Senaste kommentarerna i forumet

Ja du Stigsdotter, som du själv konstaterar så går det inte att vänta ut "rätt tidpunkt".
Det slutar oftast med att man följer lögnens gärdsgård längre än man tänkt.(och det går inte att hoppa över, vet för jag har försökt. DET var smärtsamt!)

Det är aldrig lätt att lägga korten på bordet, men det är ännu svårare eftersåt, om man inte varit riktigt ärlig i att berätta vad man vill.

Om tillfälle ges, under familjeterapin, så tycker jag nog att du ska säga att du vill ha åtminstonde en "time out" med separata bostäder.
Det är bättre att ni båda är medvetna om att ni inte kommer att bo under samma tak under en period eller kanske resten av livet.

Det är mycket svårare, om den ene fortfarande slår knut på sig själv(eller kanske båda) för att få ett förhållande som egentligen är slut att fungera..

... Det var mitt lilla bidrag till svamlet... Om tofflan inte passar får du gärna skänka den till hednamissionen ;-D

tröst & styrkekram /trollis

Som jag ser att du gör nu, allt görs nu för sista gången. Men håller med ovanstående, jag tror att maken måste med på tåget redan nu. Inte få det droppat som en bomb efter sportlovet. Ser att du har en förhoppning om att han ska prata med sin syster på resan men tror du verkligen han gör det?, han verkar ju inte vara den som vill prata om sådant och dessutom vet han ju inte vad du planerar. Ni kommer att måsta ha med varandra att göra en lång tid framöver och barnen ska må bra i detta, den chansen ökar om han får känna sig delaktig i det som sker istället för att en bomb kommer efter sportlovet. Att ta in han i planerna så att han får känna sig delaktig i det som sker ökar chansen för att ni två ska kunna ha en bra relation efteråt så att inte barnen far illa.

Styrkekram!

Snart åker jag. Känner mig lugnare idag. Det ska ju också bli väldigt roligt att träffa honom.

Du har rätt Sorgsen, jag får ta det som det kommer. Onödigt att hålla på och stressa upp mig över hur jag kanske kommer att reagera. Och jag måste ju inte berätta allt på en gång, släppa en bomb, utan ta det som det känns bra. Och tack för påminnelsen Miss K, det behövde jag. Jag vill ju faktiskt det, släppa på masken. I de situationer där jag redan gjort det så har det ju faktiskt känts bra, även om det har kommit tårar.

Ni hjälper mig att trycka på pausknappen ibland. Andas in. Paus. Andas ut.

Kramar!

...om du orkar/vill/kan. Tänker på dig! Kram/R

Jag ser ju att du har kommit till vägs ände...och jag personligen tror att nu får det vara slutpratat. Både med olika "hjälpare" och försök att kommunicera med surfarn. Det är dags att börja agera. Du har förhoppningsvis ett långt liv kvar att leva. Det ska levas i värdighet och sannhet tänker jag. Kanske blir det inte alltid så lätt...men det blir sant. Håller med de ovanstående att du kan hinta för chefen att det är lite tufft på hemmaplan just nu. Detta kan köpa dig lite "utrymme"...även om det aldrig är kul att hänga ut sitt privatliv.

Sen när det gäller AAs råd om första året; AA gör ett fantastiskt jobb på de flesta sätt. Men sånna råd ska man inte slänga ur sig. ALLA sätt är bra. Vi är alla olika individer så samma toffla kan inte passa alla! Förbannad blir jag av sånt dravel...även om det är välment. Jaha...så du kanske mår pest i din tillvaro, vill förändra. Håller dig nykter i drygt elva månader och sedan får/tar ett litet återfall...ja, men vad fint; Då får du vänta ett år till på att ta tag i din livssituation?

Nu har surgubben talat! För övrigt så tycker jag att dina tankar går i rätt riktning. Du börjar fundera på boende etc. Har fått en sportlovsvecka med egentid...utnyttja den! Puss min svanflicka! /R

Tänker att kanske även denna saga om Törnrosa kanske kan få ett lyckligt slut. Kramar/R

och så hoppingivande för alla medberoende!

Jag läste din berättelse i flygcerts tråd... den är av det slaget att det är svårt att förstå hur du orkat. Samtidigt VET jag och kan bekräfta att det är möjligt - har mött ett antal människor som genomlevt liknande och/eller andra mycket tunga perioder i livet och kommit ut hela och starkare.

