Senaste kommentarerna i forumet

Min pappa är nu nykter (med hjälp av AA) men jag har varit, inte i samma situation som du, men liknande. Jag förstår de känslor du beskriver, också att de är blandade.

Min pappa blev inte nykter p.g.a. mig. Jag flyttade hemifrån så fort jag bara kunde p.g.a. drickandet. Jag bråkade på honom. Jag bröt kontakten helt och gjorde klart för honom att det var för att han drack. Inte ens det fick honom att sluta dricka. Jag räknade med att aldrig någonsin ha honom i mitt liv och gick väl igenom en sorgeprocess precis som om en anhörig dör men efter ett tag började det faktiskt kännas bättre, trots all ilska och sorg. Först några år efteråt hörde han av sig och hade då varit nykter ett tag och har nu varit i flera år. Anledningen att jag skriver det här till dig är för att jag vill visa på vilken oerhört makt alkoholen har över en alkoholist och hur maktlösa vi som anhöriga också är inför detta.

Det där med hot om självmord är verkligen inte ok av henne. Jag har också varit med om det, både hot och försök och det är en oerhörd stress att se sin förälder utsätta sig för något sådant. Jag fick då höra att det var mitt fel(för att jag bråkat på honom om att han drack) och mådde såklart mycket dåligt av detta. Nu när många år har gått och jag funderar på det så är jag övertygad om att det inte var mitt fel. Det var hans val att dricka, hans val att försöka ta sitt liv. Hade jag kunnat göra något för att förhindra det? Enligt honom då så hade det varit att bara låta honom dricka. Hade jag stått ut med mitt liv tillsammans med honom då han drack? Nej det gjorde jag inte. Ingen mäktar leva under sådana förhållanden. Det blir för mycket. Det är en fruktansvärd manipulation av alkisen att kräva att få dricka för att inte ta sitt liv. Alkisar är också världsbäst på att tycka synd om sig själva utan att se till att de också själva kan styra sin egen väg genom att be om hjälpen och ta emot hjälpen. Och då menar jag inte "hjälp" av en anhörig med sovplats, pengar o.s.v. utan riktig hjälp för missbrukare.

Du är inte kall om du slänger ut henne, du är snäll mot ditt framtida jag. Det blir inte bättre av att ni båda mår skit, eller hur? Du förtjänar att må bra och känna dig trygg i ditt eget hem. Du har all rätt att ställa krav på absolut nykterhet i ditt eget hem och bryter hon mot det så måste du också se till att det blir konsekvenser(som att hon inte får vara hos dig, kanske heller inte ringa dig). Säger du att hon inte får dricka och bo hos dig och sedan inte gör något när hon väl dricker så kommer hon bara fortsätta för hon märker att hon kommer undan med det.

Vad som händer med henne sedan är faktiskt inte ditt ansvar. I de flesta städer så finns det härbärgen för hemlösa. Även om de inte är speciellt trevliga så behöver hon ju inte sova på gatan. Tar de inte emot berusade personer så är det inte heller ditt problem utan hennes ansvar om hon hellre väljer att dricka. För även om alkoholism är en sjukdom så har hon ett val, lära sig att leva med den genom att förändra sitt liv eller att fortsätta ge sig hän den. Du kan inte göra valet åt henne men du kan till och med underlätta för henne att fatta det beslutet genom att sluta "slänga mjuka kuddar" under henne, genom att hjälpa med boende och pengar och låta henne själv ta konsekvenserna för sitt handlande.

Jag fattar att det är oerhört svårt men jag önskar verkligen att du tar hand om dig själv och ser till hur du vill ha det i ditt liv.

Lycka till!

Jag ser stora likheter med en nära anhörig till mig, nästan min mamma, min svärmor...

Hon drabbades för många år sedan av Alzeimer/demens och blev under en tid helt personlighetsförändrad.
Vi hade ingen som helst aning om vad detta innebar, vi trodde bara att man blev lite "virrig" med ålderns rätt.

