Senaste kommentarerna i forumet

Tack för de orden, min vän.

Vet du vad tillståndet kallas, det som du börjar känna nu?

Sinnesro.

:-)

/H.

Jag måste köpa den där boken!

:)
Blev precis väckt av ett meddelande att hon fått fram "Jag älskr dej" till sin pojkvän.. Litet mirakel.
Somnar snart igen lycklig.
Det var länge sen.
Gonatt ni fina människor.

Det svåra börjar! DIREKT när man slutat.
Och det är att inte börja igen.
Ge fan i det där första...........
Dagens boktips, TACK!
/A

av Camilla Kuylenstierna som nån här skrev om. Skrämmande och nyttig läsning! Jag började igår och har redan läst halva så den är fängslande. Nu har jag just kommit till kapitlet där hon kommit till insikt och slutar dricka. Nått botten. Hon skriver brutalt ärligt om sitt alkoholmissbruk och om sin tuffa barndom med alkoholiserade föräldrar. Det är riktigt smärtsamma beskrivningar av alkoholens verkningar och jag rekommenderar den till alla som plötsligt får för sej att det nog inte är så farligt att ta ett glas i alla fall. Man tappar sugen.

Hon skriver så här om sitt första försök (som inte lyckades): "Det var inte särskilt svårt att sluta dricka alkohol. Det var att hålla sej nykter, det vill säga att inte börja dricka igen, som var svårt".

När jag läser så blir jag ännu mer övertygad om vikten av att lägga av för gott när det gått så pass långt som det gjort. Då har jag inte ens varit i närheten av de minnesluckor och förfärliga saker hon gjort i fyllan.

Några hälsocig (?!) har jag inte testat. Röker lite klassiskt. Marlboroman...yack! Det trista är att jag kan inte sluta tycks det som. Precis som Maria lade jag av för en ca 14 år sedan...i samband med att barnen började trilla in. Efter det har jag fest/stressrökt ibland. Inget allvarligt. Men nu tycks jag inte kunna sluta. Morgonen är min kritiska punkt. Sista veckan har morgonkaffe intagits på den kalla balkongen eftersom jag inbillar mig att jag måste ha en cigg till kaffet. Får jag inte det så kan jag inte gå på lådan...dusch och annat blir så försenat...så jag tar den enkla vägen ut. Min mamma dog i cancer som var cigarettframkallad (nu blev det en konstig mening) och jag vet bättre. Men jag kan inte låta bli! Ska verkligen försöka tänker jag varje eftermiddag...men efter eftermiddag följer en ny morgon och jag är där igen; Bara en... Det känns piss att min missbrukarnatur får ta över. Att jag låter min missbrukarnatur ta över...för det är ju det som sker. Ingen trycker in cigaretter i munnen på mig. Måste tänka om och tänka rätt. Nu är det fredag- hur dricker vi då? Med förstånd tänker jag...och blossar vidare. /R

Skam den som ger sig...så kämpa på. Jag blir ledsen när jag läser om dina rader om kärleken...att även han blir en anledning till sponken. Fast det vet vi ju båda att han inte är. Svartsjuka? Att straffa ut sig själv i svartsjukans namn är så dumt. Men det vet du också. Givetvis har mannen en historia...men det är en HISTORIA! Sug på det ordet Lilja...historia... Där finns ingen annan än du just nu...de andra har han lämnat bakom sig. Anar att även du har en historia...men inte vill väl du vända tillbaka? Varför skulle kärleken vilja det? Så sträck på dig Lilja och inse att ngn faktisk KAN välja dig. Välja att älska Lilja.

Tyvärr tror jag inte att flaskan hjälper mot ett dåligt självförtroende. Som du själv skriver så får det dig bara att trassla in dig i mer och mer skit. Sätt emot! Det är mitt infantila råd. När självförtroendet slakar så frågar du dig själv varför? Okey...du är inte lika perfa som hans ex? Hans EX? Kvinnor han har lämnat eller som har lämnat honom.

Vi alkies hittar alltid en anledning till att dricka om vi får leta lite. Men förstör inte ditt nya liv, din chans till amore. Hur går det med sonen och kärleken nu? Lugnat ner sig? Svara bara om du vill. Kramar/R

Zappa dig inte till sömns i tv.-soffan.
Våran tv har blivit ockupperad ( eller hurt det nu stavas....????)
Av Xbox ligan, Call of Duty Black opps 2.......
Men måste gilla grafiken, spelar med kompisar från hela världen min lille son , 12 år samt tioåringen. Båda hemma och sjuka idag.
Pappa fixar maten, tror det blir svenska nationalrätten för barn ...... TACOS!
Ingen öl eller vin det blir läskeblask från Ankeborg...............

