagvill inte ha tillbaka den ångesten jag fick av A.
Sitt inte stilla gör något, farligt med sysslolöshet då går ju tankarna till A.
Kämpa på
Konstnären

Fantastiskt med nio månader. Ser fram emot när jag kan skriva det här, förstår att det är hårt jobb som gäller men jag har bestämt mig! Hur länge var det jättejobbigt för dig? Dvs när släpper det värsta? Just nu är det bara att uthärda ångesten och skräcken för andra "biverkningar". Hur kan man misshandla sig själv på det här sättet? Har alltid varit medveten om att jag inte kan dricka på ett normalt sätt men har ändå behövt göra det. Igår hade jag inte ens ett sug eller begär efter det men gjorde det ändå, vad fn är det för fel på mig?

Tack Fransyskan!
Du har all anledning att känna glädje, att vara här och nu och känna glädje över det som faktiskt Är bra!
Morgondagen har sina bekymmer, ingen idé att ta ut dom i förskott!
Det enda man ska ta ut i förskott egentligen är just glädje, det värsta som kan hända är ju att man varit glad i onödan men glädjen har ändå gjort nytta för stunden...
Vad bra att du känner ett systerskap i våra situationer, jag upplever att det finns mycket tröst att hämta bland alla er som verkligen förstår och har egna erfarenheter.
Ha en bra dag! Kram

Ja, du om det hade funnits en snabbspolningsknapp hade jag tryckt på den från början. Tyvärr finns inga
genvägar bara en järnvilja. Det var mycket tufft i början för mig oxså. Nu har det gått nio månader utan.
Det viktigaste var för mig att ta just en timme i taget när ångesten och suget kom. Efter det en timme till,
tänkte aldrig att nu ska jag vara nykter hela livet. Det blev för tungt att tänka så. Utan en dag i taget.
Gick långa promenader, bakade, cyklade med hunden för att komma undan min hemska ångest. Det som hjälpte bäst
var att bara vandra omkring ofta hade det släppt för stunden.
För mig har det varit värt jobbet, men jag är fortfarande vaksam så att ingen inleder mig frestelse. Som någon
sa jag är bara en armslängd från vinglaset men lyfter det inte.
Önskar dig all lycka, och skriv av dig sorg och glädje här har hjälpt mig enormt.
Konstnären

Nu är det verkligen timma för timma som gäller för mig! Ni som varit nyktra ett tag och lyckats hålla er på rätt väg, snälla dela med er till mig det som varit det absolut viktigaste för er för att klara av det!

Flygcert i morgon ska jag äntligen till min samtalskontakt!
Det känns verkligen som att jag behöver det nu.
Ibland känns det som att jag sviker honom när jag pratar med någon om honom men om jag inte gör det så överlever jag inte.
Men när jag tänker efter så är det ju han som är den största svikaren.
Känner också ibland att jag får dåligt samvete för att jag skriver här även om ingen här vet vem jag är.

Välkommen hit Lycke och tack för att du läst min tråd.
Jag läste mycket i andras trådar innan jag vågade skriva själv.
Det känns så skönt att man inte är ensam och att man känner igen sig i det andra skriver.
Ja man funderar ju mycket på hur det ska gå om man lämnar,att man inte ska klara sig själv osv,men det kommer man att göra.
Jag har kommit till den punkt nu att jag ändå har börjat tro lite på mig själv .
Men det är nog en bit kvar än innan det blir av.
Fast jag är säker på att jag inte vill stanna så det kommer inte dröja allt för länge.
Visst kan vi få ett bättre liv, allt är bättre än det här. Fransyskan din man och min verkar inte vara så lika eftersom din vill ha hjälp och förstår att han har problem.
Min sambo förstår inte alls att han har problem utan tycker bara att vi är tjatiga på honom.
Han har visserligen gått till läkaren för att få antabus men det var för att vi tvingade honom.
Min dotter hade inte velat ha kontakt med honom annars.
Han lovar att van ska slita men ljuger oss tt upp i ansiktet och fortsätter som vanligt.
Han dricker inte öppet längre utan smyger med det. Har ingen riktig koll på hur ofta han dricker men var och varannan dag skulle jag tro .
Bär han dricker så blir han vidrig, spydig muckar gräl, höjer sig själv till skyarna och sänker oss.
Han har alltid druckit för mycket men det har blivit mer och mer.
När vi var unga i 20 års åldern var han också dum och otroligt svartsjuk och jag fick inte prata med nån kille när vi var ut utan att han kallade mig för hora och luder.
Minns en gång när han sa nåt till en kille jag pratat med att vad ser du hos henne som är helt dum i huvudet typ mm..
Han var riktigt dum redan då så jag förstår inte att jag var kvar.
Och nu har det gått över 20 år och jag är fortfarande kvar!
Hoppas din man menar allvar, jag håller verkligen tummarna för dig!
Det att ta med mig dottern och åka bort ett tag har jag prövat i 14 dagar utan resultat :(
Ta hand om er alla fina <3