Men att det kunde växa fram någon så in i he..te annorlunda i en och samma person, det hade vi aldrig kunnat förvänta oss.
Det kom svordomar, aggressivitet, sexanspelningar och mycket mycket mera ur en liten gumma som aldrig hade gjort en fluga förnär tidigare.
Vi trodde fan själv hade flugit i henne, och hon gick inte att ha boende hemma längre, ibland försvann hon ut för att leta efter sin man,
som satt hemma framför teven, och till slut förvirrad, arg och sedan hemkörd av polisen, och det hände inte bara en gång.
Det här var inte vår mamma/svärmor/mormor, utan bara någon som var klädd i hennes kropp, vi kände inte igen någonting längre.
Det gjorde väldigt ont inom oss när vi efter ett tag tog åt oss informationen om att allt var oåterkalleligt,
hon var förlorad i sin sjukdom och den kommer till slut också vara anledningen till hennes död.

Hennes sjukdom eskalerade, idag lever hon fortfarande men är ett "harmlöst" rullstolsbundet kolli som kan möjligen svara på en fråga.
Det rörliga, aggressiva och hårda verbala förändringen har stagnerat och hon är hanterbar på ett äldreboende.
Det har blivit lugnare för oss anhöriga och vi har fått en viss distans till det hela så här i efterhand...
Vi fick lära oss på vägen, att vi inte kunde ta kontrollen, att det inte var personligt och att vi måste acceptera situationen,
mycket av förändringen låg inom oss själva, när sjukdomen demens var prognostiserad från allra första början av de som redan visste allt.
De kunde ha talat om för oss hur hela sjukdomsförloppet hade fortskridit OM vi hade valt att lyssna från första början,
men vi ville ju rädda vår lilla mamma/svärmor/mormor på alldeles egen hand, och vi fick uppfinna hjulet på nytt, trots att det finns så många versioner av den redan från början, men de som inte lyssnar får bygga sin egna erfarenhet...
Men att aldrig ge upp var en ständig fråga för oss, det måste finnas en lösning som ingen har kommit på ännu..
Det fanns ingen ny lösning..

Idag sitter vi alla med en erfarenhet rikare, vi är väldigt kunniga inom geriatriken och är fullständigt slutkörda.
Priset blev högt för oss alla med bl.a svåra prövningar inom familjen och släkt, det var ingen lätt match.

Varför berättar jag då detta för dig?
Kanske inte allt stämmer med en Alzeimerpatient, men tankegången hos den anhöriga är det nog inte så långt ifrån.
Hur långt ska jag orka ta mig igenom, var sätter jag mina gränser, var söker jag informationen, vilka andra kan berätta om liknande upplevelser, osv osv...

I ditt fall är det din mamma, men när alkoholen tar sitt framträdande är det en djävul i fårakläder.
Till utseendet din mamma, men knappast till sättet hon talar eller uppför sig.
Du skulle lika väl tagit vem som helst ifrån parkbänken, de har väl i stort sett samma beteende, eller?
Hon kommer troligen svika och såra dig så länge hon är drogberoende av alkoholen, hon är fångad i sitt drickande.
Och som Adde skrev, så länge du hjälper henne är du en "möjliggörare" och du gör henne en björntjänst.

Hennes motivation måste komma ifrån henne själv, du kan t.ex leda en häst till vattnet, men inte tvinga den att dricka.
Så länge hon går på behandlingar gör hon som alla de andra vill men motvilligt, så fort hon lämnas åt sina egna beslut, tar hon dem hon känner till, och att lättast försvinna ifrån alla problem gör man kortvarigt genom att domna bort i ett alkoholrus...
Hon kommer nog att fortsätta så länge hon inte vill se sina egna problem, att andra talar om det för henne är fortfarande inte hennes problem.
Skuld kan hon känna, men ett välregisserad drama om "hur synd det är om mig, det är nog bäst att du ger mig lite pengar.."-syndrom,
är nog vad alla anhöriga till en drogberoende har genomlevt, och i efterhand mången gång ångrat.

Mitt råd är hur känslokallt det än känns är....att kapa just de känslor du har inför din mamma, det är en krökarmaskin du har framför dig!
Hennes tillstånd är inte unikt, det är flera som spelar i samma liga som henne, hennes mönster kan kännas igen av många.
Skillnaden är att du som du är den enda som du kan påverka är att du inte spelar med i samma tragedi, du kan välja framtida regi som medberoende.
Genom att inte vilja vara en medberonde, utan en som ställer stenhårda krav på dig själv och din mamma.