Ha det bra där du är, allt gott! / mt

Sorgsen - en så dramatisk och tragisk berättelse du delar med dig av - med lyckligt slut! När jag tänker "omkring" finns det livsöden, inkluderat skilsmässor, just så ofattbart svåra att man undrar hur människor orkat ta sig igenom. Det visar att det alltid finns möjligheter och ger hopp!

Jag känner en kvinna som för 10 år sen levde i rätt lika omständigheter som Sorgsen beskriver. Idag har hon ny familj, är lycklig. Alla barn mår bra och har hittat sin rätta plats.

Det är ändå värt att komma ihåg att för de allra flesta så flyter en separation på hyggligt eller riktigt bra efter den första tiden - både för barn och vuxna. / mt

Jag vet inte om det är rätt eller fel men det är väldigt vanligt när det kommer till en separation att parterna är på helt olika station. Så var det också för mig när jag skilde mig för väldigt länge sen. Jag levde länge i en tydlig bild att jag stod på en trampolin - och så en dag hoppade jag! dvs ringde en advokat. Då hade jag väldigt klart hur jag skulle klara mig och barnet och hur jag ville ha det. Han var överrumplad trots att vi hade pratat om brister i vårt liv - men det var liksom på ett helt annat plan.... När jag tänker bakåt var det inte så bra alls - men tiderna var också helt andra då.

Annars tycker jag att du gör det "bra" - har tänkt igenom både det ena och det andra. Var finns familjeterapin? Är inte det en bra plats att tala om hur ni ska planera varsitt liv - med barnen som är gemensamma. Vore det inte bra att ta mannen med på tåget? Men det är svårt att råda så det gör jag inte - bara funderar lite i arla morgonstund. Kram på dig! / mt

...ofta på dig flygcert.
Hur mår du?

Du undrade hur det blev för mig och barnen i skilsmässan.
Här en sammanfattning så fråga på så svarar jag så gott jag kan. Fråga om allt, stort som smått!

Jag flyttade till ny ort pga studier och senare arbete. Det gjorde att det var omöjligt för mig att rycka upp barnen från deras rötter trots att de levde i en ohållbar situation. Jag kunde inte ha någon form av dialog med barnens far. Han var både hjärntvättad och maxat avig mot mig i alla lägen. Trots att han hade inlett ettnytt förhållande innan vår skilsmässa var klar. Han försökte sätta mig i dålig dager i alla lägen. Han försökte knäcka mig ekonomiskt, jag levde på csn. Hade jag inte lyckats skrapa fram stipendium hade jag inte kunnat fortsätta studera.
Många gånger tänkte jag avbryta mina studier för att jag inte hade kraft men jag kämpade på en dag i taget.

Inga samtal med soc eller kuratorer kunde förstå hur det stod till så barnen kände ingen annan utväg än att rymma, en efter en. De båda äldste gick det lättast för. De yngre fick flytta med deras far in i hans nya familj. Där blev den totala katastrofen bara djupare. De blev i princip förbjudna hålla kontakt med mig och mina föräldrar. Jag gav dem telefonkort eftersom alla samtal till dem jag gjorde blev avlyssnade. Den yngste, då 7-8år, fick ett som pappan tog ifrån henom. De fick pengar av mig till mat, under sista 6 månaderna tappade den yngste 4kg trots att hen redan var mager. Det var ett rent helvete att se mina barn lida men det var enda vägen för mig att gå. Låta bli att förlänga lidandet genom att hjälpa. Slående likt medberoende till missbrukare!

Den yngste rymde efter ca 6-7månader i nya familjen, hen var då 8år. Sen började anmälningar och rättegångar, utredningar och mängder av advokatsamtal. Först när min yngste var 14 år kunde soc lägga ner en anmälan pga hens ålder och luta sig mot tidigare utredningar. Efter det blev jag anmäld för att ha diverse sjukdomar, anmälningar så grova att jag kunde anmäla exet för förtal enligt min advokat. Det lät jag bli trots att hämningslusten drog.

Först fick jag interimistisk vårdnad, egen vårdnad under tiden rättegången rörande barnens framtida boende löpte. Det tog lång tid, minns inte hur länge, men vi hade en slutförhandling och bara i helt sista halvtimmen gick exet med på förlikning. I den innehöll delad vårdnad, som jag tillät. Den ställde till det vid ett par tillfällen för den yngste då exet lyckades manipulera hens lärare och dök upp i hens skola utan att meddela innan. Det var mycket obehagligt för henom och inget jag kunde förbjuda. Vi kom då överens om att hen skulle be om få gå på toaletten och då bara lämna skolan och gå hem utan att säga till någon om det skulle upprepas.
Om pappan skulle försöka få in hen i bilen bestämde vi hen skulle skrika högt om hen kunde. Oavsett så lovade jag att jag skulle hämta hen så snart jag fått vetskap. Just det hände aldrig, tack och lov.

