Senaste kommentarerna i forumet

precis så är det; att man blir expert på att fejka och hitta på ursäkter, och för mig har det också ofta handlat om att jag pratat med just min syster och kanske har kunnat "låta hyfsat OK" när jag pratat med henne, trots att jag druckit och sen dagen efter, så har hon refererat till något som vi tydligen pratat om kvällen innan, och jag har då på nåt sätt lyckats lirka ur henne några detaljer som då gett mig vissa minnesbilder av vad som dristats och kommit med ursäkter om att jag varit "lite tankspridd".

Men å andra sidan, så vet hon om mina problem med alkoholen, så ibland har hon rakt ut sagt att hon vet att jag inte var nykter då vi pratades vid.
Hon har blivit expert på att "lyssna av" mig, så trots att jag kanske bara druckit två öl och jag själv tyckte att det omöjligt kunde höras på mig, så banne mig, hon märkte direkt!

Vad det gäller medberoende, som du beskriver gällande din man, ja, så har vi också till viss del haft det. Han kan dricka rätt friskt fre-lör, ja det har varit obligatoriskt sen vi träffades, så han har heller inte ställt krav på mig, förrän på sista tiden, då jag börjat dricka i veckorna hemma, ja, jag har inte smugit med det då, däremot har jag passat på att köpa extra, så att han också "fått" öl, och det har han inte sagt nej till.
Däremot har han så småningom reagerat på att min tur till mataffären tagit ovanligt lång tid, vilket jag bl a skyllde på att jag träffat nån bekant som jag pratade med, eller att jag passade på att gå in i en skoaffär, för att jag tänkte köpa nya skor, eller att det var så fint väder, så jag satte mig i parken och njöt av solen och tittade på folk, ja, ursäkterna var många - och istället för alla mina förklaringar, så hade jag istället slunkit in på puben i närheten och snabbt svept ett par öl, så att jag åtminstone fick en liten "buzz". Och sen på vägen hem, in med tuggummi, eller Fishermans Friend för att kamouflera lukten. Men han fattade det till slut.

Ja, nu när jag läser vad jag skriver, så vilket BEDRÄGERI man höll på med, jag skäms! Men nu, när min nykterhet påbörjades, så har han av "sympati" inte druckit här hemma, däremot förra veckan, då han skulle hämta pizza, så märkte jag att han luktade öl då han kom hem och jag sa att jag kände lukten och frågade om han tagit sig den "obligatoriska hämtölen" - han trodde nog inte att jag skulle märka det och blev lite tagen och sa i en försvarande ton att det skulle jag skita i, för att det är ju jag som har problem. Grejen var den, att jag sa inte det i nån anklagande ton, utan gjorde ett konstaterande bara, men jag märkte att han inte gillade att bli "ertappad". Förstår ni vad jag menar?

Oj, nu blev det himla långt och detaljerat, men det kändes skönt att skriva av sig.

Som avslutning, vilken tur att ni hade brandvarnare då det torrkokade, jag fattar att den händelsen gav en tankeställare!
Ja, alla har vi varit med om skit som alkoholen är bov till, fy!

God natt till dig Santorini och ni andra kämpar :)

//Cookie

Du har all möjlighet att förändra ditt liv! Du är ung och formbar. Det är absolut ingen omöjlighet. Aldrig försent, och helt enormt spännande att byta väg i sitt liv. Du kan ta upp dina studier, få nya vänner, nya hobbies, det verkar ju inte vara svårt då din hobby varit att festa?

Försök bryta mönstret själv, funkar det inte tar du hjälp. Kolla med din vårdcentral eller kommunens beroende centrum, om det finns någon.
Men testa och utforska alla möjligheter. Snacka med någon du har förtroende för.

Det går att ändra på de mest sjuka beteenden och beroenden.
Kämpa på!

LillPer

Vi som varit med lite längre har bara lite annan erfarenhet som vi kan uttrycka men det behöver inte nödvändigtvis vara bättre stöd. När man själv kämpar kan det vara bättre tröst att se att andra har det lika jobbigt istället för våra hurtfriska just do it :)

Jag läste med intresse om din black out. Såna började jag få allt oftare på slutet, det var faktiskt det som till sist fick mej att nå botten. Att på morron se på mobilen att jag talat i tjugo minuter med systern sent kvällen före och inte ens minnas att hon ringt. Ännu mindre vad vi talat om. Och det var en vardagskväll så om hon märkt att jag inte var nykter så var det värre än om det varit lördag. En gång hade sonen ringt och frågat om barnvakt och när dom kom var jag som ett frågetecken men man blev ju expert på att fejka och hitta på ursäkter.

