Senaste kommentarerna i forumet

? / mt

Jame jag håller med dig fullt ut. Den senaste tiden har jag mest känt självförakt och det är naturligtvis ingen bra grund att stå på. Det är som att alkoholen har förändrat mig så mycket att jag inte längre känner igen mig själv. Om jag betraktade en annan människa som gjorde som jag har gjort skulle jag tycka hen var konstig, hade problem, var en dålig förälder och definitivt ingen förebild. Bedrövadsambo, be om ursäkt är inget problem för mig när det gäller andra människor men i fråga om barnen känns det konstigt nytt och obekvämt. Ska gå och klura ett tag till, sova på saken och lägga fram det på ett bra sätt. Eftersom alkoholism finns i släkten både på min pappas och mammas sida kanske jag kan ta ett "storsnack" med dom kring alkohol, risker och annat och paketera in ursäkter i det.

Tack Morgondag!
Jag var vaken halva natten och läste här, är glad att jag hittat hit!
Jag växte upp med en pappa med alkoholproblem men jag förstod inte riktigt förrän i 14 årsåldern att det var så. En kompis sa till mig att "du vet att din pappa alltid är full va?" Men han har haft tur som har min mamma, när hon förstod att huset var belånat o att han förfalskat hennes namnteckning fick hon nog och vände uppåner på allt. Men han har fortfarande problem att dricka lagom och vi är lika, han och jag. Det som skrämmer mig är att jag har ingen som min mamma, jag måste vara henne... jag har i hela mitt vuxna liv vetat att jag har en addictpersonlighet, jag kallar det så. Kan liksom inte göra saker lagom, ibland är det bra för jag kan vara väldigt driven men mest är det dåligt. Det har länge känts som om vi är på väg mot en stor katastrof, jag vet att fortsätter vi såhär kommer allt skita sig... har ibland tänkt att det kanske måste vara dit vi måste komma för att vi ska få kraft att ändra vårt beteende men det är nog bara alkoholen som talar. Skjut på det så jag får dricka ett tag till.... men jag orkar inte vara den personen mer. När mina föräldrar var här sist gömde jag vin på toaletten men min man drack öppet. Min mamma sa tyvärr att klart han måste få ta en öl efter jobbet, han jobbar ju så mkt... och det gör han och har ont i kroppen men det skulle han nog inte ha om han inte drack så mkt... jag VILL INTE ha det såhär längre, jag kan inte vara den här personen längre!!! På torsdag kväll kommer de hem, jag planerar att prata med honom och efter det får vi se hur det går... det är så mkt jag vill prata med någon om så jag är glad att någon lyssnar!! Jag har egentligen ett bra liv som jag vet många runt mig är avundsjuka på men det får mig bara att förakta mig själv ännu mer, de skulle bara veta hur fake jag, vi, är..... fast klarar jag det här kan jag nog tycka om mig själv igen för det gjorde jag en gång för ganska länge sedan....

Jag gjorde detsamma i söndags, hällde ut en halv bib och sen bar mannen
ut all annan sprit och låste in den så jag inte kommer åt den. Det är verkligen en stark
symbol handling.
Om du går in på forumsknappen, så ser du fyra alternativ på grupper
som man kan vara med i, där kan du gå in under kategorierna och skapa en egen tråd.
Den här heter "Förändra sitt drickande"
Där i högra hörnet står det "Starta en ny forumtråd" Där kan du fixa din tråd.
kram

Du får en benso, troligast stesolid för att minska abstinensen, samt b-vitamin i massor och även krampskyddande medicin. Sen även zopiklon för att sova på för att du ska återhämta dig snabbare. I början mer benso för att efter några dagar minska ner på den och efter fem dagar eller en vecka så slutar du även med benso. Men viktigt under tiden att du äter och dricker men många har problem att börja äta igen. Mage och tarmar är ju det som tar mest stryk typ av all alkohol.

Sen om du avgiftar dig själv hemma eller de lägger in dig beror på vilket skick du är i.

