Senaste kommentarerna i forumet

Jo, jag var inne och skulle registrera mig då jag känner mig ganska slut och trött.
Jag ville i alla fall prova och se vad det var, men ett krav på att lämna ut mitt telefonnummer hejdade mig.
Känner mig inte redo att gå så långt utan att veta vad det innebär.

Fortsätter läsa i forumet i stället. Mycket klokt som sägs här.

det verkar som att du har provat det mesta då kring samtal. Till din fördel bör det ju ändå ligga, om det skulle bli en kommande vårdnadstvist, om han inte är välkommen ens hos rådgivningen, för jag tolkade det som att det var han som tappade behärskningen på samarbetssamtalet och att det var p.g.a. hans våldsutövande som ni inte kunde gå hos familjerådgivningen.

Du gör nog helt rätt i att hänvisa till din advokat hädanefter. Du behöver verkligen inte ställa upp på att han måste ringa varje dag för att prata med barnen. Jag förstår att du tolkar det som ett sätt för honom att kontrollera dig. Då är det väl bättre att barnen vet att de själva alltid får ringa sin pappa/mamma om de saknar och vill.

Jag vet att jag har skrivit det förut, bolla med dig själv, vänner, kvinnojouren, advokaten angående att anmäla honom om han fortsätter trakassera och psykiskt misshandla dig. Han verkar ju inte kunna sluta och ibland är det ju så att det inte räcker om man själv gör "allt rätt", är konsekvent, lämnar alkoholisten, står fast vid att inte ha någon kontakt om den andre vägrar respektera ens gränser, vilja och beslut. Alkoholmissbruk och kvinnomisshandel/kontroll ligger ibland mycket nära men det är inte samma sak, båda kan existera utan den andra. Det jag läser från dig nu beskriver mer en misshandelsrelation med en manipulativ man med empatistörningar(ursäkta att jag går hårt på) än "bara" en alkis/medberoenderelation.

Fundera på det. Kanske är det enda sättet att nu få honom att sluta, att lämna dig ifred? Jag tycker du är väldigt stark och jag hoppas verkligen att du får möjlighet att fortsätta utvecklas till din fulla potential.

Efter vad jag läser så börjar du bli starkare och starkare.

Kramar

börjar med ett första ofta staplande steg. För tio dagar sedan tog jag ett litet sådant skrangligt steg och vips har tio dagar passerat. Otroligt vad fort det gick. Jag har under dessa dagar hanterat en massa skäll från mig själv på mig själv. Jag har varit på fest utan att dricka alkohol (har liksom aldrig hänt) och jag har haft belöningssug åtminstone ett par gånger om dagen varje dag utan att förlora mitt beslut och mitt mål. jag har tagit mig igenom flera riktigt gyllene lägen för att dricka osv. osv. DET ÄR BRA! DET ÄR FAKTISKT DJÄVLIGT BRA! Jag känner hopp!

Hade det väldigt knökigt med sömnen i ett par dagar men de senaste dagarna har jag somnat när jag lagt huvudet på kudden och sedan sovit som en sten - helt underbart - bara det gör ju att jag undrar över vad jag hållit på med tidigare? Druckit för att kunna sova? Vilket skämt. Alkohol kvaddar bland mycket annat min sömn och jag njuter oändligt av att kunna sova och av att därefter vakna nykter och pigg till en ny dag i mitt nya liv!

Vid tidigare försök har jag lagt på alla växlar på en gång. Jag har slutat snusa, kört LCHF, börjat springa osv, osv. När det sedan rasar så rasar ju förstås allt. Den här gången tar jag det mycket lugnare. Vill göra allt det där andra också men det får komma litet längre fram. Nu är nykterheten prio ett, numero uno och där finns för tillfället inte plats för något annat än min nykterhet.

Långt, långt inom mig känner jag också en liten härlig känsla spira som säger att jag kan bli trygg och att jag duger som den jag är alldeles oavsett vem alla andra är. Känslan sitter långt, långt inne och den är inte alls självklar men den är välkommen och jag försöker göra plats så att den kan växa.

Dag tio - tjoho!

Grodan

förstått rätt vill.sluta. Ett jobb som är väl värt bsväret om båda är med på tåget.
Ta hand om dig och de dina! / mt

Heja Grodan!