Jag vill tillägga att jag också lär mig mycket om mitt eget missbruk, kommer till nya insikter som tar mig framåt även i det hänseendet och stärker mig i min nykterhet!
Kram

Fina konstnären, tack för dina ord! Även jag ser dig som min vän och känner stöd och tröst i våra mycket likartade levnads förhållanden. Jag tycker om att läsa dina inlägg, du får mig att inte känna mig så ensam!
Beträffande al anon är det precis som mt skriver att poängen med mötena är att lägga fokuset på sig själv och inte på alkoholisten som vi båda har en tendens till att göra. Mötena hjälper mig att sortera i kaoset och även fast jag förstår att jag inte kan få honom nykter, det kan han ju bara själv, så har jag ändå svårt att sluta försöka...
Al anon och de 12 stegen jobbar utifrån att fokus lämnar alkoholisten och istället hamnar på dig. Vad du vill och vad du kan välja istället för att reagera på någon annans val.
Jag vill rekommendera den lilla boken "en dag i taget i al anon"!
Alla medberoende tror jag skulle ha glädje av att läsa i den! Den är lättläst och vägledande. Jag har inte läst igenom hela ännu men för mig är den en livboj, ständigt tillgänglig då den lätt ryms i handväskan!
Man kan välja att läsa en dag i taget =en sida, om man vill eller som man vill men den inrymmer så många igenkännings faktorer och ger mycket till eftertanke!
Livet snurrar på och vi med den och så länge vi stannar kvar är det lätt att dras med i den nedåt gående spiralen trots att vi inte längre dricker. Med al anons hjälp kan vi bli friska från vårt medberoende och göra våra egna val, sluta basera våra val utifrån alkoholisten och hans val...
Låter lite frälst kanske men stegen och gemenskapen hjälper mig otroligt mycket även om jag också inser att jag har lång väg att gå!
Stor kram till er båda kloka fantastiska kvinnor!

Jag blir så rörd av din tråd, känner så väl igen mig och känner din smärta och förtvivlan. Förstår inte riktigt hur din man super..är det varje dag efter jobbet eller ligger han hemma hela dagarna och super?
Min man har haft flera återfall sedan han insjuknade i alkoholism förra hösten och det pga att han trott att han kan hantera det, att han inte är slav under sitt missbruk. Men nu efter en 16-dagars hård fylla som har inneburit att han inte skött sitt jobb utan bara legat hemma aspackad, så vaknade han i torsdags och sa att till och med han har fått nog. Och han är nykter än, har insett att han inte kan dricka mer, aldrig mer. Var på AA-möte ikväll och hade en lång och jobbig delning till de andra.
Nu mår han nästan helt bra igen och jag är så glad och tacksam.

Mitt enda råd till dig är att prata med honom när han är någorlunda nykter och förklara att nu tar du inte mer skit. Åk iväg någonstans en helg med din dotter kanske....så han får fundera över ett liv utan dig. Då ska du förstås inte vara anträffbar på mobilen. Det kanske kan få honom att fatta att du menar allvar.
Jag håller tummarna för dig och skickar positiv energi genom rymden:-)
Kram

Hej! Jag är ny här och har läst din historia ikväll, jag har det precis som du/ni och känner igen mig i det som skrivs här. Jag känner igen känslan av att vara handlingsförlamad och att ursäkta sin alkoholist, att tänka varje gång att nu blir det en förändring, trots att man ljuger lika mycket för sig själv som alkoholisten gör. Jag är också så rädd för hur det ska gå med ekonomin, med barnens kontakt med pappan, om jag överhuvudtaget hittar någonstans att bo (bor i en kommun där många står på kö). Många rädslor, men också hopp om ett bättre liv. Önskar ibland jag kunde flytta ihop med någon som haft det som jag, så att man kunde hjälpa varandra med ekonomi och barnvakt... Tankarna snurrar, men så skönt att man inte är ensam och galen... Fortsätt skriva, detta kanske blir vårt år...? :)

