Senaste kommentarerna i forumet

Vi får väl hjälpa varandra hörinne så gott det går ?. Känner väl igen det där med att förstärka sina egna tankar. Och vikten av att se positivt på saker. Inte alltid lätt. Avskyr när jag hamnar i en negativ spiral. Umgås helst med såna människor där man kan prata allvar och om dystra saker, men där man sen lyfter upp varandra ur hålet, med skoj och skämt och lite positivt. Det är därför jag är så förtjust i dina inlägg, tror jag. De beskriver och betraktar världen på ett humoristiskt sätt och med lite självironi. Stringtrosor? Vi får hoppas att du inte travar vilse på damavdelningen... och hur tror du att du och hunden skulle hantera en sån klädsel.

Det är svårt att ta sig ur och lämna, för den bild jag har i mitt huvud om en bättre framtid har gnagt sig fast. Jag har så lätt för att "nöja" mig med det här.. att jag till och med övervägt att aldrig få egna barn. Inte så länge jag är i ett förhållande med den här mannen iaf. Känns svårt att lämna, för jag går sönder vid bara tanken på hur ont jag gör honom då. Jag försöker intala mig att jag kan ändra på honom, få honom ur eländet.. Men innerst inne så vet jag att det är upp till honom själv. Det är min ångest som är värst.. När jag börjar koka inombords, när gråten biter sig fast i halsen och det gör så ont i bröstet att jag skulle behöva världens raseriutbrott för att lätta på allt. Men jag håller det inom mig, jämt.. ska läsa vidare i andra trådar och se. Rädd för att få höra sånt jag redan vet, men inte vågar ta tag i.

NEJ, det är inte ditt fel! Du vet det, eller hur?

En kanske obekväm fråga, men vid havet brukar det kanske inte dyka upp fyra liter rött, bara sådär... hur kommer det sig att du ens fick tag på vin?
Jag tror ju verkligen på att strypa tillgången om ambitionen är att vara nykter. Så handen på hjärtat, hur blev du överfallen av tetran?

Låter som en bra plan, tycker jag. Bara du gör som du skriver med boxen. Du behöver kanske lite mer stöd av maken? Han kan ju inte köpa hem boxar... nu verkade du klara det bra ändå, men det är så onödigt att behöva testa.

..läste din tråd och funderade...mest utifrån min egen situation.
Jag försöker också.
Jag är en känslomänniska ..... högproducerande tentakler utåt men inte inåt....vilket gör mej till en halv människa...om du fattar. Jag anser att vi lurar oss själv med detta fokus på andras mående och struntar i oss själva. Undanflykter för att få dricka finns det fler av än hela bolagets vinsorter. Har provat alkofria sorter men tänker...varför ? är inte det också att lura sig själv ?
Mitt mål är att inte dricka alls och jag känner ingen sorg eller förlust över det beslutet. Känner att min kontrollförlust när jag är onykter är obehaglig och pinsam...vilket leder till känslan av svaghet. Jag är inte svag. Jag är stark. Det finns inget positivt i ett glas öl eller vin. Det jag då häller i mej är dålig självkänsla och bedövningsmedel. Det är inte mitt mål med livet. Hoppas du kan hitta din väg. Allt gott.

Vilken bra liknelse med diabetes 1! Precis så är det ju! Det vi har att jobba med är att acceptera det, inte att försöka lära oss dricka "normalt". Det är varken nödvändigt eller en mänsklig rättighet att dricka vin :)

Läste ditt inlägg #112 (symboliskt nr kanske) och du beskriver en väldigt jobbig situation. Bedrövad sambo gav dig några goda råd som säkert hjälper. Det som är viktigt i det tror jag är att du inte bara utsätter dig för situationen, utan att du jobbar med tankarna i situationen, annars förändras ju mycket lite. Finns säkert nån härinne som kan rekommendera nån bra självhjälpsbok.
Tycker att du verkar både stark och modig som befinner dig där du gör och som gör det du gör, trots känslorna. Och när man har kommit upp lite i åren så inser man att de allra flesta har nig med att bekymra sig om sig själva... de som fokuserar på andra har oftast sämst självförtroende ändå.
Bra jobbat förövrigt!