... i det du skriver - men jag vill inte heller rakt av dra paralleller mellan oss, för ni kanske kan lappa ihop ert förhållande, det vet ju inte jag. Men jag måste skriva till dig. Hoppa över att läsa om du tycker att det inte är för dig, ok?

"Det blir lite bättre- tror jag"
- är det verkligen så att det blir bättre?
Eller är det så att du har stått på dig lite mer än vanligt och han har lugnat sig lite (men det kommer snart att blomma ut, kanske ännu värre än tidigare?), men egentligen är det lite bättre bara just nu? Jag menar inte att vara hård, jag vill dig så väl, men jag har varit där så många gånger själv: jag försökte säga ifrån, sätta gränser, vara lite "hård", "stå upp för mig själv"; sambon blev lugnare, drack mindre, var snällare. Men sedan blev det alltid som det varit innan ändå, tills det till slut blev bara värre...

"Han är noga med att " gömma" ölen för mig så jag inte ska kunna räkna:)"
- Eftersom han behöver gömma ölen är det ett problem. Han vet det på något sätt, och du vet det.
- Du är medberoende eftersom du hela tiden försöker hålla koll, övervaka: gömmer han ölen? Hur många har han druckit?
- vad betyder :)? Är du nöjd med att han gömmer ölen eller är du nöjd med att han förstått att du tycker att han dricker för mycket? Om han inte söker hjälp så kommer det inte bli bättre - han har uppenbara problem efter vad du skriver och det kan inte ordna upp sig utan att han vill att det ordnar upp sig.

"jag orkar inte"
- Näe, det är klart att du inte gör! Vem orkar leva i den virvelvind-tornado-storm-öken-situationen? Du måste tänka på vad som är viktigt för dig, vill du leva så? Vad är viktigt för dig? Jag förstår att du är helt slut, du har ju kämpat, ältat, tagit massa ansvar och massa annat under lång tid, det är klart att du är trött!!

Och du har säkert läst i min tråd - hur jag ena stunden är så säker på min sak, och nästa är jag så knäckt och så ledsen och osäker osv. SÅ, jag dömer inte dig, inte på något sätt; som jag skrev innan: jag vill dig bara väl. Men jag vet hur knäckt man är när man står mitt i det, varje kväll/natt var jag redo att säga "jag vill inte leva med dig längre", men sedan orkade jag inte i alla fall -
-jag tyckte synd om honom,
-jag var osäker på om jag skulle klara mig själv, ekonomiskt och rent mentalt
-osäker på vad som skulle bli bra för barnen
-rädd för att ta fel beslut

Och nu kommer jag kanske låta hård, men har du verkligen tagit kommando över dina behov?
Jag vet inte dina behov, men jag kan tänka mig att dina behov skulle kunna vara några av följande:
- känna dig älskad av mannen du lever med
- känna trygghet (bland annat i att veta att han inte dricker, veta att han finns där och är snäll/omtänksam/trevlig)
- känna att du kan släppa kontrollen utan att vara orolig att han ska dricka, att han inte orkar/klarar att ta hand om hem, fru och barn
- känna att du får "vara liten" - att du kan bli ledsen, tappa kontrollen osv utan att du blir utestängd av maken

Jag vill dig allt väl. En dag i taget!
Kramar i mängd

vi hade en nykterist som försökte informera men det var i de första klasserna på gymnasiet. De tyckte väl att vi behövde det ? Jag kommer inte ihåg nåt av vad han sa :-/

Jag hittar guldkorn ibland i Cancerfondens tidning Rädda Livet, jag har inte cancer, vad jag vet, men jag gillar att lära mig och jämföra. Min sjukdom är lika dödlig som malignt melanom men jag kan själv behandla min sjukdom mycket framgångsrikt och det är jag glad och tacksam för.

I nr 2 2013 (letade på nätet men den finns inte där ännu) på sidan 14 finns en artikel om forskningsresultat om patienternas socioekonomiska status. Citat :

"Våra resultat visar att hudmelanompatienter med lägre utbildning har en mer avancerad sjukdom vid diagnos och därmed en sämre chans att överleva sjukdomen" Slut citat.