Känner viss oro över dig så snälla skriv här så snart du kan.
Varma kramar

KÄnns som att vi är systrar här i cyberrymden...Den här fruktansvärda alkoholen som äter upp våra män och spottar ut några vrakrester som skadar oss alla. Det är så vidrigt hemskt att leva med mannen man älskar som helt plötsligt är något annat, som gör en illa med sina lögner och svek, som skrämmer en och gör livet till en enda lång mardröm. Att inse att äcklet som sitter där och ser helt dum i huvudet är, som pratar en massa strunt, som kallar en för ovärdiga ord och gör ens nätter till långa tårfyllda timmar och arbetsdagarna till långa plågor. Ont i magen och ångest blir ens följeslagare.
Just nu mår jag iaf bra för min man har helt plötsligt kommit till insikt och har inte druckit en droppe sen i onsdags natt. Idag var han på AA-möte och hade en lång fin delning som han fick beröm för. Han var helt skärrad när han kom därifrån pga stressen och skammen att stå och berätta hur han nu förstår att han inte har någon som helst kontroll över alkoholen. Nu blir det möten och de 12 stegen. Jag har stått på mig om att vi ska sälja villan och vi är nu överens om det. Det kommer inte vara klart förrän till hösten och då vet jag ju om han står kvar i denna nykterhet och därmed får följa med till gemensam lägenhet.
Jag känner, naiv som jag är, ett visst hopp!
Önskar er kära vänner, av hela mitt hjärta, att ni får uppleva en kovändning vad gäller era män så att de också kan kasta alkoholen överbord och komma tillbaks till er och kärleken<3

jag var på en byggbutik i dag och där bakom en bunt isolering hittade jag en väl urkramad plastförpackning från en bag-in-box.
Gömma, gömma, gömma......jag tycker så synd om den alkisen som i sitt förvirrade tillstånd såg en chans att bli av med ett bevis. Minnen kommer tillbaka, inte på nåt sätt välkomna eller njutbara. Jag är så glad att slippa det där !!

en partner som dricker får många gånger föra ett tvåfrontskrig, ett för egen del och ett mot partnern. Det sliter nåt enormt. Hela familjen är ju en del i missbruket på sina olika sätt och när man helt plötsligt tar bort alkoholen som är det gemensamma kittet så blir det obalans. Jämför med en sån där mobil man brukar hänga över bebisarnas säng, tar du bort en figur så hänger mobilen snett.

Att partnern, och även barnen, får behandling är så oerhört viktigt för att de själva ska kunna hitta sina egna sätt att leva livet utan fokus på missbrukaren. Min dotter gjorde Ungdomsveckan några veckor från att jag kom hem från min behandling och det var en helt annan person jag gjorde sällskap hem med på tåget.Jag flyttade en efterbehandlingsdag just för att få åka hem med henne och det är nog det bästa val jag gjort i nykterheten. En underbar resa blev det. Min son har tvärvägrat att inse att även han är drabbad och följer således schemat för ett Vuxet Barn. Hans mående är tämligen uselt nu men att prata med honom är helt kört.

Känt är också att om den nyktre partnern gör en Familjevecka så kommer alkisen nästan alltid efter på en egen behandling efter några månader eftersom argumenten för drickandet inte längre biter. Tyvärr räcker ju inte bara en behandling.........en stor portion vilja måste ju till. Och tyvärr är det en pengafråga också :-((

Jag fick verkligen slita för att soc skulle betala dotterns vecka. Soc-kärringen var totalt, fullständigt, okunnig om barns behov av hjälp. Människan hade ingen som helst susning om missbruk, barn i missbruksfamiljer, behandlingar, AA eller något annat om missbruk. Och det otäcka är att det ser likadant ut fortfarande i vår kommun. Tex behandlar grannkommunen över dubbelt så många barn i missbruksfamiljer än min kommun. Och det fast det enl statistiken dricks och drogas mer i min kommun.

Ni kan hjälpa till bara genom att våga fråga barnen ! Att synliggöra ett barn och prata lite kan göra underverk.

http://kunskaptillpraktik.skl.se/nyhetsarkiv/drogmissbruk-i-ett-familje…

Masa dig iväg till BC! Det är bara stå där med mössan i hand och erkänna att man misslyckats.
Du har insett ditt misstag & du kan rätta till det.
Jag skall iväg i morgon och berätta att det sket sig och att jag måste börja om.
Finns ingen annan utväg. Jobbigt men inte hälften så jobbigt som logistiken kring drickandet!

Ja. självklart har du rätt att ta bort ditt konto. Om du har skrivit inlägg i en diskussion där andra har svarat så är det bra om du kan tänka dig att istället ändra ditt användarnamn, så att det går att följa tidigare diskussioner. Om du vill att vi ta bort kontot så kan du begära det här: https://alkoholhjalpen.se/borttagning
Tänk på att du inte kan logga in på kontot mer efter att det är borttaget.