Det som ändå blev droppen var förra våren en dag då vi var i stugan. Jag började dricka ganska tidigt, maken var ute och höll på med nåt. Jah somnade i soffan och vaknade att maken kom in rusande och drog batteriet ur brandvarnaren. Den tjöt för jag hade satt på potatis och somnat så den hade kokat torr och utvecklat rök och en hemsk lukt. Det värsta med detta är att jag inte minns att jag gjort det eller varför för det var inte ens middagstid. Då var faktiskt maken rasande för första gången och jag förstod att det här går åt helvete om jag inte gör nåt. Men det är fortfarande en gåta för mej hur det gick till och av förklarliga skäl vill jag inte fråga maken. Det var ändå en bra händelse för det blev min botten.

Det som slog mej nu först är att min man verkligen också varit en medberoende. Han har slätat över och inte låtsats om. Inte ställt mej mot väggen eller ultimatum. Förmodligen för att han också drack för mycket och då vågar man ju inte ställa krav på andra. Skulle han slagit näven i bordet kanske jag tvingats sluta tidigare. Men vi är i samma situation som Victoria beskrev och var det kanske Mammy? Att båda dricker men är inte redo att sluta samtidigt. Nu har jag fortsatt att vara medberoende men ställer mer krav och min man dricker sej full mycket mer sällan nu. Det går åt rätt håll.

enklare för mej att bara kopiera ditt inlägg rakt av, för jag håller helt med. Ändra lite siffror och data, så kan jag kopiera och klistra in i min tråd!
:-)
Kram!/MB

Och hur har den här dagen varit? Lika bra att fortsätta där vi var? :-)
Såg att jag skrev det sist.
Kram!/MB

Bea-Li, vad bra att du hittat inspiration genom Berra och Forumet.
Jag fick själv inspiration härifrån att ta tag i mitt drickande (har nu varit nykter i 23 dagar.) Önskar att jag kunde författa/uttrycka mig sådär klokt och vist som många av de andra som varit med ett tag, Mammy Blue, Santorini, Adde, Berra m fl, men har ibland svårt att sätta mina tankar på pränt. Förstår din ångest efter personalfesten, för jag har varit med om en händelse för några månader sen, som poppar upp ibland.
Nämligen en minneslucka, den första och förhoppningsvis den enda i mitt liv.

Det var så här att jag såg på mitt konto att ett taxibolag dragit en summa pengar från mitt konto, bara 70:-, och jag kunde inte fatta varför. Ringde upp dem och kollade om de haft nån körning den aktuella dagen till min adress, vilket de hade haft och jag frågade varifrån körningen påbörjades. Jaha, det var adressen utanför den pub jag ibland har gått till, och just den kvällen var jag där, satt och snackade med andra som inte spottade i glaset och så mycket kommer jag ihåg, att jag drack fem öl i ganska rask följd, på nästan fastande mage (hade bara ätit en soppa på hela dagen).
Kommer fortfarande ihåg vilka jag pratade med och om vad, MEN jag kan banne mig inte komma ihåg hur jag kom hem. Det konstiga är, att det är en kort promenad hem från puben, tar 7-8 minuter, men tydligen har jag då stoppat en taxi på vägen och betalt med kort - jag kom tydligen ihåg koden då, eftersom köpet gått igenom. Detta skrämde mig rejält!!! Himla otäckt, vad som helst hade kunnat hända. Jag har aldrig pratat om detta för någon, för jag tycker det är så skrämmande och pinsamt. Och vad vill jag säga med detta? För denna episod jag berättar hjälper knappast dig, men du ska veta att du inte är ensam om minnesluckor, om det kan vara nån tröst?

Men vet du vad? Nu är du ju en bit på väg, bara att läsa här och skriva av sig och ev få nåt svar eller fler är en viss hjälp.
Du skriver att du ska sluta dricka helt och hållet och det är en bra tanke. Som du säkert vet, och läst här, så finns det, i alla fall på vissa orter, hjälp att få. AA har hjälpt många, för min del var det först och främst min egen vilja att sluta och sen bra samtal med en kompetent alkoholterapeut, i kombination av Antabus, som jag begärde, då jag inte litade på mig själv. En vacker dag ska det förhoppningsvis kunna fungera även utan Antabus.