För mig känns det, helt ovetenskapligt, som en överensstämmelse med min sjukdomsbild. Vi vet ju idag att miljön, dvs uppväxten i en missbruksfamilj, ger en rejäl skjuts för vår egen sjukdomsbild (finns siffror på det som jag tyvärr tappat bort) och har jag dessutom beroendegener så är jag garanterad att få en beroendesjukdom.

Ju mer jag vet om min sjukdom desto lättare har jag att agera för att mildra effekterna av den. Har jag kunskapen så vet jag att jag inte blir alkis om jag inte dricker alkohol, visst, förenklat synsätt kanske men trots allt underlättar kunskapen. Sen att det ekonomiska underlättar för att gömma drickandet och göra det till en välfärdssjukdom är ju också sant. Att döpa om en beroendemottagning till livsstilsmottagning är ju ett sätt att fånga upp det "fiiina" folket för att förändra deras liv och drickande. Personligen tror ju jag att det är ett sätt att skjuta upp ett livsavgörande val eftersom man då inte är en "riktig" alkis utan "bara" en light-variant. Ett tag. Sen kommer verkligheten ifatt.

Jag är idag verkligt medveten om vilken sjukdom jag har, jag är alkoholist, och jag vet att jag idag har ett val att göra om hur min framtid ska se ut. Till hjälp för det valet har jag min historia och hur det såg ut en gång i tiden. Därför väljer jag idag att inte dricka oavsett vad som än händer.

Tack var det valet lever jag idag.

Ska skriva mer!!

härligt glad och lugn för det mesta. I dag är femte dagen utan A och jag kör med VLCD vilket innebär att jag gått ned några kilo redan. Inget sug efter alkohol, ingen hunger efter mat. Ska köra så länge det känns bra eller så länge jag står ut, minst en vecka men helst två. Har fått en bra rivstart på ett nytt liv. Tack för all peppning, det betyder mycket. Nu ska jag till jobbet. Ha ett bra avslut på helgen alla!
Fenix

Tänker på dig och undrar hur det går?
Du kanske aldrig gav honom brevet? Du kanske funderar på om det är rätt beslut? I så fall är vi fler som väntar på " rätt tillfälle" :)
/ Stjärnstoff

Vi fortsätter samma väg, den funkar!
/A

Tack för att ni frågar! Jag har inte haft ork att vara inloggad. Svävar i något slags vakuum, väntan. Det blir lite bättre- tror jag. Eller egentligen är det väl så att han dricker en sjujäkla massa öl så här i hockeytider. Det där är något jag aldrig kommer förstå: all sport på TV som per automatik ska drickas öl till. Så verkar det vara över allt!
Han är noga med att " gömma" ölen för mig så jag inte ska kunna räkna:) men det finns små saker som gör att jag retirerat lite. Dels för min egen överlevnad - jag orkar inte. Sen har han märkt att jag inte tar vad som helst- har tagit lite kommando över mina behov.
Och markerar när jag inte vill eller håller med. Känns skönt någonstans i eländet.
Kram alla Goa ni!

Jag läser dina meningar igen och igen och åter igen.
Hoppas jag fick med innebörden.
Glad för din skull, men det är som du skriver ett jobb. Från bådas håll såklart.

Nya vägar måste gås när de gamla mönstrerna bryts, de vanliga lösningarna på problemen fungerar inte längre.
Man får se på problemen från annat håll nu när alkoholen inte längre är med i bilden.
Problemen finns och upphör inte för att A försvinner.
Hela livet är en krokig väg, men har man en livskamrat så gäller det att hjälpas åt.

Lite otydligt detta kanske, men jag hoppas du förstått att jag förstod vad du menade med dina meningar?
Skönt att du är spänd och nyfiken på framtiden.

Du har verkligen jobbat för ditt förhållande.
Både i med och motgång.

gamla, destruktiva mönster i vårt liv bryts uppenbart - och det är mannen som bryter dem.

Jag förstår verkligen att relationer brister när en part blir nykter, i synnerhet när nykterheten är rotad "från djupet".

Jag ställs inför förvirrande och omvälvande situationer. Tvivlar inte på vår relation idag, tvärtom. Jag upplever nya möjligheter men det kräver insatser där jag förändrar invanda mönster... där jag skapat "enkla" vägar. Tar ansvar och "gör" för att komma vidare.