Trots allt detta så har hen utvecklats till en stabil vuxen. Hen har haft en tragisk upplevelse för något år sen men tagit sig igenom även den. Då kom vi ännu närmre varandra. Hen ligger mig riktigt nära, är mitt hjärtebarn, tillsammans med de andra såklart, men hen har störst behov av extra närhet med jämna mellanrum. Hen fyller i år 25.

Hoppas något av detta kan hjälpa dig.

Fråga på..

Kram

...också jag kunde vara med på konferensen men hoppas på fler tillfällen.

Kram kram

..imorgon. Min reflektion, utan att råda, är att jag som förälder gärna vill veta hur mina barn mår. Ibland kan jag märka att något ligger och skaver hos dem. Utan att pressa så dyker det oftast upp något att spinna på för att känna om det är stort eller smått som upptar dem. Jag behöver inga detaljer om de inte spontant berättar, bara lämna öppet att jag finns där om de vill. Ofta hjälper det ju att man vet att det finns hjälp inom räckhåll. Hm...detta blev kanske lite svamligt?

Om din pappa är nykter alkoholist så vore jag inte förvånad om han anar trots att du känner du mörkar.

Se fram emot att få träffa din pappa efter så lång tid. Lita på din magkänsla och ta sakerna som de kommer.

Jag kan inte se att du har ljugit för att du inte berättat, ha inte dåligt samvete för det. Du har gjort det du behövt i de lägen du varit och nu har du behov att bli fri masken.

Njut morgondagen och våga vara egoistisk. Klä av delar av masken om det blir läge och känns rätt. Tänker på sinnesrobönen...

Kram på dig och önskar dig en bra morgondag

Ja, möte med föräldrar, det är inte lätt. Vill bara påminna dig om att du faktiskt vill bli av med din mask. Det är inte omöjligt att han redan vet... En f.d. alkoholist känner väl igen vissa tecken, inbillar jag mig. Om han vill känna skuld är hans val, eller hur?

Det är svårt att visa sig svag, jag håller med dig. Jag har motsatt problem, min pappa är helnykterist. Jag känner att han inte kan förstå min eller många andra människors situation eftersom han är så renlärig med allt.

Jag håller tummarna för dig att det ska gå bra! Synd förresten att du inte kunde åka på konferensen som du ville.

Kramar
Miss K

Tack för ditt inlägg! Blir så fruktansvärt ledsen för din skull! Att förlora sitt barn....finner inte ord. Den sorgen är nog ojämförbar, går inte att förklara och går inte över (även om den går att leva med den så småningom). Förstår verkligen att han saknas dig varenda dag...

Min anhörig var en vuxen person som oväntat dog, i onödan, för tidigt. Den sorgen är hemsk, men är nog av en helt annan "art" än sorgen efter ett barn.

Tack Morla (kramar oxå familj och är tacksam för att jag har dem), A (absolut, är redan uppe på pålen igen) och Trollis (du har nog rätt, hade jag inte druckit i går hade jag nog gjort det ngn dag snart, bara för att se om det kunde få mig att känna mindre...nu vet jag att det inte funkar!)

Kram!

...för välkomsthälsningarna...kändes varmt inuti...tack

Varma kramar tillbaka

...kunnat föreställa mig att min sista månad skulle bli så bra och inge så mycket hopp.

Livet är i ständig rörelse och just nu känner jag mig lugnare än på länge.
Oron finns men jag lägger den åt sidan och ser tiden an.

Jag har inte fått dagliga påhopp från maken. Han gick tillbaka till alkoholen när jag var på anhörigveckan men var inte full när jag kom hem.
Igår lämnade jag för en ny arbetsresa och mannen var nykter både igår och idag, det hade jag inte förväntat. På måndag är det dags för hans behandling.

Jag har haft en månad fylld med så mycket positivt att jag inte vet var jag ska börja.

Min vecka tillsammans med anhöriga var en boost för själen. Jag gick in med total öppenhet och visste inte hur mycket av min historia som skulle poppa upp och behöva vändas ut och in på. Till min egen glädje märkte jag att jag har läkt, genom egen kraft och erfarenhet och såklart mängder av sunda människor runt mig. Det förstod jag ungefär halvvägs under veckan och kunde därför känna att jag,utöver mitt eget, även tillförde andra medverkande styrka i att gå vidare.

