Senaste kommentarerna i forumet

Jag förstår att du måste må jättedåligt just nu med tanke på det du går igenom. Jag skulle också, precis som Mt skriver, vilja tipsa dig om att fortsätta skriva i en tråd, det är oerhört värdefullt att kunna gå tillbaka sen och läsa vad man skrivit och de svar man har fått i en tidslinje. Det gör att man börjar få perspektiv på det som händer, det sätter igång en process i en själv med möjlighet att, tillsammans med alla oss andra här i forumet, börja bearbeta det man är med om. För mig har det varit en otrolig hjälp.

Jag tror du gör helt rätt i som söker hjälp. Man behöver hjälp och stöd på olika sätt. Att skriva här är ett sätt, men att träffa någon kunnig person i verkligheten tror jag för många är nödvändigt.

Du skriver att du bara kan vara åskådare och se på eländet som händer i hans liv. Ja. Det är så. Du är maktlös vad gäller det och nu när du har insett det så är du en stor bit på väg. Det är svårt att kunna acceptera just detta, men det är något vi måste göra. Det är en oerhört smärtsam insikt, man vill så gärna hjälpa, men det går inte. Det är bara han som kan hjälpa sig själv. Du måste fokusera på dig för att kunna komma tillbaka och må bra och bli stark.

Önskar dig allt gott. Fortsätt att skriva - det hjälper!
//Yogi

Och samtidigt så fascinerad över att det du skriver skulle kunna vara exakt mina egna ord när du beskriver din fd relation. Allt med gymmet, separationsångest kontra att vara osocial, flytta fokus, anklagelser och lättnad över frikännande trots att man inte gjort något fel, överdrifter angående de fina "perioderna" osv osv. Nästan skrämmande. Det är verkligen en personlighetstyp för sig.

Du låter så lugn, stark och stabil och jag är så glad för din skull. Har saknat dina inlägg här och jag tror inte att det finns minsta risk för att du skulle upplevas som självupptagen om du skriver. Samtidigt så är det ju så att man skriver när man behöver ventilera och nånstans så är ju syftet att man inte ska behöva skriva här! Att man ska tillåta sig att ta emot stödet när man behöver det.

Denna mening är vacker och mycket välformulerad, precis så känner jag också: "Idag inser jag att det jag saknar inte är vad vi hade utan vad jag trodde att vi skulle kunna ha tillsammans men som aldrig blev".

Jag önskar dig verkligen all lycka framöver. Du har gjort en enorm resa.

Kram // Yogi

Anledningen till att jag har varit "tyst" är mest att jag inte vill vara självupptagen. Jag har läst om dina otroliga framsteg Yogi och jag har följt flygcert och mt och några av missbrukarnas inlägg men känt att allt klokt redan är uttalat så jag har valt att inte kommentera.

Jag har fortfarande inte gått tillbaka till min ex och det känns jättebra. Han var på besök hos mig en kväll och drack te. Det gick bra, inget krångel alls och han åkte hem efter ett par timmar utan försök till något. Det enda han bad om var en kram innan han gick hem. Under några dagar efter det duggade sms:en tätt men efter att jag dröjt med svaren och varit mycket sval i tonen så har de uteblivit.

Det känns så otroligt befriande att faktiskt hålla mig till det jag har föresatt mig. Jag kan idag uppfatta mig som en stark person och vet att jag har förmågan att låta huvudet styra över hjärtat. Det känns tryggt!

Självklart har det varit en stor hjälp att han inte har varit påstridig i sina kontaktförsök så det handlar inte endast om personlig styrka från min sida.

Skillnaden jag märker hos mig själv är att jag inte längre påverkas av hans kärleksförklaringar. Ingen har så många gånger förklarat sin kärlek till mig som han har gjort, ingen har kallat mig vacker så ofta och innerligt som han men trots det har jag inte känt mig särskilt älskad av honom någonsin och jag tror att det är just det som gjorde att jag stannade såpass länge. Jag var liksom besatt av att få känna av de känslor han påstod sig ha.