Upplever stor omtanke och kärlek. Tacksam, förvirrad... och nyfiken på framtiden. / mt

din samtalskontakt - visst var det på kvinnohuset? De måste vara vana med just sånt beteende som exet håller på med. Du behöver verkligen få hjälp så att ni får till stånd tydliga ramar som anger hur era nödvändiga mellanhavanden ska gå till. Åk inte på utflykt - eftersom samvaron mellan er inte fungerar bra (så är det ju för dig!) så kan ni inte uppvisa det för barnen heller. Det är verkligheten.

Glädjande är att du verkar mycket säkrare i vad du vill och vad du inte vill... nu. Av vem kan du få stöd och kraft att stå upp för det?

Styrkekramar! Du är absolut på rätt väg! / mt

berättade Mullegubben en bit in i nykterheten, efter de vita knogarna, att han njöt av att handla. Att inte längre avundas dem som köpte öl utan känna friheten i att inte behöva det... Nu handlar han gärna och har vid nollölshyllan träffat andra som har ärende dit. Ville bara förmedla det.
Kramar och allt gott / mt

just det du beskriver Sorgsen och även tagit striden... Har också varit med om det jag varnade för, "extra" eller praktikanter som blir anställda vilket innebär en hel person och således två händer, två öron, två ögon och ett hjärta mindre i verksamheten - brukar innebära en annan arbetssituation för alla och inte minst för den f.d praktikanten-extran...
/ mt - som också lyfter på hatten för dig markatta och önskar dig ett jobb som är dig värdigt

Vet inte om jag håller med om att det är kunskapsnivån som skulle vara skillnaden i de sociala skikten. Jag tror mer att det handlar om att de ekonomiska förutsättningarna och det sociala anseendet ser annorlunda ut beroende vart på kartan man bor. Alla får ju redan som skolbarn veta att knark och för stora mängder alkohol är farligt oavsett om man bor i villa eller en betongförort, ändå producerar betongen långt många fler narkomaner än villorna.

Jag minns att vi i sjätte klass fick träffa "en riktig narkoman" i skolan. En nykter sådan som skulle fungera som avskräckande exempel för oss, det fungerade precis tvärtom. Jag är säker på att han berättade om ett hemskt livsöde men det är inte det jag minns och inte heller det vi var intresserade av. Vi ville veta hur mycket det kostade, hur det kändes, hur man gjorde när man injicerade o.s.v.

När jag var i min hemstad sist så mindes jag detta möte med narkomanen då jag såg en gammal klasskompis, dubbelt så gammal som jag, smal som en sticka och med den där karakteristiskt ryckiga gången. Sorgligt.

de allra flesta känner igen sig. Inte många har gått en spikrak väg mot nykterhet om man har problem med a. Men en dag så får man nog och vill förändra.
Självhjälpsprogrammet som finns här på Forumet tror jag kan vara till hjälp.
Att bearbeta det som gör att man dricker är viktigt tror jag annars är det nog svårt att bestämma sig o känna motivation. Man dimper ner gång efter gång annars. Ibland behöver man få proffshjälp. För några händer något drastiskt som gör att man till sist tar tag i sina problem, det som gör en orolig eller frustrerad och som gör att man dricker på ett dåligt sätt. Jag tror inte man dricker i evighet för att det är avkopplande och mysigt...
Att ta tag i det underliggande upplever jag som det avgörande.
Kanske bara mitt sätt att se på det... men ville ändå skriva till dig och önska dig lycka till. Jag känner din besvikelse och önskar att du kan göra upp med dina demoner som du skriver.

Ge dig själv en nykter dag i morgon o alla dina nyktra dagar är inte bortkastade. De har gjort dig ännu lite starkare.

Tilde

gick det fel..
Brukar aldrig skriva onykter här men gör det ikväll trots att jag druckit två öl nu. :(
Hatar att vara drabbad av denna sjukdom, så trött på eländet!
Mådde så bra senast jag skrev här och höll mig nykter. Var nästan inne på att erkänna för kompisar osv om hela problemet..
Men sansade mig.. och tänkte att jag kanske inte alltid måste vara så drastisk..
Så kom då kvällen då jag var stressad och framförallt besviken på mig själv och skulle 'försöka'? dricka ett par öl igen.
För min del finns det ju inget dricka bara en dag och fortsätta nykter sen. Så nu har jag gått igenom hela mönstret igen. Alltifrån jag klarar ju att bara dricka en öl per kväll för att minska ångesten osv till att vara tillbaka där jobbet blir lidande osv..
Skriver ärligt här nu för att det är det enda som kan hjälpa mig.. Att ta itu med demonerna igen. Kanske också för att det finns så få som vågar skriva om misslyckanden här nu.. Då det behövs som bäst.
I morgon ny kula igen... Blir plågsamt men vill klara det!

