Senaste kommentarerna i forumet

Välkommen tillbaka🌸 har tittat efter dig☺️ jag följer och stöttar gärna! För min del körde jag direkt i diket när jobbet börja. Försöker hitta strategier för att orka jobb, barn, skola, aktiviteter, läxor mm. Mitt liv känns som ett enda projekt och jag undrar hur man orkar. Skippa alkohol är väl första steget. Också dag 5 för mig☺️

@B.Å Så glad jag blir för din skull ❤️ Gång på gång får vi här på forumet läsa om stora förändringar som skett i nykterhetens spår. Ingen ångrar att de slutat dricka alkohol! Det enda vi möjligen ångrar är att vi inte gjorde det tidigare.

Kram 🐘

Hej gänget, känner igen mig i mycket i denna tråd. Är tillbaks här efter att ha varit nykter tre månader och sen trott att jag skulle kunna hantera A och dricka måttligt, vilket fungerade ett par gånger men sen blev det fler och fler dagar med för mkt vin, minnesluckor och ångest.

Jag har nu en ny paus från A på obestämd tid . Känns otroligt skämmigt och ångestfyllt att säga att jag nog aldrig mer kan dricka=stora problem.

Inne på dag fem nu och vill bara slippa tänka på allt kring denna skit nu. Vet att jag har sambo och vänner som stöttar, men det är ändå så ångestfyllt att erkänna ett missbruk.

Jag har inga problem att vara utan nu, men tar jag ett enda glas kan jag nog inte sluta…

Vill gärna hjälpa och få stöttning här, ni verkar så kloka och fina allihop! Lät nästan lite creepy, haha!

@B.Å Så härlig läsning.Vilka fina belöningar du fått av din nykterhet.Keep going

PS. 66 dagar blir inte tre månader 🤣 Jag ÄR matteidiot! Extra trött i skallen också eftersom sjuka kollegor ökade arbetsmängden rätt rejält tor-fre.

I tisdags kändes det skitjobbigt att springa 😵 Mina nya Hoka var inte den wow-upplevelsen som jag hade hoppats på. Det gick långsamt och jag hann inte lika långt som jag sprang innan vurpan.

Ikväll kändes det mycket bättre, med mina kära Asics på fötterna. Det är lite varannan gång jobbigt för benen och varannan för flåset. Idag flåset.

Men jag sprang så mycket jag orkade - och 2,5 km på min snabbaste tid blev det. Ett steg fram, ett tillbaka, ett fram igen.

Tänkte på det som Molnet skrev. Att det tar 21 dagar (tre veckor) att etablera en vana och 66 dagar (tre månader) att befästa den. Så augusti, september, oktober behöver jag springa tre dagar i veckan för att det ska bli en helt naturlig del av min vardag. Pust.

Så bannemej att jag ska klara det! Alla mina tidigare försök att få till hälsosam träning som en naturlig del av mitt liv brukar balla ur innan tre månader har gått. Och har man ramlat ur är det svinsvårt att komma till skott igen.

Precis som med nykterheten.

Kram 🐘

Hej allihopa ❤️

Vill bara göra en liten uppdatering och berätta att jag loggar fortfarande in och läser, hejar på er allihopa 💪 och är fortfarande så glad och tacksam över att ni finns här och att jag…förra sommaren, hittade hit till alla er ❤️

Nu är det mer än 4 månader sedan jag tog ett återfall och jag är fortfarande nykter (som fan) och hela mitt liv har förändrats så mycket sen jag skrev mitt första inlägg här.

Jag har blivit en morgonmänniska (förvånar mig själv!) har sagt upp mig från ett stabilt jobb, har hittat mig själv och en sak till (som jag inte berättat) är att jag har tappat 12 (alkis) kilon (tror minst 4 av dessa satt i fejan 🫣 har bevis för det i min telefon) sen jag vaknade bakis och mentalt slut (till den milda grad att jag ville dö!) den 22 juli 2024. Alltså det jag vill säga är: det funkar! Man kan vända skutan och kunde en av alla oss så kan vi ju alla.

Just nu händer det mycket nytt i mitt (nya) liv. Jag hoppas att jag en dag kan pay it all forward…att bli nykter och hitta ett lugn i det är den bästa gåvan jag gett mig själv.

En dag i taget ❤️

@Andrahalvlek wrote:"Det handlar om att identifiera sig som en person som inte dricker alkohol. Då är det lättare att avstå från alkohol. Till slut är man tacksam och glad över att man slipper dricka - livet är ju fantastiskt!"

