Senaste kommentarerna i forumet

Blir så glad för din skull! Du är så stark!
Det är hoppfullt för mig också att höra hur det kan vara❤

...var maken den där underbara, varma, goa mannen.
Varmt och gott runt själen blir det. Jag får då möjlighet att säga många saker jag annars undviker för de inte ska tas emot fel.
Om hur stolt jag är över honom, hur bra jag mår i hans sällskap, hur gott det gjorde mig han var här. Fick med lite om mina prioriteringar också.
Nu kommer jag sova gott. Det gör mig gott inför morgondagens arbetsuppgifter.
Utan såna här glimtar hade jag gjort samma saker men just denna kvarten ger den där varma brisen i ryggen som säger vi är på rätt väg. Dessutom sa han just orden, "vi kommer få ordning på detta"
Fattar ni hur skönt det var att höra???

...hemsk människa.
En go kvinna/mamma som reagerar på all spänning.
Du är fortfarande mitt i vännen. Ni alla reagerar på situationen, alla på era individuella sätt och på olika sätt vid olika tillfällen.
Det blir bättre!
Andas!
Sov!
Ät!
Bestäm dig för en sak åt gången, viktigaste först!
Än är tid för deklarationen.
Just deklarationer kan man dessutom lämna in ofärdig om det krisar. Bara skriva i ytterligare upplysningar att man inkommer med mer information ;)
Men, låta bli kan man inte!
Andra saker kanske kan prioriteras bort?
Så gjorde jag, prioriterade bort många "måsten". Många såna finns för man själv eller någon annan förväntar sig det "ska" eller "bör" vara så.
Lätta på ryggsäcken så du orkar ta ett steg imorgon, kan det vara ett alternativ?

Kram vännen

...på dig.
Kram

Framför tvn och är tysta, så tyst så tyst. Ingen säger nåt. Hur länge ska vi inte säga något till varandra. Jag vågar inte öppna munnen, det kan bli så fel. Magen värker. Så tyst. Men jag SKA inte vika mig nu!

Ja, jag är en hemsk människa.

Jag är inte trevlig, inte bra och inte något positivt alls.
- Jag hinner inte någonting - alla sysslor, alla måste bara hamnar i en stor hög och jag kan inte ens längre överblicka den; allt från disk, städning till deklaration och räkningar: har ingen koll och det bara ligger i en stor osorterad stress-hög.
- Jag orkar ingenting. Jag är bara ledsen och trött. Jag har en hel radda med saker att göra, men jag orkar inte, får inte tummen ur. I bästa fall går jag en promenad, men resten av tiden vet jag itne var den tar vägen.
- Jag är en dålig mamma. Jag är såååå trött, grinig, sur och orkeslös. Tror verkligen att barnen har det bättre hos pappa nu, trots allt... Jag hittar inte på något kul, jag är trött och jag blir arg för massa saker (idag satt stortjejen och började sparka på soffbordet och sparka på saker på bordet så att de höll på att åka i golvet - jag blev så himla arg och samtidigt så skamsen, det är ju så fult att bli så arg. Tänk om sambon sett mig - han hade ju ... jag vet inte vad.) Jag bara känner hur barnen inte tycker om mig, inte vill vara med mig och bara undrar vem jag är och vad som hände med deras mamma...

Känner det egentligen skulle hamnat här...

Förstår...
...precis! Lever i detsamma!

Skillnaden är bara att nu är det utan alkoholen och det finns ett framåt och uppåt.
Jag har slutat undra varför responsen uteblir. Har märkt att den ibland kommer i annan form och vid andra tillfällen än "normalt".
Det ser jag som ett steg mot "normalisering".
Så länge alkoholen fanns med svängde allt okontrollerat och det fanns ingen logik.
Nu finns en logik och även om irritationen och uteblivna reaktioner fortfarande är dagliga så forsätter jag göra saker som passar mig.
Skulle jag utelämna det så ser jag ingen anledning vara kvar i tanken om gemenskap. Hur skulle han eller jag då veta vad som väljs eller bortväljs.
Naturligtvis i miniskala och nästan genomskinligt skelett men jag hoppas skelettet stärks med tiden.

Förstår dig precis vännen.
Tyvärr tror jag det är omöjligt nå fram så länge alkoholisten står i fokus.
Min alkoholist står fortfarande i fokus, nu utan alkohol bara. Jag längtar efter stunden när alkoholisten bleknar något och börjar ersättas av personen, han som glimtar fram då och då. Att alkoholisten blir skuggan av personen och inte tvärt om.

Kram

Överst
redigera besvara | Anmäl kommentar | Gilla (0)

...precis! Lever i detsamma!

