Senaste kommentarerna i forumet

Godmorgon, Sorgsen!
Ja, tänk vad folk väljer att lägga sin energi på....
Kram!
/H.

Alla segrar räknas Anli! Varje gång du låter bli, eller varje gång du bara minskar är bra. Jag har det ganska ok just nu, men jag tror att det bara beror på nya jobbet att jag verkligen kan låta bli. Mannen underlättar ju inte direkt. Igår ville han bjuda på restaurang för att fira att jag fått jobb. Han fattar verkligen inte vad jag säger. Eller jo, delvis men ändå inte. Han förstår orden men inte innebörden. Visst hade vi kunnat gå och visst hade jag kunnat dricka alkoholfritt. Men för mig är det inte ett nöje. Gissar att det tar en tid innan jag kan gå på krogen och inte avundsjuk snegla på andras vinglas. Så vi har det lite spännt hemma. Jag känner mig missgynnad, typ: Stackars lilla mig som inte får vin! Mannen är ledsen för att jag mesta tiden är arg, sur och trött. Tycker du är duktig som aldrig tar ut din ilska på barnen. Hade jag haft barn hade jag nog inte klarat det. Hoppas du får en bra helg. Jag vill också komma i baddräkten så nu blir det en ny powerwalk. Har förresten redat tappat många kilon fett och hoppas nu på att lägga på mig lite muskler. En gång i tiden hade jag riktigt vackra ben, vill tillbaka dit. Fåfäng! Jag är också lite rädd att lämna ut mig, men sen tänker jag att även om någon skulle förstå vem jag är så vem vill mig illa här?

Kram Fia

jag tror hon citerade fel, det var nog polaren Berra :)

Jag tycker du sätter dina ord på tankarna bra. Känner dessutom igen ditt dryckesmönster. Visst kunde även jag dricka normalt på lokal ute bland folk. Men jag var alltid garderad. Såg till att ha mera hemma så att jag kunde fortsätta i min ensamhet. Ja, jag längtade faktiskt hem. Tyckte det var bortkastad tid att umgås med vänner eftersom jag hade min bästa vän BIB hemma. Nu får hon inte bo här längre. Bara jag och mannen får plats. Lätt är det inte och jag är fortfarande arg på omvärlden. En ilska som jag tror delvis beror på vetskapen att jag aldrig kommer att kunna dricka normalt. Jag känner mig liksom missunnad, samtidigt som det är så skönt att vara nykter. Samtidigt som det är trist. Kan inte ens se på tv med mannen för jag tycker allt verkar dumt. Vill ha mera dokumentärer och bättre film. Inte trams med vuxna som leker olika lekar. Försöker läsa men varje kväll ska den där jävla apparaten på. Kommer ihåg en gång i min ungdom när jag blev så arg på min dåvarande pojkväns tv-tittande att jag hällde läsk i maskinen. Sen när jag började dricka gick det bra att titta. Har följt ditt tips och skrivit en lång harang till mig själv på mobilen om varför jag inte ska, inte får dricka.

Fia

från 25 april - 16 maj förra året. Återfallets tid och det första AA-besöket 14 maj.
Avgörande, absolut avgörande veckor i vårt liv.

Ska tillägga att jag fick lätt hjärtklappning av att läsa - alltid lite obehaglig magkänsla av att läsa bakåt och bearbeta i samband med "märkes"dagar eller -tider som nu. Känner den accelererande stressen som fanns under ytan förra våren. Helt annorlunda nu. / mt

vara ditt fel om inte barnen vill vara med honom!

Jag tror du kan läsa den här länken - den är till hans blogg. http://alcoholicknow.wordpress.com/2012/12/22/196/

Läs också Carinas blogg - den hjälpte mig mycket, länge läste jag dagligen - även om inläggen inte kommer varje dag http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Kram, kram / mt