Det där är klokt. Och jag tror en stor del av mitt problem finns där. Jag har väldigt svårt att identifiera mig som icke drickare. Hela mitt vuxna liv har jag snarare sett mig som en dekadent livsnjutare som prioriterat goda mat och goda drycker högt. Nästan alla människor jag sett upp till (författare, journalister, musiker, en och annan kock) har varit rätt långt från renlevnadsmännikor.

Trots antabusen och trots att jag varit nära att förlora min familj så tänker/känner jag på något plan att jag bara har tagit en paus.

Och visst - att supa till 4-5 ggr per år är ju inte så farligt på pappret men det blir ju aldrig bra. Börjar jag dricka så håller jag på i flera dygn. Tills jag inte orkar längre och/eller är så fylld av skamkänslor så det blir ohållbart.

@EbbaiHulu .Då får du bestämma dig & välja något gott A-fritt i glaset.Imorgon vaknar du & slipper bakfylla & är klar i huvudet & frukosten smakar gott!

@Stinalotta 👍😄👏.Bra ide’

Skulle bara vila mig en kvart och ta en liten tupplur när solen sken. Sedan så skulle jag försöka att trots min utmattning och dystymi försöka att sätta mig över min orkeslöshet och mitt verkliga mående med väl kanske en viss risk för att kanske denna fredag hamna in på bolaget. Detta fast jag inte ville det eller hade tänkt att det var nåt jag skulle göra.

Slumrade till i kanske en halvtimme och vaknade av att det ösregnade som bara den utanför sovrumsfönstret. Jaha, då var det slut på den drömmen då, om att ta sig iväg till badplatsen på cykel för att få simma en gång till här i världen innan det blir istid igen. Realistiska tankar satte naturligtvis igång och snurra i tankemaskineriet.

Vad är det för jäkla mening med allt egentligen. Ingenting blir ju någonsin något bättre. Jag är ju totalt värdelös alltså. Borde inte ha gått och vilat alls utan gått ut direkt och kanske hunnit få simma en stund. Då kände jag mig plötsligt väldigt nedstämd igen.

Funderade på varför alla idioter går omkring och låtsas som att det inte regnar, när det ju faktiskt gör så. Ja, och är så där konstlat hurtfrisk påklistrat lyckliga, och liksom hycklar fram en slags falsk tacksamhet över en uppenbart dyster tillvaro precis som om de tillhörde nån märklig lallande sekt eller nåt.

Nej, så här kan man ju bara inte tänka alltså. Så här realistisk får man väl bara inte vara. Det är ju inte helt nyttigt sade logiken. Självsuggestion är väl vad det är kanske är. Ja, det måste det så klart vara vad dessa positiva trallgökar pysslar med. Kunde inte bli riktigt klok på varför det är så himla svårt att känna en sann tacksam för besvikelser, motgång och ingenting alls av nåt verkligt värde liksom.

När andra nästan som i trans dansar fram och ler som om de var nykära eller nåt för att de får glädjen att i onödan bli blöta och frusna vid en fånig långpromenad i gråväder till vilken nytta då kan man då man tänka alltså. Det måste ju vara något fel på mig som inte är som alla andra och lyckas gör mig till och spela flåshurtigt lycklig.

Blev tvungen att googla på det här ämnet om tillgjord positivitet. Men hittade inte mycket matnyttigt om detta ämne eller fenomen. Sökmotorn klarade inte ens av att stava rätt till ordet dystymiker utan det blev nåt helt annat. Man ska känna tacksamhet, men det är då inte så lätt om man är dystymiker.

Tänkte att jag skulle skingra mina tunga och dystra tankar med att värma på mig en pizza i hushållsugnen. Så jag tryckte på lysknappen till köksfläkten och då naturligtvis blinkade lampuslingen till och slocknade. Jaha, nu har den lampan gått också. Ska inte ens ha nån arbetsbelysning över spisen. Men det är väl ödet kanske.

Jag var väl missunnad att få ta mig en pizza. Ska väl tvingas att banta mitt i allt bedrövliga elände. Tappade matlusten så det spelade ju ingen roll ändå. Hade man haft vin hemma så hade man då skitit i nykterheten. Letade igenom ett skåp och hittade en lampa som var bra mycket svagare än den tidigare som lyste så fint och bra så länge. Men inget är ju för evigt här i världen som man ju har läst av Predikaren i Bibeln alltså.

