Senaste kommentarerna i forumet

Läser här som du, vissa dagar mer och andra mindre. Livet är också nyktert här och det är skönt att leva och träffa sig själv som du beskrev det oktober 2012 här ovan. Ibland finns oroskänsla men ganska snabbt övergående numera. Och det är ju inte farligt att känna oro ett litet tag, det går över. Fint att det går bra för dig NyMan.

Kram från Tilde.

att höra av dig NyMan och att du lever ett gott alkohofritt liv. Sammalunda gör vi. Kramar / mt

Fredagen den 13:e kommer bli en härlig dag!

För mig är det så skönt att veta att mina ord kan stödja och hjälpa dig lite.
Om det gör det, så hjälper det även mig själv att fnna motivation och glädje i kampen!

Nä, nu ska jag ut och vara kreativ, måla hus o hem i fina färger, utan att ha starköl gömda bland presenningarna där ute.
Fan vad skönt!

Lev väl,

Du fixar det, jag fixar det.

LP

men jag är fortfarande kvar hos er. Läser varje dag på forumet. Ofta det sista jag gör innan jag somnar och ibland tittar jag in under dagen och kör en lägeskoll och uppdatering.
Jag har inte skrivit och delat i den utsträckning som jag hade föresatt mig, men livet, det riktigt levda, kommer emellan hela tiden och många gånger sitter jag och stirrar på ett tomt kommentarsfält och tänker: Jaha, men vad ska jag skriva då? Jag gör inget revolutionerande eller omstörtande på något sätt. Jag vet inte om jag har några goda tankegångar som kan förändra resan för någon annan och jag är ganska säker på att goda råd och tips är rätt överflödiga, eftersom så mycket handlar om viljan till förändring, ett påtagligt mod och förmåga att hålla sig till planen.
Jag lever ett liv utan alkohol och det är ett bra liv. Det är ett liv som jag mycket varmt rekomenderar och det är inte ett liv att vara rädd för, tvärtom. Allting är på riktigt och dagarna blir långa, i absolut positiv bemärkelse.
Jag älskar livet och försöker vara rädd om det, både för min egen och för min omgivnings skull.
Det finns inget jag saknar eller sörjer, men allt blir annorlunda. KRAM!/NM

Din sammanfattning är glasklar o läst om o om.. Stämmer helt! Kommer vara i mina tankar hela helgen.
En av grundstenarna till denna sjukdom är minnet som bleknar för fort, o inte lär sig av den krasch. Iallafall jag.
När man var yngre så brydde man ju givetvis inte, det var för kul o som en livsstil.
Men en sorlig jävla clown som man måste dras med är de enda. Och all denna börda för ett kort rus som du beskriver,
Man dricker i kort härligt lugnande rus, glider över till för för full och dricker mer efter ny kick som slutar att man somnar, ofta dricker man när man vaknar. Antingen för man fortfarande är full eller för att dämpa bakis.

Vår sorg beror inte av mitt fall men blev att jag släppte på tyglarna, måste lära mig att hantera sorg som vi människor går igenom hela tiden. Jag vet att jag kan hantera det men den manipulativa djävulen lyckades få det till att det är ok att dricka.

Detta år har varit givande då jag fick smak för det nyktra liv och den frihets kick som man får varje morgon är härlig:-)
Då känner man verkligen hur lyckligt lottad man är och hur bra man har det.
I och med att man är en man som gillar att få saker gjort o va kreativ så har allt byggts på till fruktansvärd ångest. Med för mkt att göra så vet man inte vart att börja och skjuter upp allt. En ond fruktansvärd cirkel.

Även om det är fredagen 13 så ha en bra dag gott folk!

Ska iväg på jobb snart så hinner inte skriva så mycket.

Vill bara säga att jag förstår att det känns jobbigt och svårt och också att du inte vågar bygga upp relationen till din pappa. Om han dricker varje gång du är där så är det ju dessutom omöjligt eftersom en berusad person inte är känslomässigt närvarande.