Stålsätt dig och sätt kraven här och nu...
T.ex ingen kontakt vare sig hemma eller per telefon när hon är påverkad, skaffa dig en alkotest och kräv ett blås vart tredje timme, även på natten. Om den visar positivt åker hon ut och får inte kontakta dig på ett dygn, pengar får hon om hon hjälper till med att städa, diska och tvätta. Lägg en slant synlig och påtala att om den försvinner, så försvinner även hon ut på gatan, det handlar om tillförlit och i den ingår även frestelser.
Sitter hon och ylar utanför porten eller dörren, ring polisen (det är fortfarande en full krökarmaskin, inte din mamma som sitter där).
Man får sätta tydliga gränser (likt små barn) och dessa är inte förhandlingsbara, pang tjong konsekvens efter handling, ut bara.
Du kan trösta dig med att det är hon som tar sitt beslut, du gav henne chanserna att försöka lyckas, inte förnedra henne, det gör hon själv.
Hot om självmord, oftast ett rop på hjälp eller uppmärksamhet, skulle hon lyckas, ja vad var då hennes alternativ?
Även om du känner en viss återgäldning skuld för att hon satte ditt liv till världen, så behöver hon inte förstöra det för dig i vuxen ålder.

Hon gör sina val, och du gör dina, frigör dig från ditt påtvingade ansvar att vara förälder till din egna förälder.
Du har ditt liv och ditt vuxna liv har precis påbörjats, förstör det inte för dig själv genom att ta på dig andras ansvar.

Min dotter är själv en 93:a, och jag har från första början lärt henne att våga vara självständig, ta sitt egna ansvar.
Skulle aldrig vilja lägga den bördan på henne att ta ansvar för mig eller hennes mammas framtid, hon har sett hur "bra" det gick med sin mormor,
och hon kommer direkt att lägga ansvar på dem som SKA ta hand om oss när vi blir för gamla för att ta hand om oss själva.
Att hon kommer lyckas med detta har jag ingen som helst tvekan över, hon kommer att låta sitt liv gå före andras, som en ren självbevarelsedrift.

Att låta en person dra med sig två i fördärvet är ett stort slöseri, sträcker man ut en hand och vederbörande biter i den,
då har den förbrukat den hjälp man trodde den behövde.

Men som sagt, detta var bara mitt råd, och det är att se till dina behov först, och gör ingenting du egentligen inte vill,
oavsett vilka känslor andra verkar förbruka sina förtroende för gång på gång, inte ens din egna mamma.
Sätt stopp för missbrukande av .....känslor.

/Berra

dags igen för hängslen och livrem. Eller nappen. Kärt barn har många namn. Ska på kräftskiva till helgen, och det finns åtminstone för mej inget som är mer ihopkopplat med alkohol i alla former (kräftor kräva dessa drycker...).
Ska ta en antabus nu ikväll och en på fredag kväll, den sista på lördag innan vi åker. Har snart varit spik nykter i åtta månader och har annars inga problem med att leva livet utan konstgjorda lustigheter. Ska väl bara ha gjort första gången så att ängslan försvinner hoppas jag...

Kram till alla er kämpar där ute!

kände jag mig rätt länge efter att jag bestämde mig för att sluta dricka med hjälp av Antabus. Jag trodde från början att det enbart berodde på Antabusens sidoeffekter, vilket jag också skrev om här i forumet.
Fick då en del svar att det tydligen är väldigt vanligt med en enorm trötthet när "giftet" ska ur kroppen och så är det nog. Kan säga att jag idag, ca. 1 månad sen jag la av med alkoholen, känner att jag fått rätt mycket mer energi den sista veckan som gått och det är en härlig känsla:)
Så, Ottilia, det är nog en "normal fas av tillnyktringen".

