Senaste kommentarerna i forumet

Bra att du kan glädjas åt er semester, du var ju lite orolig innan ni åkte.

Som mamma till en son med Aspergers förstår jag vad du menar.

Kram!/MB

till åren och nykterheten! Fantastiskt Fina Fia - det är du! / mt

Funderade lite medan jag läste era inlägg. Jag tror av egen erfarenhet och efter att ha läst så ögonen går i kors så här:

Ett bra mål att jobba för är att någon gång under 2014 bli vit. Varför tänker jag så? Jo, vi har lätt för att slå oss själva i huvudet med våra misstag och tillkortakommanden, och då använda det som ursäkt för att dricka, "det gick ju åt pipsvängen redan 5 januari, så då är allt förstört".

För egen del höll jag på med olika varianter av att dra ner, sluta, misslyckas, testa på annat vis i nästan ett halvår innan jag hittade min nyckel till friheten.

Det viktigaste är nog att man ser upp för misslyckandets undergrävande verksamhet. Okej, jag åkte dit så det small igår, VARFÖR blev det som det blev? Hur gör jag nästa gång för att undvika den fällan?

För egen del jobbade jag mycket med hur jag tänker, jag kom snabbt fram till att om jag ska gå omkring och sörja och sakna, så kommer jag snart att vara en zombie, och det var inte riktigt vad jag ville. I mitt fall, vad var det jag skulle "sörja"? Baksmälla? Ångest? Dåligt minne? Fanns det något positivt kvar för mej med att dricka? Jo för all del - första femton minuterna efter att jag druckit dagens första alkohol. Att då ställa 0,3 timmars välmående mot 23,7 timmars elände... Det var ganska lätt även för en matte- hatare som mej att räkna ut vad jag ville göra.

Det kräver tankeverksamhet att lägga av tror jag, lite "try and error" och tålamod med sej själv...

Kram till er och Gott Nytt 2014!
/MB

Grattis till dig Fia! Förstod inte vilken dag det var du fyllde, så då blir det nu i efterskott. Tack också för att du orkade skriva inlägget i Santorinos tråd. Jag känner mig för uppgiven och arg för att få fram något av värde. Kram

Det vankas mot 2014 och jag tänker som många andra, lite patetiskt, att förändra något i mitt liv och eftersom jag befinner mig i detta forum så vet alla att det handlar om drickandet. Jag ska förändra mitt drickande. Hur det ska bli, se ut har jag inte riktigt klart för mig men jag ska börja med dag 1 på onsdag. Det jag helst av allt vill är att kunna dricka normalt, lite och sällan. Jag har några inbokade skojigheter i januari och jag har inte bestämt mig för hur jag ska göra då. Men jag har bestämt mig för att göra ett allvarligt försök till att förändra mitt drickande och ett löfte om att det här är sista chansen, fungerar ej måttligheten så får det bli ett totalt slut. Jag har rensat ut skåp och flaskor, åker bort i dag och kommer hem till ett någorlunda alkoholfritt hem (mannen har lite flaskor) men jag brukar aldrig röra dem.

Tack m-m för ditt råd. Jag överväger att gå och prata med någon. Det är också en tröst att det blir bättre med tiden. Denna gång känner jag att det är på allvar.

Spes

Hej MB! Vill bara önska dig en riktigt härlig resa och en bra flygtur- vem vet? Du kanske kommer att älska det. Krya på dig och tänk på att det kunde ha varit värre- du kunde ha varit bakis!

Kram Fia

ps: Glöm inte var du ska logga in om toktankar föds på semestern!

Tack vänner! Nu är jag Tant, en nykter tant! Det blev en bra födelsedag och trots bara två timmars sömn så är jag en fräsch tant. Tack för skålen Pellepennan och lyckönskningarna från alla. Någon Thaiboxning fick jag inte se för visst gick resan västerut.

Kramar tillbaka. Tant-Fia

har jag, som du skrev i ett tidigare inlägg, slutat kommunicera med. Jag noterar den, men lyssnar inte på vad den vill säga. Måste lära mig att försöka göra tvärtom - lyssna på magkänslan och sluta kommunicera med hjärtat, i alla fall i relation till honom.

