Senaste kommentarerna i forumet

Ja, varför inte? 6 veckor utan alkohol och det känns bra.
Jag har tidigare varit alltför hurtfrisk i mina uppnyktranden; ALDIG mer alkohol, Nu är jag en ny människa, Hallelulja o.s.v. Sen har man trott att allt är frid och fröjd och då kommer återfallet som ett brev på posten.
Näe, det gäller att vara ödmjuk, ligga lågt och inse att det är en "kamp". Jag har läst i massor av trådar här där det skrivits att man tror att man har kontroll efter en tids nykterhet och att några glas inte skulle vara någon fara. ALLA har trillat dit efter ett tag och det gäller att påminna sig om att det skulle bli precis likadant för en själv.
Visst skulle det vara underbart med en flaska gott vin till en mysig middag med älsklingen men det står ju inte och faller med vad man dricker. Det är ju maten och stunden tillsammans med henne jag verkligen uppskattar. Vinet är ju bara ett tillbehör. Allt rasar ju inte för att man inte har några servetter, glömt köpa nya stearinljus eller nytt flingsalt. Det får bli en halvflaska till henne; hon kan ju dricka normalt och ska ju kunna ta några glas ändå. Förresten; är inte utbudet av halvflaskor vin på bolaget uruselt?
Nu kan jag även pricka av en nykter helg alldeles själv i sommarstugan. Undrar om det hänt tidigare? "Städade" ut sommaren med allt vad det innebär (stuvade undan utemöblerna, sista(?) gräsklippningen m.m.)Jäklar vad jag fick mycket gjort. Förmodligen beroende på att jag inte behövde en massa extra tid till att friskna till på mornarna.
AA's budskap om att låta bli första glaset och att ta en dag i taget är så urbota tråkiga men oj vad de stämmer.
Ett liv utan alkohol kan tyckas grått och trist men det gäller att lära sig gilla det och inse att det inte är så dumt ändå.
Ta hand om er!

Exsambon har tagit tag i många saker och verkar ha fått ett uppvaknande av att jag lämnade honom, vad gäller det som syns i alla fall - han plockar i ordning, fixar och donar i hemmet och arbetar som vanligt duktigt. Och - jag känner mig egoistisk när jag skriver detta, men jag känner mig så sorgsen över att han inte ordnade till sig innan... Ibland önskar jag nästan att han ahde varit kvar i missbruket, så att det hade varit så solklart att jag inte hade kunnat leva kvar i det.
Men ibland lyser argsintheten igenom. Och då tänker jag att jag hade ändå inte kunnat må bra i det förhållandet... Men tveksamheten ligger där och undrar ibland.

Men idag vaknade jag och tänkte på mitt nick - jag valde flygcert för att jag tänkte att det är så oerhört långt ifrån den trygghetstörstande, sansade, lite rädda och lugna person jag är, att exsambon inte skulle kunna förstå att det var jag... Men ibland känner jag mig som en person som skulle kunna kasta mig in i sådana saker nu som jag aldrig skulle ha gjort innan.

Det är lite stillsamt på forumet, men jag vet att det är många som är inne och läser. Skriv gärna här i din egen tråd (och givetvis i andra också!) hur du upplever ditt liv ihop med alkoholen, vad du vill med ditt liv eller skriv egentligen hur du vill, att skriva ner sina tankar är oslagbart, man hinner greppa dem då, de flyger inte bara förbi som skrämda fåglar.

Välkommen!/MB

Bra att du hittat hit. Om jag förstår rätt är det din särbo det handlar om - eller nån annan anhörig. Oberoende vem är mitt tips att du börjar med att läsa anhörigtrådarna under Hjälpa någon som står nära. Där kommer du antagligen att känna igen dig och situationen. Skapa gärna en egen tråd och skriv rakt ut... Även om det är stillsamt här just nu så fyller det egna skrivandet en funktion i sig - och för dig. Bilden kommer att bli tydligare och du får en medvetenhet om vad du själv vill med ditt liv. Det är så (fast det kan ta en tid att inse det) att det är bara dig och ditt liv du kan förändra - missbrukaren kan du inte förändra. Det kan låta hårt men är verkligheten. Jag har haft mycket hjälp av Carina Bångs blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/ speciellt den här sidan har jag återvänt till - och tipsat många om http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Jag har också haft oerhört stöd av att läsa och skriva här. Även på "missbrukarsidorna" - där har jag fått insikten hur svårt det är att sluta. Och att det är möjligt! Man kan förändra sitt liv!