Ha själv en bra kväll och ni andra också.
//Cookie

Smultronet! Vad roligt att det känns bra för dig med antabus! Verkar skönt att slippa diskussionen med sig själv. Själv dricker jag inte idag- längre än så kan jag inte tänka. För tillfället har jag flera i min omgivning som har en "hälsoperiod" med mycket träning, nyttig mat alt 5:2 diet och kopplat till det även "vit månad". Då blir det lite lättare att själv vara nykter. Kommer kanske kännas annorlunda när de andra är klara med "hälsogrejen", m får ta det när det kommer. Jag fixar inte att tänka att jag inte kan dricka normalt i framtiden. Så just nu struntar jag i att tänka på det. Jag dricker inte idag, det får räcka med det.

En sak som förvånar mig är att jag är så trött. Jag har tidigare druckit ca 1,5 flaska vin om dagen och sovit 5-6 timmar - och det har funkat. ( ja, funkat och funkat, men jag har klarat av att ta mig upp på morgonen och klarat dagen). Nu är jag spik nykter, äter bra, sover ofta mer än 8 timmar (aldrig mindre än7) och tränar varje dag. Trots det är jag ofantligt trött hela tiden. Mycket tröttare än tidigare faktiskt. Hur sjutton kan det bli så? Överhuvudtaget tycker jag att kroppen är i obalans, jag har tex jättekass mage - vilket jag under normala omständigheter hade löst med en stor whisky.... Någon som vet om det här en "normal" fas av "tillnyktringen"?

Ha en bra kväll!

Att erkänna för sig själv är stort första steg...att komma hit till forumet också...det är så skönt att vara bland de som förståroch inte dömer...stor kram!

Om jag inte börjat med antabus så hade jag kanske fallit...det var nog det bästa jag gjort att börja med det. Jag är sugen men valet att dricka vin finns ju inte...och det är nog det jag behöver just nu...slippa att diskutera o överlägga med mig själv om att köpa den där flaskan eller inte...är inne på 10 de gagen nykter nu och det känns kanon...jac förstår det där att känna sig som en dålig mamma...men det kan bara bli bättre...om du känner att du inte klarar det själv så var inte rädd för att pröva antabus! Kan kännas drastiskt men jag rekomenderar det ...många styrkekramar!!

och instämmer med de två föregående, flygcert och Adde. Kramar / mt

Flygcert :-)

Kram ♥

Läste din kommentar hos Framtidsdrömmar!
Du är rak, bra och ärlig, tack för det!!

aning okänsligt nu kanske.....men varför känner du dåligt samvete för en alkis som behandlar dig så ruttet illa ?

DU har ju inte gjort fel ! Inte på något sätt faller ansvaret på dig ! Du har ju gjort betydligt mer än vad som kan krävas av dig och får skit tillbaka.

Du måste tänka på ditt eget liv och göra dig loss från ankaret som drar ner dig.

Du är värd ett bra liv !!

Kram ♥

... men jag kan säga att jag känner igen det där, väldigt väl!
Jag vet inte om det kanske är missbrukar-beteendet som triggas: när du ringer så tycker han att du stör och då kan han skylla på sin jobbiga sambo som skäl för att dricka, om du inte ringer så kan han ju skylla på sin hemska sambo som minsann inte ens hör av sig till honom somskäl för att dricka. Detta är bara mina tankar, jag har inget svar!
Men som sagt: jag känner igen beteendet - jag vände ut och in på mig själv för att vara till lags, men hur jag än gjorde så blev det fel. Om jag frågade si, då blev det fel, om jag frågade så, då blev det fel, han ville att jag inte skrattade si, då skrattade jag inte, då var det fel att jag inte skrattade, och allt leddes tillbaka till att om jag var dum/sa fel/gjorde fel/inte stöttade/stöttade fel osv osv osv så var det alltid ett skäl att han hade en så jobbig/konstig/icke-stöttande/ickeälskande sambo så han behövde minsann dricka för att döva sin sorg/smärta/otillräcklighet...
Jag låter hård, men jag menar dig bara väl - du kan inte göra "rätt": du behöver hitta dig själv, dina Framtidsdrömmar, och visa honom att du tar inte mer nu. Ni kanske kan hitta tillbaka om han väljer en annan väg, men du måste hitta dig och veta vad du accepterar och inte. Det är bra att du inte ringt, att du tagit ett steg mot att inte anpassa dig. Du behöver inte älta (lättare sagt än gjort) - du valde det som kändes bäst för dig. Punkt. Han kan undra/skälla/vara missnöjd, men du valde för ditt bästa, det är ingen idé att diskutera det med honom!