När kollade du upp dina värden? Väldigt nyligen eller?

Normalt om man får kramp är det ofta att man har för lite vatten i kroppen så jag tror att det kan bidra till viss del även efter mycket alkoholintag, just för att man får låga vattennivåer i kroppen då. Sen finns det säkert fler orsaker men drick vatten framför allt nu, men se helst till att få fram benso också så du kan trappa ner och avsluta alkoholdrickandet. Få även i dig mat. Men krampar det låter det som att du borde åka in och få hjälp!

Jag får också minnesluckor, det är nog det värsta att inte veta vad man gör eller säger.
Men det kanske ska vara din hjälp att avstå A, vi kanske ska ta de negativa till något positivt,
ATT VI aldrig ska dit igen!
Att din mamma mår dåligt är ju jätte svårt, om hon har ätit medicin i en kort period så kan ju
den göra att hon till en början mår ännu sämre men förhoppningsvis vänder det så småningom.
Det är verkligen bra att du är på dag 29 snart en månad, grattis säger jag!!
Ta hand om dig, vila och försök njut lite.
Kram

Okej, egen tråd... det fattade jag inte. Är en "rookie" på allt tydligen.
Tömde allt i vasken nyss. En hel flaska gin och en nästan hel vinbox. Jag bara gjorde det. Tänkte först att nån skulle få det av mig. Men kände inte att jag vågade vänta med att få bort det.

/Tack för ditt svar... otroligt skönt med en kommentar så snabbt...

tack för svar,kollat folat b12,tänkte på b1 med det vill inte läkaren ta som jag har,kollat pancrea gallan levern med ultraljud,ovch njurarna med blodprov,allt visar bra värde.tagit massa prover,men allt visar bra,mycket märkligt är det,krampar i hela kroppen,hur går en avgiftning till?

Javisst kan vi göra skillnad. Att vara ett exempel på att det går att bli nykter och att det finns en underbar frihet bortom missbruket kan vara viktigt. Att visa att det går att leva alldeles utmärkt utan alkohol.
Sinnesro är ett väldigt bra ord som jag inte tänkt på men så är det. Långa perioder är jag inte alls in på forum, sen får jag lust att titta in igen. Forum hjälpte mej väldig mycket då jag slutade dricka. Det viktigaste var att upptäcka att vi är många som kämpar. Jag är inte så udda som jag trodde. Det andra viktiga var att öppet och ärligt för första gången erkänna och berätta hur illa det verkligen var. Det har jag inte gjort i mitt "vanliga" liv och det tänker jag inte göra heller. Men det var viktigt att verkligen berätta. Erkänna och se sanningen.
Vi ses nog i vimlet igen nån gång, ta väl hand om dej!

Så bra att du är här, vi kommer att stötta dig. Du har tagit ett jättesteg bara av
att börja skriva här. Vi har alla varit eller är i samma båt, en del som anhörig och
en del som b.la jag som har A problem.
Börja med att starta din egen tråd, då är det lättare att hitta dig
och kunna svara.
Kram från en medkämpare!

... går nu och tömmer ut allt jag har hemma. Vinboxen jag köpte igår och en flaska gin (till de så goda gin och tonic)

/Städar mig och mitt liv

... är inte illa däran än. Men alkoholen har fyllt ett tomrum i mig. Jag skulle beskriva mig som en självständig och beslutsam person. Trots det har jag inte lyckats än. Idag är min första dag. Bakåt har det varit enstaka vita dagar de senaste tre åren. Tills nu har jag druckit ca 1 flaska vin +/- nåt glas. Aldrig tuppat av eller blivit redlös. Men för mycket för mig och nu känner jag att jag hela tiden vill ha mer ...
Era ord har gjort mig mer övertygad. Ingen i hela världen vet vad jag brottas med. Ångest, trötthet och att bära denna tunga börda av skam. Skam två; har flera gånger kört onykter. Kan inte förlåta mig själv... vill bara gråta.

