Senaste kommentarerna i forumet

"En sökare börjar hitta hem. Luftrötterna kittlar marken. Ska de fästa och så småningom rota sig..."
Tack för den formuleringen...
Där känner jag att jag också är, om inte annat så på väldigt god väg och det är en bra känsla.

Grattis till ditt friska tänk och nya liv!

och så tröttsamt att åka upp-och-ner mellan hopp och förtvivlan. Jag vet ju inget om din man - du skriver också i ditt första inlägg att du går rakt på behovet av råd i stället för att berätta om vägen fram till "nu". Visst kan alkoholen förvandla en människa men jag får ändå funderingar om hans personlighet och sätter en länk till tuva forum http://www.tuvaforum.se/
Önskar, trots det svåra, att du kan hitta stunder av ro och vila i din oas med de nära och kära du har omkring dig! / mt

Du har så rätt i att vi behöver tid till eftertanke.. Att bara sitta en stund och liksom gå ignom, smälta och grunna på saker..
Visst är det bra med input och nya ideer, men ibland behöver man sas idissla lite på allt det nya, innan det försvinner och blir förvanskat i allt informationsflöde vi har..

Sänder en stor KRAM tillbaks / trollis
ps, nu tar jag med lite vinteräpplen till rummet.. ;-D

Hej Santorini! Även jag har "lekt" med tanken om att kanske är det där jag bör skriva. Upplever inte att jag har ett alkoholproblem direkt. Men det har jag ju. Härom dagen efter julklappshandlandet så slog det ner; Jag ville ha en belöning för att jag "härdat" ut. Belöningen skulle vara ett glas... Det var lätt att låta bli...men skrämmande ändå. Varför tänkte jag så? Mänskligt? För en "normalmänniska" hade det där glaset kunnat vara en skön avkoppling. För mig hade det blivit starten på en fylla. Inser att jag inte är färdigmarinerad...som om ett högre väsen pekade med hela handen. Jag är inte redo för det vidare livet. Hoppas dock att du är det. Man måste gå vidare...inte stanna upp. Förändring är bra (Berra). Lite virrigt/R

Här inne brinner brasan och det får mig att må bra. Tänker på hur mycket jag saknar elden. Här var jag bor nu så är brasor ovanliga...trots att vi har dessa iskalla marmorgolv. Jag förstår inte när den traditionen försvann. Hos de gamla romarna eldades det jämt. Samma sak med grillningen. Ytterst få grillar sommartid...vilket jag förstår...är det 30+ så är det inte en varm eld man vill ha utan ett kallt dopp. Men jag saknar brasan inomhus...trodde väl aldrig jag skulle sakna ngt i/från byhåla. Men jag saknar elden. Så skönt att jag åtminstone kan dra mig undan hit och titta in i elden. Eld är för mig förknippat med liv. Omgjort barndomsrim "Elda bör man, annars dör man". Här inne vågar jag vara barnslig. Hänga av mig märkeskostymen och rulla runt med Gråpäls. Tog med lite kastanjer som vi kan rosta. Det luktar så gott. Dessvärre smakar de ganska illa...mest flott...men vi behöver inte äta dem. Bara rosta och sen ut genom fönstret...tillbaka till naturen. En ny text av en NyMan...även denna gång berör den. Vi har en huspoet, vi har ett hustroll...vi har ganska mycket. Vi är lyckligt lottade och vi har eld!! /R

...svängde det ingen...
Är så trött och ledsen på detta...
Vill bara ha lugn och ro...
Såg fram emot några gemensamma dagar och det lyckades han just vända och kasta som dynga i ansiktet på mig.
Vet varken ut eller in just nu...
Semestern blev inte alls den vila som jag så väl behövt...

Suck!

...den kramen var välkommen och behövd..tårarna trillar..

Sänder en lika varm tillbaka..

Precis som du beskriver har jag haft det/har det. Katt-och-råttalek! Det känns så barnsligt med dessa spel/lekar, men jag kommer inte inpå honom genom samtal på ett vuxet plan. Tragiskt, men sant! Därför får det bli denna låga nivå! Ibland, som för en liten stund sen, märkte jag att han var utan skyddsmur och de få stunderna samlar jag i en liten hög för sig själv i hjärnan för att ta fram all annan tid.
Tyvärr är allt det negativaöverrepresenterat.
Kärleken finns ju där någonstans men ibland känns den helt kvävd av alkoholen.