Stor kram!

Tack alla ni underbara som svarar mig och sim "ser mig". Jag vill bara ha hjälp med att tolka min sambos reaktion nu....
Under alla tidigare år då älgjakten pågått har jag mått dåligt. Mått dåligt för att han är full var och varannan kväll, att han inte kan komma hem någon gång under 2 veckor och säga hej och se hur vi har det, att han inte längtar mer efter sina barn (och mig iof). Jag har alltid under alla år blivit idiotförklarad när jag ringt och varit ledsen och tyckt att han har kunnat komma hem och samtalen har alltid slutat med att han tycker att jag förstör hans jakt och att jag är sjuk i huvudet och sedan slängs luren på i mitt öra.
Inför årets jakt har jag bestämt mig för att inte ringa honom eftersom jag vet att det går åt så mycket energi och jag blir så illa berörd när jag hör att han har druckit. Jag ringde honom dagen innan jakten började och då var han otrevlig och stupfull och efter det så blev jag ännu mera bestämd- att inte ringa honom eftersom jag inte vet i vilket tillstånd han är. Jag och barnen har haft mysiga snart 2 veckor så han varit borta. Det har varit mycket aktiviteter och lite ro men det har känts skönt att ha bestämt sig för att inte lägga allt fokus på min sambo och försöka kontrollera vad han gör, i vilket skick han är osv. Han däremot har ringt mycket mera nu än vad han gjort tidigare- de kvällar han ringt och varit full har jag bara frågat om han vill prata med barnen- jag har inte orkat prata. Jag har inte varit så engagerad när han skjutit två fina älgar- kanske en hämd på att han aldrig uppmärksammar det jag gjort genom åren eller följt mig på olika arrangemang för att stötta mig.
Jag vill ju inte vara hämdlysten- det är inte jag- men jag är så jävla bränd.
Igår ringde han igen och var inte nykter och frågade varför jag inte ringt honom på två veckor och varför han inte får fråga hur jag har haft det på dagarna (han har aldrig varit intresserad, frågar sällan det när det är vardag). Han har ju minsann ringt massor av gånger men jag och barnen hör inte av oss till honom, vilket han tyckte var bedrövligt. Jag förklarade lugnt att jag inte vill prata med honom när han är full och att jag är så besviken på honom för att han inte kom hem på vår dotters 13-årsdag.
"Du har då blivit så jävla förändrad, du är sjuk i huvudet och en idiot" är vad jag får höra. Jag frågade bara om han ville något mera men då klickade han av i örat på mig.

Men nu idag sitter jag med dåligt samvete över att jag inte ringt som jag egentligen vill för att jag bryr mig och tycker om honom. Grejjen är att förr om åren när jag ringt så har jag bara gjort det för att "kontrollera" enl honom. Vad är rätt då-hur vill han ha det?
Han vill både äta kakan och ha den kvar.
Jag är ju egentligen en kärleksfull och varm människa som vill bry mig och älska och finnas till hands. Just nu känner jag mig bara arg och förtvivlad, förvirrad och dålig för att jag inte är mig själv. Men jag känner ju att jag inget får tillbaka....

ha en förälder som man måste vara förälder åt är en pina, jag känner verkligen för dig.

Tyvärr är det så att du aldrig kan hjälpa din mamma om hon inte själv vill så du måste sätta en gräns för din egen skull. Hon har eget ansvar för sitt liv likväl som du har det för ditt. Att hjälpa en aktiv alkis med exvis mat och pengar kallas för att vara en "möjliggörare", alltså du fortsätter att hjälpa henne med missbruket eftersom hon får hjälp med det alldagliga.

Det finns andra som är eller har varit i din situation och som har kunnat gå tillbaka till ett normalt liv genom egen behandling och/eller hjälp från Al-anon, http://www.al-anon.se/ . Att gå en egen behandling i form av en Familjevecka ger dig mer makt över ditt egna liv så du kan ta dig ur anhörigfällan.