Skillnaden är bara att nu är det utan alkoholen och det finns ett framåt och uppåt.
Jag har slutat undra varför responsen uteblir. Har märkt att den ibland kommer i annan form och vid andra tillfällen än "normalt".
Det ser jag som ett steg mot "normalisering".
Så länge alkoholen fanns med svängde allt okontrollerat och det fanns ingen logik.
Nu finns en logik och även om irritationen och uteblivna reaktioner fortfarande är dagliga så forsätter jag göra saker som passar mig.
Skulle jag utelämna det så ser jag ingen anledning vara kvar i tanken om gemenskap. Hur skulle han eller jag då veta vad som väljs eller bortväljs.
Naturligtvis i miniskala och nästan genomskinligt skelett men jag hoppas skelettet stärks med tiden.

Förstår dig precis vännen.
Tyvärr tror jag det är omöjligt nå fram så länge alkoholisten står i fokus.
Min alkoholist står fortfarande i fokus, nu utan alkohol bara. Jag längtar efter stunden när alkoholisten bleknar något och börjar ersättas av personen, han som glimtar fram då och då. Att alkoholisten blir skuggan av personen och inte tvärt om.

Kram

Jag har varit den som alltid funnits där för honom, tagit tag i hans problem, ringt myndigheter och skött hans papper/räkningar i företaget mm. Succsesivt (felstavat) har jag börjat överlåta detta på honom själv. Detta har nu resulterat i att han anser att "jag bryr mig inte". Han har därför helt slutat delge mig saker som händer runt omkring honom och det vardagliga pratet är borta. Att jag inte gör alla hans sysslor betyder ju inte att jag har slutat bry mig. Han har då aldrig behövt ringa myndigheter eller löst problem för min räkning, det har jag alltid fått göra själv...
Jag vill ju inte stå utanför det han gör, vill ju veta vad han tampas med och kunna finnas där till hands men inte ta över och göra det han själv kan göra...
Förstår ni hur jag menar?

Sitter på jobbet, nattjobb väntar. Känner mig låg och trött. Har haft en tung dag, vet inte varför just denna dag känts tung....Kom inte ut på min dagliga promenad trots att förnuftet sa att jag borde gå ut och rensa tankarna. Blev istället sittande framför tv´n och åt alldeles förmycket onyttigt i väntan på barnen skulle hämtas på skolan. Efter detta mår jag nu så dåligt, har ångest över det jag inte gjort idag och över vad jag ätit- känns som att jag svikit mig själv ännu en gång och tagit fram min självdestruktiva sida. Kan någonstans förstå en alkoholists vånda vad gäller alkoholen.....mitt beteende i detta avseende är nog ganska likt en alkoholist.
Jag är ledsen över att jag inte lyckats hålla ihop min familj, att jag, som jag känner i nuläget, inte haft förmågan att ge dem en lycklig mamma och pappa som har det bra tillsammans, att de kanske blir tvungna att bo varannan vecka hos varje... Fy vad jag tycker att allt känns sorgligt.
Jag skickade ett sms till min sambo idag där jag undrade om vi skulle äta middag och prata på fredag. Han nämnde inte sms´t alls när han kom hem, förvöntade mig kanske inte det heller...Men varför hade han inte kunnat säga "jag läste ditt sms, såg vad du önskade". Nej, inget har han att säga. Kanske säger han något i kväll. Innan jag skickade sms´t vände jag och vred på alla orden- tog bort och lade till- allt för att han inte ska bli obekväm och "inputtad i hörnet"...Orden vägdes på guldvåg- varför är det så? Tänk att jag hela tiden måste ta allt så försiktigt och alla ord måste vara inlindade i bomull- annars drar han eller stänger av helt. Det är väl inte konstigt att jag får raseriutbrott ibland.
Jag hoppas att min natt blir lugn och att morgondagen blir ljusare.

för att förlora en vän.

Stor kram till dig idag!

/ mt

att ha oroats och gjort ett och annat försök att kontakta min nersupna vän (vi bor långt ifrån varandra) så fick jag äntligen svar på ett sms :

"Lever du?"

"Ja"

En konversation som i all sin enkelhet säger allt.

Att göra ett val för livet finns inte på kartan just nu och jag ger nu upp helt.

❤

..jag vill vara hos dig nu. Jag vet vi hade gett varandra så mycket bara genom varandras närhet.
Ensamhet
Osäkerhet
Vaksamhet
Allt det där gör mig så uppgiven. Det är känslan jag läser i dina ord, uppgivenheten. Att vara så trött att hjärnan slutar fungera.
Stadiet blir som hypnos. Att bara lunka vidare, glömma svänga vänster trots man borde veta.
Den totala apatin, när psyket slutar arbeta, där det blir så sjukt att vård är enda utvägen. Där är vi inte, varken du eller jag. Vi stannar bara olika länge i det smärtsamma nolläget för något hindrar oss komma vidare.
Förväntningarna, som ju är ganska logiska och "vanliga", de handlar om önskan kunna föra normala samtal, uppleva vanligt hyfs och respekt. De samtalen kommer aldrig just för respekten har raderats ut sen länge från den vi önskar skulle se oss.
Kommer den respekten infinna sig igen?
Kommer samtalen bli normala?
Det kan vi inte veta och än mindre styra.
Det vi kan försöka påverka är, hur många gånger ska jag utsätta mig för att eventuellt få uppleva ett bra samtal eller ett dåligt samtal idag?