Allt gott, ta hand om dig. Styrkekramar / mt

Jag lämnade henne för 10mån sen och det var det bästa jag kunde gjort. Nu lever jag ett lyckligt liv fyllt med glädje och harmoni.

Rattfylla, fängelse och andra konsekvenser hjälpte inte ett smack. Det tände bara mitt hopp och förlängde mitt lidande ännu mer.

Mitt Ex resa fortsätter tyvärr bara utför men det är skönt att jag inte längre kastar bort mitt liv på detta vansinne.
Jag vet att hon älskade alkoholen hundra gånger mer än mig...... det är så skönt att slippa leva med en sjuk människa som använder mig och andra medmänniskor som en snygg fasad i sitt spel.

Önskar dig all lycka! Du är värdefull!! KRAM

Villrådig anhörig till vin/-öldrickare som inte fattar att konsumtionen gått överstyr.... Vad ska jag göra?

ja boken känner jag inte till men dina trådar läser jag ju :-)

Dina nyktra dagar Cookie! Härligt att se att du mår så bra! Nä man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken...men du kan väl viska? ;-) 34 dagar är stort! Kram till dig o alla andra därute!

så härligt att vakna ytterligare en söndag och känna sig utvilad och utan baksmälla! Nu på 34:e nyktra dagen. Hunnit göra en del nytta och känna att det är rätt kul, inte bara en plåga och ett måste och dessutom njuta av ännu en fin sensommardag i friska luften. Livet är härligt!
Man ska ju "inte ropa hej, förrän man är över bäcken", heter det ju, men nu känns det som om jag har sagt hejdå till alkoholen.

Kram till er alla och kämpa på, som Smultronet säger!

//Cookie

i hjärtat när jag hör av dig Dompa. Och så... Fint att veta att du finns och att vi kan nå varandra. Och så... Kram, kram / mt

- det är en bok av Åsa Nilsonne som heter "Vem är det som bestämmer i ditt liv?" som flygcert hänvisar till. De boken har en "systerbok" som heter "Att leva ett liv inte vinna ett krig. Om acceptans." av Anna Kåver. Båda mycket bra. Tur jag såg din fråga, är inte så ofta här längre. Min nuvarande tråd finns i Det vidare livet. Min först tråd finns på Att hjälpa nån som står nära och heter Att vara medberoende.
Allt gott, ta hand om dig. Styrkekram / mt

- ungefär hur långt bak i tiden ligger den? tar emot alla tips jag kan få ;-)
Vi har hittills träffats två ggr, dagtid och då har han varit nykter. Spelat badminton, druckit kaffe, kollat Breaking Bad hemma hos mig. Inte pratat ett ord om vare sig relationen eller hans drickande. Innan vi träffades hade vi däremot sms-kontakt ett par veckor, som började med att han bad att få träffa mig. Den kvällen var han berusad, så mkt vet jag.
Det känns bra att träffa honom, men jag har inte löst mig än - jag hoppas fortfarande att det skall bli vi två när jag har kommit över mitt medberoende. Alltså vill jag att han ska ha känslor för mig, vilket ju är ngt jag inte har ngn som helst kontroll över och därför inte ska tänka på!
Är dessutom svartsjuk på en kvinna han träffar ibland för att sporta tillsammans med, en kvinna som han hade en affär med då det krisade i början av vårt förhållande. Denna svartsjuka har gjort att jag sedan igår sitter med mitella aoch smärttabletter efter att ha slitit av tre korsband i axeln i ett försök att lära mig downhill-cyklande. Eftersom hon kan det och han har blivit frälst i det... Pinsamt att erkänna, men frisk är jag ju inte direkt! Försöker väl fortfarande omskapa mig själv så att jag ska passa som hand i handsken åt min käraste. Kanske lärde mig ett och annat nu, ska väl vara glad att jag inte hamnade på sjukhus!!! :-D

