Senaste kommentarerna i forumet

Det är just det som är så fruktansvärt svårt. Att släppa taget helt.
Jag har tyckt att det här geografiska avståndet vi har nu är så skönt att ha. Vi har nästan halva Sverige mellan oss.
Det har gjort att jag mer och mer har kunnat släppa honom i mina tankar.

Men så fort han inte hör av sig som avtalat för att prata i telefon med barnen, växer klumpen i magen till något så stort att jag är rädd att den ska svälja mig. Men det har blivit bättre. Jag släpper mer och mer. Fokuserar mer på mig. Hittar ett jag.

Och precis som jag har återfunnit mig - vad jag tycker om, vad som gör mig glad och en fungerande vardag så är han på väg hit. Jag önskar så att det ska bli bra. Men det kan göra så att helvetet bryter loss här i stället. Och hur ska jag få så mycket tillit tillbaka att han ska få ha barnen hos sig?

De lärda säger att det krävs både arv och miljö för att han ska utveckla ett beroende. Beroendesjukdom är ärftligt. Man kan ha genetiskt arv som gör att man kan utveckla beroende. Men för att det ska hända måste det också finnas en miljö där ett beroende kan växa fram. Arvet kan vi inte påverka. Men miljön är vårt ansvar. Och det är här jag känner att jag så lätt kan misslyckas. Ansvaret är så stort. De säger att barn redan som spädbarn påverkas av miljön de lever i. Jag får inte göra några fel. Fast jag vet att jag kommer att göra fel. Hur ska jag kunna skydda mina barn? Jag har redan gjort så mycket fel. Och så många rätt. Men nu kommer en ny situation att förhålla sig till.

Mina barn känner också mycket saknad. Mycket. Och det är inte honom de är arga på utan mig. För jag talar såklart inte illa om honom. Och nu när de träffar honom är han ju nykter. Och glad. Och full av energi. För han är ju en fantastisk pappa. Med så mycket kärlek till sina barn.

Jag frågade min sexåring i helgen om han kom ihåg hur det var när vi bodde ihop med pappa. Han berättade att han gjorde det. Han minns att pappa var mycket sjuk. Att han hade sovsjukan. Han bara sov och sov. Och blev lätt arg. Orkade ingenting. Att vi hälsade på på sjukhuset. Att pappa åt upp hans choklad mitt framför ögonen på oss. Chokladen som vi skulle ha till hans födelsedagstårta. Det var det värsta. Han bara åt upp den. Och du blev så arg mamma.

Ja, han var sjuk. Han behövde mycket hjälp för att bli frisk. Och när vi bodde tillsammans blev vi också sjuka. Vi gjorde alla konstiga saker för allt var så konstigt hos oss. Men vi hade också mycket bra. Mycket som var fint. Men ibland var allt bara så sjukt. För en sån här sjukdom gör alla sjuka. På lite olika sätt. Vi mår alla bättre nu. Nu när vi inte bor tillsammans. Och pappa kommer behöva fortsätta arbeta med sin sjukdom för att han ska fortsätta må bra. Jag försöker sätta ord på det som hänt. Det har jag alltid försökt att göra.

För intellektuellt förstår jag vad som måste göras. Vad som är bäst.

Det är så mycket han inte minns. Och jag vet inte var alla minnena har tagit vägen. Men jag vet att jag inte har kunnat skydda honom så mycket som jag borde ha gjort. Och det kommer ta lång tid att jobba med min skuld.

Men så var det nog mest. Att han mest låg där som en ångesthög när han mådde dåligt. Tog tablett gjorde han också. För att inte komma upp ur den där dimman för att slippa känna. Och det gjorde mig så galen. Samtidigt som jag tyckte det var skönt att veta att han var där och inte någon annanstans. Försvunnen. Så jäkla rädd att han var död.

Min lilla tjej minns inte att pappa någonsin har bott med oss. Hon var ju bara några få månadeer när han försvann ur vår vardag. Men hon saknar så mycket hon med. Hon berättar för alla vi möter att pappa har åkt med tåget. Han kommer snart. Jo, och visst är det så. Han kommer snart.

Men hur jäkla jobbigt det än har varit att lämna så ångrar jag det inte en sekund!

För jag har aldrig känt mig så fri som jag gör nu! Och jag vet med säkerget att jag har gjort det som är rätt för mina barn!
Det vet jag att vi alla som har lämnat har gjort!

Kramar till alla som fortfarande kämpar, alla som är på väg och ni som lämnat!

Så brukar jag också småljuga. Jag tycker det är helt OK. Du och din nykterhet är viktigare än allt annat.

Vita lögner är helt okej så länge de syftar till att man ska hålla sig vit ? Gillar ditt sätt att planera och skaffa dig strategier i god tid, då eliminerar man de flesta tillfällen av "det bara blev så".