Själv dricker jag i princip aldrig. Inte absolutist på något sätt men mitt jobb och alkohol funkar inte. Tar mig gärna en whisky då och då men sällsynt med sällskapsdrickande för mig. Jag och maken har aldrig druckit tillsammans...inte tänkt på det tidigare...jag minns jag gav honom en flaska champagne när jag hälsade på i hans hem första gången. Den flaskan stod oöppnad flera dejter senare innan vi öppnade för att dela den tillsammans. Blev bara ett glas var...var resten blev av när jag lämnade kan jag bara gissa ;)
En enda fest med alkohol har jag upplevt honom i, det är enda gången jag sett honom dricka offentligt. Han dricker ensam, sorgligt och måste kännas som ett nederlag för honom vid varje tillfälle. Så tragiskt och nedbrytande för psyket...har jag fel i det för den som varit i samma situation?

Skillnaden mellan din och min situation hösttrollet är att min man gavs för mycket (alkohol-)spelrum på sin arbetsplats och står nu utan jobb. Han har redan nya på gång pga att han är duktig på det han gör. På gott o ont...nu mest ont..hoppar han på nytt jobb istället för ta tag i alkoholproblemet så lämnar jag.
Jag orkar inte se honom supa ihjäl sig, samma känsla som du beskriver. Det blir hans död om han inte stoppar nu! Jag har sett och hört honom prata om det, kanske orkar han inte ta sig ur utan bara väntar på döden???

Hur som, just nu är han på rätt köl. Jag kan bara hoppas att han har energi nog att hålla sig kvar där oftare än i djupdykningarna i flaskorna...

Tar rygg på dig och några till här inne ett tag...det underlättar otroligt...

Kram på Dig och var rädd om dig

Ibland sänker vi liksom hastigheten... det känns lite grann på det viset hos flera av oss nu. Det är alls inte fel, kan till och med vara nödvändigt ibland. Här inne väcks så mycket funderingar som sätter tankarna i ny riktning.

Ibland behövs tid till eftertanke...

Ville egentligen bara ge dig en rejäl styrkekram...
Tilde

orsaken till varför alkohol finns/funnits i ens liv som Berra skriver i annan tråd är för mig en viktig ingrediens i mitt liv nu. Jag tror att för mig som troligen inte har (alkohol)missbruk i generna (om det inte finns en hemlighet begravd, vilket faktiskt kan vara fullt möjligt) var alkohol något jag "tog till" när livet var som mest krävande och besvärligt. När jag var yngre och under en massa år använde jag inte alkohol på ett destruktivt sätt vad jag minns. Nära till hands var det däremot kanske... på gränsen kanske. Vet inte riktigt. Svårt att veta då jag under många år trodde att "det var så man drack" och att det någon gång kunde bli alldeles för mycket som för alla andra tänkte jag.

Jag vet att alkohol är ett gift och det är lätt att bli tillvänjd men alla väljer ju inte alkohol vid kritiska lägen i livet, alla blir inte tillvänjda. Jag blev tillvänjd under en period som sträckte sig över några år. Det känns frustrerande att inte kunna sätta fingret på vad som är orsaken till vad... Det känns bra att sätta ord på mina funderingar och skriva här. Kanske inte intressant för någon annan mina knäppa funderingar, alla har sina funderingar. Jag gillar att skriva här eftersom jag inte pratar om just denna biten med andra vänner och med er känns det bara ok att bara få tankarna ur mig även om de inte är speciella på något sätt. Jag tror vi förstår varandras ibland lite flummiga tankegångar.

Grejen nu känner jag är att inte ersätta alkohol med ett annat dövande beteende. I mitt fall är det troligtvis beteenden det handlar om för att fly undan jobbiga situationer, relationer, tankar, känslor...