Just idag ska jag inte utsätta mig mycket. Idag skiner solen och det är min sista möjlighet att uppleva denna underbara stad på cykel innan arbete och nya geografiska platser blir mitt tillfälliga hem.

Kram på dig, var rädd om dagen!

Hej och tack Markatta för dom väldigt insikts/betydelsefulla ord, ska verkligen ta
in dem och läsa om. Det är faktiskt sant man kan inte gå runt och vara rädd för
känslor, annars funkar de ju inte. Det ska ju sitta i ryggen men behövde höra det.
Ska verkligen försöka öppna mig på ett sätt att lättare bara acceptera motgång av
Olika slag. Känt mig så rutten som delat stöd och styrka, sedan själv stå med huvudet
i sanden. Nåväl hundra gånger om har fått skaka av skiten, jag lärde mig nått nytt
säkert denna gång.

Jag behövde inte säga så mkt till min sambo efter helgen, hon kunde läsa av min skamm
och skuld enkelt. Vi pratade mer djupgående och det kändes bra. Och även hon var glad
att jag öppnade mig mer.

...är här.

Skickar en varm kram

Ska läsa ditt långa inlägg nu

...hålla dig till din önskan.
Nu kan du bara vänta och se om han tar in eller fortsätter som om inget hänt.

Var rädd om dig och gå ut och gör något du tycker om idag.

Kram

...känns bra höra från dig.

Att vara ingen för den jag helst vill vara viktigast för är tungt som f-n.
Att aldrig nå fram är smärtsamt.
Att samtal aldrig fungerar är upprörande.
Att konstant ignoreras är hjärtskärande.
Att aldrig bli förstådd är kärleksdödande.

Jag har ju valt, med min envishet, att vara kvar i förhållandet. Maken väljer, hittills, hålla sig från återfall, men förhållandet stapplar och någon balans har jag ännu inte upplevt. Det räknar jag heller inte med, inte ännu, men om den inte infinner sig så kommer relationen dö av sig själv.

De där försöken till samtal jag så gärna velat ha under hans aktiva missbrukande gav jag upp. Jag kunde bara vänta tills det brakade helt för mannen. Förr eller senare visste jag något kommer hända.
Jag önskar verkligen att helgen kommer ge dig och er båda möjligheten att nå varandra.
Att du får framfört det du önskar.

Att inte läsa andras trådar eller orka händer oss alla skulle jag tro.
Här är vi egoister, tillsammans ;)

Kram vännen

Sorgsen, jag förstår nog inte att min kropp arbetar med mig. Förstår mest ingenting känns det som. Idag blir det återigen en prövning - sambon håller på med mail idag och att vi ska komma överens om massa saker och jag vet hur det är: han slänger ur sig förslag, om jag inte svara inom en viss tid så tar han tillbaka det och så kommer nya förslag och så börjar det om... Total stress för mig.

Lelas, så gott att du är tillbaka! Ja, jag är inte så aktiv inom kyrka-tro osv, vet bara att jag tror och är tacksam för det.
När jag läser ditt inlägg så kommer tårarna igen - känner ju att jag inte förstår riktigt att jag sak orka. Virrigt - å ena sidan är jag så säker på att jag orkar så att jag inte ens tänker på det, men samtidigt de där dagarna av sorg som kommer över mig, de gör sååå ont.

Gud har sannerligen prövat mig, men jag ser inte alltid utvägen - känns som jag gör fel. Barnen får mig att tveka, så oerhört mycket...
Precis som du skriver Mt - dörren är stängd, men jag vet inte om fönstret är öppet..
Tror du har rätt med tröttheten: jag har varit helt slut i flera år, men då har jag bara bitit ihop och kämpat på, och sedan gick det upp på en ny nivå: jag minns knappt, men den där nivån när jag körde fel och barnet rättade mig, när jag inte mindes var jag var och sådant, och sedan de sista veckorna vet jag knappt hur jag orkar - är bara trött.
Och detta är min största sorg i livet: min dröm är krossad, barnen kanske inte får bästa uppväxt...