Nådde igen (kan man det?) botten och låg sömnlös en hel natt med ångest. Hade redan innan sommaren bestämt att jag ska prova både AA och någon medberoendegrupp. Och dagen efter fanns det en kvinnogrupp. Under ångestnatten bestämde jag mig att nu är det dags.

Var nervös och pirrig men förvånande bestämd. Åkte timmar innan och gick i en affär. Funderade om jag skulle dra mig ur. Men det gjorde jag inte i
och är så glad. Vilken fin och stärkande upplevelse... och jag förvånade mig själv som delade. Kändes som att öppna på en kran som varit igenrostad länge.
Det här tror jag på... vill gå igen så snart det går. Lite hopp!
Suget däremot är detsamma...

Så har det gått tre år sedan jag avbröt mitt missbruk. Här har jag inte skrivit mycket under det senaste året, så jag tittar tillbaka på min uppdatering för ett år sedan. Det jag tycker mig märka är att mitt förhållande till alkoholen avdramatiserats en hel del under ett år till av måttlighet. Visst finns det fortfarande en medvetenhet och viss spänning i allt som har med alkohol att göra, men jag känner inte mera av det lika starkt som jag skrev förra året. Hemma kör vi ändå nära nolllinje och då semestern tillbringats mest på stugan så har det bara blivit enstaka finska treor under de senaste veckorna.- helt nöjd med det.

Under resor kan det bli en öl varje dag och i gott sällskap kanske till och med tre - helt nöjd med det också.

En vecka! Då klarar du en vecka till o plötsligt är det två! 20 dagar för mig nu, 3 veckor i morgon. Jag fokuserar på kicken jag får av att lura alkoholen och att må bra, en kick mycket större och mer långsiktig än den alkoholen kan ge. Tillsammans är vi starka!

Jag hade tyvärr glömt att städa ur ett av skåpen i husbilen. Tyvärr så tänkte jag min idiot att ett glas rött vid havet inte kunde skada. Ack, vad jag bedrog mig. Det blev som sagt enormt mycket mer än ett glas. Inte bra!

Det är ingen obekväm fråga, tvärt om. Här gäller det att vara ärlig både mot sig själv och det man skriver. Jag tror att det skrivna ordet kan hjälpa när man går tillbaka och läser tråden för att få stöd, tröst och pepp.

Grattis till jobbet. Hoppas strulet på den sidan nu är över.

När man skriver tvingas man sätta ord på vad man tycker, tänker och känner. Som en självterapi. Att dessutom få input från andra är ovärderligt!

Du har helt rätt tänk tror jag. Aldrig mer. De flesta som velat hit och dit brukar landa i det till slut. Det ska bli spännande att följa din resa!

Den här hösten får avgöra, vad som kommer att hända med oss. Mitt mål när han kommer börja inom det militära är att försöka skapa mig ett eget liv vid sidan av honom. Jag vill bli självständig så pass att jag vågar klara mig själv och våga vara mer social utan honom. Det känns just nu som att det är den vägen jag behöver ta, försöka kontrollera mitt eget liv och inte hans. Hålla mig sysselsatt med saker som får mig att känna mig glad och lycklig. Skulle vi gå isär faller huset på mig eftersom han ändå säger att han vill flytta härifrån medan jag vill stanna kvar. Förhoppningsvis får jag en lugn höst/vinter/vår där jag kan jobba med mig själv, försöka bearbeta lite ångest. Även om det kommer va det jobbigaste.. Tack för det ni säger. Känns skönt att ha funnit några att prata med, som vet vad man går igenom. Kram

Kanske borde du också ha en förklaring om vart du ska på lördag. Lite fånigt kanske, men lögner måste planeras noga. Bra jobbat Gunda, du kommer att klara det här. Tänk vad långt du kommit!

Du har verkligen bestämt dig. Bravo! Skönt att AA gav dig precis det stöd du behöver.

Du känns bestämd i ditt beslut, och det är bra! Det kommer förstås ta enormt lång tid att bygga upp tilliten igen mellan dig och din fru, men enda sättet är att du håller dig nykter. Sen får resten bli som det blir. Och nykter är du förstås i första hand för din egen skull!

Berättelser som dina behövs verkligen här på forumet! Varmt lycka till med ditt fortsatta nyktra liv ❤️

är vi bortbjudna till vänner och hon sa att de kommer och hämtar oss, så vi slipper köra.
Jag ska ringa henne i dag och säga att jag kör för att jag måste åka iväg tidigt lördag morgon
och kan inte ha alko i kroppen.
Jag vet att den här vännen, är lite glapp i munnen så jag kommer inte att berätta varför jag avstår,
så jag är glad att ha en orsak varför jag inte kan dricka.
Jag börjar lära mig strategier hur jag ska undvika situationer som blir svåra för mig.
Men det här är början och jag ska klara det!!