Kanske du kan ställa krav på att han ska vara nykter om han vill träffa dig? Och var bestämd med att du åker hem på en gång om han inte respekterar det och du måste nog vara beredd på att det kan hända. Ett annat alternativ kan vara att inte träffa honom just hemma hos honom. Finns det platser/aktiviteter då han inte brukar dricka? Till exempel att ni går till simhallen tillsammans eller att ni träffas ute på ett fik istället?

Du kan inte tvinga honom att sluta dricka men du kan själv välja under vilka förhållanden du går med på att umgås med honom. Du kan också söka hjälp för egen del. Som anhörig är det oerhört påfrestande och många av oss behöver stöd. Al-anon och anhöriggrupper på beroendemottagningar kan vara något att kolla upp? För oavsett om han väljer att fortsätta dricka eller inte så kan du se till att du själv mår så bra som möjligt.

Ta hand om dig!

jag är ingen överdängare på psykologi, mer än att jag har en dotter som hade lite panikångest för några år sedan. Läste lite om det då, och det framkom med tydlighet att det är rädsla som driver mycket av panikångesten. Nu är du rädd, rädd för abstinensbesvär och rädd för dina fysiska besvär, yrsel och vad det var. Det låter som att du behöver höra att det inte är abstinensbesvär du har, och jag har bara min egen erfarenhet att gå på, jag drack ungefär lika mycket (eller mer!) som du, och hade inga direkta fysiska abstinensbesvär, så det känns i mitt huvud som att dina fysiska symtom är ett utslag av din panikångest.
MEN!!! Jag är långtifrån någon expert!!! Men jag kommer också ihåg den rädslan, man hade hört så mycket om delirium tremens och var skitskraj. Jag tror att du kan släppa den rädslan nu.
Kram!
/MB

som tog mej igenom återfallen och vidare på den nyktra vägen var att jag kallt började analysera varför jag föll. Hur tänkte jag? Vad gjorde jag? Vilka andra förutsättningar fanns för att det skulle bli ett återfall?
När jag grundligt gått igenom det fick jag som det så vackert heter upprätta en åtgärdsplan. Hur gör jag nästa gång? Vilka tankar är varningsklockor? Kan jag lämna plånboken hemma? Ska jag låta bli att gå hem till morbror Oskar för han har alltid brännvin hemma?
På detta sättet lärde jag mej hur jag funkar och var mina svaga punkter finns.
Men det var mitt sätt att hantera det, finns säkert andra bra sätt.
Kramar!
/MB

Inte orolig för mitt benz intag. Styrs med kärnande av min läkare. Därför jag vill ha kvar denne. Tidigare läkare skriver bara ut vad som helst utan kontroll.
Varför jag inte vill berätta för läkaren är för att det är en privat specialist som vägrar ta beroende-pat.

Har nu räknat noga på hur mkt jag druckit och det är inte i närheten av 25cl/dag i ett år. 20/dag senaste månaden. Innan dess var det betydligt mindre.

Just nu är jag livrädd för delirium eller kramper dag 5. Har ringt alkohollinjen, dom varianten så oroliga. Ringt värdguiden, dom var inte oroliga. Kopplades till beroende akuten, dom ville att jag skulle komma in. Har ingen möjlighet att ta mig dit nu. Vidrig ångest.
Säker på att dom sagt att det är lugnt men ge fan i att dricka mer så hade jag inte varit lika rädd.

Ingen annan som slutat på egen hand?!?

också väldigt trött när jag tog antabus första gångerna.Jag har haft ett uppehåll på ett par veckor nu och den trötthet som jag kände tidigare försvann faktiskt. Har börjat igen att äta min medicin så jag hoppas verkligen att det känns bättre den här gången.

Men man vaknar i alla fall pigg och ångestfri på helgerna och det ger energi, en energi som man kan leva länge på.

Kämpa på nu alla systrar och bröder där ute.

ju underbart att få koppla av så :-)) Jag sov också mängder i början och jag kommer ihåg hur jag tyckte det var så skönt.