Sensitieringen i hjärnans nervsystem som beroende/substansmissbruk (när en viss gräns passerats) leder till är irreversibel.
Jämför med diabetes typ 1. När bukspottskörtelns insulinproduktion skadats/upphört återkommer den inte.
Att som alkoholist sträva efter att ha ett "normalt" dryckesbeteende för att "alla andra kan och jag borde också få leva så" är att plåga sig själv i onödan. Som att undvika ta insulin om man har diabetes i syfte att känna sig normal "för alla andra kan ju äta utan att ta en spruta så jag borde inte behöva..."
Livet blir lättare om vi accepterar verkligheten och gör så gott vi kan med de kort vi har.
Med det säger jag inte att vi inte får känna sorg. Helt ok att inte gilla läget, så länge vi förstår att anpassa oss efter det.
Kram

Allva, du kan välja bort semesterglaset med svärmor utan att det blir konstigt. Det händer andra saker i kropp och huvud när man dricker också, även om det inte är några stora mängder. Så om det går, kanske du ska tacka nej ändå? Du har kommit långt på vägen nu.

Prata med honom, tycker jag. Har han ambitionen att sluta? Hur kommer det sig att han drack? Det är ju inte så lätt att lägga av, det går inte spikrakt för alla och man har son egen resa att göra. Din resa, Lim, inkluderar en reflektion över triggers, över mående, över alkoholen i stort. Det tror jag är jättebra! Jag känner för övrigt väl igen måendet. De där tankarna om att inte vara nog bra. Hemskt! Att lösa såna tankar med a, är dessutom kontraproduktivt, men jag försöker ändå göra det ibland när jsg blir stressad.
Jag respekterar och förstår att du är arg och besviken, men våra resor ser olika ut härinne, vår problematik likaså. Du tvingar kanske in honom i din vagn, men det är inte alls säkert att han måste hela vägen ner för att börja om på en nykter resa. Du kommer inte att kunna tvinga honom, du kommer inte att kunna fatta besluten åt honom. Hans drickande handlar inte om dig alls, så mycket vet vi ju. Men om vi låtsas att han är nån sv oss härinne. Att han har ambitionen att vara nykter, men att det inte funkade igår... vad skulle vi skriva då? Hur skulle vi tänka? Jag menar inte att rakt av försvara honom, men innan man kan skriva lämna honom, han är svag etc, etc så kanske man behöver lite mer bakgrundsinformation. Och jag skulle själv bli oerhört störd över om hag skulle behöva ta hand om partnerns besvikelse och ilska också om jag föll trots ambitionen att vara nykter. Han kanske behöver stöd. Nu menar jag inte att du ska bära honom, ev sopar du redan och bär för mycket. Det låter lite så också. Du vet bäst själv vad som gäller, jag ville bara ge lite andra perspektiv.

Du skriver att din sambo vill att du ska ta antabus ist för campral för att "slippa engagera sig" så mycket... Tror du tänker fel där, hans fokus är nog mycket mer på dig än vad du tror, förmodligen påverkar det hela hans liv på sätt som du inte ser... Och jag förstår verkligen hans känsla av maktlöshet, den har vi alla som närstående till någon med alkoholproblem. Jag får en känsla av att du vill att han ska hjälpa dig (hur oklart) men också att du "väljer" att dricka i din ensamhet. Du hör ju vilken omöjlig situation det är för er båda? Jag tycker att du (och han?) ska inse att endast du äger ditt problem och kan göra något åt det. Lycka till!

gjorde en skarpsinnig observation tidigare som jag har funderat mycket på, och som jag tror är helt korrekt. Där fanns en indikation på att ett återfall var på gång; det var när mitt fokus skiftade från de positiva sidorna med nykterheten till de negativa sidorna av drickandet. En himmelsvid skillnad, åtminstone för mig. Jag har alltid försökt se positivt på livet, att hitta en liten guldkant även i den dystraste av gråa dagar. Det här kommer inte av sig själv, jag måste aktivt jobba med det. Jag har en tendens att förstärka mina egna känslor, så om dagen börjar dåligt så kommer den bara att bli sämre, enbart för att jag ser till att den blir det.

Om jag i stället ägnar min morgonpromenad åt att tänka positiva tankar, att hitta något som gör mig glad och rofylld, om det så bara är hur solens strålar bryts när de skiner genom lövverket, så blir dagen bra. Den där lilla grodden av positivt tänkande kommer att växa och hjälpa mig att ta livet med ro, att inte jaga upp mig i onödan över småsaker. Ta till exempel det här strulet med hunden; efter några dagars grubblande var jag helt övertygad om att jag skulle bli tvungen att döda min hund, i stället för att se det som det är: Han kan vara hur folkilsken som helst, om jag bara ser till att han inte under några omständigheter kan lämna tomten så är det ju inget problem. Vi har bott i lägenhet i fyra år, vad spelar det för roll om han får hålla sig inomhus i någon månad till?

Jag är lättlurad, en duktig säljare skulle kunna pracka på mig stringtrosor trots att jag bara gått vilse i köpcentrat, men det innebär att jag kan också lura mig själv. Om jag bara övertygar mig själv om att det finns något positivt i allt som händer så kommer jag att tro det. Som när jag fick fortkörningsböter för inte så länge sedan, det är ju trist men om jag tar det lite lugnare framöver så kommer jag ju att spara en massa pengar på bensin.