Ett tufft val men du måste tänka på ditt eget liv. Du är en viktigt person och du är värd att må bra.

Kram !

Jag förstår din förtvivlan, du har det ju alldeles för jobbigt! Såhär kan du INTE ha det!
Det värsta är, att jag just nu inte kan ge dig några råd, såhär mitt i natten, pga att jag slank in här bara för en "snabbtitt", efter att jag haft fullt upp hela dagen (nytt jobb) och hela kvällen med en väninna som har det jobbigt. Och nu måste jag egentligen sova, inför morgondagens prövningar som "ny på jobbet"

Jag är inte en av "de gamla rävarna", som är superduktiga på att ge kloka råd, men kände bara för att skriva nåt, så att du ska veta att någon läst om din förtvivlan. (Jag är "bara" 30 dagar nykter.)

Jag förstår inte riktigt, du skriver om att det var snack om tvångsomhändertagning, men det blev inte av! Hur gick det till?
Och att hon pantat ditt halsband och att du betalar hennes mobil, fy sjutton (ja, jag skulle vilja använda större kraftuttryck eg.)

Ja, allt du skriver är horribelt och nåt måste till. Har du några syskon du kan få hjälp av/prata med?

Vet du, tyvärr kan, eller rättare sagt, orkar jag inte skriva mer, MÅSTE SOVA, men jag hoppas att kunna återkomma till dig imorgon efter jobbet och att några andra kloka satt några ord på pränt här.

Ja, ni andra, Adde, Mammy Blue, Santorini, Berra, Mulletant, vad ska "vi" göra/svara? Jag ömmar verkligen för detta, men tror inte att jag har "rätta redskapen" att komma med bra svar...

Over and out!

//Cookie

för jag har ingen aning om vilket helvete du måste ha! Och inte heller hur man som dotter ska kunna klara av att kasta ut sin förälder - men du förtjänar så mycket bättre än det här!!! Blir verkligen ledsen för din skull och hoppas att du kan hitta den omänskliga styrka det måste krävas för att vända henne ryggen. För jag antar att det är det enda du kan göra - oavsett hur mycket hjälp du ger henne kan hon hamna i trubbel, ja t om dö närsomhelst. Finns inget du kan göra för att förhindra det och genom att försöka går du under på kuppen! Finns det någon du kan prata med, få hjälp och stöd av? Så här kan du inte ha det...
Kram

Det värsta är att man reagerar med ilska. Jag har sagt åt henne att hon åker ut imorn. Hon bryr sig inte utan säger bara att jag är elak och trycker i sig allt som finns i kylen.. Imorn kommer hon böna och be. Varför finns det ingen hjälp att få? Sociala gör ingenting. Bollar runt. Det var snack om tvångsomhändertagning men det blev det inget av. Aa-möten, javisst, dit kan man ju komma och gå som man vill. Rena rama skiten ifall man inte har viljan. Jag känner inte att jag kan gå till jobbet imorn för när hon väl börjat igen kan hon inte sluta. Hon har varit nykter i två v fram tills idag. Alla hon känner nu för tin är alkoholister och knarkare. Piller och alkohol. Det ringer på hennes jävla mobil hela tiden. Hennes mobil som jag betalar. Jag är även så jävla förbannad på henne för att hon pantat mitt guldhalsband i smyg och fått 6000 för som hon supit upp i ett svep och sedan fortsatt tigga av mig som om inget hänt. Fy fan för allting. Jag vill verkligen inte ha min fulla morsa som ligger på min soffa och dregglar och hostar. Jag kräks. På allt.

Tack Victoria för värmande ord. Ja mkt av addes råd är nog sanna, en vis o erfaren person av mkt inlägg jag följt.
Jag har nog ca7mil till närmsta där jag vet finns möten. Så måste nog fånga mod och ringa dit. Verkligen tur att denna
sida finns. Jag har tidigare berättat om min svaghet åt min flickvän som hon vet. Jag funderar på ett samtal med henne så hon förstår utan att göra henne allt för orolig. Detta är ju min kamp o börda jag måste ta itu med.
Jag kan inte förstå hur jag kunnat låta det gå så fel gång på gång, jag är så trött på att resa mig.
Allt som skulle kunnat hända mig och andra! Fan jag skulle kunnat bränna ner huset eller skada någon oskyldig. När det ett tag var som värst önskade jag att jag skulle skada mig riktigt rejält. Usch det bara kryper i mig. Önskar denna ångest bomb kunde kliva in då tankar och sug kommer. Det förflutna kommer alltid jaga mig men nu är det dax att öppna sig mer och inse att jag kan inte sluta när jag börjat.