Njuuuut !!!

Sover 7-10 timmar varje natt! Plus att jag kan somna på soffan om jag är ledig en dag...förut sov jag dåligt3-4 timmar/ natt...tror också det är kroppen som blir av med giftet och "helar" sig själv efter misshandeln med alkoholen...

Känner igen mig i mycket av vad du skriver, tävlan om att kunna lura andra i smyg får sin belöning i att du inte upptäcks, medans det verkliga resultatet är att du lurar dig själv
Blir du upptäckt så blir du en usel lögnare istället, i båda fallen är du en förlorare.
Oron du känner nu är att du inte har möjligheten att komma tillbaka till något som är känt för dig, lugnet med att alkoholen finns där för dig.
Du är på nya okända marker och du känner oro inför detta, ditt mål känns något diffust eller?
Är du aldrig orolig för att resa utomlands med nya städer och nya kontakter?
Det brukar kännas så där pirrigt oroligt men en skön känsla, så kan du känna för din nya nykterhet också
Du vet vad du har men inte vad du får.
Försök att se positivt på din kommande nykterhet. Det kommer att gå bra oavsett vad du tror kommer att hända framöver. Kom ihåg att det är du som bestämmer, inte situationen som avgör du har alltid sista mandatet att ta ditt beslut.
Om du skulle våga berätta för din närmaste?
Vad tror du skulle hända, moralpredikningar eller förståelse?
Jag tror mer på det sista alternativet.

Det är en sjukdom glöm inte det. Och man kan kräva behandling.
Din oro kan förändras till en målmedvetenhet. Tävlingsinstinkten hos dig säger att det inte finns någon förlorare på att pröva.
att ge upp promenaden redan i farstun det är att aldrig ens försöka.

Lycka till!

/Berra

kan också vara en drivkraft till att förändra livet.

Hur vet du att din läkare inte har förståelse ? Är du rädd för att han stryper recepten på benzo ? Du vet att vi alkisar är korsberoende med bla benzo ?

Du behöver ta hjälp eftersom du även har ett tablettberoende i benzot, jag har själv aldrig testat men har många vänner som gjort det. Och du behöver utomstående hjälp för att gå ur det där.

Idag är vetenskapen rätt så på det klara med att ångesten skapas av alkoholen i första hand och inte som man trodde förut att det var tvärtom. Genom att sluta dricka och ta sig igenom den första jobbiga tiden så kommer livet att se betydligt ljusare ut.

Ta hand om dig !!

Hej sindy, så jag känner igen mig i det du beskriver att man bara vill fly in i dimman igen, ensam så man kan dricka hur mycket man vill utan att någon behöver se. Men du vet ju såklart att det bara är att skjuta upp ångesten.
Jag undrar lite om jag förstår dig rätt, att detta är ett återfall efter två års nykterhet? Du skriver att sista tiden har tanken kommit då och då. Är det något särskilt som hänt? Något som förändrats i ditt liv? Vad bra att du fick ur dig lite här, fortsätt med det. Det är så skönt att skriva här tycker jag, och bli sedd av likasinnade. Man kan bena ut ett och annat för sig själv också med de skrivna raderna har jag märkt. Varm kram till dig♥

Grattis till åtta månader Mammy B. Fantastiskt jobbat! Och mycket klokt med hängslen och livrem tycker jag. Varför ens utsätta sig för möjligheten?
Precis som du tyckte jag innan min första nyktra kräftskiva att det kändes - ja, kanske lite svajigt. Vad ska jag göra där, liksom?! Tafatt på något vis.
Men sen visade det sig att en ny värld öppnade sig då jag riktigt kunde njuta av att frossa i allt gott ätbart - länge och väl. Vilken njutning! För tidigare var det nog mest så för min del att jag åt till drycken, mer än drack till maten. Smaksinnet var sällan med eftersom jag grundat med lite för många glas. Blev röksugen i ett, och stressade igenom förrätten för att kunna gå ut och feströka osv osv. Jag har börjat uppskatta mat på ett helt annat sätt nu, visst åt vi tjusigt ofta även tidigare, men mest för att det skulle kännas så pinsamt genomskinligt med rödtjut till makaronerna.
Jag hoppas du får riktigt roligt på kräftskivan! Och förresten, ett riktigt bra alternativ till kräftorna är en äppel/flädermust som finns på bolaget (fanns förra året i alla fall), kommer inte ihåg märket dock.