Känner starkt att jag vill tala om detta med någon vuxen som inte dömer mig. Inga i min omgivning vill jag oroa fast jag har barn och stor familj. Skäms fasligt när jag gömmer mina vinglas i skåpet. Det känns så fruktansvärt lågt. Jag som har höga ideal och säger till alla att våga visa er svaghet.. men det gäller inte mig. Sen om jag blir helt vit efter dagens beslut måste jag förklara mig på nåt sätt för alla. Strategin får bli att jag vill banta. Det gör ju alla.

Detta är min hemlighet. Tills idag för alla er som ser och läser mina ord. Jag behöver stöd.

/osäker och bestämd <3

Berättade jag för dottern att jag berättat hela den krassa sanningen för mannen.
Mannen hörde också vad jag sa till henne och det gjorde jag bara för att om
han skulle behöva prata med någon så kan han göra det med henne.
Jag vet att det inte är bra att dra in barnen i problemen, men när de börjar närma sig
de är över 40 så är de ju inte barn längre. Lika om hon vill prata om det så kan hon
nu prata med honom utan att jag är med. Jag förstår ju att båda mina käraste har
känt av mitt drickande och de båda har ju på nära håll varit med men på sidan om.
Så det där gjorde jag bara för att hjälpa dem i vår relation, vad det ger får tiden utvisa.
Annars har natten varit rätt bra, lite svårt att somna men sen sovit gott.
Livet känns ganska bra just nu, inga triggers av att ha a tillgängligt är så skönt att slippa.
I dag ska jag börja skriva en lista över för och emot för alkohol och även skriva om jag kommer
på vad det är som triggar igång mitt sug.
Ha en skön dag alla kämpare!

Jag har en vän.

Jag betraktar henne som min bästa. Jag värdesätter henne så högt.
Hennes närvaro.
Nyfikenhet på livet.
På människor.
Hennes förmåga att se människor.

Att hela tiden lyfta blicken och mötas.

Jag höll på att förlora henne.

För jag, som var hennes vän, slutade dela med mig. Jag blev en främling. Vi blev främlingar för varandra. Och jag slutade möta henne.

Vi hade många mil mellan varandra.

Vi hördes ibland. Sporadiskt.

Men samtalen slutade ha ett innehåll. För jag slutade berätta.
Hon försökte i så många år.
Fiskade.
Lirkade.
Försökte hitta ledtrådar.

Men muren var välmurad.

Så hon slutade också dela.
För hon visste inte längre vem mottagaren var.

I början av sommaren sa hon:
- Varje gång du berättar är som en present.

Och nu har jag henne tillbaka.

Vi har fortfarande många mil mellan varandra.

Men jag ger henne lite mer av mig varje gång. Och jag får allt av henne. Och jag känner mig levande.

I dag åker jag tåg. Och jag ska spendera några dagar med henne. I en stor stad. Och jag ska möta henne.

Och andra.

Hon. Han. Dem. Det.

Livet.

❤

Jag har också minnesluckor... förr använde jag skam för att sparka på mig själv vilket ledde till att jag flydde på det enda sättet jag kunde - med a. Om du vill komma ur detta måste du tvinga dig själv att titta framåt. Du kan inte ändra på det som varit, du kan bara göra annorlunda idag och imorgon. Försök vara snäll mot dig själv. Ibland brukar jag tänka; idag har jag varit nykter och gjort det bästa jag kunde. Att leva kvar i det gamla är att fortsätta straffa oss själva och det blir en ond, destruktiv spiral nedåt.
Fundera på om du måste fråga någon vad som hände den där kvällen för att komma vidare. Om det inte finns någon att fråga eller om det bara drar dig nedåt, tvinga dig själv att låta tankarna finnas där men ge dem inte din energi. Jag vet att det är svårt, men ältandet är ett sätt att piska oss själva som bara leder till elände. Stor kram

Hallå tjejer!
Jag sitter i samma sits.
Jag kan på inget sätt ha alkohol hemma för då dricker jag.
Så enkelt är det.
Jag kan lura hjärnan med alkoholfri öl men om några dagar så vågar jag inte använda den kryckan då jag kommer att gå på Antabus.
Jag ringde helt enkelt och bad om den då jag självmedicinerar med alkohol, belönar mig och tröstar.
Att stänga in sig och supa är helt enkelt inte hållbart.