Nej, jag vill ju inte åka på utflykt, men jag vet inte heller hur jag ska ta mig ur det. Han pratar hela tiden om att jag måste sluta tänka på mig själv och istället lägga fokus på barnens bästa, att jag måste sluta skälla på honom inför barnen osv (allt det som jag tycker att jag bett honom om i evighet...). Och det senaste är ju då att jag borde ställa upp på en liten utflykt för att visa barnen att vi kan komma överens, att jag är skyldig det osv... Och dessutom har han tusen andra saker - han vill att vi ska ha gemensamt konto för utgifter gällande barnen, han vill att vi ska köpa alla kläder och saker ihop till barnen osv... Han vill ringa till barnen minst en gång per dag när de är hos mig... Och vad kan jag säga - jag vill ju bara ha mitt konto, inga samtal att passa osv. Han hotar med att det är min skyldighet osv, men det kan ju inte vara så alla separerade har det?

Jag ska försöka prata med min advokat och höra vad som är rimligt...

Ja, Sorgsen- jag är som hans lilla trasdocka - är hela tiden så rädd för hans hot, blir osäker på mig själv osv... Det gör ont att känna sig som en trasdocka - men det är så klockrent så jag känner mig: jag bestämmer mig för saker och sedan kör han över mig / jag blir för rädd för att hålla ut...

Tack Markatta för dina ord. Jag har inga som helst problem med att låta bli att kontakta sambon - jag ringer aldrig, kontaktar honom bara om det gäller något med barnen. När vi pratar eller ses för överlämning av barnen så fokuserar jag på barnen - pratar bara om det som gäller barnen; "småpratar" aldrig, berättar inte något om mig, vad jag gör, vem jag träffar eller så, medan han gärna vill prata om jobb, vilka han träffat, vad han hittat på osv, och jag försöker i princip svara ok och sedan leda tillbaka det till barnen.

Jag tycker ju att det är han som har ett sjukt beteende (hans ilska, hans eviga mail/sms/telefonsamtal, hans oförmåga att förstå att jag sagt att jag inte vill leva med honom - han bara pratar över huvudet på mig som att vi ska bli tillsammans igen) och ändå känns det som att han "vinner" varje gång - han säger ju förmodligen till alla att han "minsann försöker - han vill att vi ska försöka igen och jag är bara kall och säger nej, han försöker få oss att samarbeta kring barnen men jag bara avfärdar det", osv

Ja, familjerådgivning och samarbetssamtal…
Det är faktiskt lite komiskt, om än tragiskt: Vi har ju varit på familjerådgivning – och vi är inte välkomna tillbaka eftersom de inte tar emot par där det förekommit psykiskt eller fysiskt våld i relationen, och vi har varit på privat familjerådgivning och det blev helt fel det också – jag hade inställningen att vi skulle prata om det bästa för barnen och vad vi då behöver tänka på, han ville prata om hur vi ska göra för att försöka igen… Vi träffade en kvinna som inte kände oss, inte hade träffat oss tidigare och ändå uttryckte sig om att han och jag är två normala människor som båda är fullt kapabla att ta hand om våra barn och därmed bör ha lika stor del av boendet... Och han styrde bara in det på oss, att vi ska leva ihop, att vi bör försöka mer - att jag sa att jag inte vill det försvann liksom i samtalet... Vi fastnade i fel sak. Så, njae, jag är inte så sugen på det.

Och vi har varit på samarbetssamtal - han tappade behärskningen och vi är inte välkomna tillbaka...

Så där känns vägarna just nu låsta. Jag kanske bara ska försöka få stöttning på mina samtal, prata med advokat och fortsätter han så får jag kanske börja hänvisa till henne?
Så sant Sorgsen - minsta bagatell blir ett berg... Jag går och bävar inför hans nästa steg: ska han snart maila något nytt argt mail, eller kommer han ringa? Eller....