Jag önskar dig all lycka och förhoppningsvis lättar ångesten något snart.

Ja, som jag skrev i början, så är jag inte så bra på att ge råd och tröst, som "de gamla erfarna", men kände din smärta och ville försöka "peppa" dig och det är klart att du ska leva, men det måste till en förändring.

Massor av styrkekramar till dig!
//Cookie

Eller? Nej, inte alls! Man läser ibland kommentarer som att livet inte automatiskt blir lyckligt hela tiden bara för att man är nykter och det stämmer förstås. Livet är som det är ändå, upp och ner. Men jag har tänkt på att det går inte en dag utan att jag flera gånger under dagen känner lycka och tacksamhet över att jag inte längre dricker alkohol. Det är alldeles sant. Ännu efter, ja vad blir det nu, 1 år och 3 månader så tänker jag nästan varje morron på hur glad jag är över att få vakna utan huvudvärk och ångest. Förutom att det finns många tillfällen när det känns bra att vara "redo". Nån behöver skjuts, med gamla föräldrar kan det när som helst bli utryckning.

Jag vet, det låter närmast religiöst det här och det kan ju provocera den som kämpar men jag har inte kommit hit utan kamp heller. Jag har varit verkligt nere och även slutat och trillat tillbaka flera gånger. Men en dag är det nog och det är väl det som känns religiöst (utan att jag är det). Att känna att man nått botten och kommit upp, starkare än nånsin.

Det där vad andra ska tycka och tro, det spelar ingen roll längre. Det som jag haft sånt bekymmer för i början. Nu säger jag bara att jag inte dricker längre. Ingen frågar. Om nån frågar kan jag skylla på vikten, jag vill inte berätta för vem som helst. Om nån skulle fråga om jag har alkoholproblem kan jag nog svara ärligt.

Jag känner mej oerhört stark nu. Skammen över det som varit bleknar ju längre tiden går. Det känns som en fantasi, att jag verkligen satt inne såna här vackra kvällar och drack vin och var rädd att telefonen skulle ringa eller att nån granne skulle ringa på och se att jag var onykter. Gömma tomflaskor i sportbagen i garderoben. Ibland somnade jag i fåtöljen och vaknade mitt i natten. Sen på jobb och vara rädd att nån skulle komma för nära. Jag tyckte att jag inte fick baksmälla längre eftersom det gick bra att jobba. Lite huvudvärk ibland då det blivit för mycket bara. Men nu när jag inte dricker, då märker jag skillnaden. Nu vet jag hur det känns att må bra då man vaknar.

Jag har bestämt mej för att aldrig mer dricka alkohol och då kan det inte bli nåt funderande kring det. Jag minns var jag kommer ifrån, min bakgrund. Jag är teoretiskt sett en nykter alkoholist och jag känner också att ett glas vin eller två inte skulle vara nåt . Jag vet att jag inte nöjer mej med det och då får det vara. Det bästa är att jag inte saknar det heller.

Jag önskar er alla som vill det att komma till denna sinnesro.. Det går och det går att leva ett underbart liv utan alkoholen. Det blir bara bättre fast det är svårt att tro i början. Man känner saknad och sorg och även tristess men jag lovar, det går om! Håll ut lite till bara.

sjukt men jag har inte kunnat släppa funderingen på när en sån som Obama får släppa loss och supa skallen i biter ????? Tänk att vara bakfull när Putin ringer och tjatar ?!

För övrigt kollar jag väderprognosen och litar på att de har rätt och packar sommarkläder till helgen :-))
Ser fram mot ett spännande möte på fredagskvällen och 3 givande dagar i Gullbranna. Det kommer garanterat bli en bra helg det här :-))

Det er svart, men gar over. Ner du vel bestamt dig for att legga av sa kommer allt funka bra igen.
Du har en veldig drivkraft att legga ner detta beteende genom angesten du lever med nu?