Idag inser jag att det aldrig fanns något bakom de orden. Han är paniskt rädd för att vara ensam och har säkert redan en ny bekantskap som han älskar över allt annat och snart vill gifta sig med.

Det paradoxala i detta är att jag har ett stort behov av ensamhet men är social och älskar när jag får helgbesök eller vänner från utlandet som stannar någon vecka medan min ex är rädd för ensamheten men är ganska osocial. Han har aldrig uppskattat att jag har vänner och ogillade starkt att de besökte oss eller att jag besökte dem.

Han ville naturligtvis aldrig följa med. Jag träffade aldrig någon av hans vänner ( vet inte ens om han har någon).

Då och då fiskade han eller tränade på gymet tillsammans med någon kompis men med tanke på att han duschade och fixade håret innan han gick så drar jag idag slutsatsen att han och hans kompis hade en annan typ av relation än den han påstod. Troligtvis också av annat kön än han påstod.

Allt detta har varit omöjligt för mig att se tidigare eftersom han har haft en alldeles utmärkt taktik för att flytta fokus. Så fort det det har kommit upp något obehagligt eller att jag har ställt en fråga han inte kan svara på så har han startat ett kaos med fylla, aggressiva utbrott och anklagelser mot mig vilket har lett till att jag blir den som står på den anklagades bänk och som blir lättad när jag får frikännande dom.

Ofta har efterspelet handlat om hur han ska hantera alkoholen och att jag på något sätt måste ändra mig för att han ska må bättre.

Allt detta kan jag se nu när jag har lugn omkring mig, när jag har fått lite distans, men det betyder inte att känslorna är helt i balans. Tyvärr poppar det upp förnekelsetankar då och då, känslor av skuld och ansvar, för att inte tala om de nostalgisk känslorna där jag överdriver både antalet och innehållet av de finare perioderna eller rättare sagt stunder vi hade.

Idag inser jag att det jag saknar inte är vad vi hade utan vad jag trodde att vi skulle kunna ha tillsammans men som aldrig blev.

Insikten om att det aldrig heller kommer att upplevas tillsammans med honom gör lättare att gå vidare.

En annan insikt som har hjälpt mig oerhört mycket är att jag har vänner som ställer upp och som verkligen på allvar uppskattar mig och vill mitt bästa i alla lägen och den osjälviska kärleken de visar fyller mig med repsekt såväl för dem som för mig själv.

Min stora utmaning nu är att inte falla tillbaka i mitt medberoende vare sig i förhållande till en man,vän eller annan bekantskap.

Alkoholen bara tar och ger inget tillbaka. Fy faan vilket gift, och innan man insåg.
Ha det bra
Konstnären

Kanonstarkt av dig att vända skutan. Det hade jag aldrig klarat jag bara vet det.
Rutiner är viktiga för mig numera eftersom jag på grund av all alkohol som åkt genom
strupen har en låg stressnivå. Går upp som vanligt lägger mig numera ungefär samma tid.
Förut kunde jag sitta hela nätter och pimpla vin. Fast jag kan kliva utanför mina rutiner.
Det får inte bli för inrutat. Lagom mår jag bäst av. Har faktiskt inte tänkt på alkohol
denna veckan som en lösning. Men garden ligger i min ficka så jag snabbt kan ta fram den
om jag hamnar i svår situation.
INGET FÖRSTA GLAS FÖR MIG IDAG.
Ha det ra
Konstnären

Ja, då fredagen känns bra rätt så att det är tidig morgon.
Gått några dagar och jag har inte ens tänkt på alkohol som
en lösning vad det än har varit som dykt upp i veckan. Underbart
är bara förnamnet. Visst är det skönt att slippa planera helgens
inköp på Systemet. Går igenom olika smaker på vatten på flaska.
Många är riktigt goda och fördelen är att man kan dricka många utan
att få baksmälla.
Idag ska hunden och jag träffa några hundkompisar som jag lärt känna
just igenom min hund.
Ha en skön fredag
Konstnären

och lite planering för dagen. Skönt att planeringen inte innefattar någon alkohol. Skönt att ha hela eftermiddagen/kvällen att spendera, att den inte stoppar upp efter kl 17, när första ölen eller vinglaset hälls upp. Behöver heller inte planera in något för att ha tankarna på annat, som jag gjorde de första veckorna.
Små, men inte oviktiga saker att tänka på.