Vänliga hälsningar
/magnus

Tack snälla för ditt svar. Han förstod att du menade allvar. Fantastiskt att ni hittat varandra igen.
Idag är läget akut, men han vill inte åka till psykakuten där han kan få något mot lugnande för abstinensen
som lär bli mycket svår efter detta fallet. Klart jag är orolig, och undrar hur det ska sluta. Jag kan ju
inte tvinga honom. Skakningar idag på morgonen i både ben och armar. Då öppnade han en flaska, så nu är ju han lugn.
Men jag är inte det. Vi bor i mellanstor stad och det finns hjälp att få som jag omtalat hundra ggr. jag har ju själv
varit där. Helst vill jag bara försvinna, packa en bag ta med hunden, men vet inte riktigt vart. Är säkert välkommen
till en av mina systrar. Men samtidigt känner jag att jag inte kan lämna honom i detta skick.
Tankarna fladdrar ska tänka över dagen. Men rädd är jag. Han är aldrig elak mot mig, men det påverkar ju allt.
Goda kära mulletant tack
Konstnären

... är det bara du som kan bestämma!

Försök att ta mycket hjälp: prata med många, samtalskontakter, socialtjänst, AA, AlAnon, vänner - allt för att få prata och höra högt hur du lever - så tror jag att du hittar mycket styrka!!

Kramar!

Tänk att det finns så fina människor här som ger av sin tid för att hjälpa och stötta andra!
Det är så fruktansvärt hemskt att det har blivit så här!!
Det kanske är som du skriver Yogi att min dotter kanske vill ta avstånd från honom och det är väl bra på sätt och vis att hon får utlopp för sina känslor istället för att hålla allt inom sig.
Det känns ändå jobbigt att höra att hon kallar honom fula saker men det är hans eget fel!
Jag håller med henne för han beter sig som ett svin och en idiot!
I går kom våran andra dotter hem på besök och kommer väl att stanna ett tag hoppas jag.
Vi har inte träffat henne på två månader och min sambo ringer henne aldrig och frågar hur det är och hur hon har det.
Hon är ju hans dotter!! Alltså vad är han för pappa igentligen?
Jag hade verkligen sett fram emot att träffa henne och längtat!!
Men han då, han beter sig så dumt som vanligt!
När hon kommer hem kommer han knappt fram och hälsar och frågar inget!
När vi äter säger han inget och innan vi ätit klart så går han från bordet och ner i källaren och tittar på tv'
Hur är han funtad , vill han inte ha kontakt med sina barn!
Han blir bara konstigare och konstigare!
Det känns som att jag kommer att lämna honom men när?
Kramar

Från en mamma till en annan så vill jag bara säga att jag känner med dig - ens barn är ju det finaste, vackraste och bästa man har och självklart vill man alltid skydda!
Jag har egentligen inte så mycket att säga, har ingen erfarenhet att dela med mig av och inga råd, men jag ville bara säga att jag känner med dig!
Och vad fint att du kämpar för din dotter, men frågan är hur mycket du kan göra - hon måste välja själv... Jag menar inget illa, och hopaps att du även kan ta hand om dig själv i allt detta!
Kram

- vet inte om jag förstår din tankegång "rätt", om jag läser som du menar... men, till Alanon, liksom till AA, går man för sin egen skull. Hela idén är att sätta fokus på sig själv istället för, som vi medberoende så lätt gör, rikta vår uppmärksamhet och vårt engagemang mot någon annan, missbrukaren.

Carina Bång har ett belysande och träffande citat av Melody Beattie (ur boken ”Bli fri från ditt medberoende) i sin blogg: ”En medberoende människa är en människa som har låtit en annan människas beteende påverka sig, och som är helt upptagen av att kontrollera denna människas beteende.”

Bara en tanke... Kram / mt

du frågar om jag var borta länge när jag lämnade. Det var jag verkligen inte! Jag var borta ganska precis ½ dygn:)dvs 13 timmar... det avgörande var, tror jag, att han insåg att det var allvar. Det blev verkligt för honom att jag var på väg och hade lämnat. Det var en förfärlig dag - säkert för oss båda fast på olika sätt. Jag åkte alltså tillbaka hem samma kväll men med tydligt klargörande att jag var beredd att flytta omedelbart om han drack. Därefter hade vi vid två tillfällen (nyår och personalfest) en överenskommelse om att han skulle dricka två glas vin. Båda gånger drack han något även följande dag - därefter sa jag att för mig gäller hädanefter noll och inget annat än noll. Under det första halvåret var det fler krisartade situationer och den sista gången jag var och tittade på en egen bostad var i början av juli - faktiskt exakt sju månader efter att jag gick. Det kan vara lätt i efterhand att tycka att en dag är ingenting - men det var absolut ett allvarligt uppbrott, inget "hot" och det förstod han. Gemenskapen på forumet var oerhört viktig för mig under en lång tid och att läsa och skriva med tankeutrymme emellan passade mig perfekt. Styrkekram till dig, var stolt över din nykterhet! Jag fick en tanke av något av dina inlägg... ska kolla och svara kanske där också. Kram, kram / mt