Nej, men nu skiner ju solen hånfullt igen. Det passar sig väl nu när jag har tappat all energi till att orka göra annat än att gå och vila mig igen. Känner mig extra trött i ryggen nu. Får väl vara tacksam för min värdelösa orkeslöshet hur som helst. För någon cykeltur och risk för att hamna på bolaget blir det då inte idag heller.

Ha det gott!

Nu återstår en dryg vecka av den här semestern. Jag har insett att jag behöver bena lite i det här med stresspåslag och ångest. I morse hade maken och jag några situationer där jag kände att jag skulle ha valt orden lite på annat sätt. Jag insåg att det jag sa kom ut fel. Jag vände direkt och bad om ursäkt och försökte förklara (eller kanske bortförklara) det jag sagt. Varvid han tjurade och blev tyst, något som direkt triggar igång stress/ångestpåslag. Vi redde ut det men jag började fundera på vad och hur den här ångesten funkar. Jag får hjärtklappning, snabbare andning och katastroftankar. Så jag tänker att jag måste identifiera när och varför den här ångesten uppkommer, som ett första steg. Den känns på samma sätt oavsett orsak (tror jag). På jobbet är den mer relaterad till prestation, om jag missat något, slarvat, inte har koll. Hemma är den relaterad till relationer i familjen. Hemma är den också kopplad till att skam och skuld för smygandet med alkohol behöver kompenseras, främst genom att jag tagit på mig ansvaret för hemmet i det mesta. Jag har inte kunnat ställa de krav jag borde ha gjort på övriga i familjen pga det. Så de här känslorna behöver jag börja sortera och utforska.

@Domtrast Jag har ingen erfarenhet av antabus, men jag har hört att det är bra som ”krycka” inledningsvis.

Man måste dock jobba med att påverka sitt undermedvetna jag, det är där alla vanor och ryggmärgsreflexer bor. När vi pluggar nyktra fakta (böcker, poddar etc) gång på gång på gång påverkas till slut vårt undermedvetna - och vi förflyttas så sakta från ”får inte” till ”vill inte”.

Kan tipsa om ”1%-metoden, små förändringar, stora resultat” med James Clear. Finns på Storytel. Där ger han ett exempel. Två män blir erbjudna en cigg. ”Nej tack, jag försöker låta bli att röka” svarar den ena. ”Nej tack, jag röker inte” svarar den andre. Vem av dem har störst chans att avstå?

Det handlar om att identifiera sig som en person som inte dricker alkohol. Då är det lättare att avstå från alkohol. Till slut är man tacksam och glad över att man slipper dricka - livet är ju fantastiskt!

Kram 🐘

@PS_6 wrote:"Har varit spiknykter i åtta dagar och det tuffar på. Mår bra framför allt på morgonen/förmiddagen. Underbart att kunna köra bil alla tider på dygnet. Som det känns nu kommer jag troligtvis att inte dricka någon alkohol överhuvudtaget igen."

Bra jobbat! :)

Sorglig läsning. Så här kan du inte ha det!

Du skrev att du förlorat ditt boende? Hur bor du nu? Hoppas du inte bor hos mannen som knarkar och misshandlar dig?

Vi bor i Sverige som skall föreställa ett av världens bästa länder gällande skyddsnät. Du måste tänka på dig själv och få hjälp!
Nu vet jag inte hur gammal du är men gissar att du är runt 40 endast? Alldeles för ung för att kasta bort ditt liv. Du har många fina år framför dig om du vänder det här!

@hoppfullsambo Det lät ju tyvärr inte så hoppfullt. :/ Jag förstår att det där samtalen också kan vara svåra för man vet inte precis vad han kommer att säga och hur du ska reagera då. Det kan lätt bli så att han bara hamnar i försvarsställning och då är det bara beroendehjärnan du kommer få prata med resterande tiden och det ger inte särskilt mycket. Såhär i efterhand kunde du ju frågat hur han tänkt att se till att halveringen behålls över tid.

Nu kan man aldrig se in i hur någon annan tänker men förmodligen är det just så att han på något sätt är med på att något måste göras, men han vill inte erkänna det att han förstår att ni påverkas. Kanske inte ens för sig själv. Så han vill inte ha med dig alls i hans arbete med att dra ner på drickandet. Han hoppas nog mest att han kan hålla det på den nivån att du inte märker det lika mycket.