Jag har inte Facebook så jag kan inte läsa det du tipsar om. Jag blir likt du Mulletant, så arg. Jag blir arg på mig själv som tillåts tryckas ner åter igen. Jag behöver höra vad ni har att säga här, det får min ångest att lätta något. För fy vilken ångest jag har. Nu ska jag gå upp och åka de 15 milen till min bror där mina barn är. Ska bli skönt att göra något med de idag. Vad lätt det är att tappa styrkan att stå på sig, hur lätt han får mig att vända min beslutsamhet till förvirring och skuld. Jag rannsakar mig själv och vet att det inte är ens fel att två träter men det är som du säger Mulletant. Jag kan ju inte ändra mig och göra saker bara för han vill.... Samma gäller ju med honom-han vill inte leva annorlunda än vad han gör.
Det som gör mig ledsen är att han beskyller mig för att inte barnen vill vara med honom (ganska överdrivet, de är med honom). Kanske känner de som jag att tryggheten och tilliten saknas hos honom. Allt ska göras när han har tid och det passar honom. Det kan väl ändå inte vara mitt fel. Denna relation till barnen måste han väl ändå se till att skaffa sig själv, det hat jag fått göra.
Kram, kram och glöm inte att ni betyder väldigt mycket för mig!!

av känslor när jag "ser" och upplever kraften i medberoendet. Destruktiva känslor, destruktiva krafter... ilska, maktlöshet, förtvivlan - skulle vilja ta om axlarna, se rakt in i ögonen, hålla om... kanske likt det Adde beskriver att han upplever när han ser vänner som tar återfall på väg mot undergång.

Att se hur cirkeln krymper, hur tankarna är fångade och fokuserade på mig, mig - vad kan jag göra? hur ska jag vara? vad ska jag säga? ... för att jag ska vara/göra "rätt"?

Ändå inser jag så klart att alla måste gå sin egen väg... så som jag har gått min och Mullegubben sin väg... Mött våra egna, personliga avgrunder.

Herregud vad jag är tacksam över mitt liv idag, just denna dag... Att jag tog det där avgörande steget och att han tagit sina... och jag är helt förvissad om att i det liv jag hade innan skulle jag absolut inte vilja vara kvar. Oberoende av hur det skulle blivit vet jag idag att det var rätt att gå.

Jag förstår också idag dem, främst Adde och Lelas som stod vid sidan och försökte vägleda mig... speciellt det första halvåret och året. Och Mie... Mie... betydde och betyder så mycket. Även om jag höll och har hållit min väg och min linje har alla råd och tankar varit av oerhört stort värde. De har varit speglar mot vilka jag prövat och tagit till mig det som varit möjligt och som känts rätt.

Idag har Mullegubben i många avseenden kommit så långt i och med AA... snart ett år sen hans första möte. Också jag har indirekt fått så mycket.

Nu börjar dagen. / mt

http://alcoholicknow.wordpress.com/2012/12/22/196/

http://www.facebook.com/MedberoendeJag?fref=ts

kram skickar jag också. Vilken prövning du går igenom... Hoppas du hittar plats på färjan! / mt

jag skriver rakt ur mig själv nu... jag blir upprörd och arg ... och till det sista nu infogar jag ordet förtvivlad! när jag läser - utan att veta varför jag känner så starkt. Kanske - och jag hoppas nästan att det är DIN ilska, dina känslor jag känner. För mig känns det som om du kommit längre in i fångenskapens cirkel, det är alltmer den medberoendes röst jag hör... som cirklar runt, runt i vad det är för fel på dig, hur du borde gjort annorlunda... Du når ju inte fram!!!!

Jag tror att det är precis som Sorgsen säger, din man är fast, fast, fast i missbruket och då går det inte att nå fram!

Jag är verkligen inte den som förespråkar skilsmässor och splittrade familjer MEN du kan inte ändra hans beteende genom att bli annorlunda själv. Du krymper och försvinner och gå under då!!! Du måste ta ansvar för dig och ditt liv så som du vill leva det!

Ord och inga visor - hoppas jag inte sårar dig och gör dig mer förtvivlad... det är bara så svårt att stå vid sidan och se på. Precis som du gör... står vid sidan och ser på och försöker bryta något genom att förändra dig själv. Något som är starkare än du och som han måste lösa på sitt sätt.

Har du förresten läst Mickes och Ulrikas sidor på facebook? Läsvärt!

Kramar, kramar! / mt

Jag försöker tänka som du skriver, Sorgsen. Jag har knappt sovit en blund, tänker på hur han har det. Varför blir allt så fel? Jag känner mig helt tom...
Jag vill verkligen inte vara den jag är nu, det han säger om mig, att jag är kontrollerande, pressande och en riktig bitch, stämmer ju... Det är inte jag och detta jag är så jobbigt att vara. Jag tror aldrig att han ligger med dåligt samvete just nu, han sover nog "gott" med alkoholen i kroppen.