Jag vill egentligen inte gå på samtal med honom.

...hos maken har jag förstått.

Rädsla över att öppna brev, att det ska ringa på dörren, att vara hemma ensam, att inte få vara hemma ensam......allt tänkbart och otänkbart...

...legaliseringen av Cannabis är urbota dumt!
Lägg den energin på att reda i eländet alkoholen och skevheten som vi hamnat i med allt diagnostiserande istället!

Jag vill inte se in i någons övervidgade pupiller och prata förtroende!
Lika lite väljer jag ha diskussioner med en alkoholpåverkad!

Nätet är överhopat med informationer om hur mycket farligare alkoholen är jämfört med cannabis!
Varför jämföra droger? Bort med skiten!!!!!

hade mitt barskåp i garaget :-)) Det tog väldigt lång tid innan jag kunde gå in där utan rädsla :-)) Och då hade ändå ingen sett mig där !

Tack för länken !! Jag är så glad att det nu börjar röra sig angåendet detta sanslösa pillerförskrivande. Läkemedelsindustrin har väldigt starka lobbister och nasare och läkarna är nog rätt lätt att övertala verkar det som. Nu kommer även lobbister från knarkmaffian på bred front och förordar legalisering av Cannabis vilket naturligtvis är fullständigt urkorkat !!

skriver och uttrycker dig så bra Markatta ♥

Men visst är det tuffare om man inte haft en vanlig barndom utan växt upp i ett trasigt hem. Läs gärna Mian Lodalens "Dårens dotter" eller exvis Hillevi Wahls "Kärleksbarnet" mfl. Att inte fått med sig regler eller normer för att leva eget liv i samhället är ett stort handikapp. I behandlingen av unga missbrukare ingår "social träning" alltså hur man beter sig mot andra på ett normalt, vedertaget, sätt och på de HVB-hem jag kommit i kontakt med finns "personlig hygien" som en punkt i dagsschemat.

Får man inte hjälp med att komma ur en missbruksfamilj och alla dessa konsekvenser det medför så bildar man familj på samma grunder och för missbruket vidare. Jag tycker inte om begreppet klasskillnad men i det fallet så spelar kunskapsnivån och utbildningen en stor roll hur omgivningen reagerar. Har man inte kunskapen blir det onormala till en normalitet.

Jag har fått förtroendet att ha en mycket ung vän som nu är drogfri sedan flera år tillbaka och hon kommer från en riktigt dysfunktionell familj. Hon är smart och klipsk som få, fortfarande lite ömtålig, och hon lär mig massor om hur ett sånt liv kan se ut och hur ett tillfrisknande från en betydligt sämre utgångspunkt än vad jag hade kan vara. Hennes fortsatta liv kan föra henne precis hur långt som helst bara hon fortsätter att vårda sig själv. Hennes liv ger mig en distans till mitt eget och jag kan lägga min ev självömkan långt, långt ner i skräppåsen. Utan tvekan beundrar jag hennes jobb hon hittills gjort och det liv hon idag har. Och hon är inte ens hälften så gammal som jag :-))

Din och andras berättelser om hur det ser ut i ett förhållandevis vanligt (missförstå mig rätt)hem behöver skrikas ut i samhället så folk fattar att så ser det ut. Jag har själv anmält just det som du beskriver när barn finns i fyllekvartar men resultatet är så fruktansvärt nerslående så jag tvekar om jag kommer att göra om det :-( Polisen vill gärna agera men när det är barn i sammanhanget måste tyvärr soc lägga sig i och det har inte fungerat. Tvärtom så har de "legaliserat" familjens sätt att vara och helt plötsligt blir det än svårare att komma till en förändring för barnen. Där kan man verkligen prata okunskap ! Hos dem som är satta att skydda de svaga ! Fy fan !!

Jag har stor respekt för dig Markatta för du använder din kunskap till något gott, för dig själv och för andra. Du har också haft en jättelik uppförsbacke och jag kan läsa lite mellan dina rader om hur du haft det och jag känner en väldig empati. Du lär mig också mycket och jag är väldigt glad att du vill dela med dig. Tack !!