Imorgon kan du skriva 4 veckor utan A. De först 4 är ju onekligen de värsta att ta sig igenom med A. Nu har du gjort dom och jag är glad att du inte tänker dra till Spanien igen utan att du är här och att du sätter ditt mående först. Kör på nu och ha dessa 4 veckor med dig. Nu är du på rätt väg.

Jag måste fylla på med lite kolhydrater i bra form, nu har jag ju gått nästan på svältgränsen och det kan man inte göra hur länge som helst. Kroppen mår inte bra av det. Men jag blir glad att du tänker en månad till.

Kramar om dig min medkämpe

Det har gått hur bra som helst :-)

helgen har gått bra och att vi tar oss över 00.00 strecket inatt.
Sen är vi hamn :D

Kram
MM

Vi kan vara stolt över oss och absolut det är jag, nu är det en till månad framför mig
som ska vara vit.
Helgen har varit rätt påfrestande, men det har gått bra. Jag berättade ju för väninnan
och det ångrar jag inte.
sen 21.8 ska jag ta nya prover, jag hoppas att de har förbättrats en hel del.
Härlig att du ska belöna dig med smoothie aparaten, det är så jätte gott med nyttiga matiga
smoothies man kan göra.
Nu går vi vidare och ser till att vi har en socker och alkoholfritt liv.
Kram vännen

Till 64 dagar eller 9 veckor. Grymt bra jobbat!
Frihet i en liten ask. Så jäkla skönt är det.

Jag brukar tänka så här:
Har jag någonsin ångrat en nykter dag? Nej. Vakna utan bakfylla är den bästa känslan man kan ha.
Har jag någonsin ångrat en dag/kväll med fylla? Ja i princip alla.

Kram kram kram

....Eller exakt 64 dagar.
När jag gick med här på forumet kommer jag ihåg någon som hade varit nykter 63 dagar. För mig lät det som en hel evighet
( jag tror att jag var på dag 3 då).?

Nu är det jag som är där, det här gått fortare än jag trodde det skulle göra.
Det är INTE ofta jag tänker på alkohol längre, och i så fall är det mest negativt....Alla de gånger jag blev för full, gjorde bort mig, minnesluckor och bakisångest.

Mitt liv har INTE blivit tråkigare utan alkohol. Det har blivit "lugnare", jag är inte ute och festar varje helg längre. Jag har fått ett inre lugn och jag har börjat meditera, helt underbart!
Jag träffar fortfarande mina "festkompisar" men dricker bara alkoholfritt vin vid dessa tillfällen.
Jag har sagt att jag har haft en vit månad och mådde så bra av det att jag fortsätter.
Vi har jättekul med massor av skratt och skoj. (Jag tror att några andra också börjar fundera på att dra ner sitt drickande...)
Detta är ju något som var och en måste få göra som man vill med. Och om någon ska sluta helt måste man själv vilja det.
MEN man måste få stöd i denna process, man klarar (oftast) inte att genomföra det helt ensam tror jag.
Jag var så fruktansvärt trött på vad alkoholen gjorde med mig och fick mig att göra...
Jag har fått enormt mycket stöd här på forumet, både i min tråd och genom att läsa allas trådar där man får ta del av andras resor mot nykterhet.
För min egen del hjälpte det mig att bestämma mig för att låta bli alkoholen helt.
Det blev för mycket tankar annars på OM jag skulle köpa, dricka och NÄR jag skulle.... sen blev det ju ändå oftast ALLDELES för mycket som medförde (allt som jag tror att alla som läser här vet...) pinsamma samtal, minnesluckor, ångest, bakfylla m.m.

Håll ut, ta en dag i taget, kämpa på, det är helt klart värt att kämpa för nykterhet!! ?

Kram till alla ?

Ja, du ska veta att jag förstår dig. Har också haft problem att avsluta för att man gör andra illa, men... jag är säkert dubbelt så gammal som du och då, efter mycket harvande hit och dit har insikten infunnit sig... Vikten av att sätta sig själv i första rummet. Men det vore bra om du inte väntade lika länge som jag med att komma till insikt. Du lever i ett förhållande där du mår dåligt. Du behöver bygga upp dig själv och det är svårt när man lever som du gör. Kanske Al-anon kan ge dig lite stöd? Känner så med dig! Kramar

Du kan göra som Madonna (eller är det Lady Gaga?) – ha stringen utanpå jägarbrallorna när du är ute och går med hunden!?

Låter mycket bra det där, med att skriva regelbundet! En positiv spiralbörjan på dagen, både hos dig och oss.