...din linje Stjärnstoff!

Tänker på dig

...på dig vännen.

Håller om

..så jobbigt du/ni har det.
Men, du är varken dum eller elak. Försök hålla skuld och skamkänslorna borta från dig. Försök lägg fokus på dig och dina prioriteringar. Det är svårt och ensamt men just nu det enda som leder dig bort från att dyka tillsammans med missbrukaren.

Min erfarenhet är att oavsett om jag försökte eller inte så hade det mindre inverkan på mannen.
Oavsett vilka ord, hur de sas, vad de innehöll (kunde vara väderprat, djupa känslor och allt där emellan) hade ingen betydelse. Allt som rörde sig runt mannen och inuti var inbäddat i missbruket.
Det fanns ingen logik, empati eller dialog.
Jag insåg det nån gång under våren/sommaren -12.
Under hösten gick det undan och jag kunde bara se på. Självklart berörde det destruktiva mig djupt men vi hade emellanåt härliga stunder.
Nu märker jag att det jag uppfattat som ok kan helt ha passerat maken eller vara av väldigt liten betydelse. Saker vi gjort eller sagt har helt olika relevans för oss. Trots att han varit nykter vid de tillfällena.
Det tar tid komma från alkoholen och sen tid komma tillbaka till livet och spontana känslor.

Tyvärr tror jag det är väldigt lite du kan göra mer än dina egna val just nu.
Hans ord är missbrukarens, de kommer från samma mun och person som du är gift med och gör ont som fan, men de kommer från en sjuk människa. En person som behöver hjälp.
Den hjälpen måste han inse själv att han behöver. Han vill inte se han är orsak till sin sjukdom, därför får du höra allt negativt eller möts med tystnad och ignorans, översitteri och arrogans.

Börja sortera upp vad du vill, vad du orkar, var dina gränser går.
Sen blir det svåra att försöka hålla sig till dem.

Värme från mig

Den där jobbige demonen får man lära sej vara snorkig mot. När den lille jäveln börjar viska saker i örat, typ Nu skulle det vara gott med ett glas vin, så är det bara att avbryta fanskapet mitt i meningen med typ... Du vet ju mycket väl att det blir inte bara ett glas, jag blir skitfull, tappar kontrollen, vaknar i blöta svettiga lakan och det vill jag inte. Så håll klaffen demon, du är inte trovärdig!

Man får bli lite tonårstrotsig för att kunna frigöra sej.

All lycka och en kram från mej!/MB

det är för din alldeles egen skull du slutar. Det var först när jag själv slutade försöka få med mej sambon på tåget som det lossnade.

Jag kör mitt rejs för min skull på mitt eget sätt och kan alltså ta åt mej hela äran också. Mycket egotripp i det, men jag älskar det!
Sköt om dej!/MB

ska mer till än en hönshjärna för att få mej att släppa det ljuva liv jag lever! Ärthjärnan till goja kan ju heller inte så mycket annat än det jag lärt den under många år av träning: du är trött ta en öl det är fredag ta en öl du är glad ta en öl, du har semrster ta tre öl det är jul ta en julsnaps du är ledsen ta en halv öl klockan är lite ta en öl till klockan är mycket ta en sängfösare etc etc etc. Hjärndöd pippi, men det är trots allt bara ett oskäligt djur... ;-)

Godnatt för nu, kalas för sonen i morgon, ett glas antabus i varje hand ska väl hjälpa mej - eller jag kanske skulle stoppa tabletterna i öronen så jag slipper lyssna på fågelskrället?