Hej vännen mt! En annan vän skrev att jag borde gå in o läsa i forumet. (h.n menade på att det var mer eller mindre dött - sant så...kanske). Men dina/Hjalmars ord fick mig som vanligt att fundera/tänka till. Jag tycker att det är helt ok att "låna" ord när ens egna inte räcker till. En tanke bara, liksom...med kärlek och respekt...alltid, /R

dottern är mer eller mindre symtomfri. En stor anledning till det är att hon tidigt fick kontakt med en annan vuxen som har egen erfarenhet av panikångest. Hon fick lära sej vad som händer, och förståelse för vad som händer är nog en grundpelare i tillfrisknande. Finns, märker jag nu när jag skriver, stora likheter med alkoholism, man måste känna till vad som händer för att förstå och kunna agera och hantera. Att då försöka "bota" panikångest med alkohol verkar inte vara nån smart ide.... Eller? ;-)

Energin man får av att vakna ångestfri och pigg på mornarna lever man länge på! Det är helt underbart! Och som flera här sagt...vad tid man får till annat! Kram och kämpa på vänner!! ♥

Du ska inte förminska dig själv bara för att du är rädd för att göra någon annan ledsen. Dessutom, blir han ledsen för att du går då han druckit så är det inte ditt fel, eftersom det är han själv som väljer att dricka. Kanske kan det vara bra att han faktiskt får bli ledsen och kanske kan det till och med bli en ögonöppnare för honom om han lyckas stanna upp i det och tänka till att det egentligen är på grund av hans egna handlingar som han blir ledsen och att det är han själv som kan bryta mönster och nå en förändring.

Det du skriver; "Även om jag har folk att prata med så känns det skönt för stunden, men efteråt är det precis som vanligt" får mig att tänka på just mönster och förändring. Om du gång på gång upprepar något utan att nå en förändring, är det inte dags att prova något nytt då? Jag menar inte att du ska sluta prata med dina vänner, utan att du kanske får försöka våga tänka annorlunda, våga agera annorlunda.

Det är inte rimligt att du ska behöva gå och vara orolig och ha ont i magen varje gång du ska besöka din pappa. Inte heller att du ska stanna i en situation du mår dåligt av bara för att han inte ska bli ledsen/få fortsätta dricka.

Blir han ledsen så blir han. Någon gång måste han också få möta sina känslor.

Han vet att jag inte gillar drickandet, kvittar om det är en öl eller fem. Förr när jag hälsade på hos pappa, så hade han alltid druckigt. Och jag frågade min pappas sambo om varför gör han det? Och hon sa att han alltid var så nervös när jag skulle komma ut, för att han visste att han måste vara nykter, och antagligen blev han så nervös eller något att han var tvungen att dricka för att lugna ner sig.
Min mamma har också sagt 1000 gånger: om han har druckigt så kör igen! Men jag kan inte.. Jag kan inte bara vända på klacken o gå, är rädd att han ska bli ledsen.
Jag har försökt att få han till att komma hem till mig o min pojkvän, men känns som att han bara pratar bort det. Han kan ringa och säga: när kommer du ut nästa gång? Det var länge sen du var här nu. Så kan jag säga tillbaka: är det inte dags att du kommer ut till oss? (Vi har bott här sen januari och han har inte varit här någongång alls).
Jag har 4 vänner jag snackar med som också har en anhörig med samma problem. Pratar mycket med min mamma också. Men tyvärr börjar hon ge upp då hon själv haft en pappa som aldrig slutade. Även om jag har folk att prata med så känns det skönt för stunden, men efteråt är det precis som vanligt.
Ett tar var jag orolig för mig själv då pappa, farfar, farfars far, morfar och morfars far har problem med alkoholen/hade när dom levde, med tanke på att dom snackar om att det är ärftligt...

Så rätt Mammy.
Rädslan fick mig att gå så långt att jag sökt all tänkbar hjälp. (Ända till beroendemotagningen)
Fick mer eller mindre en fnysning där och beskedet att det inte skulle vara någon risk för DT eller EP. Fem minuter efter det hade jag inga symtom.

Min resa kommer nu att börja till att bli ren. Uppenbarligen mår jag tillräckligt dåligt utan alkohol :)

Ps. Mammy, hoppas dottern mår bättre/bra nu!

