Senaste kommentarerna i forumet

Raderade mitt inlägg då jag skrev i affekt och egentligen skrev för detaljerat för att skydda hans och min integritet. Visste inte hur jag skulle skriva om så det blev till att radera.

Tacksam för att du hann svara dock. Du har ju rätt. Jag vet och känner det också. Fallhöjden var i det här fallet oproportionerligt kan jag tycka, men kan ju inte göra något åt det. Han kommer bli helt återställd har vi fått höra. Vi får ta det som det kommer och såklart det viktigaste först. Lite har vi kunnat prata och trots smärtan så tycker jag han är klarare än någonsin. Jag ser det i alla fall som ett återfall och inte som att det börjar om igen. Att jag hanterar det som ett återfall gör också att jag själv har lättare för att inte gå in i samma gamla mönster av gråt och skrik och tankegången att nu går det åt helvete igen. Jag känner mig lugn och samlad.

markatta. Så helt rätt! Kram / mt

Jag tror inte vi anhöriga kan förstå alkoholistens agerande på annat sätt än att det är en sjukdom, där handlingarna inte alls följer samma logik som för en frisk. En alkis logik är helt anpassat för att passa in på att just kunna fortsätta att dricka. Jag tänker på mina år med en alkoholiserad sambo när du skriver, "däremellan har vi också kunnat prata normalt om problemet". Många var samtalen där jag trodde att nu kommer det vända, nu fattar han att han måste ändra på sig. I backspegeln ser jag att många av de här "bra" samtalen vi hade, hade vi då han var bakis, hade ågren och var skör. Då gick han med på nästan allt jag sa utan att egentligen tänka över vad det var det innebar. Förmodligen för att han var för skör då för att orka bråka med mig.

Att vara medveten om att man är alkoholist behöver inte heller innebära någon medvetenhet om behovet av förändring. Tvärtom så gömmer många alkisar sig bakom orden "jag är alkoholist" som om det skulle betyda samma sak som att de aldrig kan ändra, har ansvar för sitt beteende och också ett sätt att flytta över fokus till den anhöriga. Som att säga, "du visste att jag drack så här mycket när vi träffades så du har ingen anledning att bråka på mig nu".

Vi anhöriga vill gärna tro att om vi säger till vår alkoholist att vi kommer lämna så kommer de förstå att alkoholen får stora konsekvenser och därför vilja sluta. Tyvärr är det inte alltid så. Den insikten, om vilka konsekvenser drickandet får kan vi tyvärr inte tvinga fram.
Jag har ett exempel på det. Jag växte upp med en pappa som drack. När jag flyttade hemifrån så bröt jag kontakten med honom helt och gjorde klart att det var p.g.a. hans drickande. Visst hoppades jag då på att han skulle sluta dricka men jag var också vid den tidpunkten redo på att jag inte längre skulle ha en pappa. Han var liksom död för mig. Men han valde alltså att fortsätta dricka framför att umgås med sin egen dotter. Det tog två år innan han själv kom till insikt om att han inte ville leva sitt liv så och att han måste göra något åt det själv. Nu har han varit nykter i flera år. Han har förklarat för mig vad han kände då när jag bröt kontakten med honom, att han inte kunde förstå hur han kunnat få en så elak dotter, att han tyckte det var skönt för han skulle kunna dricka ifred.

De beslut alkisen fattar är inget vi kan styra över. Vi kan bara försöka leva våra egna liv såsom vi vill ha det. Ibland innebär det att vi måste bryta upp med människor vi älskar då de på verkar våra liv så mycket i en negativ riktning. Det är ingen lätt sak att göra och självklart kommer det en massa känslor och tankar. Det är viktigt att inte fly dessa känslor, fortsätt sätta ord på dem genom att skriva här och om du kanske har någon att prata med också. Jag rekommenderar al-anon om du inte varit där.

Kram

Du kan verkligen formulera känslorna. Så bra att det bara blir bättre och bättre för er. Jag känner också likadant, från andra sidan, missbrukarsidan. Sen det där med skrivandet här. Jag tycker naturligtvis det är viktigt och bra att vi som "lyckats" finns här och kommenterar och stöder. Men samtidigt är det naturligt att vi vill gå vidare med vårt liv bortom missbruket när vi känner att det är passerat. Ett helt annat liv som vi hittat. Viktigt att aldrig glömma var man kommer ifrån men ändå, jag vägrar ha alkohol i min identitet. Ingen nykter alkoholist är jag utan jag vill inte ha alkohol längre. Det känns verkligen som mitt eget val nu.