"Han hade styrt mig under så lång tid( eller jag hade låtit mig styras) att jag inte längre visste vad jag tyckte eller tänkte, vem jag var eller vart jag var på väg utan honom. Sjukt nog så kände jag mig under en lång period än mer värdelös och osynlig utan mannen. Han tryckte så ofta ner mig, långt under skoskaften, han krossade mig totalt men det var också han som hjälpte mig upp efteråt, byggde upp mig igen och höjde mig till skyarna,satte mig på en pidestal för att sedan när det passade honom slå undan benen på mig igen och se på när jag föll.." Jag blir nästan rädd när jag läser det du skriver - det är exakt så det är!

Jag vet att de känslorna kommer att komma, när hela mitt jag bara vill krypa ihop i hans famn och känna mig trygg. Trots att jag vet att det är en falsk trygghet som inte ger någonting mer än för ett kort ögonblick. Jag vill inte ha några band till honom - jag skulle önska att jag bara kunde radera ut honom ur min hjärna. Samtidigt som jag...fan. Den här gången måste det gå. Jag har inget liv nu och jag kommer aldrig att få ett liv tillsammans med honom. Jag älskar honom inte. Det är något annat.

2014 ska bli mitt år. Det året då jag kan kravla mig upp på fötter igen. Kanske inte sträcka på mig i en rask promenad, men i alla fall ta några stapplande steg...

Kära Santorini! Har man inget gott att tillföra så sägs det ju att man ska vara tyst. En bra devis som jag nu medvetet kommer att skita i eftersom jag vill att du ska veta att även andra ser det du ser. Och om det bara kan få vågskålen att tippa det minsta lilla mot att stanna så är det värt det. För vi är många här som uppslattar och behöver dig. Jag vill inte mista en bra vän bara för att låta ett stort barn ta plats.

== inlägget redigerat /magnus ==

Stanna på kalaset Santorini! Jag uppskattar vuxensällskapet!

Kramar Fia

Askan, det är samma för mig, jag har också lyckats dra ner väldigt - MEN det verkar skett till priset av att när jag väl dricker så blir jag brakfull. SÅ var det inte innan, då drack jag finvin - mycket och varje dag, men nu förlorar jag istället lättare kontrollen när jag väl dricker. Inte varje gång, men om det blir mer än 1-2 glas så verkar det vara kört. Jag är glad för att jag börjar kunna se det nu iaf, och det gror en liten känsla nånstans långt in att jag är beroendeproblematiken på spåren, att jag nån gång kanske kommer att förstå allt detta och också kan förändra det.

kram N

Vad bra att du går vidare med dina planer och att du söker stöd utifrån! Vad glad jag blir! Har tänkt mycket på dig och läst dina och andras inlägg men har inte haft möjlighet att kommentera då huset har varit fullt hela julhelgen.
Precis som alkoholhjälpen skriver så har din situation så många fler dimensioner än" bara" alkohol. Det är det jag har försökt att förmedla när jag säger att det är så mycket lättare att lämna en "vanlig alkis". I ditt fall är alkoholen i bisak.

Jag upplevde i min första relation att han faktiskt använde sitt missbruk för att skrämmas ibland. Kanske din man gör samma sak.

Du är så insiktsfull,klok och stark! Du klarar att ta dig vidare och kommer att skapa ett tryggt och harmoniskt liv för dig och dina barn!

Förbered dig mentalt på de känslor du kommer att drabbas av så att du inte går i den fällan att du" följer ditt hjärta". Tänk på att du har levt länge under en kontrollerande och manipulerande persons makt och detta kan sätta sina spår.

Jag minns hur osäker jag kände mig på mig själv, vilsenheten och faktiskt saknaden av det kaos som hade blivit min trygghet efter att jag hade lämnat min första man.

Han hade styrt mig under så lång tid( eller jag hade låtit mig styras) att jag inte längre visste vad jag tyckte eller tänkte, vem jag var eller vart jag var på väg utan honom. Sjukt nog så kände jag mig under en lång period än mer värdelös och osynlig utan mannen. Han tryckte så ofta ner mig, långt under skoskaften, han krossade mig totalt men det var också han som hjälpte mig upp efteråt, byggde upp mig igen och höjde mig till skyarna,satte mig på en pidestal för att sedan när det passade honom slå undan benen på mig igen och se på när jag föll..

Det var mycket smärtsamt och svårt att inte gå tillbaka till honom när hela mitt jag hungrade efter hans bekräftelse och erkännande. Jag hade så länge levt för de korta perioder eller ibland stunder som han tillskrev mig något värde att jag inte upplevde någon mening med livet när jag inte längre hade tillgång till de ögonblicken.