Däri vill jag nog påstå att en av de stora fördelarna med det här forumet ligger; om jag skriver ofta så kan jag följa mitt eget mående och kanske i framtiden undvika att en negativ känslospiral leder till ett återfall.

Ha en bra start på veckan!

Jo, hade till och med några hemma så jag tog två igår kväll, skall hämta en sista omgång som jag har recept på. Min sambo vill att jag tar antabus men jag känner mig livrädd för det, både för att behöva gå och lämna prover och också att det känns kränkande, vet inte riktigt varför. Han säger att han inte litar på campralen för den gör det ju möjligt att dricka men jag känner att det är mig han inte litar på, och i och för sig med all rätt, men det känns som om han tycker att antabus är den enkla vägen, då behöver i te han engagera sig så mycket. Han säger att han kommer hem om jag vill det när jag känner för att dricka men ibland känns det mer som fina ord, inte ifrån hjärtat. Det har hänt att jag bett honom och han har kommit men det har skett mycket oftare att han inte vill/kan komma. Då säger han att han hör att jag redan har druckit och därför kommer han inte. Då har jag till 90% inte druckit och då känner jag mig sviken och hjälplös. Visst borde jag klara det själv, och i långa perioder gör jag det men man är ju bara människa.

Har också svårt att vara ärlig när jag för femtioelfte gången trillar dit. Det är ju så skamfullt även för mig själv. Bra att du läser o skriver här. Vi är många med samma problem som du.
Kan du inte be om Campral igen?
Ibland behöver man en krycka innan man kan stå på egna ben.
Jag tycker dom fungerar.

Jag kan inte säga sanningen till min sambo, dricker när han inte är hemma och ljuger om det. Hur länge orkar han och vad skall jag göra för att Sluta? Han säger att han hör på mig när jag druckit, att han kommer hem bara jag inte dricker men jag "väljer" att dricka i min ensamhet och vill inte att han kommer då. Han har ett jobb 15 mil bort och sover över där ibland. Han vill stötta mig att sluta och det vill jag också för det mesta, kan ha långa nyktra perioder på flera månader för att sedan trilla dit igen och dricka en till två kvällar. Har gått i samtalsgrupp hos kommunen för sju år sedan men de lade ner den formen och terapeuten som jag hade stort förtroende för fick sluta. Har tagit campral med bra verkan men gör det inte nu.

Eller det är lite mer än 8 dagar beroende på hur man räknar :). Den här veckan jobbar jag tidigt och börjar kl 5 (zzzzzz).. Käkade middag ute igår, vi har ett favoritställe norr om stan, och tog då en alkoholfri öl. Sambon blev glad för det. Fast å andra sidan har jag aldrig tagit mer än en öl när vi har ätit ute. Men vet inte vad jag ska säga. Var en konstig upplevelse, har testat den förut och tyckt att den var god. Men igår så tyckte jag att den smakade konstigt. Vet inte om det beror på att jag har låtit bli att smaka på en vecka eller om det var en dålig flaska... Nåväl, så som den smakade så kunde jag lika gärna låtit bli. Dessutom fick jag lite ont i huvudet. Men vet inte om det berodde på den.

Har inget direkt sug och har börjat sova bättre. Tror t o m att kroppen har förändrats. Men det kanske bara är inbillning.. så fort kan det nog inte ha gått ;)

Tack miss lyckad för dina inputs. Jag ska sätta min nykterhet allra främst och inte tvärtom. Jag har först tänkta på alla andra och allt det som ska göras och sedan har jag gått in " i dimman". Om och om igen.

Lite lägesrapport:

Positivt: Jag är fortfarande nykter och har inga som helst planer på att bli något annat.
Igår eftermiddag mådde jag skapligt under några eftermiddagstimmar.
Min fru och jag "pratar" om en på ett väldigt trevande och skört plan.
I dag på förmiddagen ska vi gemensamt åka iväg på några dagar med bilen. Hon med sin agenda och jag ska sysselsätta mig själv på eget håll.

Negativt: Jag är inte innerst inne säker på vad hon har "i kikaren".
Tankarna (framför allt de negativa och jobbiga) maler på i nästan samma utsträckning som tidigare.

Nu ska jag upp och duscha och göra lite bovetegröt till frukost (legat i blöt sedan igårkväll). Det är en frukost som min känsliga mage i alla fall tycker om.