Adiosos
//A

Du skall se att det är toppar och dalar för många här inne, inklusive mig själv.
Men vi är ett digert gäng, skam den som ger sig .........
Slå inte på dig själv, ´bara att komma hit igen tyder på bra självinsikt.
Försök att hitta verktygen du tappade på förälskelsens väg.
Det går, vem har sagt att det skall vara lätt?

Men vi går hand i hand de flesta.
Återigen, VÄLKOMMEN tillbaka!
//A

"Jag mår bra och är lycklig"
Låter bra.
Skulle nog kunna säga detsamma.

Kram! / M

och hälsar på.
Hoppas att allt är fint med dig och mullemannen. Jag läser att du börjat förbereda dig på livet efter jobbet. Det kommer att bli härligt! Du har så många strängar kvar att utveckla på din lyra.

Jag har ett helt och rikt liv med glädje och bekymmer som jag hanterar. Har gått ner lite i arbetstid under några månader för att fokusera på barnen och skolan. Funderar på att åka på minikonferensen...

Kram! / M

...säger jag, fast du drack igen. Men det hör till tror jag, det är en lång process, nu har du lärt dig något på vägen vidare. Beklagar sorgen också. Min erfarenhet av sorg är att det också är en process med olika steg. Sorgen finns alltid där men den pockar mer eller mindre på uppmärksamheten. Precis som suget efter alkohol. Precis som du själv konstaterade tidigare så lägger man fortfarande ned väldigt mycket tid på att fundera över alkohol även om det är på ett helt annat sätt. Men, ju mer tiden går, desto mindre funderar man. Ibland kan jag tänka att "vad är grejen med alkohol egentligen?" det är ju för fasen bara en dryck! Att den tar så mycket tid och resurser, det är inte rätt. En dag i taget framåt, jag tror på dig!

...säger jag, fast du drack igen. Men det hör till tror jag, det är en lång process, nu har du lärt dig något på vägen vidare. Beklagar sorgen också. Min erfarenhet av sorg är att det också är en process med olika steg. Sorgen finns alltid där men den pockar mer eller mindre på uppmärksamheten. Precis som suget efter alkohol. Precis som du själv konstaterade tidigare så lägger man fortfarande ned väldigt mycket tid på att fundera över alkohol även om det är på ett helt annat sätt. Men, ju mer tiden går, desto mindre funderar man. Ibland kan jag tänka att "vad är grejen med alkohol egentligen?" det är ju för fasen bara en dryck! Att den tar så mycket tid och resurser, det är inte rätt. En dag i taget framåt, jag tror på dig!

N
Läs ovan......
/A

Och lämnar en stor påse tröst och styrkekramar (går att värma i micron om de blivit kalla!) Önskar dig allt gott i helgen! kram /trollis

Stigsdotters råd om en dag är klokt och det är så man måste se det. Så väx för varje dag du klarar, fem dagar är ju kanon.
Skickar styrka och kramar//Kalla

Jag såg honom igår. Vilken chock! Tänk som utseendet kan förändras på bara några månader och då hade han ändå rakat sig.

Jag visste genom andrahandskontakt att han var istan. Jag måste nog erkänna att jag tittade mig lite extra omkring när jag gick på stan och visst där var han i en affär. Tvekade om jag skulle gå fram, men ville hellre träffa honom så än smygandes kring min lägenhet. Vi tog en fika, ganska lugnt i början, sen kom tårarna och han började komma in i sitt vanliga tjatande. Kände att jag satt med en A-lagare (konstigt namn)och skämdes tyvärr över honom. Samtidigt en känsla av kärlek.

Han känner sig fortfarande inte motiverad att sluta. Vad svarar man på varför? Barnens skull, min skull? Nej det hjälper inte. Arbetslivet blir allt mer avlägset osv. Jag sätter nu min tilltro till en högre makt (trodde aldrig jag skulle skriva så.) Kanske han en dag hittar en ny mening, kanske inte. Jag känner mig faktiskt lugn idag och kan glädjas åt det fina vädret. Hur är det möjligt? Ska försöka stanna i den här känslan idag, det kommer fler prövningar, det vet jag.