Än idag kan jag, när jag hamnar i kris eller har det jobbigt av någon anledning, drabbas av en lust att söka stöd hos exmannen. Jag
vet ju att det är en fälla men så fungerar tyvärr en del av oss som levt med en misshandlare. Man får på något konstigt sätt starka band till den som plågat och det kan vara svårt att stå emot.

Med detta vill jag inte skrämma dig utan bara förklara vad som kan hända rent känslomässigt. Blanda inte ihop dessa känslor med kärlek. Försöka att om de känslorna kommer, tänka på att det är effekterna av den hjärntvätt han har utsatt dig för och att du har styrkan att stå emot. Med tiden blir du varse att du kontrollerar dina tankar och känslor och då blir allt så mycket lättare.

Jag inser att det är en skakig och kanske skrämmande resa du nu ger dig in på men den leder till så vackra platser att det är värt varenda strapats och vartenda skavsår som kommer upp under vägen.
Framtiden ser ljus ut och du är värd allt gott som kan ske en människa!

Du ger så mycket till andra och vi är många som blivit styrkta av din omtanke och värme. Hoppas att du kan se vilken stor och bra person och mamma du är!

Krammar Lilleskutt

Ok, jag är med. Är i en process där jag ifrågasätter mitt drickande, har insett att jag har ett beroende, och har senaste månaderna skurit ner avsevärt, dock inte alls nöjd än - eller "ur farozonen"" på ngt sätt så jag tänker under kommande år arbeta ännu mer för att knuffa ut alkoholen från centrum i livet till marginalerna nånstans. En dag i taget. Kram!

/N

Det är kanske är förmätet av mig att tro att jag kan tolka dig genom dina inlägg. Men genom detta lilla fönster tycker jag mig dock kunna skönja en uppgiven och nedstämd människa med en förlorad självkänsla. Men samtidigt ser jag också en begåvad, beläst och insiktsfull person.

Vad som är hönan eller ägget är inte lätt att veta med det är kanske din personlighetsuppfattning som du skall jobba med istället för att slippa alkoholmissbruktes ok. Självmedicinering är ju ett numera populärt uttryck för överdriven alkoholkonsumtion och det är kanske precis det du använder alkoholen till.

När jag var ung, och det är nu ett bra tag sedan, var de mjuka värdena mycket i ropet. Det mesta analyserades utifrån ett mjukt perspektiv och det sociala engagemanget var väldigt stort. Då myntades ett uttryck som i sin kärna präglade den tiden ”Pelle super, men varför super Pelle”. Att hitta ett orsakssammanhang för ett beteende blev normgivande.

Du behöver kanske vägledning på vilket sätt du kan komma tillbaka på rätt spår igen. En vägvisare som stöttar dig och som försöker hitta orsaken till det som gör att du ständigt glider bort från det du uppfattar som ett tryggt känslomässigt liv.

Ibland måste vi ta beslut som kanske inte alltid är så kul att göra för att vi skall må bättre eller t.o.m. må jättebra. Att behöva använda droger för att stå ut med sitt liv är ju i grunden helt vansinnigt. Åtminstone i den här delen av världen.

Ta hand om dig nu och om du inte vet hur, låt någon du har förtroende för hålla dig i handen tills du har kommit underfund med hur du skall göra.

För att vara lite poetisk så här i slutet av året tycker jag att du skall låta 2014 bli det året som Fågeln Fenix i dig fick flyga fritt.

May the Force be with You

Kollade direkt om någon skrivit i tråden och blev alldeles varm i hjärtat när jag såg att ni var några som svarat på min trevare..Huvudet dunkar fortfarande av gårdagens rödvin och jag har en andedräkt som en drake gissar jag.

Lexus och Vill Sluta: jättekul att ni vill hänga med på resan. Oroar mig lite för att nyårsafton kommer att bli EXTRA ALLT på grund av detta löfte, men hoppas att de av oss som fortfarande dricker då kan hålla oss lite i schack i alla fall..vad har ni för tankar/knep?

Till Mammy Blue: är rädd att min "cliff hanger" kanske fick mig att låta mer intressant än jag verkligen är....