Hela situationen är ju egentligen väldigt märklig. Hade det inte handlat om ett beroende så hade han såklart inkluderat dig i diskussionen om hur man får till stånd en varaktig förändring. Det är ju normalt så man hade gjort. Men beroendehjärnan har övertygat honom att problemet inte är så stort som du säger och det egentliga målet blir att försöka hålla det på en sådan nivå att du inte säger något om det. Jag hoppar ju innerligt att han lyckas dra ner, men på hur du beskriver vad han säger är det ju tyvärr inte så mycket som talar för det :/ Du ska ju framförallt prata med alkoholhjälpen och be dem ge dig råd hur du ska gå vidare. Men jag tänker att om han redan flera gånger haft planer på att dra ner och de misslyckats, så borde du kunna få vara mer delaktig denna gången. Han är inte ensam om att ha lovat sina nära och kära ett antal gånger om att dra ner och efter att ha misslyckats igen endast har en ny plan om att klara det själv utan att visa upp särskilt mycket insikt om hur det påverkar omgivningen. Att i det läget klara av att hålla det på en bra nivå blir han nog om han lyckas med det ganska ensam om dock.

@Lady175 Hur har du det? Saknar dig!

@EbbaiHulu nämen fy så jobbigt att inte få sova! Jag sover visserligen också som en kratta, men lyckas ändå få ihop några timmars sömn. Tack för inblick i mötena. Låter verkligen bra! Smart att lägga ett möte redan nästa vecka, tänk vad härligt att få berätta att helgen varit bra & utan alkohol. Har du någon plan inför helgen för att inte hamna där med ett glas i handen?
Jag tänker att jag ska försöka hålla mig sysselsatt. Städa & träna. Kanske unna mig lite godis, köra en sväng med bilen. Men ändå finns den där lilla rösten i huvudet ”ett glas kan du ju ta”. Men den ska tystas ner!!

@Molnet låter som en härlig & bra plan. Är ju värsta lyxen att kunna ta bilen på utflykt en kväll, med alkohol inblandat är man ju fast hemma. Tror jag ska köra en liten sväng ikväll, bara för att jag kan!! 😂

@Himmelellerhelvette Grattis till tre år! Tänk så mycket du har lärt dig om dig själv de här tre åren och hur mycket det arbetet du har lagt ner har förbättrat ditt liv. Nu var jag väl själv på väg bort från forumet när du kom in så jag har ju inte läst allt du skrivit, men jag var imponerad av dig redan då. Kul att vi har årsdag så nära varandra :)

Jag äter antabus sedan ganska exakt två år. Att ta det steget satt långt inne, men det kom till en punkt där jag inte längre kände att jag hade något val. Jag har en sambo som jag älskar och en liten dotter som är det allra finaste barnet i världen och som förtjänar en nykter pappa.

Till saken hör att jag gick till beroendekliniken på eget initiativ. Jag har inte blivit tvingad av mitt jobb.

Men trots att jag har hållit på med det här i två år så får jag med ojämna mellanrum (ca 3 månader) ett enormt sug efter att få festa till det igen. Jag tycker att jag förtjänar det. Jag börjat planera och fuska med medicinen och sen super jag till i ett par dagar. Den första dagen går oftast rätt bra och är trevlig, men det går snabbt över styr och slutar med enorm ångest och ånger.

Nu har jag precis haft en sådan period under sista semesterveckan. Jag började dricka i måndags och slutade igår och mår vedervärdigt idag. Och jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig, men jag vet inte hur jag ska undvika att hamna här igen. Jag hade en kollega för ett antal år sedan som var nykter alkis och narkoman. Han beskrev det som att han efter en periods nykterhet nådde en punkt där han inte längre kände att han inte fick dricka utan han började känna att han inte ville dricka. Jag har nog alltid haft en naiv tro att om jag bara sköter mig länge nog så kommer jag att nå den punkten, men jag gör ju aldrig det. Tvärtom. Ju längre jag lyckas hålla upp och sköta min medicin, desto mer sugen blir jag på att unna mig ett snedsteg. Jag har inte ens särskilt roligt när jag dricker längre. Det känns mörkare och ledsnare och mer destruktivt för varje gång. Ändå kommer jag några månader senare att lyckas övertyga mig själv om att det är en bra idé igen.

Är det någon som känner igen sig i det här? Hur kom ni isf förbi det?

Har varit spiknykter i åtta dagar och det tuffar på. Mår bra framför allt på morgonen/förmiddagen. Underbart att kunna köra bil alla tider på dygnet. Som det känns nu kommer jag troligtvis att inte dricka någon alkohol överhuvudtaget igen.