Ha en bra fredag och hoppas era planer för helgen känns lika bra som mina :-)
/m

fick kontakt med någon som det kändes bra att prata med. Det skulle jag önska dig, en klok person som lyssnar och som du kunde börja fundera över dig själv med... så att du kan se och förstå vad som händer i dig. Det är ju du som är huvudpersonen i ditt liv!

Ett litet tips: Jag tror det skulle vara bra att du fortsätter skriva i en (din egen förstås) tråd och att du skriver lite hela tiden. På det sättet kan du och vi som läser följa dig bättre och du skulle kunna gå tillbaka och se vad du skrev - hur det kändes "då" och vad du tänkte "då"... vad du gjorde och hur det blev. Nu tappar åtminstone jag bort mycket av din berättelse när den ligger på flera ställen. Ta hand om dig! / mt

att känslorna kommer och går... och du har lärt dig hantera det. Kanske det är nåt som har med att det är ungefär ett år sen uppbrottet, nånting som finns fast du inte inte minns... Det viktigaste att du vet att det blir bättre sen. varmaste kramen / mt

att vända skutan! Kram!

Har mitt sinne varit fyllt av i eftermiddag. Tänk om, en endaste ena. Bara då, i landet där de goda ölen flödar. Mina Danmarksresor är så förknippade med denna dryck. Konstigt nog ingen fylla. Det är väl därför tankarna virvlar. God öl i lagom mängd d v s 1-2 stycken. Suck, jag ska inte. Har haft en bra kväll, så det blir lättare att mota bort hjärnspöket. Litet rädd är jag dock. Tänk om jag går in i en affär och överväldigas? Jag ska satsa på god mat istället. Gå ut och gå vid havet. Lyssna på musik. Jag är förberedd. Jag tar en runda och tittar till mina sovande, härliga barn. De påminner mig om vad som är viktigt i livet. Kärleken. Den krymper obönhörligen för varje mun A. Projekt 2, att låta kärleken få flöda fritt utan att vara rädd för att förlora den.

Fick en jäkla kommentar av en kille som tyckte att jag var för full igår. Hans liv är allt annat än perfekt på många plan. Men bara för att han, som han själv säger kan kontrollera sitt intåg, tycker han att han kan klanka ner på mig. Är nyktra människor änglar eller? Många beter sig ju som idioter men bara för att de inte dricker kommer de undan...

De krämpor jag hade ville jag aldrig koppla ihop med alkoholen. Hittade hellre långsökta ursäkter och sökte mig till och med för utredning hos neurolog. Fast det är klart att jag förstod vilken skada min kropp tog.

Jag har upplevt gångsvårigheter, dålig balans, yrsel, muskelsvaghet, andfåddhet, svampinfektioner, sår som inte riktigt läker, dålig hy, viktuppgång, pluffsighet, torrt hår, krångel med magen,dålig hållning.

Rädsla, osäkerhet, dålig självkänsla, skam, skygg, svårigheter till logiska resonemang och att formulera tanke och tal, dum, lättirriterad, tyngd, orolig, ångest.

Drog mig undan, klarade inte att gå rak i ryggen och se folk i ögonen, kände mig som en bluff, mindre värd, ointresserad och omotiverad, kunde inte vara i nuet för tankarna kretsade hela tiden kring alkohol eller planering för att köpa, städa undan, måtta mängd, gömma osv.

Nu efter 1 månad och 6 dagar så går jag rakryggad och stolt, ser folk i ögonen, tränar och känner mig starkare, piggare, klarare i skallen. Jag har återfått motivation och livsglädje. Hyn är bättre, kroppen fastare och lättare. Jag är lugn, trygg och närvarande.

Tanken slår mig att alkoholen har stått där som en stor stoppkloss och gjort mig oförmögen att röra mig framåt. Jag förundras över hur någon med alkoholproblem skulle lyckas bli framgångsrik med något bärandes den bördan. Alkoholen tar så mycket, ger så lite.