Framtidsdrömmar - det är fina ord du skriver till mig och jag blir alldeles tårögd! Som du ser i min tråd så är jag inte på något sätt säker, jag är inte heller världens lyckligaste utan sorger och jag fastnar fortfarande i hans fällor allt som oftast. MEN - jag har mycket tack vare Sorgsen, Lelas, Mt mfl mfl fått styrkan att ta mig ur det som höll på att knäcka mig. Jag tror att jag är lite besviken på mig själv; jag tänkte nog att jag skulle må bra och vara lycklig bara jag kom därifrån, men det är ju orimligt och jag försöker acceptera att det är en process: min dröm är krossad och det gör mig ledsen, men jag höll på att gå under innan och det hade jag nog gjort om jag inte kommit därifrån.
När du skriver som du gör så måste jag leta långt inne i mig och därinne är jag nöjd över att jag lämnat honom; ingen som ignorerar, hotar & skäller, kallar mig saker, ibland är fantastiskt kärleksfull (men jag vet aldrig när det vänder), ibland är oerhört omtänksam och kommer med presenter (som han förstör om jag ställer dem på fel ställe eller inte är tillräckligt tacksam), ibland nonchalerar mig... Jag kan se vilken film jag vill, jag kan prata och skratta med vem jag vill utan att bli beskylld för att flirta eller vilja ligga med någon, jag får ha saker som jag vill utan att bli ifrågasatt om att jag är för pedant eller att jag inte tvättat tillräckligt... All hans ombytliga personlighet sitter kvar i mig - jag är rädd när jag blir arg, för att jag ska bli anklagad för att vara den som är arg i förhållandet, jag är rädd att säga fel sak, men jag övar på mina vänner, jag frågar dem vad som är normalt och ok, jag träffar mina vänner mycket för att se hur de är mot sina respektive osv. Det är en process: en långt större process än vad jag förstod när jag flyttade... Men det är en bra sak. TACK för att du hjälper mig att reflektera över den! En dag i taget - du är viktig och du är inte värd att leva i det du gör nu.

Kramar till er alla. Ledsen, men okej...

Jag skrev ett brev före jul. Skrev och skrev i 4 timmar, allt bara rann ur mig- alla ord och önskningar föll på plats och jag fick ner det på papper. Det kändes så befriande.
Överlämnade brevet med lättnad och hoppfullhet.....Han har inte ens läst det, det har gått flera månader.
Det är skönt att skriva av sig, bra att du gjorde det Stjärnstoff! Jag hoppas att din sambo läste brevet och att du känner dig lättad.
Känslan av utfrysning känner jag också, svårt att förklara....man finns liksom inte, syns inte. Jättehemsk känsla.

Lycka till!

Jag har varit i din känsla - att inte orka läsa någon annans trådar. Så kände jag länge, länge; jag hade fullt upp med att orka skriva i min egen för att ta mig igenom dagen. Men det är okej - låt det vara så, du behöver det!!

Jag håller med Stjärnstoff - du är någon!!!! Jag har också varit "ingen" och det går att ta sig ur känslan, du är någon!
Stor kram

Jag känner väl igen beteendet- när jag påtalade för min sambo att jag ville ha förändring så kan jag se i efterhand att han alltid körde sitt maktspel: först var han kall och då veknade jag ofta av rädsla att jag gjorde fel, om inte så blev han ledsen och så veknade jag då och tyckte synd om honom, om inte det fungerade så blev han därefter arg och hotade osv och veknade jag inte då så återgick det i tystnad men lugn tills det efter några dagar var tillbaka i vardag - allt flöt på men vi hade ingen närhet... Och så gick det ett tag och så började det om.

Stå på dig, du behöver saker för att må bra, du har rätt att kräva dem!
Kram

Du skriver att du känner dig som" ingen". Vill bara säga att hemma hos oss finns också en " ingen". Efter att jag formulerat ett brev så icke anklagande jag förmådde, så blev jag " ingen". Brevet handlade om att vi behöver ta hjälp. Men det får vara så. Just nu.
Men- du är någon! Skriv av dig här och känn aldrig att du ältar i forumet, vi finns här och vi förstår. Du skrev om kontrollbehov. Igår ungefär en halvtimme efter att jag bestämt mig för att släppa på kontrollen så gick jag och räknade hur många öl det låg kvar i påsen från i söndags. Jag hällde även ut två flaskor sprit som jag gömt sedan länge tillbaka. Hans föräldrar var så "snälla" och gav oss det i present. Såg att det fattades ur flaskorna..
Så jag är väl inte riktigt där kan man säga.
Men vi är väl på väg när vi vet att vi kontrollerar? Jag vill tro det.
Många kramar till dig, framtidsdrömmar. Du är någon!
/Stjärnstoff

Jag tänker på dig. Du är min förbild just nu. Jag önskar att jag kommit så långt som du gjort. Det gör ont på vägen men du kommer att klarat detta.
KRAM