Jag håller så fullständigt med dig! Frustration är en välbekant känsla också för mig. Jag skrev inget denna gång om barnens situation i familjer med missbruk men det upprör mig alltid.
Jag väljer att tro att vi långvariga har något att tillföra och bidra med trots att det blir "fel" ibland. Hoppas att du stannar kvar, både du och jag vet att dina inlägg har varit till hjälp och nytta många gånger. Ibland förr och ibland senare. Men, jag noterar att du skriver "för din egen skull" och ditt välbefinnande - eller sinnesro om jag tar mig friheten att använda det ordet - är givetvis det viktigaste.
Allt gott också till dig santorini!

Och inspirerande! Tack för det!
Ja, guldkant vill vi ha!! Skönt att tänka aldrig bakfull mer också!! Samt 10 år som nyktra! Häftigt!
Kram till dig Lim?

Uppgiven är det ord som kommer för mej. Maktlös, för all del. För man kan inte hjälpa nån som inte själv bestämt sej för att sluta dricka. Man kan heller inte förhindra återfall hos den som, kanske ännu omedvetet, bestämt sej för att börja dricka igen. Uppgiven blir man därför att man vet att det inte kommer att fungera. Har man druckit sej till ett beroende så kan man inte ändra det längre.
Vi som har lång erfarenhet, både personlig och från detta forum, vet också att så länge man skyller på yttre omständigheter, på andra eller tycker synd om sej själv så funkar det inte. Man kan inte heller sluta missbruka för andras skull. Det måste vara ens eget beslut, för ens egen skull. Det hjälper inte vad andra säger om man själv inte är redo.
Frustrerad är ett annat ord för vad jag känner. Så för min egen skull så är det bäst att jag inte medverkar här. Jag behöver det inte för min egen nykterhet och att kunna hjälpa nån annan, tja, det är diskutabelt. Jag har så svårt att se det uppenbara utan att reagera. Plus att det är tråkigt att se hur stark missbrukets makt är över förnuftet.
Allt gott till dej mulletant!

Mitt nyktra liv är skönt. Är ensam hemma för tillfället. Vill inte följa med min man på resa. Han dricker öl varje kväll. Tråkigt. Så jag går på AA-möte nästan varje dag under några veckor, medan min man är bortrest. Lever livet lugnt. Men saknad av kon, när båset är tomt gäller, trots allt. Jag gör mina val. Och så ser mitt liv ut.

Att inse sin maktlöshet är det första av de tolv stegen. Jag har försökt förstå missbrukets makt över förnuftet genom att iaktta mig själv, när jag väljer att handla emot det jag vet är det bästa för mig. På samma sätt har jag försökt förstå något om sorgen i att lämna bort något som ger tillfällig glädje/avkoppling/flykt från verkligheten. Så mycket, det mesta, har jag lärt mig genom att läsa här och verkligen försöka inse och förstå. Lärt på djupet genom ärliga inlägg.

Efter de senaste veckornas och dygnens inlägg har jag sökt ett ord som klargör för mig själv vad som väcks i mig när jag läser om längtan och frestelser som lockar till återfall. Eller när jag konstaterar att någon oväntat blir borta... förr eller senare kommer tillbaka med berättelsen om återfallet. Ordet vettskrämd ligger nära tillhands men det blir jag inte. Inte nu längre. Uppgiven? Tvehågsen? Beslutsam?