Du verkar ha det lite kämpigt med maken. Det enda jag kan komma med är att påminna om det faktum att man måste få vara egoist i detta fallet, det är ju bara jag själv som kan sluta dricka, bara jag som kan göra nåt åt min egen situation.
Stålsätt dej, han ska inte få vara orsaken till ett återfall, eller vad tycker du?
Kram!/MB

... jag tror jag förstår dina ord "... är dum nog...". De där sakerna man gör som man vill göra för att må bättre, för att man tror att man mår bättre efteråt, eller vad det än må vara - men om du tror på det så lasta inte dig själv, döm dig inte så hårt! Jag träffar min exsambo ibland vid överlämning av flickorna, (hade vi inte haft barn så tänker jag att jag hade stängt av honom från mitt liv - men å andra sidan hade vi inte haft det så hade jag förmodligen hattat fram och tillbaka eftersom jag då inte hade tänkt på att jag inte kan hatta pga barn) och det är ofta så att jag känner när vi ses att jag vill gärna kramas, jag vill vara nära, men det går inte - jag och min exsambo kan aldrig hitta tillbaka för att han fortsätter med sina påhopp, sina humörsvängningar osv och för min och för barnens skull kan jag inte byta väg nu, jag har valt väg, och den innefattar inte sambon. Jag försöker stärka mig i det. Hur känner du? Är du ok med att träffa honom? Är han nykter?
Så länge du är säker på din sak, så länge du gör det som är bäst för dig så stå upp för dig! Jag har fått mycket hjälp av Mulletants tips Nilsonne "Vem bestämmer över ditt liv?".
Kram

jag mår rätt bra trots att jag är dum nog att riskera min nyvunna balans med att träffa exet... iofs bara vänskapligt men nog rör det om i huvet efter varje gång ändå! Har tyvärr inte kunnat gå på fler möten eftersom jag jobbat kväll de dagar det funnits möten att gå på, men jag läser i mina böcker, gör mina "övningar" och försöker lära mig att stanna i mig själv när jag träffar honom.
Kan ibland känna att jag kommit en bra bit på väg bara för att i nästa stund få en panikattack för att jag fått för mig att han ljugit igen. Det borde ju inte spela någon roll längre, ändå kommer den där sugande känslan av förtvivlan och att jag inte kan andas. Men den går fortare över och jag agerar inte på den utan väntar ut den. Det känns definitivt bättre efteråt, inga desperata kontrollhandlingar, uppringningar eller sms att ha ångest över!

Tänker på dig och hoppas du mår ok, och att det blir bättre!

Stor kram!

Här kommer en fråga till er alla därute. Jag har försökt sluta dricka i ca 1 1/2 år. Har nu lyckats dra ihop 80 dagar. Kämpar och kämpar, och det går faktiskt riktigt bra. Och jag känner mig för första gången övertygad om att den här gången ska det bannemig hålla i sig. Jag dras däremot med mycket problem med min man. Ena sekunden stöttar han mig. Men ibland vänds allt uppochner och han blir bara ARG. Han tycker jag har förstört våra liv. Jag är orsaken till att vi har ekonomiska problem. ALLT är mitt fel. Han tycker jag ska gå på möten, men bara när det inte påverkar honom och hans tid. Vi har två barn hemma så det krävs en del planering.
Usch, jag känner mig bara pyton just nu. Min fokus är att inte dricka. Men det är jobbigt när jag inte för stöttning från mannen :-(

Även jag har ett ofantligt sötsug emellanåt (ganska ofta).
Så roligt att läsa att så många lyckas bra med ett alkoholfritt liv! Hoppas någon från "Alkoholhjälpen" uppmärksammar detsamma och förstår betydelsen av, och kraften i forumet för oss som använder det. Helgkram till er alla♥

Kul att höra av er och att det går bra! Jag har aldrig några tankar på alkohol, det är väldigt längesen. Det känns så självklart det här livet, fast jag är ensam vid stugan som nu. Vad jag däremot har en period av är ett stort godissug, det känns nästan på samma sätt som med vinet förut. Jag har bestämt att jag ska vänja av mej helt med socker och så har jag plötsligt köpt godis ändå. Närmast okontrollerbart. Det passar inte alls ihop med min LCHF. Nå jag vet att jag kan ta tag i det men jag skulle vilja bli av med detta också, en gång för alla. Det är i alla fall hundra gånger bättre än en fylla!