Det kommer att gå jättebra för dig! det är helt normalt att du inte kan klippa av de känslomässiga banden direkt utan ansträngning. Jag tror att du helt enkelt får ta den striden med dig själv precis som en beroende måste bestämma sig för att stå emot suget efter sin drog måste vi medberoende göra allt för att motstå suget efter den beroende. försök att inte svara direkt på hans sms, vänta till du har något du måste meddela honom eller så. Du tränar på så vis både dig själv och honom i att du har kontrollen över när du kontaktar honom. Om du svarar med en gång han kontaktar dig så är det han som har kontrollen över dig och hur er kontakt ser ut. Det är inte lätt, jag måste fortfarande anstränga mig för att stå emot men det blir allt lättare. Kämpa på och Lycka till!

Fint att höra.
Bra du drog i nödbromsen i tid! Tuff väg tillbaka annars!
Ha det - kämpa på!

Tack det är bra med mig och det går utmärkt. Visserligen har jag lite sug då och då men inte mer än jag har efter t.ex. godis. Det jag saknar är smaken av ett gott rött vin, men berusningen saknar jag överhuvudtaget inte. Jag kan numera varva ner med annat, mer produktivt.

Jag löptränar mycket och är nu uppe i träningspass på 25 km . Den längden tar jag en gång i veckan och de andra passen 10 – 15 km beroende på väder och vind och inte minst dagsformen.

Innan jag började löpträna var jag tvungen att hålla igen med maten för att inte gå upp i vikt men nu kan jag inte få tillräckligt med mat. Ännu en fördel med att inte dricka alkohol; avhållsamhet-> träning-> viktminskning -> mycket god mat.
På det hela taget mår jag mycket bra både fysiskt och psykiskt. Jag tror att det mest avgörande för mitt välbefinnande är att jag insåg att jag var tvungen att göra något åt min arbetssituation. Alkoholkonsumtionen var nog bara en indikator på att något var fel och i mitt fall var det en mycket hög arbetsbelastning som toppades med en osannolik stress. Förmodligen hade det slutat med en hjärtinfarkt om jag inte hade kommit till insikt. Jag är nöjd med det jag har uppnått och jag är tämligen övertygad om att jag inte kommer att få några problem med att fullfölja planen.

Att det generellt finns en bakomliggande orsak till överdriven alkoholkonsumtion lär det ju inte råda något tvivel om. Jag inte läst här på forumet om någon som är jättenöjd med sitt liv och mår toppen och som samtidigt ägnar sig att supa skallen av sig. Så visst finns det skäl till frågeställningen ”Pelle super men varför super Pelle?”

Jag tycker att det är en nyttig läsning för oss alla som missbrukar eller har missbrukat alkohol att läsa om de medberoendes situation. Att få ytterligare ett perspektiv på missbruket och samtidigt förstå hur missbruket inte bara skadar missbrukaren utan hela dennes sociala sfär. Här på forumet kan vi få den insikten nerstoppad i halsen genom att titta in under runriken ”Hjälpa någon som står nära”.

Jag tittar in här lite då och då och läser men själv har jag inte så mycket spännande att skriva om (i detta ämne ). Dessutom finns det så många kloka människor här på forumet som kan ge råd och stöd till andra så mina kommentarer hade nog bara blivit upprepningar. Men som sagt vad jag läser här på forumet, blir beklämd, frustrerad, nedstämd och förundrad över vad vi människor utsätter oss själva och andra för.

It’s a bitch getting old, but I’m not ready for the alternative.

May the Force be with you

Har en jobbig känsla som trycker i bröstet... Och orkar inte riktigt sätta ord på den.

Har läst inlägget som Yogi skrev imorse och det väcker upp många saker:

Det positiva som jag fortfarande ofta känner glädje över: jag kan göra vad jag vill, jag kan skriva på Fb om jag vill, jag kan hälsa på familj och vänner när jag vill och hur länge jag vill utan att få kommentarer eller ilska riktad mot mig pga det, jag kan se vad jag vill på TV utan att någon kommenterar att jag verkar attraherad av någon i TV-rutan, jag vet hur mycket pengar jag har att röra mig med, ja, listan kan göras lång. Känns bra att jag inte behöver tänka på det längre...