Mammy Blue beskriver hur hon såg den röda tråden genom att läsa här: "De flesta som drack kände sej nästan "fjärr-styrda" när de tog sej till bolaget eller krogen, de ville egentligen inte, men hamnade där ändå." Och den lömska lockelsen "det var den gamla hjärnan som tagit över drickandet, gjort det till auto-pilotstyrt. ... Det nästan ohörbara viskandet ..." Det är skrämmande att läsa och gång på gång bekräftas i insikten att alkoholen/drogen är "listig, falsk och stark". Det är också utmanande att inse kraften i alla känslor av skuld och skam som kommer emellan människor där alla inblandade är berörda och sargade djupt in i själ och kropp. Mer eller mindre, men dock. Hur känsligt det kan vara att skriva här i försöken att ge uppriktigt stöd. Att hitta (den nödvändiga?) balansen mellan naken ärlighet och omsorg och tröst.

Skrämmande att inse att lockelser och viskningar kan röra sig djupt inne i hjärnan hos den jag älskar utan att jag ser, förstår.... och att jag är vanmäktig.

För att bevara mig medveten, förnuftig och klok på djupet behöver jag detta forum. Här påminns jag om att de finaste kämpar. Att de finaste kan falla. Och att det är möjligt att resa sig igen.

Jag funderar över min maktlöshet. Jag kan acceptera att jag är maktlös inför drogen. Men jag är ändå inte utan redskap. Jag kan välja att göra det som är gott för mig och jag kan välja att göra det jag vet eller tror är gott för den andre.I berättelsen om den gamle indianen som talar om konflikten i sitt inre med sitt barnbarn och beskriver den som en kamp mellan två vargar frågar barnbarnet vilken varg som vinner? Den vise gamle svarar: Den som du matar.

Idag ska jag göra det som är gott för mig och det som är gott för oss båda. Det är möjligt att ta makten i sitt liv. Och att använda den makten till det jag tror är det bästa. Det finns möjligheter. Och det finns hopp. Alltid. / mt

min hund en övervakad permission igår. Ända sedan han smet har han haft husarrest, han har inte fått komma ut utan att ha koppel på sig. Jag väntar fortfarande på material till ombyggnaden av staketet, så jag har helt enkelt inte tordats släppa honom lös. Tyvärr har ju det här inneburit att även jag har haft utegångsförbud, jag har inte kunnat förmå mig att själv gå ut i trädgården och lämna hunden att försmäkta i husets hemska innanmäte. Det låter i alla fall så på honom när jag går ut. Men nu har jag gått hela varvet runt med röjsågen och gjort en stig längs med staketet så att jag kan se vad han har för sig. Jag har också förgäves letat efter det ställe där han tog sig ut.

Så jag släppte ut honom igår. Han fick ha selen på sig men slapp kopplet. I gengäld hängde jag efter honom som en släpkärra efter en åsna, jag ville se om han möjligen skulle röja sin hemlighet och på något vis indikera var han tog sig ut. Han tyckte det hela var lite underligt, jag brukar ju aldrig hänga efter honom; det brukar vara tvärtom. Han fattade dock snabbt galoppen och började testa mig; han gick igenom täta snår och buskar, sedan vände han sig om och tittade efter mig som om han tänkte "ta dig igenom det där om du kan, pucko". Det blev en, låt oss säga uppfriskande, galopp över delar av tomten som jag aldrig tidigare har satt min fot på. När vi sent omsider kom in igen var hunden hur glad som helst, själv var jag full med rivsår och myggbett och hade delar av grönskan innanför kläderna. Aldrig mer tänkte jag.

Men nu är det en ny dag, såren har börjat läka och myggbetten kliar inte längre, så jag tänker "så farligt var det väl inte, jag tror vi försöker igen".

Ha en härlig dag!

Hur går det för dig? Med sömn, alkohol och relationen? Tänker på dig. Stor kram!

Hej Emma!
Undrar bara hur du har det? Länge sen "vi hördes". För mig går det nog liiiite bättre, tror jag iaf. Dricker gör jag, full blir jag, bakfull blir jag, MEN jag väljer mina tillfälle. Hoppas på att du hör av dig snart. Stor kram!