Senaste kommentarerna i forumet

oj.. Vad säger man?
Kram o sånt..

Ja,det går av bara farten här ikväll.

Hade en grym dipp tidigare i kväll då jag tänkte på en fullkomligt sjuk reaktion jag hade för flera år sedan, i nyktert tillstånd får jag tillägga, mot någon jag älskar mest av allt här på jorden.
Tanken äter mig fullständigt i några minuter och jag känner att jag bara vill försvinna ut i tomma intet. Sedan inser jag att det inte går att ändra och den som skadats mest av situationen är jag själv.
Sluta älta och gå vidare. Jag släppte det, men jag skulle vilja ge mig själv en käftsmäll för mitt labila beteende just då. Till största delen orsakad av alkoholen och en gnutta sjuk inställning.

Alkoholen gör så att man tappar perspektiv på vad som är viktigt. Det som var viktigt var att få öppna ölen det första man gjorde på fredag em efter jobbet. Då sänktes axlarna ner i avslappnat läge och samtal kunde föras på en behagligt förstående och kreativ nivå, en stund, en kort stund.

Nu tror jag att jag kan klara mig utan detta syntetiska tillstånd resten av livet, men det surrar väldigt mycket i huvudet just nu. Hoppas denna fas går in i en ny snart för jag är alldeles speedad.

En annan reflektion och tanke jag har haft många gånger sista tiden är att det aldrig mer är möjligt med bara ett glas. När jag provocerar fram den tanken så ser och känner jag en omöjlig relation till alkoholen. Det skapar enorm stress i mig och jag vill aldrig hamna i den spiralen igen. Det är verkligen helt omöjligt och otänkbart att ta en enda öl. Den insikten är tung men ändå väldigt bra att ha för den driver mig att avstå.

Sköt om er därute, Vi kämpar vidare mot nya mål.
LP

Jag slutade på samma sätt som du, och det går ju riktigt bra. Det finns olika vägar som tur är.
Kram!

Nu har du mött alla de besvärliga alkoholhögtiderna EN gång. Nästa år blir lättare.
Kram från NN

Återigen, grattis.
/A

För era gratulationer, och det är till stor del er förtjänst att jag har lyckats, utan er här hade det varit jättesvårt.
Har köpt mig vackra härliga blommor!
Kram

Jag instämmer med övriga gratulanter. Så himla bra! I själva verket är det mer än ett år också, några futtiga dagars avsteg är en struntsak i sammanhanget. Uppvakta dej själv med blommor, det är du verkligen värd.

Jag brukar också tänka att det man kan göra för att gottgöra tidigare misstag är att vara nykter och närvarande nu. Det är NU som gäller och ju längre tiden går desto lättare tycker jag det blir att glädjas åt hur man är nu och lämna det som var bakom sej. Men det är vår skyldighet att ta vara på dagen som är och vara nyktra idag. Det tycker jag. Och det är vi! Ha en skön dag!
Kramar!

Sköna lätta känslor... utan skam o skuld. Härligt Maria!

Pigg, mycket på gång i tanken, vardagslunk men ändå pigg. Känner att kraft infinner sig. Lust att göra saker, våren på G. Skönt, ingen lust till berusning.
Gör skattningsskala (pekar lite uppåt igen) och grejer på självhjälpen, det är bra. Dagboken håller koll på mig och det är roligt att räkna dagar, vilket jag inte gjort förut, nu gör jag det också!

till första året :-))

Lagen talar, precis som Stigsdotter sade, om att det skall vara barnens väl och ve som gäller.
Alltid se till barnens bästa.
Om du nu i alla år, och även J, levt med tron att det är din son så är det det man utgår från.
Att sedan kasta ur sig detta påstående nu kommer slå tillbaka mot henne vid eventuell vårdnadstvist.
Du har alla dina barn på heltid nu, alla dina barn kommer fortsätta vara med dig för överskådlig framtid.
Men umgängesrätten för J:s del kan komma att begränsas om du kan påvisa olämpligheten i hennes leverne.
Rätten lägger stor vikt till barnens bästa, och du borde ifrågasätta henne hur hon skulle klara av att
fostra pojken när hon gjorde det värsta man kan göra mot ett barn.

När hon förklarade att hans pappa är någon helt annan, en främling. Som det inte finns någon som hellst anknytning till.