Miss K

Började från slutet av oktober och till ditt sista inlägg för en dryg vecka sedan.
Du har tagit jättekliv framåt under den - ganska korta - tiden! Du är fantastisk!!

Jag har själv nyligen lämnat ett destruktivt förhållande med en narcisistisk, alkoholiserad man som nu är nykter, men lika nacisistisk. Vi har tre gemensamma barn, (Den historien finns delvis här i forumet), och din beskrivning väcker många starka minnen och jag känner verkligen med dig. Jag vill dela med mig av tre saker:

- Även om du inte får med dig dottern på heltid direkt så hjälper du henne mer genom att erbjuda ETT ställe som är fritt från hans oberäkneliga och hotande beteende. Hon kan hantera honom bättre om det finns ett alternativ där hon kan känna trygghet. Det är värre för henne att hela tiden befinna sig i det hem där hon ibland far illa, och aldrig kan veta när det kommer att hända igen. Hon behöver komma därifrån, även om det blir på deltid.

- Alla de som ser att "Han är sååå trevlig mot allt och alla" ... de går förmodligen inte på det. De kanske spelar med, är trevliga och respektfulla tillbaka, men många många upplever nog hans hotfulla och obehagliga vibbar. Du tror att ingen kan tänka sig vilka saker han säger till dig, men det kanske de kan. Det kanske du får höra den dag du lämnar honom.

Det tredje jag vill ge dig är den bild som jag ser framför mig medan jag läste din historia: En människa som befinner sig i en djup grop som inte går att klättra ur, eller i en vak utan bärande kanter, kan inte ensam välja att lämna den. Det valet finns inte. Och det är inte heller någon idé att slå på sig själv föratt man inte tar sig ur sin situation. Du måste först rädda dig skaffa en stege, eller en livlina, sedan kan du välja. Du har fått många bra tips av våra kära forumkompisar om vilka stegar och livlinor som finns att få tag på. Den enda lilla plankan just nu i din vak är hans mer "normala" stunder, och dem kommer du att klamra dig fast vid tills du får tag i stegen, livlinan, räddningsbåten, eller kanske ett litet flygplan? flygcert...

Varma kramar till dig! Du kommer att lyckas! För du är stark! Och du säger som det är! / M

Skulle handla till AW på jobbet. Kändes inte ens lockande att köpa till mig själv! Härlig känsla. Köpte däremot en flaska alkoholfritt vitt vin att ta hem. Bra att ha om suget sätter in, och det mousserande är riktigt gott :)

Stigsdotter!
https://play.google.com/store/apps/details?id=com.dmt&hl=sv
Dharma Meditation Trainer

Till iPhone (eller andra OS) vet jag inte. Men sök på "meditation trainer" typ.

Eller när man gjorde anmälan fick man besked
Om att dom, alkoholhjälpen, skulle höra av sig per mail. Har fått saker att fixa med på kvällen, så hopas det blir förmiddag, eftermiddag

/A

.