Tonårsmorsan, verkligen tråkigt att höra att det tagit slut med din särbo. Måste vara jätte tufft med extra börda hängande över dig. Är det pågrund av alkoholen? Du kan säkert vinna tillbaka och med förståelse.
I varje dikes körnig lär man sig oftast nått. Bara man reflekterar över de som hänt. Men de enda man egentligen behöver komma ihåg är väl att jag kan inte dricka nå mer.
Håller med att träning är bra! Har du kommit så långt att du går på möten så bestäm dig för att inte köra i diket nått mer. Vi måste vinna tillbaka våra liv!

Gullbranna delvis sjunkit in i skallen :-)

En, som jag hoppades, underbar helg ! Jag fick uppleva och vara med om saker jag inte kunde ana när jag åkte dit. Bekanta som kom dit första gången och blev helt förundrade över vad de fick vara med om och gråtfärdiga över värmen och kärleken som flödar på hela det stora området.

Lägerbålsmötet i den ljumma sensommarnatten med fina delningar och en överraskning som berörde mig mycket. En överraskning som resulterade i en tår och en varm kram i eldens sken.

Strandmötet i flödande sol och värme ! Blev solbränd både på benen och i ansiktet på den korta tid jag satt där i sanden ! Och jag tror nog att det var något av ett publikrekord i år för det var många förstagångs-deltagare.

Kramar och skratt varvat med en och annan tår men aldrig ensam, alltid en hand som räcks ut i både sorg och glädje. Varför kan det inte fungera så i det "vanliga" livet ??? Varför är vi så rädda för att sträcka ut en hand och beröra varandra (kan inte låta bli att fnissa lite åt Fia's och Victoria's delning om karlar där :-)) ) Under avslutningsmötets delningar fälls det tårar blandat med skratt och bredvid mig satt en kvinna som grät hejdlöst under en delning. Efter mötet vände jag mig mot den för mig helt okända kvinnan och vi förenades i en mycket varm, tröstande, kram. Att kunna ge lite av mig själv till en annan människa är en så stor sak att jag känner hur jag fyller på min självkänsla och mår så mycket bättre. Jag kan faktiskt inte beskriva hur hon såg ut och det har i sammanhanget ingen som helst betydelse utan där var det 2 människor som möttes en kort stund för att hjälpa varandra. För det är så fint ordnat att när hon tar emot min kram så ger hon mig ett stort fint förtroende tillbaka och jag känner mig stolt att hon väljer att göra det.

Så många fina möten mellan människor som just är människor i det sammanhanget och inte är belastade med statusar eller annan märkning utan bara är härliga underbara människor. Det finns så mycket tragedier (jag lärde mig ett nytt ord som jag inte tidigare hört men jag återberättar inte det här) och våldsamheter som följer många men efter att ha jobbat med sig själva är vi bara avklädda och utan fördomar mot varandra. Tänk om fler kunde få uppleva detta !! Behovet finns ju ute i samhället !

Under en sån här helg är jag väldigt glad för att jag är en nykter alkoholist annars hade jag inte fått uppleva detta fina som alla dessa människor delar med sig av. Det är en belöning och förmån !!

Får jag ha hälsan och livet i behåll så återvänder jag nästa år !