Kära Sindy,

Mitt i allt självförakt så här nära inpå ditt återfall kan du försöka skapa en annan känsla över det som hände.
Jag vet samtidigt av egen erfarenhet att du kanske måste vänta ut allt några dagar och bara lida igenom dessa destruktiva tankar?
Du måste vara vit och utvilad för att bryta detta negativa tankemönster.
Att genom destruktiviteten dricka mer blir sju resor värre imorgon!

Ta nu en liten stund i taget och kämpa på så kommer de goda tankarna tillbaka igen.

Tänker på dig!
Kram
LillPer

Pontus,

Om du visste hur många gånger jag velat trycka på min hjärnas återställningsknapp!
Det har varit tillfällen då jag ärligt och uppriktigt velat radera ut hela min personlighet och minne, önskat att någon fann mig naken utan minne i en gränd någonstans, för att sedan börja om, bygga upp något nytt.

Men sedan börjar jag inse att det mesta i mitt liv är VÄLDIGT bra! Det tar i och för sig några dagar att komma dit, men jag kommer alltid dit. Då kommer sedan mitt stora problem och det är ju att jag inte kan behålla eller ta fram den hemska ångest jag upplever dagarna efter fylleri. Det bleknar och för en kort stund är ruset skönt, mycket kort. Sedan hinkar jag tills jag mer eller mindre slocknar.

Nu tycker jag mig se och tro att du har allt det goda i dig, Pontus. Jag vet inte vilken sorg ni blivit drabbade av, om det inte var sorgen över ditt återfall? Jag tror du är så pass öppen och ärlig att du kan finna någon du litar på att berätta och få stöd, om du inte redan gjort det? Du hade långt till AA, men att börja hos en psykolog på orten, eller utanför är en mycket bra början. Jag har gått hos flera psykologer och ångrar absolut ingenting. Jag har fått hjälp att bearbeta min knepiga, våldsamma barndom. Inte för att jag är helt sårfri i själen efter det, men det har hjälpt mig förstå och analysera bättre, och kanske mer. På gott och ont.

Det vi absolut inte ska göra är att gräva ner våra innersta tankar och demoner. De kommer nästan alltid upp till ytan igen. Öppna upp och släpp ut dem i det fria istället. Det är mycket tufft att ta det steget, men det är befriande och rofyllt att göra det.
Jag själv har dock alltid haft problemet efteråt att jag tryckt ner mig själv som svag eller mesig att inte kunna släppa all skit utan att prata om det. Skam, litenhet, tappa trovärdighet och vad andra ska tycka om mig har varit så jävla jobbigt för mig.
Nu inser jag att jag är speciell, gråter lätt, behöver tröst och stöd och någon som säger att jag är bra som jag är, och duger.
Mina känslor sitter nästan utanpå kroppen. Jag har stora muskler, är maskulin och utåtriktad, inuti är jag skör och känslig, men ändå stark på något vis. Jag upplevde mig själv som allt för öppen och sårbar ibland, men sån är jag och det har jag accepterat. Det är en tillgång, inte en belsatning!

Vi vet båda två vad som är rätt för oss. Utan alkoholen beskriver du hur kreativ och glad du varit. Jag är likadan.
Vår frihet ligger till stor del i att släppa alkoholen och be om hjälp med allt det andra som surrar i våra huvuden.

Min egen rastlöshet har alltid gjort mig nervös, men samtidigt kreativ och drivande.
Vi får lära oss leva med de sidor vi har utan alkohol.
Livet kommer snart tillbaka då.