Men jag minns ångesten över skuld och skam, att jag ibland var så rädd... Och nu känns det ofta som att jag överdriver, det är ju många som har det värre, men det känns ändå så jobbigt när jag blir påmind och faktiskt minns hur rädd jag kunde vara - och samtidigt sorgen över att exet inte förstår, han tycker ju fortfarande att allt är mitt fel, och ... ja, det gör ont.

Är ledsen idag.
Är oerhört ledsen... Socialtjänsten jobbar vidare och det kommer upp mycket saker. Exets syster bor med honom när han har barnen: då jobbar han som han vill och hon ansvarar för att hämta och lämna barnen, matlagning och tvätt och städ, - och det är bra eftersom barnen har det lugnare då, men varför är det så viktigt för honom att ha barnen när han ändå inte har dem? Förskolan undrar, socialtjänsten säger att det är märkligt (och trots att jag poängterar att om det inte var för systern så skulle det ju inte hålla... Och de förstår, men kan inte säga så mycket eftersom barnen verkar ha det ok... Är ledsen, riktigt nere, och kan liksom inte låta bli att tänka på hur mycket han styr mitt liv fast jag bestämt att han itne ska få göra det...
Men: Det ledsna kommer gå över, det är en känsla och så känns det just nu.

... vill bara skicka en kram!!
Mår inte så bra själv och orkar itne riktigt kommentera - men du gör rätt, stå på dig! Bra att en del saker löser sig!!

Kram!!

Filosofen, det är en sorg i början. Att sluta dricka, låt bara inte sorgen greppa tag i dig, å omvandlas till ett ältande & självömkan.

Jag behövde hjälp utav en sponsor för att komma vidare & se sjukdomsbilden & börja reda ut mitt liv. För att kunna resa på mig igen & städa upp all oreda jag skapat under mitt drickande.

Idag så har jag börjat umgås med mina gamla vänner, från gymnasietiden. Jag lever ett ärligt liv där jag vågar vara ärlig. Mina rädslor är mindre än innan, jag är en friare person. Att leva nyktert handlar inte om att ha mycket pengar, lr så, jag vill bara vara fri, att gå på fester, konserter, resa, ha ett familjeliv utan att konstant tänka på alkohol och räkna mina nyktra dagar,

Jag gjorde så med, i 2 1/2 år, det var värre än att dricka,, för tankarna fortsatte att snurra, det tig aldrig slut. Vidrigt.

Idag så är det tyst, i långa perioder, å jag vet vad jag ska göra med tankarna. En stor skillnad.

Låt mig veta om du, ni där ute behöver hjälp! Jag vet vart den finns att få.

-a

Jamen, Santorini , detta med att du säger att det tog år , med ökande bruk, känner jag såklart igen mig i. Den fysiska allergin, som har symptomen sug efter mer, är progressiv, dvs ökar med tid. Alltså i början när jag drack så kunde jag " kontrollera " mitt drickande, om än få gånger. För att på slutet, inte kunna bestämma när, var, hur. Jag drack mot min egna vilja.

Så stark var den mentala besattheten. Den stundtals korta insikten, sanningen om att jag INTE kunde dricka som andra krympte, jag drack inte längre bara på helgerna utan på daglig basis.

Det är helt otroligt att jag idag fått tillfriskna, från min mentala besatthet. Den fysiska allergin är ju obotlig, men jag behöver inte dricka idag. Jag behöver inte heller kämpa, mot impulsen att dricka. Jag känner min fri idag.

Livet är livet, men jag är fri.

Helt otroligt.

Alla kan få känna såhär.

Jag vet vilken väg jag gick. Det är inget mystiskt, eller så. Jag har jobbat hårt f att komma hit, men allt som är värt något måste man jobba för. Det gick däremot fort att komma hit.