Har man suttit i ett hörn och liksom endast beskådat världen och sedan rasat rakt ner i den mörkaste delen av källaren och varit sittandes där i en himla massa år och endast haft alkoholen som sällskap och intresse. Ja, då tar det allt sin tid att ta sig upp till ytan så pass att att man åtminstone kan börja att skåda verklighetens dagsljus liksom.

I en massa år var jag fixerad vid pengar och investeringar. Spelade även en hel del på tips och olika lotterier och drömde ständigt om den riktigt stora högvinsten och att så fort jag bara hade tillräckligt med pengar på hög, ja då skulle allt livet på riktigt kunna börja. Då skulle jag kunna göra allt det där fantastiska och roliga som man trodde att alla andra gjorde och då skulle minsann hela världen få se alltså.

Många drömmar hade man när man satt och slog sig själv i skallen med en flaska. Men rätt snart så slutade man dock att drömma om nån framtid och ändå bara av farten fortsatte man att slå sig sjäv i skallen med en flaska liksom. Tänkte att bara jag har fri tillgång till alkohol så räcker det väl gott, jag behövde inget annat. Det var bara öl, vin och sprit som det tänktes på.

Jag hade hitta mitt livselixir det som gjorde tillvaron dräglig och fick allt att gå runt. Visserligen med en hel del biverkningar så som att man inte alltid mådde så värst bra fysiskt. Bankkontot var för det mesta skriande tomt också. Men psykiskt sett så funkade det skapligt trots ständigt närvarande tankar på att avsluta allt i förtid då man var trött på rundgången liksom.

För man skulle ju ändå bara grävas ned på nån kyrkogård eller eldas upp i nån kista till sist, och så som aska åka ut genom nån skorsten tänktes det. Att vara ständigt lite så där lagom berusad var allt man önskade vara. Det är väl så det är när alkoholen helt har kidnappat hjärnan och tagit över helt så att säga. Det att jag brydde mig om att gå till en läkare från början var väl för att man fick panik då hälsan började svikta. Sedan behövde man ju läkarintyg för att kunna söka ekonomiskt bidrag så att man kunde fortsätta att inhandla alkohol för att kunna gå runt.

Nånstans så ville man kanske ändå försöka att hänga med ett tag till. Det fanns väl kanske lite kvar av det som kallas för hopp. Ja, tanken om att det kanske längre fram kunde bli bättre. Hoppet är ju det sista som överger människan heter det väl. Sitter nu här och dricker lite vanligt kallt kranvatten och är väl lite förvånad över att jag fortfarande inte har släpat mig iväg till bolaget, vilket jag inte tänker göra idag heller. Varför jag nyktert kämpar vidare det vet jag nog inte egentligen. För betraktar jag min tillvaro så har jag ju inte kroppsligt och psykiskt sett blivit så speciellt mycket bättre egentligen.

Mina psykiska utmaningar finns då kvar och nu kan jag ju bara räkna med att man blir äldre och fysiskt sakta av ålder och kommande sjukdomar väl rostar ihop liksom. Men det gäller ju för alla här i världen så det är ju inget att sitta och oroa sig för. Hade det nu varit alkohol i glaset på bordet så hade jag säkert tagit ett par rejäla jäklar och sedan hade jag snart inte tänkt så himla värst mycket mer än att kanske kolla så att eventuell starköl, vin och sprit kanske skulle räcka över helgen då man återigen som resenär på en karusell ju skulle vara tvungen att släpa hem mer igen. Men nu så behöver man ju inte hålla på med den knepiga hobbyn alltså.

Har det mesta jag behöver för att det hela ska gå runt. Kyl och skafferi är fyllda med mat i alla fall och pengar till kommande räkningar finns. Dessutom har jag ett nystädat badrum vilket då inte är fy skam med tanke på hur lite kraft och energi jag har. Det var inte dumt att min deppkänsla retade upp mig så till den milda grad igår att jag för första gången på länge gjorde en storstädning där igår. Solen skiner i stunden utanför fönstret och visste jag vad jag ville, och åt vilket håll jag skulle gå, så skulle jag kanske om ork fanns, försöka att vara så där duktigt motionerande som man ju ska vara.