Jag ser många på god väg att lyckas och ber er att hålla ut. Det blir bättre och det är värt att kämpa för.

det tredje året med nykter man och det inne på andra året med av-egen-vilja-nykter-man som går på AA... är livet bättre och ärligare än kanske nånsin. Det som händer är att jag tvingas möta mig själv, mina behov och önskemål, på ett nytt sätt. Och det är bra.

Fortfarande läser jag här men alltmer sporadiskt och behovet att skriva har minskat påtagligt.

Under min tid, drygt 2½ år, här har det alltid funnits de som skriver och svarar kontinuerligt och på det sättet "bär upp" forumet. Jag ser några sådana nu - hoppas ni håller taget och hoppas forumet får ett nytt uppsving när semesterperioden är slut. Tyvärr lär det behövas.

Min "närmaste" forumfamilj är i det närmaste upplöst här och jag är tacksam för att jag känner att jag kan stå på egna ben nu. Innerligt tacksam är jag för att ni/de fanns den tiden jag behövde er/dem som mest! Sorg, sorg känner jag för dem som föll av... här på forumet handlar det faktiskt om liv och död. Och livet är det liv som endast jag själv har makt över. / mt

och fortsätt göra val som gör livet underbart!

Jag har det fint i livet! Kram / mt

och fortsätt läsa och skriva här. Jag föreslår att du flyttar till "Förändra sitt drickande" så får du mer svar av dem som är i liknande situation som du. Lycka till! / mt

och verkligen bli nykter kan vara en lång process.

Min man blev nykter, det som kallas med vita knogar, då jag lämnade honom. Han ville verkligen bevara äktenskapet men egentligen inte sluta dricka... det var ett tvång. Under det första halvåret var det ett antal jobbiga konfrontationer med önskan och tjat att vi skulle dricka vin till maten ibland, fira med champagne ibland, dricka planerat (något lite) på fest osv. Efter två försök insåg jag att det inte fungerar och satte kravet "noll". Efter det första kämpiga halvåret kom ett lugnare år med några korta återfall (några öl/GT som jag oftast upptäckte direkt och då avbröt han) - under början av det året sov han massor och humöret var inte på topp. Ett och ett halvt år efter "gränsen" kom ett återfall då han drack sig berusad och därmed hans egen insikt. Han började då på AA och efter ytterligare ett par månader hade han en "inre upplevelse" då han liksom "såg" alkoholen i relation till allt han hade och har kvar.

Efter ännu ett år, alltså nu denna sommar, har hans "bild" av sig själv som alkoholist fått ännu en dimension och djupnat - på ett sätt jag upplever gott.

Förutom hans långa resa gäller att ett förändrat liv även innebär en förändringsprocess i och för relationen.

Under hela denna tid har jag haft enormt stöd av att läsa och skriva på forumet. Jag har haft lika mycket stöd och lärt minst lika mycket på missbrukarsidorna som på anhörigsidan.

De svar du fått av MB och Adde stämmer helt med min bild av alkoholisten som ännu inte insett sin situation "på riktigt". Så länge det är så kan du troligen inte nå fram till honom - hur konstigt det än låter i skenet av det du berättar. Terapeutens råd att trappa ner låter totalt knasigt, inte trovärdigt överhuvudtaget. Dessvärre finns både läkare, företagssköterskor och terapeuter som är djupt okunniga om missbruk.