Stora Kramen fra

LillPer

Hej! Jag har blivit inspirerad av dig Berra, att sluta dricka helt och hållet. Jag är kvinna, 33 år gammal, har man och två barn. Jag är rädd att jag kommer förstöra mitt liv om jag inte slutar dricka. Jag dricker väldigt sällan, kanske en gång i månaden. Under sommaren har det blivit mer, kanske en gång i veckan. Min man dricker nästan aldrig och i så fall bara ett glas. Mitt bekymmer är att jag inte kan sluta. Ibland går det bra med ett par glas men jag vill alltid ha mer. Vissa gånger dricker jag så mycket att jag inte minns nåt alls och då är ångesten total. Nu senast blev jag jättefull på en personalfest och skäms så jag dör. Vet inte vad jag sagt och gjort. Ibland går jag ut när min man och barn sover och festar på krogen och på efterfest med okända personer. Sist stack jag ut dagen före min dotters 3-årskalas och var förstås helt förstörd på kalaset. Eftersom det ibland går bra med ett par glas har jag inte velat inse att jag har problem men efter den senaste tidens eskalerande drickande och minnesluckor gör mig rädd! Jag vill inte förstöra vår familj och måste inse att jag är på god väg. Min man inser inte vidden av problemet eftersom jag döljer det för honom. Jag har tidigare tänkt att jag ska sluta men sedan fallit dit igen när jag tänkt "bara ett glas". Efter personalfesten har jag sådan obegriplig ångest att jag inte vet hur jag ska ta mig igenom dagen. Och det har gått fem dagar nu! Orkar inte leva så här längre!

Du orkar resa dig med stöd av oss här, det är jag säker på. Varmt välkommen tillbaka Rosen ♥

Japp. Arg som ett bi.
Och jag funderade en hel del över detta och kom fram till att för min del handlade det mycket om ilska jag byggt upp under många år som missbrukare. Då jag ofta levt tyngd av skam och ångest pga hur "dålig" människa/mamma/vän/kollega jag var, tillät jag mig många gånger bli ganska illa behandlad och lät mig tryckas ner av människor som blir tillfredsställda av att förminska andra. Jag var ett lätt byte.
I takt med att självkänslan började komma smygande tillbaka blev jag så jävla förbannad på allt och alla och flera gånger tog/tar det fortfarande/ för stora proportioner. Jag markerade hej vilt, till höger och vänster.
Det har lugnat sig lite, och jag märker av att människor som tidigare, under mina alkisår, använt mig som dörrmatta har ett annat förhållningssätt till mig nu. Utan att jag behöver vara en furie. Häftigt temperament har jag /lider jag dock av fortfarande. Det är ett personlighetsdrag jag behöver jobba med. Har tänkt på det en hel del då det ställer till det för mig eftersom jag samtidigt bär en konflikträdsla (även om även den minskar i takt med nyktra dagar). Detta är ju en synnerligen obekväm kombination som resulterar i att jag drar iväg en giftig svada med blodet rusande i kroppen, och sedan har ont i magen över vad konsekvensen ska bli. Resultatet blir ofta ett kraftigt energi-tapp. Giraffspråket, som min vän Mulletant återkommer till då och då, är något för mig att öva på. Fast jag blev ganska irriterad (provocerad?) då jag hörde om det första gången (så klart!). Fattade inte poängen med att vara en mes?! Men det börjar landa bit för bit.
Å andra sidan tror jag att min ilska hjälpte mig på vägen. Det finns en styrka i det, att ha lite jävlar anamma, som jag kanske kan använda mig av om jag inte låter den viljelöst styra mig.
Jag hoppas din dag blir fin, trots obekvämt statsbesök. Har tvnyheterna på och det verkar vara ett väldigt ståhej där nere i Människobyn!

härligt att läsa.

Lustigt hur människan funkar egentligen. Vi kan fly våra rädslor/minnen/demoner i år för att sedan stanna upp, vända oss om och upptäcka att det enorma och extremt farliga som vi trott har jagat oss, egentligen är en rätt så ynklig skapelse. Kanske ful att se på men som i sig inte kan skada oss alls.

för ditt välkomnande MB!
Ja, här finns mycket matnyttig läsning.
I helgen var jag på den årliga kräftskiva med de närmaste kompisarna med respektive och det gick riktigt bra.
Inget tjat om; varför ska inte du dricka, o.s.v.
Nu har jag berättat för de flesta att jag försöker sluta och de hade förmödligen "skvallrat" innan festen så de andra visste nog redan.
Jag höll mig till Carlsbergs alkoholfria öl. Nu har jag hört de som trillat dit på att dricka dessa alkoholfria öl (0,5%) så det är inget jag rekommenderar men jag tycker det är goda och för mig funkar de ihop med Antabusen.
Jag hade kul och framför allt; man mår så jäkla bra dagen efter.
I kväll blir det cykelmeka och övningskörning med dottern så det blir inget "firande" av Lillördagen för min del!
Sköt om er!