Såhär ligger det i alla fall till för min del:
Tillhör vad jag tror är den "nya typen" av alkoholister som lever ett på ytan perfekt liv med bra jobb och fungerande äktenskap. En sådan som smygdricker redan kl 17
när kids har hämtats på fritids och man börjar steka köttfärsen. Vanligen dricker jag då ur kaffekopp för att barnen inte ska se. Sen blir
det 2-3 glas vin före maten och sedan 3 glas till under/efter maten, dvs ca 1 totalt flaska vin per kväll (fick total panik när jag gjorde den matten) Somnar gör jag runt kl 22 allt oftare efter att ha grälat på min man eller son för något ganska obetydligt. Blir nämligen extremt grälsjuk och lättirriterad numera när jag druckit. Så var det aldrig förr. Nästan det som jag tycker är värst. Och generellt att min son börjar märka. Annars händer inte så mycket mer av mina fyllor än att jag somnar tidigt dvs ramlar inte och kräks inte. Jag kan fortfarande ha enstaka dagar i veckan som är nyktra men de är inte många kanske 10 per månad. När man vaknar efter en nykter kväll känns kroppen helt konstig..kan då bli lite nyfrälst men det håller bara till nästa helg. Vi går på en hel del middagar och då dricker jag alltid mest av kvinnorna. Kan helt enkelt inte sluta dricka när jag börjat. Detta J-vla vin!!!

Styrkekramar till er alla!

till dig från mej på årets nästsista dag. Hoppas att du har det bra, så bra som det är möjligt. Ta väl vård om dig, barnen och om dina framtidsdrömmar. Framtiden börjar faktiskt här och nu... och i övermorgon börjar ett nytt år i kalendern. Kram, kram / mt

kära, kära du! Tänk så mycket vi delat, så fint det känns / mt

Heja dig - minns att du inte är ensam!
Styrkekramar, många - lägg några i fickan eller handväskan så att du har att ta fram i reserv när det blåser / mt

... att ni inte ville mig illa, men jag kände att jag behövde förklara mig mer eftersom det är så många saker runt omkring.

Ja, Markatta - jag har mycket mindre kontakt med exets familj - men då och då när det kör ihop sig och han blir arg på mig för olika saker (tex att jag PRATAT med barnen om simskola - "för det måste jag faktiskt få samtycke av honom innan jag anmäler", eller att han plötsligt bara blir förbannad som han kan bli) då kommer det ofta ett litet samtal, mail eller sms från någon i hans släkt - antingen med skäll eller med ord som att "förstår jag verkligen vad jag gjort och innerst inne har vi ju så mycket kärlek kvar, ska vi inte försöka igen" - och oftast kan jag hålla mig ifrån att svara eller ens kommentera, men när jag plötsligt stod där ansikte mot ansikte med någon så var det inte lika lätt att avskärma sig.

Jag har så många planer för saker, planer som jag själv tänkt igenom men framför allt som jag fått hjälp med av min samtalskontakt för att vara beredd på saker som kan hända med exet och hans familj, men jag hade inte tänkt på detta - och nu känner jag ju att jag skulle ha sagt "Vill inte lilla flickan åka så behöver hon inte" och tagit med henne hem. Som du skriver Markatta: de är inte vårdnadshavare och väljer pappan att inte vara där så behöver jag inte lämna. Det är ju bara det där lilla att jag är rädd för att han ska använda det emot mig, sätta dit mig...

Känner med dig - förstår att det inte är lätt att ha en ledsen och en arg/manipulativ förälder... Ni vet ju hur ledsen jag är emellanåt - men jag är inte ledsen med barnen: jag försöker verkligen bara tänka på att de ska ha det så bra de kan (och dessutom uppskattar jag tiden jag får "själv"; att kunna gå och träna, gå promenad, åka hem till en kompis, gå på stan, pyssla "utan att tänka på barnen"osv):
- jag försöker uppmuntra dem att se att det är bra att träffa mamma OCH pappa
- jag försöker tala om för dem att jag har det bra när de är hos pappa; att jag tänker på dem men att jag gör saker som jag mår gott av (som de vanligtvis inte vill göra) så att de inte ska oroa sig för mig.
MEN: jag försöker också vara öppen för de saker de berättar "Pappa säger att jag inte får gråta för då kommer det monster som kan ta mig", "pappa blev så arg för att jag kissade på mig så att han vägrade prata med mig", så fort jag säger till barnen så svarar stortjejen med rädsla i rösten "Mamma, jag älskar dig" eftersom hon själv berättat att pappa brukar säga att si eller så "skulle du inte göra om du älskade mig" osv och bemöta det och säga att det är faktiskt inte ok att säga så (förut var jag så rädd att säga till barnen att exsambon sagt fel/dumma saker osv, rädd att han skulle använda det emot mig, men både barnpsykolog, socialtjänst och samtalskontakt styrker mig i att jag behöver visa barnen att det där är fel)