Hej Pontus

Bestämde mig för att helt lämna alkoholen. Bli helt befriad från sugen genom att inte dricka. Började gå på AA-möten men sen blev allt ännu värre. Jag vet inte vad som har hänt. Helt nykter några dagar sen dricker lite i smyg och sen en rejäl bläcka och det är efter den som jag nu ska jag upp på banan igen. Vill komma tillbaka till det som jag hade förra veckan, helg och mån och tis då tränade jag varje dag och fick enormt mycket gjort på jobbet. I natt gjorde min särbo slut. Han kommer eventuellt tillbaka men den stora utmaningen är att få bort alkoholdjävulen. De sägs att AA-möten hjälper mer än andra saker som terapi osv. Jag tror det också. Tyvärr kan det vara så att man åker dit några gånger innan man får ordning på sig själv. Jag har inte fått det än. Hoppas bara att jag inte ska köra i diket så många ggr. Tänker nu att denna gång är den sista.

Välkommen tonårsmorsan säger också jag. Detta är en början! Läs runt här i trådarna. Mest aktivitet under menyn "Förändra sitt drickande". Du kommer att se att du definitivt inte är ensam, tillsammans är det lite lättare och igenkänningen är befriande./Victoria

Pontus, vad tråkigt att höra att du/ni inte mår bra. Jag tycker du ska ta Addes råd, gå på ett AA-möte (om så i grannkommunen - är det långt?)och testa hur det känns. Visst är ju forumet till hjälp, men kanske kan AA och 12stegsprogrammet vara det du behöver? Och du, det blir lättare. Jag kan lova dig det. Ta en dag i taget. Vi har nog alla här kört i diket åtskilliga gånger innan det tillslut funkade. Om någon ser att du mår dåligt får det väll vara så! Man får må dåligt vet du, och i alla fall jag tycker det skulle vara otäckare om du var så duktig på att dölja det att ingen någonsin såg, kanske inte ens du själv. Ta nu ett djupt andetag och våga lita på att det kommer att ordna sig, du behöver bara lite hjälp på vägen. Jag hoppas du kan öppna dig för flickvännen så hon har möjligheten att förstå vad du faktiskt går igenom. Varm kram/Victoria

tonårsmorsan !

Du har tagit ett stort steg genom att skriva här och det är mycket värt ! Läs och skriv så mycket du orkar för det hjälper mycket mer än man kan tro. Ta ett beslut varje morgon innan du går ur sängen om att just idag ska du inte dricka oavsett vad som än händer så får du en bra hjälp på vägen.
Kanske är du mogen för AA eller ett besök på en beroendemottagning ?

Men häng i vilket fall kvar här på forumet så känns det inte så ensamt.

Ta hand om dig !

Börjar vattnas i ögonen när jag läser tillbaka när jag kände mig stark. Tankarna snurrar och känner mig nåjig om att alla på jobbet kollar konstigt på mig säkert syns det att jag inte mår bra. Funderar nu hur jag ska
göra, vilka steg att börja med. Jag vill på banan och hitta balans igen. Jag är så jävla rädd, jag litar inte
på mig sj längre. En egoistisk skit är det enda jag känner. Nåja är glad att jag orkat till jobbet denna vecka.
Kanske det börjar lätta i mitt tunga bröst mer mot mitten av veckan och får revansch att ändra till den rätta väg.

Dina insikter och ord har stor effekt på mig och mitt sätt att förhoppningsvis förändras fullt ut. Jag är av de där helgalkisarna som kämpar mot besöket till bolaget eller inte. Jag finner mig oftast på fredagen så energisk och glad efter 5-6 dagar utan dricka så det är värsta läget att köpa med sig några kassar hem. Köper även två extra starka öl som jag gömmer i garaget för att kunna gå ut och börja dagen med. Alltid någon skruv eller bräda som måste dras åt eller sågas av.

Jag är en energisk, idrottande, aktiv person som inte riktigt förstår var det gick snett. Mitt behov av bekräftelse och är stort, det får jag ofta, men kan ändå inte ta det på allvar om någon ger beröm eller komplimang.

Jag kan känna mig euforisk då jag dricker, vilka planer jag målar upp! Nu senaste året är det enbart jobbigt för effekten jag vill uppnå innebär smyga, gömma, och söka små slattar. Glöm inte heller alla lögner.

Nu ser jag efter ganska många års kamp ett uppvaknande vara i förestående. Ja, det känns så. Jag har sagt det 1236 gånger förut. Men jag vill inte ha detta påhäng över mig längre.

Tack för alla inspirerande klokheter och sanningar, Berra.

LillPer