Fredag har det alltså blivit igen, den dag som man i många år när man var tvungen att arbeta med nåt skitjobb väl levde för. Då kunde man pusta ut och festa loss på annat än bara det enklaste och kranvatten eller en kopp med mjölkchoklad som det väl snart är dags för. Det tickar på och går väl med Herrens hjälp som alltid framåt hur som helst. Hur man kunde bli en nykterkvist det är då lite av en gåta alltså.

Det ska visst vara lite varmare ute idag än vad det var igår, kanske skulle man eventuellt ändå försöka sig på att ta en liten cykeltur åt nåt håll och kanske även ett bad med lite simning i en närbelägen sjö innan höstrusket väl sätter igång i vanlig ordning. Men är ju lite mör i knäna och ryggen idag efter gårdagens skurande av golv. Man kan ju få lite träningsvärk av att städa. Hade tänkt att ransonera skrivandet, men så blev det en massa tok skrivet ändå alltså.

Tänk vilka konstiga drömmar man kan ha. Först höll jag på att göra kilovis med köttbullar av nån outgrundlig anledning. Jag som aldrig lagar mat från grunden. Orkar ju inte hålla på med sånt. Sedan plötsligt så var jag på nån filminspelning och undrade vad nån snubbe gillade min senaste låt som konstigt nog var gitarrbaserad hårdrock, jag som mest brukar göra syntmusik. Ja drömmar kan då vara hur märkliga som helst. Sen så vaknade man och tänkte att det kanske är dags att göra mer musik. Har ju inte gjort nån sån på länge. Kanske damma av den där gamla elgitarren för skojs skull...

Nu så var det då mycket ackumelerat tankesnurr som ville ut och fram i min dagbok på nätet verkar det som. Instängda tankar som går runt blir ju annars lätt annars till en djupare deppkänsla som kan få en att tappa det nyktra fokuset helt känner man ju till. Måste dock ha tagit en hel del energi detta knasiga skrivande märkte jag nyss. Detta då en tanke på en stor stark kom flygande från ingenstans.

Men tänkte att det väl var ett gammalt spår i hjärnan som felaktigt kopplar hungerkänsla till drickande av onyttigheter. Så förändrade min sinnesstämning genom att gå ut på balkongen och dricka en liten trevlig kartong med päronsaft och äta ett par ostfrallor med god mjukost på. Tänk nu har man ju klarat av frukosten också utan större besvär och nån disk av kastrull, kopp och sånt där, inte så dumt faktiskt. Nu känner man ju sig lite mer som en människa igen. Man kan ju inte leva bara på snus och kranvatten.

Förresten det var kul att du @2ansikten tittade in här igår. Ja nog känner man igen det där med automatiken att gå till systemet. Den rutinen var så cementerad hos en att man kunde gå i sömnen nästan och hitta rätt till de hyllor man i ur och skur gick till. Nån gång hade det byggts om och de hade flyttat hyllorna lite, sånt gillade man inte. Men snart hittade man det man var ute efter. Tänk ett sånt jäkla jäktande det var också i fall man vaknade till en halvtimme före stängningsdags. Då var det cykling i rekordfart som gällde. Tror att man aldrig missade att få tag i sitt nervgift utan hann ofta innaför bolagets dörrar med precis en minuts marginal ibland.

Det var trevligt att du också @Molnet tittade in sent igår då jag väl hunnit att stänga av min dator och vilade lite efter golvskurning och sånt. Tycker att du har mycket kloka tankar ofta och har liksom fastnat för följande text från dig som jag citerar: ”När jag är nykter så mår jag så bra det går & livet fungerar. Om jag dricker så blir jag sjuk och ingenting fungerar”. Nog är det så allt, men ibland så får man verkligen stanna till och göra HALT-kollen också vilket behövs då man plötsligt kan bli trött på att vara trött. Men nu så känns det då skapligt.

Stort Tack till dig @Himmelellerhelvette för att du skrev så trevligt vilket fick igång mig en aning och gav lite förnyad energi på nåt sätt. Man behöver ju lite ryggdunkning ibland så att säga för att inte tappa sugen liksom. Men nu så känns det då okej och bolaget får inte se mig idag heller. Kör alltså alkoholfritt vidare. Men tror jag ska stärka mig med lite god jordgubbs-yoghurt som lunch nu så får man väl sen se vilka stordåd man klarar av idag.

Ha det gott mina vänner!

@Molnet Åh tack för svar! Läst på mycket ang va som kommer, men inte sett något ang att kissa såhär. Då ska jag bara hålla ut. Tack 🩷

@zalkin .Så sanna ord & råd!😄👍👏