Men bara som att när barnen är hos mig: om de vill ta med en leksak till pappa så låter jag dem göra det, för jag resonerar som att det är deras saker, men de kommer då och då och säger att de vill ta med en leksak från pappa men det får de inte - det är ju som att visa att det är pappas saker?! En gång frågade jag exet och sa att det är ju barnens saker så de kanske kan ta med om de vill (och jag lovade verkligen att jag skulle se till att sakerna kom med tillbaka till honom!) - men då sa han att han "i samråd med sin familj bestämt att de saker som barnen får av honom, hans föräldrar, bror osv de ska stanna hos honom så att inte alla roliga saker minsann hamnar hos mig"... Jo, för jag har ju verkligen stor glädje i om barnens alla roliga saker är hos mig, och framför allt när inte barnen är här...

Ypgi, som jag skrev så förstår jag att du inte menade illa! Och jag förstår hur du tänkte med "normal separationsångest" - men det har vi klarat av för ganska många månader sedan.
Jag ska träffa socialtjänsten om en vecka igen och då kommer jag att ta upp detta (de har redan reagerat på att exsambon har barnen så lite själv - mer än halva tiden så är hans föräldrar eller bror med familj där och sover över när han har barnen?! De senaste två månaderna har någon varit där 6 av 8 tillfällen när han haft barnen?! Jag vet ju varför - de skulle aldrig erkänna det, men det är för att han inte ska tappa tålamodet med barnen, därför stöttar de upp, och det är ju bra på sitt sätt, men då anser jag att jag som vårdnadshavare skulel ha mer tid istället för att barnen fostras av mamma samt pappa-farmor-farfar-bror-svägerska där de dessutom får höra/blir tillsagda en hel del konstiga saker)

Du har rätt: jag ska tänka på att tala om att pappa bestämt - så det inte blir att jag ska vara ansvarig.

Tack mt: ja, detta har varit Förändringens År i mitt liv - jag var ute med en vän igår och vi pratade om Mitt År och jag känner mig lite stolt och glad: jag insåg att jag inte behövde leva som jag gjorde, jag kämpade och tog hjälp och jag har stunder då jag är svagare, stunder då jag -är mycket ledsen, men jag har lärt mig många saker (stora och små):
-att ta hjälp kan hjälpa mig att inse att jag har inte fel
-att ta hjälp kan hjälpa mig att lösa saker
-jag kan och jag gör!
-saker och ting löser sig, försök att gå på magkänsla (finns den inte så kommer den!)
att vara ledsen är inte dåligt: det är en känsla som går över!
-jag mår mycket bättre idag - jag är som sagt ledsen ibland, men så mycket mindre än vad jag varit förut

Önskar er alla ett gott slut på 2013 och ett bra 2014 - ta hand om er och gör det ni vill och behöver göra!
Kramar i mängd!

Alla möjliga känslor snurrar runt i kroppen nu. Jag kunde tyvärr inte få träffa samma samtalskontakt som jag hade förra hösten där, men det fanns anteckningar så att jag inte behöver dra allt från början, utan att vi kan börja där jag är idag. Det känns...bra. Skönt. Lättad. Och samtidigt vettskrämd. Jag är så rädd att han ska få reda på mina tankar och planer på något sätt. Och samtidigt så är det ju det jag vill, men att jag ska hålla i taktpinnen och inte bli överraskad. Jag vill ha kontroll på det som ska hända och när det ska hända. Kontroll så långt det går i alla fall. Jag är orolig för allt och ändå inte.