Du är helt enkelt BÄST!!!
KRAM/A

Igår blev det så klart för mig att min sambo totalt skiter i hur jag har det eller mår. Han säger dock att han känner lika från min sida- så det är ju tydligen ömsesidigt. Han tycker sig inte höra till "min" familj utan tycker att jag sätter mina barn och min bror med famil och mina föräldrar före oss. Till saken hör att min sambo alltid varit välkommen att vara med när vi hittar på något och jag har verkligen velat att han ska vara delaktig. Han ser bara det som att jag inte klippt navelsträngen från mina föräldrar osv... Men de är min trygghet- de som alltid har funnits/finns där för mig. Jag tror att han är så himla avundsjuk på min relation till min familj.
Nej igår var han dum i mun, slängde på luren i örat på mig två gånger när jag försökte säga vad jag tycker. Han får mig att känna att jag är så krävande och inte har rätt att ställa krav på att han ska vara delaktig i barnen och i vår vardag.... Nej, jag måste sluta tro på en förändring- jag måste nu på allvar börja se framåt..Men jag vet att efter en kväll som igår är jag nu så bestämd på att jag ska göra något men sen fegar jag ur och hinder och murar byggs upp igen. Jag återkommer hela tiden till att jag inte gjort tillräckligt, att jag inte försökt tillräckligt, att jag inte varit tillräckligt lyssnande/stöttande och trevlig. Han får mig att känna att allt är mitt fel och jag ska sluta älta...han varkar ha glömt att det bara är 4 veckor sedan han var full över jul i flera dagar/dygn...detta ska jag bara sluta älta. Jag kan inte.
Ibland tror jag att han träffat nån annan- jag frågar men han förnekar. Han har börjat tjafsa om pengar och vem som betalar vad- att jag soloch vårar honom och aldrig är nöjd. Jag vill ju bara att han ska förstå att jag och barnen behöver hans närvaro men att vi hela tiden, genom alla år, får stå tillbaka för att det hela tiden är något annat som måste göras eller är viktigast just då. När jag säger det tycker han att jag är dum i huvudet och krävande- tycker att jag pressar honom. Jag ska bara förstå att det andra är mycket viktigare. Det kommer aldrig att bli annorlunda för han har alltid något viktigare för sig.
Jag måste sluta lägga allt i händerna på honom och acceptera att han inte är intresserad av att vara nära barnen och finnas där för de jämt i den mån man kan. Jag måste sluta lägga energi på att försöka vara både mamma och pappa-jag är bara mamma. Måste fokusera på det. Men då känner jag att min son nästan aldrig får göra "grabbgrejjer" med sin pappa. Det ska någon annan göra.
Åh, det är så sorgligt!! Och det känns så tomt och förtvivlat....

Det är bra, nu är det dags att göra någonting åt problemet. Precis som du ser själv så skapar du egna ursäkter för att dricka. Dags att tänka bara på dig själv nu, det är du värd! Problemet med att dricka ibland är ju att man aldrig riktigt vet när det slår över, plötsligt en dag blir det för mycket iGEN. Prova med en dag i taget, vad som än händer ska jag inte dricka idag. Imorgon vet jag inte hur det blir men idag dricker jag inte...

- älskar båda. Jag minns nån scen ur nåt på TV när någon skulle hoppa fallskärm ur ett flygplan och benet lossnade, liksom hängde kvar på kanten gud vad jag skrattade (och fick onda ögat från andra soffhörnet). Jisses vad trist det låter när jag skriver det...

Tankestreck och paranteser underlättar språket tycker jag. För mig i alla fall. Men jag är ju även en stor vän av kommatecken vilket jag vet en del kan tycka är jobbigt... (och så de där punkterna som kan säga så mycket...). Sär skrivningar där emot tycker jag är stress framkallande.

Idag är det fredag och jag ska gå på mitt fredagsmöte i kväll, en AA-gruppgrupp med bara tjejer här inne i stan, det är nästan lite fredagsmys att komma dit, mycket skratt och man lär sig väldigt mycket före och efter mötena när man kan diskutera allt möjligt. Maken kommer och hämtar mig, lämnar över bilen och åker sen själv till stan för att träffa en kompis = fredagsmys när jag kommer hem också! Tror jag ska köra förbi affären och skaffa lite gott att äta, en flaska 100% Blåbär och lite choklad, sen åker jag hem och bestämmer över fjärrkontrollen till TV:n helt själv :-)

Och förresten, arbetstid: Jag tror att min chef menade att hon tycker att jag har lite svårt att få ihop min tid med hämtningar och lämningar och det stämmer ju lite. Men, nu är det ju så att jag har gått över till något de kallar förtroendearbetstid och det innebär att jag inte ska behöva stämpla in och ut utan förväntas göra jobbet på den tid som behövs. Jag får ingen övertid men i gengäld ska jag kunna styra tiden mer själv. Fast det där har hon missat eftersom det blir mer och mer viktigt att räkna kronor och ören så vill hon gärna ha stämplingar att jämföra mot debiterad tid. Usch, jag önskar ofta att jag slapp den här debiteringshetsen... Men, hon har rätt såtillvida att jag inte gör det jag borde kunna (ägnar för mycket tid åt forumet t.ex.) Så, i alla fall, nej, jag tänker inte gå ned i arbetstid. Det gjorde jag inte när barnen var småttingar heller eftersom jag såg att många kollegor som gjorde det ändå hade 100 procent arbetsuppgifter att utföra på kortare tid. Jag ska försöka skärpa mig, jag har en bra arbetsplats.

Men, tack för tankar om sjukskrivning för att gå ned i tid, tål att funderas på ändå för jag känner att jag får lov att vakta mig själv så jag inte halkar ned i något slags deppträsk.