Hela veckan var fullspäckad och jag kan bara rekommendera alla som har möjlighet att medverka att inte tveka.
Vår grupp hade en spännvidd på personer mellan 20-75 år och ingen av oss lämnade utan aha-upplevelser, stora eller små, få eller många. Alla lärde sig något nytt om sjukdomen/missbruket och om sig själva. Veckan innehöll så många rörande moment, vi skrattade och grät och alla hjälpte alla.

Jag är fascinerad över vilken kompetens alla medmänniskor har, hur en grupp totalt okända får del och delar sitt absolut innersta och visar förtroende och tillit.

Om någon undrar något så svarar jag gärna på frågor, om hur veckan sett ut.

Jag var den ende som var där före sin anhörige. Det kändes lite sorgligt, att inte veta, att inte kunna dela euforin med mannen när jag kom hem.
Jag delade en uppevelse/uppgift vi hade med honom. Det kändes viktigt för mig att han skulle se hur jag ser på hans position i "min" familj. Jag kände idag att just det jag visade honom hade sjunkit in i honom på ett positivt sätt.

Att vi haft tre alkoholfria veckor tillsammans före anhörigveckan gör att jag känner stor tillit till att vi har en framtid tillsammans. Att vår senaste helg var konstruktiv och kär helar mig/viet också.

Jag tror han var riktigt orolig när jag fick information från andra med erfarenhet. Han har dissat allt jag lärt mig på egen hand. Detta kunde han inte trycka i halsen på mig, han ska ju själv dit och har varit där tidigare. Så, jag ser tiden an med stor tillit och mår förträffligt just nu.

Livet är underbart och jag har världens underbaraste man. Han är sjuk, jag är medberoende men friskare än jag trodde.
Ikväll har jag googlat fram al-anon där jag finns nu. Ser fram emot att ta mig dit imorgon kväll...på engelska blir det :)

Kram på er därute!

Tack för all hjälp jag får genom att Ni delar med Er!
Läser ochbtar igen det jag missat...

Hej Anli! Ta du Andreas i handen, för ni har/är båda "duracell-kaniner", fast av lite olika art!
Jag tror faktiskt att ni kan stötta varandra..
Var inte ledsen över ditt beslut!
Utan det, hade du fortfarande undrat, vad alkoholen skulle föra med sig. NU vet du.. Det tar inte bort sorger, det dränker inte bekymmer(dom djävlarna tog simborgarmärket innan du, eller någon av oss kunde gå..)
Som sagt, upp på kusen igen, så ses vi framgent!

Tack för din ärlighet och en stor varm tröstkram!/ trollis

Jag miste min äldsta son i en olycka 2009, vet inte om jag förstått innebörden ännu, kommer aldrig att acceptera det, han fattas mig varje vaken stund. Sorgen visar sig på olika sätt, aldrig densamma, nya vinklar varje dag. Svårt att förklara, svårt att leva med....Blir aldrig densamma. Önskar ingen detta hemska. Värst är att fortsätta leva utan honom, han fattas mig....oavbrutet.

Du är en sådan kämpe.
Så upp på pålle igen!
kram/A

Att ett första steg är att närma dig din fru och inviga henne .
Det finns många par som lever ut dina fetischer.
Hon kanske delar tankar och ideer med dig.
lycka till/A

Det är en så fruktansvärd känsla när det händer. Jag tyckte det blev ännu värre när jag verkligen fattade att det var sant, efter ca 1-2 dagar. Efter det var det ältande och fram och tillbaka mln sorg och fina minnen. Viktigt var att jag hade stöd runtomkring och att jag pratade och pratade. Nu kommer det över mig ibland, när jag minst anar det. Det var ett väntat dödsfall, men det kom ändå som en chock. Jag kände inget sug efter a när det hände, var alldeles för ledsen. Är fortfarande full av sorg, men jag tror att jag gjort mkt av sorgearbetet innan. Jag lovar att det blir bättre med tiden, det är bara att låta tiden gå och älta gott och ont och älska de som finns kvar. Så har jag gjort iaf.
Hoppas att du inte sparkar på dig själv på grund av vinet, se framåt och ta hand om dig! Jag tror att du helt enkelt tappade fokus i den kaos du upplever just nu. Jag tänker på dig och önskar dig allt väl. Stor varm kram!!

Hej på er alla!

Tack mt för din hälsning, den värmer!

Tyvärr är det väl sådär just nu, mycket tankar i min hjärna men de flesta är om mig själv, hur jag vill fortsätta mitt liv och det är så tråkigt att inte kunna bolla mina funderingar med gubben.