Ta hand om dig och ditt liv! Det enda du har makt över. Kram / mt

och kommentarer och givetvis har ni rätt. Det känns bara konstigt att vi för två månader satt och skulle få hjälp med en ambulant terapi och att han ville sluta då, och så denna attityden nu. Naivt kanske, men jag trodde att man väl kommit till insikt att man måste sluta, att den liksom skulle sitta kvar... Inte att det för den skull skulle funka att sluta dricka, så menar jag inte. Det är klarrt att det är en lång väg att gå. Men nu är det som han inte tycker det behövs längre. Att inget spelar någon roll...
Känner mig förbannad på hans terapeut som satt och sa att det inte är någon vits att lägga av helt om man inte tror att man klarar det själv, utan att man ska börja med delmål som man säkert klarar av. Det blev plötsligt legitimt att dricka två dl vodka om dagen bara för att det var en förbättring... Men det kanske hade blivit likadant ändå och det är ju som det är.
Grinig och tjatig har jag väl inte precis varit - visste om hans problem när vi började träffas och har egentligen aldrig krävt att han ska sluta dricka. (ja utom för två månader sen att han skulle med till rådgivning iofs) Men visst har jag blivit sur när han inte hållit sig till reglerna när vi har täffats och visst har vi bråkat då. Men däremellan har vi också kunnat prata normalt om problemet och det kan ju i och för sig vara manipulation från hans sida, men han är fullt medveten om att han är alkoholist och egentligen aldrig kommer att kunna dricka "normalt". Däremot tror jag som du säger, Adde att han älskar vodkan för mycket. Han har haft en grym tur också, och sluppit många konsekvenser som egentligen borde kommit vid det här laget. Finns alltså för lite anledning att sluta.

vi är! Välkommen Sissan.
Slutade också röka för tio år sedan efter att ha varit nikotinslav i 35 år. Är ju så djävla arg på att jag inte kan sluta med den här skiten för gott också eftersom det bara är nackdelar. Håller på att bli tokig. Och ledsen och förtvivlad. För vad, jag vet ju att jag mår hur bra som helst dag 2 och 3 bara jag slutar.
Nu måste vi ta oss ut ur det här!
Fenix

MB för ditt inlägg. Kanske är det " fånigt" men bara vetskapen att det finns någon där ute som har kämpar/kämpar för samma mål som jag värmer och hjälper.
Önskar dig (och alla andra) allt gott!
/F

har så rätt !!

Han har ingen insikt alls om sin sjukdom utan lägger allt ansvar på andra. Hans enda kärlek finns i flaskan och den skyddar han med allt han förmår och du står bara i vägen för den kärleken.

Mina känslor, de riktiga, kom tillbaka fullt ut mellan ett halvår till ett år in i nykterheten. Svårt att sätta nån gräns eftersom jag glömt hur det var att känna naturliga känslor. Jag var fullständigt bedövad i över 15 år och OM det var något som hände, exvis föräldrarnas död, så kvävdes alla försök till att känna känslor omgående med rikliga mängder sprit. Alkoholen tog över allt, lämnade inget kvar för mig att själv bestämma.

Du gör helt rätt som tar hand om dig själv och väljer ditt eget liv. Du är värd det.

och reda med den läkaren!
:-)

Ha det bäst!
MB

Tack för din omtanke. Förmodligen har du helt rätt när det gäller medicinen. Min läkare ringde idag på eftermiddagen. Hon meddelade att min leverstatus var ganska OK. Det var endast ett levervärde som var förhöjt. Att det inte var värre än så är för mig en gåta.

Nåväl, hon meddelade vidare att jag hade brist på B12 samt folsyra. Nu ville hon att jag snarast möjligt skulle börja ta nya tabletter för att öka på mitt B12 samt folsyra. Så fort jag hämtat ut dessa tabletter skulle jag sluta med de andra starka B-vitaminerna. Jag skulle fortsätta med mitt antabus. Tog mina tabletter vid tvåtiden i eftermiddags och efter ett par timmar blir jag rätt sänkt. Lite illamående, lite ont i magen och en känsla av kraftlöshet. Kanske inte så konstigt, antar jag. Kroppen reagerar väl på det nya giftet och nu är det ju tredje dagen med hög dos. Nästa tablettomgång blir på lördag.

Jag ska tillbaka till vårdcentralen om två veckor för att ta nya blodvärden för att checka hur levern reagerar på antabus.

Ta hand om er och försök att inte hamna i min situation utan inse allvaret med alkoholens alla negativa effekter tidigare.

Tjalle

inte är jag rätt person att råda dej, jag är ju alkis själv. Men om jag tänker mej in i hans ställe, så skulle jag kunna tänka mej att du är en grinig, tjatig en som står i vägen för flaskan. Han var nykter när du träffade honom, men det kan ju vara så att hans enda tanke var typ "kan hon inte gå nu så jag kan få dricka i fred".

Jag vet inte, jag känner ju varken dej eller honom, så det kan ju vara helt fel. Men om jag vore du, så hade jag nog gett upp honom, skulle det vara så att han lyckas sluta dricka, så kanske han hör av sej, men jag hade inte hört av mej. Men det är jag.

En varm kram till dej!
/MB

Undrade bara lite hur du har det i sommarvärmen?