Därför är mitt jobb med mig själv att vrida mig rätt, vilket gör ont men är otroligt skönt när jag väl klarat ytterligare en bit av egen utveckling... Ja det är där jag får lägga kraft... Ofta gäller det för mig att kunna se med en annans ögon på en situation, kunna se på saken från en annan vinkel. Har nu märkt att jag också börjar kräva mer av den andra parten.. att även där ska skyddsglasögon av och jag förväntar mig en liknande utveckling. Sker det inte så blir jag irriterad, vilket är ytterligare en grej att jobba med för mig. Ibland blir det mig övermäktigt då jag märker att i slutändan så handlar det enbart o alltid om min egen förändring. Jag tycker jag tar små kliv framåt i allafall.

Orsaken till min egen alkoholbedövning kommer bit för bit samtidigt som jag vill leva ett sant och bra liv... Jag såg att Dompa är inne på samma linje just nu... Att leva sannare.
Jag vill leva sannare mot mig själv.
Funderar mycket men det är inte oskönt precis, det kan vara frustrerande och lite ångestladdat men känns bra då jag ändå vågar tänka tanken ända ut och vågar att känna hela känslan även om jag inte lyckas varje gång.

Tack Dompa för "The Oak-woman"... det var fint.

..maken min. Han är för underbar när han har näsan vänd åt de friska vindarna. Plötsligt får min hjärna lite extra syre.
Tänk så mycket enklare allt känns av några få minuters positivt samtal.

Fortfarande är det så att han vill veta exakt när jag kommer, så han hinner "städa". Tidigare behövde han inte fråga eftersom vi pratade om allt (trodde jag).
Han hade i princip min detaljerade dagbok i skrift. Senaste året/halvåret är det inte så och det rör till det i hans dolda värld, den del som jag inte fick del av tidigare. Måste varit ett jäkla pusslande för honom...stackarn ;))))))

Nu blir det en tur till tvättmaskinen, snuvig, hostig, febrig och rödögd men stegen känns ändå lättare än för en timme sen...

Hej hopp där ute i cybern!

Tack för att Ni finns...läser massor och kanske kommer jag känna det naturligt att blanda in mina ord i Era trådar så småningom...
Känna gemenskap är alltid av godo, oavsett om man är aktiv eller passiv...tack alla varma människor.

passar jag på och ger dig, nu när jag som hastigast tittar in.
Ja, det här med katt-å-råtta-leken är inte kul!
Ändå känns det som (egen erfarenhet!) något som man måste gå igenom, för att komma någonstans överhuvudtaget.
Hos mig gav det (och skulle förmodligen fortfarande under vissa omständigheter fortfarande ge)en klump i magen..
Det hemska är, att det är som ett dubbelt kidnappningsdrama.. Personen vi älskar, är kidnappad av alkoholhjärnan och dessvärre, är vi som medboeroende också kidnappade..

Det är inte lätt, att alltid köra "den hårda stilen", även om förståndet inser att det är absolut nödvändigt.
I vissa avseenden, upptäcker man att man "slirar" lite.. tummar bara en aaaaning på vissa saker och vips, tar "alkisen" i personen tillbaks den mark man tror sig ha vunnit..
Tror att detta är en del i det som leder till två steg fram och ett tillbaks.. (understundom även tvärtom..)

För tillfället, har jag en lättare situation på vardagsplanet, men tittar man på det hela så är jag inte så säker.. I mitt fall,måste jag själv välja med öppna ögon, om jag kan vara gift med en alkoholist resten av livet, om han inte vill göra något åt sitt beroende. Eller ens inse att han är beroende..

Det svåra för min del är, att han inte är elak, han hjälper till med allt, är populär på sin arbetsplats, sköter jobbet exemplariskt.. Så länge han dricker "måttligt" (vilket naturligtvis innebär olika mycket för olika individer, så jag sätter varken procent eller antal cl på konsumtionen)

Jag har inga problem med det egentligen. Själv, vill jag för tillfället inte dricka alkohol.. känner inget behov, vilket också accepterats..
En del tycker naturligtvis, i det här läget, att jag "gett upp", att jag borde "kämpa" för att få honom "nykter"..

Men han är ju inte "snörfull" hela tiden.. numera blir han knappt salongsberusad.. Vi pratar faktiskt mer idag, om vårt förhållande till alkohol och vad som är nyttigt för oss.. Både fysiskt och beteendemässigt ur varandras synvinkel..