för era välkomnanden Fia & Adde!
Ja här finns verkligen en guldgruva av erfarenheter att gräva ur. Bra att det finns de som även skriver om misslyckanden. Självklart är det trist med återfall men tyvärr så tror jag att återfall är en del i tillfrisknandet, hur knäppt det än kan låta. Själv så var jag otroligt peppad första tiden i våras och lovade hurtfriskt att; Nu ska jag aldrig mer dricka. Vad händer? Jo man kör rakt ner i diket efter en tid. Efter det så skäms man som en hund. Jag hade ju lovat så mycket.
Jag tror att man inte inte ska skämmas allt för mycket över dessa dikeskörningar. Risken är att skammen gör att man börjar tänka att det spelar ingen roll, att man ändå aldrig kommer klara det och att man lika gärna kan fortsätta att supa.
Det resonemanget tror jag är värre än alla återfall tillsammans.
Nu tar jag sats igen, men håller lite lägre profil den här gången.
Jag ska hålla er uppdaterade i min tråd Hej då Spritdjävulen.
Ha det gott!

Är jag här efter en ganska lång tid i flyktens teckan ifrån vardagen. Orkar jag resa mig nu? Är det dags nu att ta tag i livet och ge mig själv en chans till. Det önskar jag av hela mitt hjärta.

HIHI! Ingen fara Adde! Snarare tack, ska leva efter ditt råd som var välkommet. Nu slipper jag kanske en volta på Hinseberg då jag beslutat mig för att INTE ta omvägen via Grand Hotell. Kram på dig och ha en bra dag!

Fia

kommentar du inte vill ha kanske, Fia :-)) Men idag har du ett jättebra tillfälle att öva dig i tålamod och "Lev och låt leva" :-)))

Även jag har funderat mycket på dig Morla så hör gärna av dig om du känner att du orkar.

Fia

Kul att ha dig "tillbaka" Victoria. Att läsa och fundera kring. Du skrev att du hade så många typiska alkistecken så min fråga är; Blev du också så där jätteilsk, som jag är, i början av nykterheten? Idag är jag galen på Obama för att han kommer till stan och trafiken tydligen ska trassla. Vilket betyder att jag och många med mig ska upp tidigare för att hinna i tid. Jävla karlslok känner jag! För jag är inte morgonpigg. Han förstör mitt schema. Hinner inte titta in till doktorn på morgonen och ser redan kaoset på tunnelbanan framför mig. Arg! Vad ska hit för? Enligt den glosögde Reinfeldt så ska de ju diskutera "ingenting" då annat vore "opassande"?

Idag är jag FurieFia

Haha, kom på en sak. Kanske var det det min man till slut gjorde - tog hissen! Eller sladdade ner för ledstången! Det skulle just vara likt honom faktiskt:-)