Nu är det inte så, för även om hon sått detta tvivel i dig så stämmer det inte.
Glöm detta, det har ingen nämnvärd betydellse.

Du är hans enda pappa what so ever.
Hon är sjuk, sjuk i huvudet.

Och desperat och tar till dom skamligaste knepen för att själv kunna ge dig på nöten.
Men detta kan du använda mot henne.

Åååååååhhhh vad förbannad jag blir, och vad ledsen för pojkens skull.
Tänk vilka tankar som far i huvudet på lillkillen nu........
Hädanefter innan det är klarlagt dessa idiotier så kommer dumma tankar fara runt i skallen på han.
Du har ju redan fått höra en fundering.

STACKARS POJKE!!!

Stackars dig Dompa, jag lider med dig.
Man kan vara dum mot varandra men att dra on barnen som är helt oförstående och endast offer är det värsta man kan göra.
Som om du inte haft nog med bekymmer?

Jag hopas verkligen det blir bra detta, för din för barnens skull.
Inte för J;s skull. Hon kan supa bort sitt liv och leva med all ångest över hur hon är somsjuk person.....

Skickar all djävla possetiv energi på denna planet till dig gubben!
/A

Till några få behövande så har jag haft dig i mina tankar. Men till dig har jag en buket med 100 stora röda rosor och en fin parfym,
Stigsdotter fick även en.

Men sedan ligger det presentkort till en heldag på spa med ansiksbehandling, helkroppsmassage och pedikyr, vii toppar allt med ett besök på en salong för fixning av hår och sminkning och sedan skall vi ut och äta middag för att fira DITT år.

Fan vad nice, idag är det din dag jag hämtar dig vid tre, okej?

Om inte så njut och be gubben din göra ovanstående istället.
För det är du värd!
Kramar blomman/A

...ser till barnens bästa. Åtminstone är detta tanken. Jag är hyfsat säker på att MT har rätt för jag vet att det är så att barn som föds inom äktenskapet antas vara makens avkomma. Inga problem juridiskt skulle jag tro men som sagt, din advokat kan svara snabbt på detta. Fasen vad hon ställer till det, tänker hon inte alls på sin lille känslige son?? Usch vad ledsen jag blir - att vuxna människor kan bära sig åt och bara tänka på sig själva. :'-(

En dag att fira minsann! Härligt, du är så duktig, hoppas du hittar fina blommor det är du värd :-)

jag blir rörd över hur mycket du kämpar och funderar kring din papparoll. Att du hela tiden rannsakar dig själv, vågar ställa frågor, be om råd, visar på att du är en superpappa! Döm inte dig själv för hårt bara. Du är bra.

Jag har själv varit barn i en skilsmässa/vårdnadstvist. Jag var tillräckligt stor(12år) för att de tog hänsyn till vart jag själv ville vara mesta delen av min tid. Det var inte min lillasyrra men det blev ändå så att vi fick vara tillsammans. Det jag minns som jobbigast under den tiden var att ingen tog sig tid att försöka förklara för oss, på ett sätt som barn förstår, hur den juridiska processen egentligen gick till. Vi lämnades då med våra egna tolkningar som baserades på föräldrarnas känsloutspel. Du verkar ha en väldigt bra kommunikation med ungarna så jag tror det kommer att gå bra för dem.

Du kan ju också tipsa barnen om bris.se (barnens rätt i samhället). Dit kan de anonymt mejla, eller chatta med någon vuxen om hur de känner kring allt det här.

Kram på dig!

Hatten av för dig! Skickar ett helt fång virtuella vårblommor till dig, nu när dagarna börjar bli längre och hoppet om värme och sol inte känns så avlägset längre./NM

olikfärgade tulpaner till dig Maria!
/Fenix

Jätte grattis till dig, nu tar vi nästa steg, många kramar Kalla

/ mt

En dag som borde firas, dagar har lagts till dagar och till slut är det ett helt år som alkoholen inte har funnits i min kropp i alla fall.
Känner mig inte jätteglad, läste just Dompas tråd och blir så ledsen över hur elaka vi kvinnor kan vara och vad mycket alkoholen förstör.
Glad då över att alkoholen inte förstör mitt liv längre, året har inte varit problemfritt och är det inte nu heller men det är andra problem nu. Tidigare var det skammen och skulden, och det är helt borta. Känner ingen skam eller skuld längre, visst kommer Flashbacks tillbaka över vad jag gjort, vad jag utsatt barnen för, men det är just det. Saker som jag gjort, jag gör det inte längre och mitt sätt att återgälda är att vara nykter och finnas här med klart huvud alla dagar i veckan.