Just nu, så låter jag det vara, därför har jag kanske inte så mycket att tillföra.. Mer än att jag önskar att det reder upp sig för dig!
Nu har jag nog yrslat färdigt i din tråd :-)
kram /trollis

...behöver nog vila.
Sovit nästan 12 timmar!!!! När gjorde jag det sist? Var uppe en vända tidigt i morse och tänkte att lucia på tv brukar ju vara mysigt...la mig i sängen igen och måste somnat om direkt. Fjärren finns på armlängds avstånd ;)
Kanske detta med förkylningen ändå är kroppen och hjärnans sätt att läka mig?
Tack för omtanken mulletant, läser och läser, lär och, vem vet, kanske jag blir förståndig en dag ;)

Dosen av livserfarenhet är ju inte jämnt fördelad över befolkningen men ofta har jag undrat varför så mycket behövt samlas just runt mig.
En klok man sa en gång att man får så mycket man orkar bära. Ligger ju mycket i det. Antingen kommer händelserna till oss eller söker vi upp dem...

Jag visste tidigt att min man inte var en enkel person (då utan alkohol) och jag gjorde ett medvetet val. Jag blev helt enkelt uttråkad i förhållande utan utveckling och kreativitet..
Att han tillsammans med alkohol blir den vidrigaste människa jag träffat hade jag ju inte kunnat drömma om...

Nu har telefonen ringt och ringt under fm. Den har jag lämnat kvar i köket...måste också vara ett tecken på tillfrisknande?
Har normalt alltid den med mig i sovrummet. Magkänslan säger mig att det blev alkoholkonsumtion igår igen..
Förra helgen skulle vi tillbringa tillsammans, då blev det tysta leken på var sin ort. Idag ska vi ses och han ska följa med till oasen, hm, blir så om han vill, enligt honom. Jag säger, blir så om han är nykter! Får se om krig utbryter...

Tycker inte om att leva så här!

Du vill. Eller så är du i både den och här.
Inte alltid det är bra att köra dubbelt.
Men ibland........
Kramar /A

Läste dina rader om vad knasskolan har gjort för dig i min egen tråd. Nu förstår jag bättre...vilken tur att du hittade dit. På sätt och vis blev Italien min knasskola. Tror inte jag hade överlevt en vinter till i byhåla. Iaf. inte nykter eller vid mina sinnens fulla. Fast det är fortfarande knepigt...mitt mål var ju att sluta dricka. Det tror jag nog att jag kanske har gjort. Även om jag skulle få ett återfall så har jag svårt att tro att det blir låååångt. Kan ej se mig själv supande i soffan år efter år.

Men nu då? Nu spökar..."men nu då?". Inte en aning. Jag har ngn slags idé/plan om att bli sannare mot mig själv. Att bara göra sådant jag vill och kan stå för i fortsättningen. Ja...inte bara det jag vill. Jobb och hem ska jag fortfarande sköta...men vad jag vill i möjligaste mån. För den där stora euforiska lyckan infann sig inte för att jag lade bort flaskan. Kanske gör den aldrig det?

Sen är det allt detta grubblande och tänkande. Lite nytt...gick ju utmärkt att döva alla undringar med lite whisky. Nu reagerar jag på allt...det är på gott och ont. Flummig morgonkram/R

uppdatering

har inte svarat när han ringer o messar.... blir så trött o förvirrad när ja sist pratade med han.... han skickar älskar dig, ja menar det bla bla... säger själv att han vill inte hålla på o dricka så där....

ja vill inte lyssna på han för jag dras bara in i skiten igen.... de låter skit bra det han säger men nääää vill inte höra på det där...

för mig känns det jätte svårt o tugnt att inte svara , ringa upp när han försökt kontakta mig... vill inte vara dum medvetet... men gör det för att skydda mig själv och för jag ska ta mig därifrån

gå ur dig - det passar fint om du är vrålförkyld. Du har gjort en lång resa, se bara tillbaka på de senaste veckorna - läs din tråd så ser du. Tacka och ta emot förkylningen, tillåt dig att vara sjukling och bara vila! Krafterna kommer tillbaka! Kram / mt

Jag läste ditt inlägg till Maria den 8:e..
Det är precis det "Knasskolan" handlat om, det du skriver om dina funderingar.
"Vem är jag?" osv.. Påverkan av uppväxt, relationer, alla delpersonligheter vi har.
Hur vi ska få ihop dom till en klok varelse som ser större sammanhang. Hitta trygghet.
Jag valde att göra det under ett deltidsstudieår i skola, för att jag helt enkelt inte visste vad jag skulle ta mej till efter det som hände. Ett "liv" försvann och nu skulle jag antingen dö eller kämpa. Eller kämpa förgäves tills jag dog om jag inte hittade nåt att kämpa för. Så det blev bra.