Hmm, ja MB, så kan man nog sammanfatta det egentligen. Vänta in den andre.
Precis som hemma hos Fia, har min man haft inställningen att jag överdrivit mitt alkoholproblem (det är ju bekvämast så). Och framförallt har han själv inte något sådant! Jag har varit osäker, hans missbruk har skiljt sig från mitt. Jag blev beroende, började dricka mer och mer hemma i min ensamhet för att få pimpla på ifred. Alla klassiska alkistecken kunde jag pricka av. Medans min man nog egentligen "bara" är en festprisse, älskar partyn och är allmänt översocial (själv är jag rätt osocial utan minst en vinare innanför västen).
Ganska snart efter att jag börjat min nyktra resa blev det tydligt att jag varit den som (oftast) dragit igång vårt drickande. Nu när jag inte gjorde det blev det mer sällan drickande för hans del, men fortfarande gick det överstyr då han väl drack. Nu var jag dessutom nykter och var tvungen att ta in eländet utan egen vindimma som kunde förmildra omständigheterna.
Min inställning var att avvakta, dels på inrådan av andra här som gått vägen före mig. Inte ta några viktiga beslut om stora livsfrågor förrän jag var trygg i min nykterhet. "Det viktigaste först, en sak i taget...". Jag trodde också länge att jag skulle kunna leva med att han drack sällan och med måtta, men även det blev ohållbart eftersom jag aldrig visste när nästa karatefylla skulle komma, även om det sista vändan gick ett år mellan gångerna. Tiden blev bara en transportsträcka till nästa gång, oron i magen, de ständiga diskussionerna om när, hur mycket, med vem...Turerna har varit många under de här åren. Hot, böner, ultimatum. Löften...som sen brutits då något tillräckligt roligt dykt upp.
Samtidigt har jag kunnat se att något växt i honom under tiden (annars vet jag inte om jag kunnat hålla hoppet vid liv) Jag har sett förändringar, hört nya nyanser i rösten, nya tankebanor. Men vet ni, det tog ju tid för mig att komma till den punkt där jag befinner mig idag. Och jag började min resa mot tillfrisknandet långt före honom. Egentligen för många år sedan, då jag först reflekterade över mitt drickande och började längta efter något annat. Men då var det ändå flera år kvar av ångest och förnedring innan jag tog steget hit, till forumet, för att finna råd och stöd. Och även då jag väl hittat hit fortsatte jag ett tag till att hatta mellan insikt och förnekelse. Jag måste komma ihåg att det är en process som måste få ta tid - även för honom. Och ibland har jag tyckt att vi inte kommer någonvart, men så lossnar något ytterligare och vi har kommit ett steg närmare varandra igen.
Jag kan ju bara tala om hur det varit för oss, och säkerligen kan det vara så att man ingen tid har att ge, beroende på missbrukets art och omfattning. Det finns grader i helvetet, det gör det ju faktiskt. Man får aldrig någonsin stå ut med våld eller rena kränkningar. Och som i mitt fall, där jag själv har alkoholproblem, måste jag alltid och alltid sätta min egen nykterhet främst. Än idag vill inte min man riktigt kännas vid hur stora problem vi faktiskt haft med alkoholen, kanske kommer vi aldrig vara överens om just det - kanske är det inte heller nödvändigt, det viktiga är att han förstått att han skadar mig och vårt äktenskap om han dricker, och att han valt (VALT är ett avgörande ord här) - må vara på grunder olika mina - att därför sluta. Fungerar det, så är målet uppnått, fast vi tagit oss dit var för sig.
Jag har saknat forumet och det känns skönt att ni finns här. På återseende och varm kram till den som vill ha en!

Nog kan jag se en slags andlighet i saker och ting, håller trots det med Markatta att man för katten kunde skriva om texterna - det finns nog en eller annan som lagt benen på ryggen efter det första mötet med sådana formuleringar! Själv är man ju strängt religiös uppvuxen och är van att gäspa varje gång Gud nämns ;) Skämt åsido - för min del blir det ngn form av försyn som får ta platsen, om jag ersätter gud med min egen person (även den förfinade versionen) blir det svårt för mig att se var kontrollbehovet slutar och förtröstan börjar.
Du har nog rätt med feedbacken, Markatta! Man är så van vid den att man inte fattar att all kraft till förändring sitter inuti. Och att våra impulser att ge andra råd är en av huvudorsakerna att vi hamnat i dessa beroenderelationer. Har inte tänkt på det ur den synvinkeln - tack för tipset! Vissa saker kan man ju trots allt ta till sig ;-)
Kramar till er båda!

Har haft en riktigt bra dag idag! Funnit en ny vän (Ja, du Adde) samtidigt som jag har täääänkt att göra rent i kolonistugan. Höststäda men det stannade med tanken. Satt mest i min solstol och slumrade. Toklycklig över att vara ledig en vardag - vilket jag givetvis får ta igen i helgen. Men att jobba helg stör mig inte så mycket längre, tvärtom så ger det mig ännu ett skäl att hålla mig nykter. Nu blir det matlagning. Tänker att maken ska få kalvlever för det är jag sugen på. Dessutom var det prissänkt!

Fia

där med att bli åtslängd ett recept på Antabus och tro att jag skulle fixa det själv så var det första gången jag sökte, nej !!, KRÄVDE hjälp så det känns igen :-(( Jag fick komma och dricka en plastmugg varannan dag en månad sen fick jag receptet och tack och hej.

Riktig beroendevård det av ett ställe som fortfarande finns kvar av nån konstig anledning ?? Förmodligen för att då har kommunen uppfyllt lagkravet på behandling.

Har jag inte sagt det förr så säger jag det nu : Välkommen Villvaranykter !!