Dags att dra iväg till jobbet, ska köpa mig själv ett gäng vackra blommor, det är jag värd!!

Kram!

juridiska status kan du få ett snabbt och säkert svar från din advokat. Jag är rätt säker på att han är din i och med att han är född inom äktenskapet. Adoptera honom om det behövs (tror inte det) - är inte stor sak tror jag. Kärlek är tjockare än blod, som sagt... Kärlek & juridik & etik = oslagbart. / mt

Carina Bångs blogg - full av pärlor för medberoende: http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Nu har du berättat för lillkillen och då är det lika bra att ta ett DNA test, även om du alltid är hans pappa så kommer ni aldrig glömma det här. När ni vet så blir det lättare att prata om och ingen hemlighet som man försöker glömma.

Så skickar kramar och styrka till dig och barnen\\ Kalla

Jag är liksom beyond bry mig. Jag skiter fullständigt i vem som har avlat min lillkille. (Enligt J en affärsman på tjänsteresa i Gävle). Jag ser mig som hans pappa. Men nu blir det nytt advokatbesök för vad säger lagen? Pratade länge med svägerskan igår...hon hade pumpat J på om hon verkligen menade allvar och jodå tydligen.

Det värsta var att jag var tvungen att berätta för honom eftersom jag inte ville att J skulle hinna före. Han blev jätteledsen. Frågade vad som händer nu och jag kan ingenting svara förutom att jag älskar honom och han är min. Givetvis var han nyfiken på sin biologiska far...den biten hänvisade jag till J. Och han undrar om jag verkligen tycker lika mycket om honom som syskonen. Då vill jag för första gången i mitt liv slå. Slå J. Sån tur att vi är på varsin sida Europa. Tror ju inte att slagit ändå...men kanske blivit giftig i munnen.

Mina två äldre är jag säker på faderskapet. Lovechild är mer eller mindre en kopia av mig och i flickan - som är lik sin mor - ser jag min mammas leende. Fast nu har vi ju vuxit ihop så jag skulle nog inte bry mig om J hade lurat mig där med.

Nej riktigt rätt står det inte till här hemma. Men jag kommer att hålla mig till Villervalles råd. Ingen alkohol när jag mår så här. Bara stappla vidare. Fast rädd...vad säger lagen? Lillkillen fick ju upp ögonen ordentligt på sin resa och säger att han ska med till Perth. J är liksom inget alternativ.

Nu frukost. Vis av alla råd jag fått här...så övervakar jag och Rivis numera. Muttrar med en varsin kopp kaffe men gör inte ett skit ;-). Sen blir det väl sängen igen...då jag "jobbar" hemma idag. /R

Det är fyra månader sen du började skriva här - på den tiden har du gjort det som du var så rädd för - du har flyttat från din man. Så här skrev du i ditt första inlägg 30 oktober, läs det:

"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

****

För ett par veckor sedan (15.2) skrev du: Och häromdagen kom han hem tidigt från jobbet och barnet sov middag. Då var han först ledsen, och när jag inte föll till föga vände det till ilska och beskyllningar om att jag minsann inte tagit tag i mitt liv, att jag är hemsk, att jag hamnat i en kris som jag får ta itu med själv, att jag förstör familjen osv osv och när jag inte backade så vände han till att vädja om jag inte kan tänka på familjen och när jag inte backade då så vände han till ilska och att jag är hemsk som splittrar familjen... Och allt var ju som vanligt mitt fel. Det finns så många sådana här tillfällen, jag måste sluta tveka. Jag kommer få det tufft utan honom, och det kommer vara jobbigt när vi måste dela bohag, strida om barnet osv, men jag tror att jag kommer få det bättre utan honom, lugnare och mer harmoniskt.

*****

Du är mitt i det (första) jobbiga kaoset nu och bär dessutom en enorm trötthet. Du behöver människor som hjälper dig att tänka klart och inte fatta förhastade beslut. Och - kom ihåg att det är helt normalt att det är så!!! Kram, kram / mt