-a

Tack för pepp shiraz och m-m :) Jag ska kolla upp böckerna och Olofs hemsida. Självkänslan behöver en push. Hade jag varit konstnär, så hade jag varit fullt normal :))
I natt så drömde jag att jag var på någon form av musikfestival med syster och en barndomskompis som jag inte träffat på säkert 10 år. Överallt fanns öl. Kompisen tog en mellanöl. Syrran en stark. Jag letade efter den med mest alkohol och som var "störst". Fick då frågan om varför jag alltid ska ta den med mer alkohol och kände mig så orättvist behandlad. - Titta, din mellis innehåller 7% alkohol! Varför får inte jag då ta en starköl? En öl kan jag ju dricka. Kanske kan jag bara dricka under denna fest och sen återgå till det normala livet igen. Puh, vad glad jag var när jag vaknade!! Kanske är det ändå morgondagens Danmarksresa som spökar i det undermedvetna.
Känner dock igen känsla av orättvisa från förr - andra får ju, varför får inte jag? Så arg jag har varit och det har bara lett till att jag druckit ännu mera i smyg. Drick ni! Jag dricker minsann också!
Idag är den känslan borta, för jag har förstått att andra dricker inte på det sättet jag har gjort. Och visst, det kan tyckas orättvist, men så här är det och livet är inte alltid rättvist. Visst har jag lekt med tanken, efter att läst vissa trådar, att jag skulle kunna "unna mig" ett återfall, men det fungerar ju inte så. Unnar man sig ett återfall, så är det inte säkert att man klarar av att ta sig tillbaka och om man gör det, så kanske det blir långt senare och i värre skick än förra gången. Jag har accepterat läget. Nu gäller det att våga leva, vara en del av livet. Det finns en plats här för oss alla, även mig.

Jag vill bara skriva för att visa att det är många som läser och finns här. Skriv gärna igen om hur det är för dig nu. Här finns många kloka och vänliga personer som läser och känner med dig! Ge oss fler chanser att svara och delta i din tråd.

Karin

Förra veckan var tung, jag isolerade mig hemma, vände på dygnet och var allmänt håglös och nere. Var nära att återfalla i gamla vanor men lyckades ta mig i kragen och vända skutan rätt i tid (efter 2 glas vin 2 kvällar i rad) - vilket jag är mycket stolt över nu. Styrde även upp dyngsrytm och lite bättre rutiner för vardagen med bestämda rutiner för att sova, mat, tvätt, träning och sånt. Inte i termer av ambitiösa program, men mer hur jag på enklast sätt får en bra och skön vardag utan stress. Och det gjorde underverk! Senaste veckan har bara blivit bättre och bättre och alkoholsuget minskar i takt med att rutinerna sätter sig och att jag blir mindre stressad. Och när jag faktiskt tar hand om saker här hemma, jobbar mina 8 timmar och sover 7 tim per natt etc så finns det inte riktigt lika mkt tid att sitta och tjura över att livet är tomt och händelselöst. För inte hjälpte dedär 2x2 glasen förra veckan mot den känslan - det blev uppenbart att A inte var svaret utan bara gav ångest och dålig sömn. Och jag ska försöka komma ihåg det.

kram på er

/N

Kan bara hålla med dig. Mina tillbakablickar får upphöra. Det gör bara ont
när man påminns om allt man gjort på fyllan. Många människor har jag sårat.
Hoppas dom ser en ny konstnär i mi nu. Nej framåt ska jag blicka, ibland undrar
jag var suget och längtan tog vägen. Jag får allmer sällan besök av den lilla
rösten. Varför ska jag undra det egentligen det är ju bara toppen.
Ibland ser jag mig som en grävling som har grävt och grävt för att komma över
jordkanten, blickar mig omkring lite yrvaket, jaså tänker jag är det här livet.
Just nu älskar jag livet.
Kram
Konstnären

God morgon. Hoppas allt väl. Här är lugnt. Fick svar på leverprovet i går,
och det var utmärkt, Jiiiipi. Jag giller när levern mår bra och det ska den
få fortsätta med. Idag regn vilken jävla vinter eller vad man ska kalla den.
Som sagt var ordningen behåller vi som den är, skulle definitivt inte gilla
om du spurtade om mig.
Ha det underbar och kram
Konstnären