Men det HAR varit knasigt ibland. För mej som analytisk,logisk teoretiker med tonvis av skepticism.
Jag är definitv ingen ny människa, men djäkligt mycket öppnare.
(o fattigare såklart..)

Kram till Italien.

...går sakta ur mig kan jag känna...

Visst, hoppet återuppstår när ljusglimtarna kikar fram, men det är ett steg framåt och två bakåt.

Får se vad som händer närmaste dygnen...
Vrålförkylningen kan vara en bidragande orsak till djupdykningen...
Vet ju vad som måste göras från min sida, och följer det, men hu vad tungt det är....

Imorgon väntar en ny dag...då blir det nya tag...

...över helgerna Trollis. Känns som om där är harmoni i din själ just nu. Ska gå ut i boden och se om där finns lite granved, att det är just den som knäpper fint visste jag ju! Just nu har vi mest plommonved från alla de stora grenarna som blåste ned i stormarna från vårt stackars träd.

Blev det inte mer...säger du, från Italien!
;)
Jag vet.. spelar ingen roll var man är..

Firar sonens körkort. Med hans syster och en gigantisk chokladask, själv är han ute med bilen.
Knasigt och mysigt.

Vet int om du "tjyvläser", men ha KUL! Drick med dina mått "lagom"!
Hoppas vi ses igen efter helgerna.. (man vet aldrig me troll, de spricker ju i ljuset*fniss*)

Dompa! mitt inlägg verkar ha försvunnit, men på något sätt har den kloka "fästmön" (Stigsdotter) sammanfattat det hela..
Har nog att göra med "renoveringen av forum, så jag tänker inte gå i taket../ kram trollis inne en snabb sväng ;-D

jag uppskattar också dina inlägg! Kunde bara inte låta bli att vara lite "lustig":-). Vi kanske ses i vimlet nån gång igen!

Detta blir mitt sista inlägg under detta år. Jag blir varm i mitt hjärta över att höra att mina inlägg har varit till hjälp och att jag kanske skulle bli saknad här inne. Alla vill väl känna sig behövda och kan man dessutom hjälpa någon annan så känns det extra bra.

Santiori jag fattar det också, att stämningen naturligtvis speglar dom personer som besöker forumet inklusive deras problemställningar. Jag förminskar ingen utan har haft en stor behållning av alla inlägg under den tid som jag har varit aktiv. Jag måste säga att jag gillar alla som skriver här, (ingen nämnd och ingen glömd) . En del är rakt på sak och en del mer underfundiga, men den gemensamma nämnaren är ändå den värme och vilja att stötta varandra som möter alla nya här på forumet.

Santiori, Igen. Det var egentligen ingen kritik utan bara ett konstaterande; och att nu släpper jag forumet för att kunnas fira jul och ha kul.j

Ha det Gött

VV

Jag tycker det skulle kännas som en viktig markering att börja skriva i tråden "det vidare livet". Kanske det passar bra när forumet kommer tillbaka i ny form. Jag känner verkligen som om jag kommit till ett nytt stadium, säker i min identitet. Jag dricker inte alkohol helt enkelt. Jag har ju slutat flera gånger förut, hållit upp länge. Man lär sej under resans gång. Det känns annorlunda nu. Jag är färdig med det kapitlet. Skönt.

att man vågar stå på sej och vara rak på ett annat sätt när man börjat bli trygg i sin nykterhet. När jag drack och skämdes tyckte jag inte att jag hade nåt värde faktiskt. Nu efter ett halvår nykter (och -16 kg dessutom) har jag ett helt annat självförtroende och vågar ställa krav. Och vi har också fått ett mycket bättre förhållande.