Jag har kanske svårt att skriva här på forumet på ett par dagar men jag kommer att ha tillfälle att läsa och jag följer er mina vänner. Jag återkommer i slutet av veckan (senast). Sköt om er/Tjalle

Vad tråkigt att höra Dis han sakta igen börjat dricka, om än normalare mängder. Bra du vill sätta ner foten och säga vad du tycker! Han verkar ju tro han är botad nu redan och kan dricka som alla andra. Att de inte själva förstår att det inte stannar där, att mängderna alltid sakta sen ökar tills man är tillbaka på samma fyllenivåer som innan.

Säkert skönt med några dagar för dig själv först, släppa tankesnurret ett tag och tänka på annat innan du behöver ta tjuren vid hornen. Sänder dig en stor kram!

Nykterhet! Att smaka på ordet nykterhet känns stort och fortfarande svajigt.
Detta forum och alla vänliga själar här??

Min semester har en vecka kvar, och den kan hittills sammanfattas med ett lugn och jag har verkligen upplevt semester!
En bra tid för att göra förändringar!
Övar mig i mitt huvud att tacka nej! Det har inte varit svårt att tacka nej, då jag hållt mig för mig själv och inte blivit erbjuden alkohol.
Jag blir mer och mer bestämd i att inte någonsin ta det första glaset!
Men ödmjukt ta en dag och varje situation i taget.
Kram ?

Hej, jag är ny här och har läst hela din tråd. Jag är så imponerad av din resa och hur du berättar om den. Låt inte separationen förstöra för dig och ditt nya liv. Separationer är alltid smärtsamma. De behöver vara det för att man ska orka släppa taget om varandra. Att de där osynliga trådarna man sitter ihop med behöver slitas av. Det är bara smärta och ilska som kan göra det. På ett vis är det bra att han beter sig illa så att du verkligen kommer att kunna gå vidare. Fortsätt håll hög svansföring och tänk framåt, tänk på vad du vill och hur bra det kommer att bli för dig och dina barn.

Hej, jag är ny här men jag har läst hela din tråd. Du har haft en oerhört tuff tid tycker jag. Stort grattis till nya jobbet. Skönt att lämna det gamla bakom sig. Du skriver inte så mycket om intressen och vänner men jag kände att du kanske skulle behöva en fristad? Utveckla din hobby med bilar t ex tillsammans med andra? Det var bara en tanke. Sköt om dig!

Jag är helt ny här men läser och känner igen mig. Jag träffade min sambo för ungeför 3 år sedan. Till en början var allt bra men efterhand har jag lärt känna hans rätta jag. Han kallar mig dum i huvudet, efterbliven och en massa andra saker.

Är nu sedan en vecka tillbaka helt nykter.
Inget märkvärdigt, säger mitt gamla jag.
Kanske inte. Jag har haft perioder på flera månader utan att dricka förut. Tror jag i all fall.. förmodligen har jag säkert druckit i hemlighet för mig själv och andra under de perioderna... förträngt.
Men det spelar ingen roll, för till skillnad mot tidigare har det tänts en glödlampa i huvudet på mig och jag har äntligen förstått att jag är alkoholist och vad det innebär.
Tidigare har jag bara "vetat" om att jag är det. Det är stor skillnad på att veta något och att faktiskt förstå det.
Att "veta" vad jag är per definition, vad någon annan "definierar" och titulerar mig som är egentligen en helt onödig och värdelös information.
Jag kan repetera massor av saker som jag "vet" om, och som jag har lärt mig eller läst någonstans. Men förstår jag det jag repeterar?
Mycket sällan...

På något vis så fick jag en typ av uppenbarelse, en kontakt med mig själv och mina känslor för första gången i mitt vuxna liv.
Detta i samband med att jag erkände totalt för mig själv att jag inte fixar det här själv. Det och i sällskap med andra människor som lider av samma mani och galenskap.

Kanske är det mitt/vårt stora problem? Att våga vara sårbara, att blotta strupen, är det vägen ut?
Att få kontakt med sig själv och sina känslor igen?
Är det detta människor menar när de "talar med Gud"?
Jag känner mig nästan som pånyttfödd efter mitt första AA möte. Kunde aldrig föreställa mig vad jag skulle få uppleva där.

Jag har grubblat och tänkt en hel del den senaste veckan och jag känner mig så oerhört ödmjuk och förlåtande...
Inte alls så cynisk och kall som förut.

Nu ser jag fram emot mitt andra AA möte, och sedan nästa, och nästa..
Och ett nyktert liv!!
Att återfå kontakten med sig själv och sina känslor... Vilket rus det är!
Alkohol? Ppffffff!!! NEJ TACK!!! FUCK that
High on life baby!

Tjoho!

Det viktigaste du kan göra är nog att prata med honom tills han själv vet vad han ska göra. Du ska inte göra mer än så, lyssna och bollplanka, men inte komma med några färdiga lösningar.