All min glädje och hopp till dig Pontus!
Jag vet att du är på rätt väg nu!

Stor kram

LP

Ja verkligen konstigt även om man fallit så hårt och ångesten kommit över som ett tåg, men när minnet av den ångest
bleknat ligger man där igen med den vånda. Vill också vända tanken om att inte kunna dricka till den positiva frihet

Tack Mb, även om man inte kan ge svar på tal direkt så värmer även ett ord o tanke!

Tack tack tack allihop för att ni finns och stöttar! Jag upplever just nu en otrolig frihet - jag kommer aldrig mer att bli full med efterföljande ångest. Ett lätt val men det krävdes att jag drabbades av en sån fruktansvärd ångest att jag inte klarar mer. Jag har, precis som du skriver Berra, tidigare bestämt mig för att inte dricka men när minnena av ångesten bleknat trillat dit igen. Skillnaden denna gång är att jag inte sörjer att jag inte kan dricka utan att jag känner mig fri! Jag inser att denna känsla säkert kommer att förändras och att jag då kommer att behöva stöd. Därför har jag pratat med min man och förklarar att jag inte vill dricka alkohol. Sedan jag blev vuxen har jag haft ett väldigt destruktivt förhållande till alkohol. Festat varje helg och druckit mig apfull. Sedan jag fick barn dricker jag väldigt sällan men det slutar allt som oftast med minnesluckor och ångest. Jag har äntligen insett att mitt psyke inte klarar av detta längre. Jag tror faran och vad jag behöver vara uppmärksam på är att ångesten så småningom lättar och att då hålla kvar vid nykterheten. Detta har du fått mig att inse Berra, tack!!! Jag tror detta kommer bli min räddning!

gå galant!
Jag har precis varit på min första kräftskiva nykter. Jag har, liksom du, alltid förknippat kräftskivor med mycket alkohol.
Den här gången blev det några alkoholfria Carlsberg. Det var skönt att se de andra dricka och samtidigt veta att om jag druckit så hade jag, ivanlig ordning, varit den som druckit mest. Nu var det skönt att inte göra bort sig (igen?).
Stå emot och koncentrera dig på att ha kul och framförallt; det är ju faktiskt jäkligt gott med kräftor och allt annat man äter på sidan om!

blir jag också över att läsa era synpunkter, MB och Santorini! Det är för mig värdefullt att få kommentarer över min nykterhet. Mer än att känna att det är slut nu för alltid för min del med alkoholen kan man ju inte göra. Varje dag känner jag mitt ärr i läppen och ser mitt ärr över ögat och blir påmind över mitt vansinnesdrickande. Hur mycket njuter man, och hur kul är det att dricka, när man sitter och häller i sig starköl efter starköl för att klockan 2 på natten vara så full att man ramlar raklång och slår sig illa i ansiktet. Rejält misshandlad och ingen annan är inblandad! Ingen annan än kung alkohol, som denna gång inte känns som han kan trösta längre, eller erbjuda sina tjänster alls. Han visade sig på ett handgripligt sätt vara mitt absolut sämsta sällskap.
Fenix

jättekram får du av mej. Kanske en liten, liten tröst. Jag har varit där du är nu, det var nedbrytande, kanske måste man brytas ner innan man kan bygga upp något nytt? Ja, vad vet jag?
Du är en kämpe, kämpar ger sej inte i första taget.
Kram!/MB

Känner idag i botten en stor sorg o frustration över dom senaste fall, denna sjukdom o situation jag kört mig fast i. I mitten en rädsla Och på, ett hat över laddad att tackla ner allt i min väg. (i mitt inre:), inget sug eller demoner har kommit över. Men kommit på hur automatiskt tankar virds fel vid vissa situationer. Mitt huvud behöver omprogrameras totalt. Önskar de fanns en knapp i huvudet som i en dator att rensa allt. Vill kunna känna en glädje för varje dag oavsett lördag eller måndag. Ny dag nya tag