Gott Nytt År till dig också, Mulletant! Och till alla er andra också som har hjälpt och stöttat mig på min resa!
Kramar :)

besökt ett AA-möte? På vilka grunder benämner du AA för en klubb för inbördes beundran? Vad ger dig rätten att värdera och sätta stämpel på andras verksamhet?
Jag önskar dig all lycka med dina föresatser för 2014. Och ett gott slut 2013. / mt

för ett litet lagom nyårsfirande, nio personer, vuxna och barn. Jag antar att ett par kommer att dricka vin till huvudrätten och övriga a-fritt/a-lågt. Nyåret 2011 var det sista (hoppas jag) som vi drack vin mg och jag. Och då drack vi enligt överenskommelse två glas (kontroll;) och han drack en öl redan förmiddagen dagen efter (kontroll 2 ;). Så var det då, så var JAG då och han... fångade i beroende och medberoende. Jag känner igen... och känner igen... och känner igen mönstret, när jag läser här - inte de fula(ste) orden och handlingarna men mönstret. De brutna löftena, sveken som gör så ont, så ont och får en att tvivla på sig själv och sitt förstånd.

Hur kan den nödvändiga insikten att det är bara sig själv man kan förändra nå ut till de många som lider?

Efter många år av smygdrickande eskalerade mannens missbruk och vårt liv inrymde allt det som inryms i missbrukar-/medberoendemönstret. Tjat, gnat, försöka-prata-förstånd, information-om-andra-som-blivit-nyktra - vill-inte-höra, böner, löften, brutna löften, nya löften, svek, hårda ord, förtvivlan, gråt, hot... Inte våld, inte nedsättande ord mot mig men ändå... så ont, så ont. Berra skrev om morgonrocken - jag möter också saker i hemmet som påminner... Igår en vacker ljusstake i form av ett hus... köpte den och skulle ge den efter 50 dagars nykterhet som en inbjudan till ett "nytt" liv - det blev inte så. Då. Ändå - trots det lilla minneshugget - glad att jag inte slängde den i vägg eller golv för den är vacker. Alla kort jag skrev, hoppfulla, förlåtande... kort som jag ibland lade på nåt gömställe jag hittade... Ja, herregud... och det enda som hjälpte var att jag gick. Tog steget över tröskeln och meddelade att nu har jag lämnat dig. Förtvivlans dag följde. Förtvivlans dag som faktiskt följdes av hoppet om en annorlunda framtid som ingen av oss visste då hur den skulle gestalta sig. Frånsett den första månaden finns hela den resan dokumenterad här på forum.

Längs vägen har jag sett och övertygats om det jag skrev ovan: Det är bara sig själv man kan förändra. Och det gäller inte bara mig.

Vi har haft en vilsam julhelg i djup gemenskap. Sett Katarinamässor på SVT-play. Idag kan vi ta varandras händer och läsa Sinnesrobönen i gemenskap - också säga att jag orkar inte just nu... och återkomma. För inte är det lätt hela tiden.

När man läser i efterhand vet man ju något om "slutet" - och när det gäller levande berättelser är slutet = hur det är idag. Här och nu - inte imorgon. De gäller alla berättelser här på forum. Det betyder att när vi som skriver här tagit våra steg, ibland stora språng, ibland hopp från trampolinen - då, i steget/språnget/hoppet vet vi inte var vi landar och hur det "slutar". Men i efterhand tror jag att vi är tacksamma att vi vågade, att vi i backspegeln ser att vi gjorde det "rätta". Vi hade modet att förändra det vi kunde - och ofta kan man mer än man tror.

Länkar till en artikel om Olle Carlsson http://www.aftonbladet.se/wendela/article12063012.ab

Nu kommer dagen, med sol. Jag önskar alla forummänniskor och -vänner ett gott slut på 2013 och ett Gott Nytt År! / mt

Mig och säkert många andra så otrolikt mycket kunskap och förståelse för den sjukdom vi lider av.
Angående mitt inlägg där jag omnämnde forumet som en klubb för inbördes så är det inte ngt negativt.

Se bara på AA. Där kan man prata om en klubb för inbördes beundran.
Och den fungerar, bevisligen så är det ett av de bästa sättet att avhålla sig från att falla.

Att sedan jag kommit till insikten att forumet inte passar mig just nu, gör inte att jag skall dra mig tillbaka.
Nä, men jag behöver inte vara här JÄMT.
Men redan när jag börjat skriva så retar jag upp folk, och det är inget jag eftersträvar.

Så då kliver jag åt sidan.

Med dessa ord vill jag om önska dig ett gott slut och ett underbart 2014.
Kramar/A

Det är gott om goda kloka personer här, du är en av dem!
/A

sjösättningen vill jag komma ihåg.........
Men jag är på!
/A

det enda möjliga! Ta hand om dig. Allt gott / mt