Kram!
/MB

är bra. Förhoppningsvis kommer du fram till vad det var du försökte lösa med hjälp av alkohol, och kan i samma tanke bara konstatera att "quickfix a la al alkohol" inte funkar.

Du verkar lägga en del tid på att fundera, och det är bra. Jag tror att en av anledningarna till att jag har klarat mej är funderingar. Try, error och utvärdering. Vad gick fel? Varför? Hur kommer jag ifrån det problemet?

Nya dagar, nya tankar.

Kram!
/MB

sex vitamintabletter ska du trycka i dej, normaldosen enligt fass.se är 1-3 per dag. Kanske inte konstigt om kroppen reagerar.
Kram igen dårå!
/MB

strålande!
Tänkte på dina biverkningar, var inne på fass.se och ögnade igenom Oralovites bipacksedel. Hudrodnad ingick. Läs båda bipacksedlarna och kolla. Det verkar faktiskt som att vitamintabletterna inte är så oskyldiga som man kan tro...

Kram!
/MB

...namn på min tråd. Känner att jag egentligen vet hur man gör, ja i stort, det är att låta bli och ingenting annat. Redskapen får jag finna ut på vägen liksom visdomar, insikter, fallgropar (vilket jag hoppas blir få)
Stötte på tråden "att ha en vän" när jag satt och letade runt. Handlar om ifall någon har kommenterat ens drickande. Ingen har kommenterat mitt (förutom jag själv) men minns den gången jag som 12åring konfronterade min mor med hennes när vi stod i tvättstugan. Efter det blev saker och ting bara värre. Det är inte en bisak i sig men en bisak i det jag vill komma till: Jag har fått ytterligare en del i mitt pussel och även om ingen konfronterat mig så sitter jag har nykter dag 2 omgång 2 och är så tacksam för det.

/F

Sommaren har hittills varit underbar på många sätt.
Skickar en sommarkram när jag endå är i farten!
/A

Glaset!

Häng kvar här och läs och skriv.
Håller på dig, way to go!
/A

Idag oxå!! Tack för peppord, de behövs! Läser o tar in. Läser via mobilen o är kass på att skriva på den. Askan: ja häng på!! Skriver mer då jag sitter vid en dator. Jag är iaf spiknykter o inte bakfull. Dag 2. Mitt mål för dagen är att inte ta första glaset!

Fjärde dagen nykter och tredje dagen med antabus för första gången i mitt liv. Tycker att jag känner av lite biverkningar. Het i ansiktet, lite svullna läppar, orkeslös och lite ont i magen. Jag äter ju ganska starka B-vitaminer också, så det kan ju också vara orsaken samt psyket förstås.

Sitter och väntar på att läkaren ska ringa och meddela provresultat. Sedan jag var lite grabb har jag alltid tyckt att det varit fruktansvärt jobbigt att gå till läkaren eller sjukhuset. Jag har svårt för auktoriteter. Målar givetvis upp den värsta bilden där läkaren ringer tillbaka och säger att det är "kört" för min del. Jag vet ju att jag har mig själv att skylla men jag hade så gärna vilja ha den här chansen att äntligen uppnå stabil nykterhet.

Normalt sett, brukar jag vara någorlunda återställd dag 4, men den här gången är jag mycket mer stirrig än vanligt, enorm rastlöshet, vankar av och an utan att uträtta något och en lite molande värk i magen. Just nu är det inte en dag i taget som gäller för mig utan snarare en timme i taget. Ska få besök senare idag. Egentligen känner jag bara för att dra täcket över huvudet och slippa "synas". Orkar inte vara mitt vanliga "käcka" jag som lägger upp planer för allehanda aktiviteter, ser till att det blir trerätters (tillsammans med min fru) och att det alltid finns välfyllda glas. Alltid denna känsla att man själv måste styra upp allting och ingenting får lämas åt slumpen eller vara oplanerat. Fruktansvärt jobbigt för mig och säkert minst lika jobbigt för min omgivning.

Nåväl, nu känner besöket till mina problem så jag slipper åtminstone att komma med förklaringar om alkohol.

Må så gott denna vackra sommardag/tjalle

då hänger jag på dig! Skrev senast i vintras och nu är det dags för dag ett för mig igen.
Jag har också kommit fram till att jag bara inte klarar det utan att skriva här, på egen hand förlorar jag.