Han har ju egna funderingar om vad som ska hända honom, bl.a. a-kassedagar som tar slut.
Har varit hos läkare pga. diabetesprover, och den som han träffa där sa att det är okej att dricka sprit och då har han gjort det dagligen sista veckan. Proverna verkar ju bättre men är de i verkligheten det?? Vad ett litet ord kan ställa till, han hör ju verkligen det han vill höra.

Har hälsat på mitt lilla barnbarn och bara njutit av bebisen, mysigt värre!!

Imorgon är en ny dag med nya funderingar och förhoppningsvis några bra lösningar på en del av dem.

Ha det gott allesammans och ta en dag i taget,
gör det bästa av den!

Stor kram
tekla

Imorgon ska jag åka och träffa min pappa, min första alkoholist. Vi har inte träffats på länge, ja på 2 år tror jag, sedan han flyttade längre bort men vi har pratat i telefon kanske en gång i veckan.

Han är nykter nu sedan flera år så det är inte det som oroar mig. Det som oroar mig är att han ska se hur jag mår. Det är lättare att mörka över telefon. Jag vet att det låter fånigt att jag inte vågar berätta för någon som varit nykter och gått på AA så pass länge om hur mitt liv har sett ut de senaste åren.

Jag är rädd att han ska lägga skulden på sig själv, att jag hamnat i en relation med en missbrukare p.g.a. att jag växt upp med en missbrukare. Kanske är jag även lite rädd för att det faktiskt är så, att jag lägger en del av skulden på honom. Jag är rädd för att visa mig svag inför honom men samtidigt så orkar jag inte ljuga längre och säga att allt är bara bra. Den här masken jag har på mig tar så oerhört mycket energi att upprätthålla.

Käre Fenix,
Att hitta harmoni och glädje är kanske det svåraste som finns i våra vuxna liv?
Det är så lätt att tala och skriva om det, mycket värre att finna det i vardagen.

I stort så tror jag helt enkelt man måste sätta sig ner och fundera över vilka saker som gör en glad, lycklig, nöjd, tillfreds, osv. Sen fråga sig om de saker man faktiskt gör i livet gör en gladare eller mer harmonisk. Att fråga sig själv innan man häller upp det där förödande glaset med vin eller sprit en fredagskväll, eller morgon. Kommer jag bli lyckligare av det här just nu, eller i morgon?
Är detta bra för mig?

Jag har ofta sagt högt "NEJ, det är inte bra för mig!" så många gånger, men ändå inte orkat stå emot. Kortsiktigt är det ju så härligt att fyllna till. Men väldigt kort lycka och lång ångest är det.

Vägen är väldigt krokig och svår, men jag tror vi kan nå dit. Vi måste bara träna oss själva så gott vi kan.

LP

Allt är sorgligt och eländigt, men den mest akuta sorgen har nog lagt sig. Men jag har ingen aning om hur man reagerar (lyckligt lottad och sluppit uppleva detta tidigare), kanske ger den mig en käftsmäll till snart. Troligen, sorg kanske är just så, det går upp, ner, fram och tillbaks.

Morla (om du läser), du som gått igenom ngt liknande nyligen, hur mår du nu?

I alla fall, 3 v nykter i går. Klappa inte i händerna än för detta "firades" med en flaska vin i min ensamhet. Jag vet inte varför, förutom den "lilla" detaljen att livet är upp och ner just nu. Under den mest akuta ångestfyllda sorgen vågade (ville!) jag inte dricka en droppe! Vågade inte riskera att det skulle göra ännu mer ont. Men i går så drack jag.

Det var som en stor beslutsamhet sänkte sig över mig, IDAG skulle jag dricka. Har varit stolt och nöjd m mina vita veckor, njutit av mitt kvällsthe, men nu var det som en kraft som inte gick att stoppa. Hur det kändes? Ja, vad ska man säga. Halvtrevligt? Gott? Jo kanske lite. Tror jag tog till flaskan som tröst efter vad som hänt, ingen ursäkt men det är nog så det är. Efter 30 min var duracellkaninen tillbaks, den som legat i dvala 3 v. Jag fixa, städa, tvättade, laga mat i rasande tempo. I 3 v har jag ej haft lust/ork till detta, så duracellkaninen var iof välkommen men synd att den kräver vin som bränsle!

Detta ska inte hända igen. Sorgen blev inte bättre, inget blev bättre, förutom huset som såg trevligare ut efter kaninens framfart ;)
I kväll återgår jag till the, o får ta mig igenom verkligheten, så som den är, utan bedövning.

Kram