Så dumt av mig- jag åkte dit ändå. Jag ville väl veta och se vad som var viktigare i kväll än att äta middag och prata med mig- jag visste ju redan svaret...
Har var i vår stuga, drack för sig själv och var därför inte helt nykter. Det hela slutade med pajkastning och att jag åkte därifrån i rent vredesmod. Så dumt....
Han tycker att jag är en elak kärring, att det är nåt fel på mig, att jag skäller på barnen och honom och vänder de emot honom, allt är mitt fel.
Nu är jag hemma och känner skuld och skam över att jag inte lyckats behålla lugnet, oro över honom och vad han gör där han är efter att vi bråkat, skuld över om jag är roten till det onda och den dåliga stämningen här hemma, skuld över att jag inte känner mig tillfreds och nöjd.
Det måste vara nåt fel på mig!
Trots att han vet vad jag tycker om hans alkoholvanor så står han framför mig och dricker sin grogg i plastmugg i sin ensamhet.... Mina åsikter respekteras inte alls.
Ang det sms som jag skrev så blev det tydligen helt fel formulerat, trots mina försök att linda in orden i bomull. Att jag bad honom äta middag med mig så att vi kunde prata var inte nog intressant. Han tyckte att jag skulle föreslagit en myskväll i stugan med lite iordningställande med gardiner odyl. Kan någon förklara för mig hur man hittar lusten och motivationen att ha en MYS-kväll när man under en längre tid varken sagt godnatt eller godmorgon eller hej då eller pratat om hur vardagen fortlöper eller varit intresserad av den andre.... När allt bara varit TYST. Hur bär man sig åt för att stänga av detta och bara gå vidare och mysa..... Jag vet då inte- tyvärr?

Så onödigt att åka dit, gagnade varken mig eller honom. Jag kom väl och störde honom i hans lilla idyll, inte bra.

Älskar ditt middagstips Markatta, men det är väl lite elakt? Ringer gärna upp din gubbe Sorgsen fast jag är nog inte rätt person att råda. Idag är jag FientligaFia. Min man sitter och tittar på Let's dance och jag undrar om jag har gift mig med en idiot? Nykterheten har sina nackdelar, nu ser jag saker tydligt. Skit är skit liksom. Ska nog ta en ilskegång på kvällskvisten. Nej, behöver inte titta ut imorgon bitti MB. Jag vet vad jag vill just nu, samtidigt som jag vet att det kan ändras. Men inte än! Antabus i magen och en vilja för första gången i mitt liv. Alla andra försök att sluta har varit mest halvmesyrer men den här gången vill jag. Inte för omvärlden, maken eller hälsan utan för mig. Jag förtjänar bättre. Nu går jag ut eftersom alternativet är att dra tulpanvasen i makens huvud.

FientligaFia

A-M-G !! Jag uppskattar verkligen din kram ! Hoppas du också får en bra helg !

En storpack kramar levererade!

Du är en kämpe som inte ger upp! Tänk bara på att läsa här och försöka bena ut vad som är vad i känslo- högarna, kan vara marigt att få styr på vilka eländeskänslor som beror på de omständigheter man lever i, och de som beror på att man dricker. För min del var det en oerhört stor del som orsakades av a. Kan givetvis vara annorlunda för andra.

Kram till dej, du envisa!
/MB

Skitkul att höra av dig. Trodde faktiskt ett tag att vi hade förlorat dig för gojans goja.

Fia

Jag skrev ett sms i onsdags och önskade att vi kunde laga mat ihop i kväll och prata- ett bra tillfälle när vi är barnfria. Fick ingen automatisk redpons på sms't i onsdags utan var tvungen att fråga honom hur han ställde sig till det. Det slutade med att han vände taggarna utåt, kallade mig för dum i huvudet som inte förstår hur han har det och att jag pressar honom. Egentligen avslutade han med att säga att jag får välja mellan att dela honom med hans hemby, hans fastigheter och hans liv där borta och att vi inte har nåt att säga varandra. Då sade jag att vi iallafall kan prata (som nu i kväll) för att reda ut hur vi ska göra rent praktiskt när vi separerar... Han lade då på.
Inget mera har blivit sagt och idag kom han hem efter jobbet, värmde mat till sig själv och packade för att åka till din hemby (där han driver sin firma och dit han alltid flyr). Jag berättade hur ledsen och besviken jag är att han väljer att fly och åka ikväll. Han tittade inte ens på mig, svarar mig inte trots att mina tårar rinner och jag ber honom lyssna. Allt annat är viktigare än mig!
Hade tänkt åka dit han är, överraska och ställa honom mot väggen. Tror att jag struntar idet, det gör mig bara mer ledsen och inget blir annorlunda. Kostar mig 10 mil i bensin och färre sovtimmar.
Vad gör jag för fel..... Jo jag tjatar och kräver hans uppmärksamhet, han ska inte störas-han ska köra sitt race.
Nu har jag försökt att nå honom ännu en gång- lyckades inte nu heller.

Tittar in lite för att lämna av en kram.
Sköt om sej ordentligt!

/MB